Styrelsens ansvar
Inledning
1.Ett av aktieägares viktigare rättsskydd i aktiebolagslagen är möjligheten att enligt 15 kap 1 § erhålla skadestånd av styrelseledamot och verkställande direktör. Har styrelseledamot agerat i strid med i ABL angivna regler står det klart att denne med stöd av 15 kap 1 § st 2 ABL kan åläggas skadeståndsskyldighet gentemot den skadelidande aktietecknaren. Som ovan konstaterats ges dock regler rörande prospekt utöver i ABL även i LHF, LBC samt i Finansinspektionens föreskrifter. Att ålägga styrelseledamöterna ansvar med stöd av ABL för överträdelse av annan regel än de ABL hänvisar till torde inte vara en möjlig lösning av ansvarsfrågan. Har överträdelse av regelverket skett utom ramen för ABL:s prospektregler skall skadeståndsansvaret således inte bedömas enligt ABL, utan allmänna skadeståndsrättsliga principer blir i stället avgörande för ansvaret. Reglerna rörande ansvar för bolaget står som framgått ovan i en särställning beroende på de aktiebolagsrättsliga regelsystemets krav på skydd för bolaget och dess borgenärer. Ansvar för organledamoter kan dock ses i ett helt annat ljus, eftersom de inte påverkar bolagsförmögenheten. Att göra bedömningen att ett rent inomobligatoriskt förhållande föreligger mellan aktietecknare och styrelseledamöter ter sig alltför långsökt. Ansvaret torde sålunda komma att bedömas enligt de skadeståndsrättsliga principerna om ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden. Vid en jämförelse av förhållandet mellan skadeståndslagens och aktiebolagslagens regler konstaterades ovan att organledamot åläggs ett mer omfattande skadeståndsansvar mot aktietecknare och aktieköpare enligt aktiebolagslagens regler än vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga regler om ansvar för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden. Organledamotens ansvar enligt aktiebolagslagen begränsas inte alls av spärregeln i 2 kap 4 § skadeståndslagen. Ansvar för överträdelse av regel som inte ingår i det regelverk ABL omfattar är således inte lika självklar som det ansvar en överträdelse av ABL:s regelverk skulle komma att vara. Har styrelsen förfarit brottsligt vid överträdelse av prospektbestämmelserna i LBC, LHF eller FFFS står det klart att styrelseledamot med stöd av 2 kap 4 § SkL kan åläggas ansvar för den skada han vållat aktietecknare. Men på grund av regeln i 2 kap 4 § SkL måste ansvar åläggas styrelseledamot med stöd av en utvidgning av culpaansvaret. I enlighet med redogörelsen under avsnitt x finns det olika sätt att argumentera när en utvidgning av culpaansvaret på ett visst område eftersträvas. Styrelseledamotens ansvar skulle sålunda kunna grundas på konstruktionen culpa in contrahendo, eller på att relationen mellan styrelseledamöterna och aktietecknare betecknas som kvasikontraktuellt. Det största stödet för att kunna ålägga styrelsedamot ansvar torde dock vara den subjektiva grunden, dvs den individuella culpan. Kan ett utvidgat culpaansvar tillämpas skulle organledamot kunna komma att åläggas ansvar i det fall tillämpliga rekvisit är uppfyllda. Även en tillämpning av normskyddsresonemanget skulle kunna leda till att styrelseledamöterna åläggs ansvar. En tillämpning av normskyddsläran torde leda till att prospektreglerna anses ha givits i avsikt att bereda ett direkt skydd åt investerare. 13.1.1.1 Ansvarsfördelningen inom styrelsen 13.1.1.1.1 Inledning Genom Kreugerfallen och en serie avgöranden i samma riktning utvecklades ett regelsystem rörande den straffrättsliga ansvarsfördelningen i ledningen för aktiebolag och andra juridiska personer, vilken även ger vägledning vid bedömning av organledamöters civilrättsliga ansvar. Av denna äldre praxis framgår även att styrelsen ansvarar för att organisationen av förvaltningen är ordnad på ett så pass tillfredsställande sätt att skada inte tillfogas annan. Denna ordning motsvaras av den reglering av ansvaret som numera återfinns i ABL 8 kap. Fallen har sitt upphov i den s k Kreugerkraschen. I NJA 1934 s 582 väcktes åtal mot styrelseledamot och VD i AB Kreuger & Toll för bl a bokföringsbrott. Av utredningen framgick att det var Ivar Kreuger som utövat den egentliga ledningen av bolaget. VD hade dock i ej obetydlig mån deltagit i bolagets angelägenheter. Med hänsyn härtill fann HD att VD eftersatt sin skyldighet att övervaka bokföringen, och ålade denne ansvar. Även NJA 1936 s 78 gällde bokföringsbrott. I fallet fälldes två av fyra anklagade styrelseledamöter till ansvar för bristfällig bokföring, trots att de inte haft hand om den dagliga skötslen av bolagets ekonomi och bokföring. Ledamöterna hade enligt HD underlåtit att utöva av omständigheterna påkallad övevakning och kontroll. HD uttalade att ”då/ de berörda styrelseledamöterna/ icke omhänderhaft den omedelbaera ledningen av Kreuger & Tolls angelägenheter hava de väl… varit fritagna från åläggandet att i första hand tillse, att bokföringsskyldigheten fullgjordes. Ansvar för den felaktiga bokföringen kan emellertid drabba dem, om och i den mån de, genom underlåtenhet att utöva av omständigheterna påkallad övervakning och kontroll i detta hänseende, ådagalagt uppenbar vårdslöshet.” De två styrelseledamöter som fälldes till ansvar ansågs ha befattningar som omfattade större tillsynsplikt än de två ledamöter som friades av domstolen. Den ene hade i praktiken fungerat som styrelsens ordförande. Han hade vidare erfarenhet från tidigare verksamhet av betydelse för hans ställning som styrelseledamot, och bedömdes ha insikter i och erfarenheter av behandling av ekonomiska frågor. Den andre styrelseledamoten som ålades ansvar var verkställande direktör i Kreuger & Tolls främsta svenska bankförbindelse, och hade särskilda kunskaper och erfarenheter rörande internationella ekonomiska frågor. Han bedömdes därför ha haft kunskap nog för att kräva nödvändig information av bolagets företrädare. 13.1.1.1.2 Ansvarsfördelning enligt 8 kap ABL 13.1.1.1.2.1 Inledning Det legala organisationsmönstret för bolagsledningen bygger på två delvis mot varandra stående principer. Å ena sidan svarar styrelsen och verkställande direktören gemensamt för bolagets förvaltning. Detta gäller såväl den inre som den yttre förvaltningen. Å andra sidan förekommer en uppdelning av uppgifter med olika tyngdpunkt, där styrelsen har det överordnade ansvaret för hela verksamheten, och verkställande direktören har ansvaret för den löpande förvaltningen. Av 8 kap 3 § ABL framgår att styrelsen skall svara för att en tillfredsställande organisation av bolagets verksamhet samt förvaltningen av bolagets angelägenheter föreligger. Enligt förarbetena till 1975 års aktiebolagslag omfattar det senare driften av rörelsen, anställningar, bokföring, medelsförvaltning samt ingående av avtal och andra rättshandlingar med utomstående. Ansvaret för den löpande förvaltningen har ålagts bolagets verkställande direktör, och en av styrelsens huvuduppgifter är att tillsätta en lämplig person som verkställande direktör, och i förekommande fall avsätta denne. Därutöver skall styrelsen utöva tillsyn över att verkställande direktören fullgör sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt. Som förutsättning för att styrelsen skall kunna fullgöra sin tillsynsplikt i denna del gäller att information måste tillställas styrelsen, och ansvaret för att styrelsen erhåller tillräcklig information åvilar styrelseledamöterna själva. Sker regelbunden rapportering från verkställande direktör, och organisationen i övrigt fungerar ändamålsenligt är styrelseledamöterna skyldiga att enbart i särskilda fall ägna verksamheten personlig tillsyn. Exempel på situation då det torde föreligga skyldighet för styrelsen att mer aktivt ta del i bolagets verksamhet är när bolagets resultat försämras. Styrelsens förvaltningsuppgifter kan dels framgå av bolagsordningen och styrelseinstruktionen, dels fördelas mellan styrelseledamöterna internt. Även en arbetsfördelning som vuxit fram inom styrelsen utan att formellt ha reglerats internt kan ligga till grund för ansvar. Denna interna arbetsfördelning undanröjer dock inte den övervakningsskyldighet som åligger varje styrelseledamot. I förarbetena till 1944 års aktiebolagslag anges att ”ansvarighet inträder endast för den styrelseledamot som genom åsidosättande av den vårdplikt som måste anses åvila honom vid åsidosättandet av sitt uppdrag, medverkat till skadan. En behörig arbetsfördelning kan hava till följd, att en styrelseledmot är fri från ansvarighet för skada som till följd av åtgärd av annan styrelseledamot, nämligen ifall han ej ens eftersatt honom åvilande tillsynsplikt.” 13.1.1.1.2.2 Det reformerade ansvaret I de i 1999 års reformerade aktiebolagslag införda reglerna preciseras styrelsens och verkställande direktörens arbetsuppgifter. Liksom tidigare är styrelsens övergripande uppgift att svara för bolagets organisation och förvaltning av bolagets angelägenheter. Styrelsen har emellertid i lagens nya lydelse, för att skapa bättre klarhet om ansvarfördelningen i bolaget, i 8 kap 4-5 §§ ålagts att i instruktioner bestämma arbetsfördelningen styrelseledamöterna emellan, samt när och hur uppgifter rörande bolagets ekonomi skall lämnas styrelsen. Syftet med införandet av den tydligare ansvarsfördelningen mellan styrelsen och den verkställande direktören var bl a att ge bättre verkan åt skadeståndsbestämmelserna i ABL. I förarbetena uttalas även att om omfattningen och beskaffenheten av bolagets verksamhet påkallar det, bör styrelsen utfärda instruktioner också för enskilda befattningshavare, t.ex. den vice verkställande direktören och de högre tjänstemännen i bolaget. Aktiebolagskommittén menar att avsikten är att styrelsen härigenom kan ”mejsla fram en organisation där ingen kan tveka om arbetsfördelningen mellan styrelsen, styrelsens arbetsutskott, den verkställande direktören, direktionen, divisionsstyrelserna och de övriga organ som kan ingå i organisationen.” Styrelsen har vidare ålagts skyldighet att bygga upp ett fungerande rapporteringssystem, i avsikt att fortlöpande kunna bedöma bolagets ekonomiska situation. Att styrelsen skall se till att organisationen är ändamålsenlig och tillfredsställande organiserad innefattar ett ansvar för att organisationen inrymmer funktioner för betryggande kontroll av den ekonomiska förvaltningen. I Danmark har diskuterats frågan om styrelsens ansvar för bolagets organisation i anslutning till i avsnitt x redovisade rättsfallet Nordisk Fjear. Domstolen frikände i rättsfallet de tilltalade från ansvar för bristande organisation enligt strafflagen § 54 st 1 på den grund att man menade att åklagaren inte bevisat organisationens ”uforsvarlighed”. Krüger Andersen påpekar att för att kunna klargöra vad kraven på en tillräcklig organisation förväntas vara ur ekonomiskt hänseende måste hänsyn tas till en rad områden såsom affärsmässiga, tekniska och sociologiska. Grunden i en straffrättslig prövning av vad som är en ”forsvarlig” organisation blir vilka element som skall inbegripas i begreppet organisation, och därefter en ”försvarlig” organisation. Utgångspunkten i § 54 st 1 är enligt Werlauff att styrelsen skall organisera bolaget så att inga onödiga förluster uppstår, att ansvaret för bolagsinstruktionerna åvilar direktionen som härvidlag skall vara underställd styrelsens tillsyn och kontroll, och att styrelsen kan få stöd av den externa revisionen till att effektivisera denna kontroll. Ordet organisation kan dels avse bolagets struktur, dels organens sammansättning. Rättsregler ställer i så fall krav på ett antal organ med viss minimikompetens. Å andra sidan kan man betrakta kavet på organisation så att styrelsen skall se till inte endast att bolaget inte gör förlust, utan även att det åligger styrelsen en skyldighet till vinstmaximering. Brister i styrelsens ledning eller tillsyn av bolaget kan medföra att styrelseledamöterna kan bli ansvariga för åtgärder eller underlåtenheter av den verkställande direktören inom den löpande förvaltningen. Styrelsen ansvarar således för att den verkställande direktören vid behov ges direktiv av vederbörlig omfattning, och kan i annat fall bedömas ha förfarit vårdslöst. En viktig uppgift för styrelsen är att tillse att organisationen av bokföringen samt medelsförvaltningen innefattar en betryggande kontroll, vilket stadgas i 8 kap 3 § ABL. Detta ansvar ingår i den legala funktionsfördelningen mellan bolagsorganen. Dessutom ansvarar styrelsen för att den verkställande direktören fullgör sin skyldighet. Styrelsen ställning som överordnat organ i förhållande till den verkställande direktören innebär att styrelsen kan välja att själv avgöra vilka ärenden som ingår i den löpande förvaltningen. Styrelsen kan dock inte ingripa i den verkställande direktörens rätt att sköta den löpande förvaltningen på ett så omfattande sätt att denne i realiteten inte längre kan anses ha ställning som verkställande direktör. Styrelsen kan även bemyndiga den verkställande direktören att vidta förvaltningsåtgärder som ligger utanför ramen för den löpande förvaltningen. Denna möjlighet får dock inte användas i sådan utsträckning att styrelsen inte längre fullgör sitt sin uppgift som överordnat ledningsorgan. Styrelsen kan följaktligen inte delegera uppgifter som enligt lag hör till styrelsens ansvarsområde. Enskild styrelseledamot kan sålunda inte undadraga sig ansvar genom att överlåta uppgift åt övriga styrelseledamöter, utan tillsynsplikten åvilar samtliga ledamöter av styrelsen. En fråga som aktualiseras härvid är vilket ansvar som åvilar ledamot som förhållit sig passiv och inte känt till att de uppgifter som offentliggjorts inte varit korrekta. Avgörande för ansvarets placering är därvid i första hand om en fördelning av arbetsuppgifterna skett mellan ledamöterna. I första hand anses den ledamot inom vars verksamhetsområde en lagöverträdelse skett sålunda ha varit oaktsam. I praxis har fastslagits att styrelseledamot i princip inte ansvarar för skada som är orsakad av förhållade han inte bort uppdaga. Å andra sidan kan ledamot som ej haft viss bestämd funktion och som inte heller haft vetskap om eller aktivt bidragit till en lagöverträdelse trots detta anses ha förfarit oaktsamt. Grunden för detta är den allmänna plikten att leda och övervaka verksamheten och förvissa sig om att den är lagenlig som följer med ledamotskapet. Avgörande vid bedömningen av styrelseledamöternas individuella ansvar är emellertid den individuella culpan. Normann Aarum påpekar att med en delegering av uppgifter förljer en skärpning av ansvaret för den styrelseledamot som uppgiften delegerats till, eftersom han är mer informerad om förhållandena än övriga styrelseledamöter. Vidare bör av samma skäl culpabedömningen göras enligt en snävare norm i det fall den ansvarige styrelseledamoten är anställd i bolaget. Detta leder till att ansvaret för övriga styrelseledamöter, vilka ej ålagts specifik uppgift, inte skall bedömas lika strängt. Normann Aarum anför att avgörande för styrelseledamots individuella ansvar blir huruvida den aktuelle styrelseledamoten kan exculpera sig genom att ange en godtagbar grund för att han ej skall åläggas ansvar. Normann Aarum konstaterar att bristande kompetens inte utgör godtagbar grund för att undgå ansvar, utan den som åtagit sig ett styrelseuppdrag vilket förutsätter att styrelseledamoter besittter vissa kvalifikationer inte kan undgå ansvar på grund av bristande kunskap. Olika möjligheter att undgå ansvar eller erhålla lindring i ansvaret diskuteras i avsnitt x. Hur inverkar adekvanskravet när flera bolagsorgan medverkat till att skadan uppkommit? När flera ledamöter i bolagsledningen ansvarar för en skada gäller att orsakssambandet måste bestämmas individuellt. Varje ledamot skall endast ansvara för den del av skadan som han själv orsakat. Antag att styrelsen fattar ett rättsstridigt beslut, verkställande direktören verkställer detta, och revisorerna underlåter att framställa anmärkning. Bör de olika instansernas medverkan bedömas på samma sätt med avseende på adekvanskravet? Om en åtgärd eller underlåtelse av en instans är mer skadeframkallande än en de andras insats finns fortfarande ett orsakssamband mellan de övrigas agerande och skadan. Revisorernas försummelse kan innebära ett adekvat orsakande, även om denna är perifer i förhållande till styrelsens agerande. Och styrelsen är fortfarande ansvarig, även om skadan uppkommit först sedan verkställande direktören verkställt beslutet. En verkställighetssåtgärd kan avvika från själva beslutet eller ges en sådan utformning att skadan blir större eller en annan än beslutet i och för sig betingar. I detta fall kan ansvar vara uteslutet till den del skadan blivit större eller annorlunda än man vid beslutets fattande kunnat inse eller bort förutse. Skadan är i detta fall inte en normal och förutsebar påföljd av beslutet. Här måste även hänsyn tas till skuldmomentet. Har verkställande direktören när han verkställt styrelsens beslut orsakat större skada genom att uppsåtligen avvika från beslutet ligger det nära till hands att befria styrelsen från ansvar i denna del. Har verkställande direktören däremot endast handlat vårdslöst är det inte lika naturligt att avskära orsakssambandet mellan styrelsens beslut och den större skadan. Enligt lag (1976:351) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar har under vissa omständigheter arbetstagare rätt att utse representant till styrelsen i bolaget. Särskilda ansvarsregler finns ej rörande löntagarrepresentant, men i doktrinen förespråkas att culpabedömningen skall vara något mer generös i dessa fall. Bl a Krüger Andersen har dock framfört att löntagarrepresentant bör undantas från ansvar vid bedömning av styrelseledamöters oaktsamma handlande. Styrelsesuppleanters ansvar bestäms enligt 8 kap 2 § ABL utifrån samma grunder som för reguljär styrelseledamot, varvid ansvarsregeln i 15 kap 1 § ABL i princip blir tillämplig även vid fråga om suppleants ansvar. En förutsättning för ansvar är emellertid att suppleanten inträtt i ordinarie befattningshavares ställe. Ansvar kan sålunda endast aktualiseras i det fall suppleanten deltagit i ett ansvarsgrundande styrelsebeslut. Styrelsen och styrelsens arbete har utomlands diskuterats livligt inom ramen för reformarbete med de aktiebolagrättsliga regelsystemen. Inte minst har styrelsens arbete kommit att stå i centrum för corporate governance-debatten. Bl a diskuteras i vilken utsträckning personer ur företagsledningen skall tillåtas ingå i styrelsen. I anglo-amerikanska bolag ingår ofta personer i bolagets ledning även i styrelsen, sk inside directors, till skillnad från outside directors, och i USA och England har man ansett sig föranledd att införa olika modeller för att begränsa antalet inside directors i bolagsstyrelserna. Aktiebolagslagen innehåller inga regler rörande styrelsens sammansättning. Däremot ställer börsen vissa krav på styrelsens sammansättning i börsnoterade bolag. Sålunda anges i noteringsreglerna att för att säkerställa likabehandling av aktieägarna det i styrelsen bör finnas en till två ledamöter (exklusive löntagarrepresentanter) som är oberoende av huvudaktieägaren/-na. Med huvudaktieägare avses aktieägare som äger mer än tio procent av antalet aktier eller röster. Vidare anges att representanter för företagsledningen inte bör ingå i styrelsen med undantag för VD. 13.1.1.1.2.3 Styrelseordförandens ansvar På grund av den rådgivande och ledande uppgift styrelseordföranden har vilar ansvaret för styrelsearbetet tyngre på styrelseordföranden än på övriga ledamöter. Styrelseordförandes uppgift är enligt ABL att sammankalla styrelsen, att ange vilka ärenden som skall behandlas på styrelesammanträden, samt att leda styrelsens arbete. Det åligger vidare ordföranden enligt ABL 8 kap 14 § att tillse att interna instruktioner och dokument upprättas. I och med att ordförandens ansvar lagfästs torde det inte råda något tvivel om att ordföranden kan hållas ansvarig för försumlighet i fråga om organisationen av bolagets interna rutiner. Taxell menar redan före de nya reglernas införande 1999 att ett större ansvar kunde ligga till grund för ett utvidgat skadeståndsansvar. Stöd för detta ges av hovrättsfallet RH 1981:129, vilket rörde styrelseordförandens ansvar för att övriga styrelseledamöter har försetts med ett tillfredsställande beslutsunderlag. I det aktuella bolagets styrelse hade information rörande ett ärende om utseende av VD lämnats två dagar innan sammanträdet. Hovrätten konstaterade att detta var alltför sent med hänsyn till ärendets betydelse. Ordföranden hade dock muntligen informerat en av ledamöterna, vilket var praxis i bolagets styrelsearbete. Domstolen menade att ordföranden därför med fog kunnat räkna med att informationen meddelades övriga styrelseledamöter, varför han undgick ansvar.s. 298
Styrelsens ansvar för standardiserade ansvarsförklaringar
1.13.1.2.1 Inledning En särskild fråga utgör den förklaring prospektansvarig i enlighet med FFFS 1995:21 3 kap 6 § och 17 kap 6 § skall lämna i börs- respektive emissionsprospekt. Denna s k prospektförklaring innebär att de fysiska eller juridiska personer som är ansvariga för hela eller delar av prospektet däri skall avge en försäkran med innebörd att, så vitt de känner till, uppgifterna i hela eller den del av prospektet för vilken de är ansvariga överensstämmer med de faktiska förhållandena och att ingenting av väsentlig betydelse är utelämnat som skulle kunna påverka den bild av bolaget som skapats av prospektet. I anslutning till denna förklaring aktualiseras frågan i vilken mån en sådan allmän ansvarsförklaring påverkar förklaringslämnarens ansvar för prospektinnehållet, dvs huruvida styrelseledamöter kan hållas ansvariga på objektiva grunder för innehållet i dessa särskilda ansvarsförklaringar de lämnat i prospektet. Är så fallet skulle oaktsamhetsrekvisitet falla bort, och förklaringarna skulle kunna tolkas som garantier, vilket gör den juridiska bedömningen mer komplex. Den juridiska bedömningen kompliceras av det garantiansvar förklaringarna i sig själva uttrycker. Försäkran kan tolkas som en fullständighetsförklaring, där bolagets styrelse i detalj påtar sig ansvaret för hela eller delar av prospektinnehållet, och även garanterar att all information av vikt lämnats till aktuellt emissionsinstitut eller den som ansvarat för informationsinsamlingen. Styrelsen garanterar sålunda i prospektet riktigheten av uppgifterna i prospektet, samt att de är fullständiga. En sådan garanti konstituerar i vanliga fall ett avtalsförhållande, varvid allmänna avtals- och garantiregler blir tillämpliga. Frågan är om detta ansvar kan åläggas part strikt, dvs utan att culpa är för handen, eller om uppgiftslämnare skall kunna åläggas objektivt ansvar endast vid uppsåtligt vilseledande, dvs i de fall prospektet innehåller upplysningar som står i strid med vad han faktiskt haft kunskap om. 13.1.2.2 En jämförelse med förvärv av bolag Först och främst måste man ta ställning till om det över huvud taget finns underlag för att ålägga part garantiansvar, för det andra måste man ta ställning till innehållet i ett dylikt ansvar. En jämförelse kan göras med köp av aktiebolag. Vid bolagsförvärv preciseras vanligen säljarens garantier i ett antal att-satser, vari säljaren garanterar att bolaget besitter respektive saknar vissa egenskaper. Förekomsten av olika garantier är i förvärvsfallet en förhandlingsfråga, men vissa garantier ingår normalt sett i överlåtelseavtalen. Till dessa hör exempelvis ägarens äganderätt till aktierna, att senaste balans- och resultaträkning är upprättad i enlighet med ABL:s och bokföringslagens regler, att bolaget inte är invecklat i någon form av tvist, etc. Dessa garantier torde gå att jämföra med de uppgifter ansvarigt subjekt lämnat i ett prospekt. Konsekvenserna av att förvärvsobjektet saknar eller i förekommande fall besitter viss egenskap kan medföra att sanktioner utlöses, i enlighet med avtalet eller i enlighet med 42 § köplagen. Garantin kan neutraliseras av att säljaren anmanar köparen att undersöka omständighet, trots att den är garanterad, eller i fall där köparen vid köpet faktiskt känt till brister avseende förhållande som säljaren garanterat. 13.1.2.3 Inställningen i norsk doktrin I såväl dansk som norsk rätt skall ansvarsförklaringar lämnas såväl av styrelsen som av emissionsinstitutet, och i den norska doktrinen har diskuterats huruvida förklaringen uppfyller kraven på strikt ansvar i enlighet med allmänna avtalsrättsliga ersättningsregler, såväl vad beträffar att samtliga relevanta uppgifter är medtagna i prospektet som att prospektet ger en adekvat bild av verkliga förhållanden. Inställningen till det objektiva ansvaret för garantiutfästelser är i doktrin inte homogen, utan olika inställningar har redovisats. Bergo diskuterar frågan mot bakgrund av inställningen till ansvaret för garantiutfästelser i teckningsinbjudan, där en central fråga varit om ansvar för garantiutfästelser kan åläggas part strikt, dvs utan att culpa är för handen. Augdahl menar att ansvaret i subjektivt hänseende som regel är beroende av vårdslöshet eller oaktsamhet om inte stiftare åtagit sig ett ytterligare garantimässigt ansvar, men att en sådan garanti inte kan presumeras. Bergo framhåller att avsikten med ansvarsförklaringarna inte var att ändra de civilrättsliga ansvarsreglerna, och menar att trots förklaringen gäller endast ett oaksamhetsansvar. Han anför att lokutionen ”såvitt vi vet” måste tolkas så att förklaringen gäller för förklaringslämnarna kända förhållanden. Vid ansvarsbedömningen skall hänsyn således tas till styrelsens kännedom om faktiska och rättsliga förhållanden och presentationen av dessa i prospektet. Avgörande blir återigen aktsamhetsvärderingen, dvs huruvida ledamöterna vidtagit tillräckliga åtgärder för att försäkra sig om att all relevant information var medtagen, eller om de härvidlag förfarit oaktsamt. Används reservationen ”såvitt vi känner till” skulle enligt Bergo ansvar kunna utkrävas endast vid oaktsamhet. Utan denna reservation är med denna inställning situationen mer osäker. Ordagrannt har man ju garanterat att prospektinnehållet är fullständigt och riktigt. Beträffande urvalet av information bör styrelsen enligt Bergo ansvara på objektiva grunder i det fall de avgivit en standardformulering av prospektförklaringen, dvs utan den fritagande lokutionen "såvitt vi känner till." Visar det sig vid senare tvist att uppgifter som varit väsentliga för bedömningen av bolaget bör styrelseledamöterna inte ha så stora möjligheter att exculpera sig genom argumentet att de inte ansett uppgiften vara viktig nog att ta med i prospektet. I praxis har frågan varit uppe till diskussion i ett par rättsfall under senare tid, och domstolarna har hittills inte tillerkänt utfästelser av dylikt slag objektivt ansvar.s. 307
Styrelsens ansvar för experts/konsults uppgifter
1.Beräkningar och kalkyler som medtagits i prospektet baseras i stor utsträckning på externa uppgiftslämnares värderingar, och i vissa fall hänvisas i prospektet till material som är tryckt eller publicerat i annan form. Är underliggande värden felaktiga eller bristfälliga kommer även de uppgifter i prospektet som bygger på dessa att vara bristfälliga. Vid uppdrag för bolagets räkning uppstår mellan parterna inomobligatoriskt ansvar, och ansvarsreglerna för uppdragstagare i 18 kap 3 § HB och 25 § AvtL blir tillämpliga. Experten ansvarar sålunda gentemot emittentbolaget respektive emissionsinstitutet för den skada han åsamkat respektive uppdragsgivare. Mellan experten och skadelidande aktietecknare föreligger dock inget kontraktsförhållande. Har styrelsen anlitat expertis inom ett område där de själva inte besitter den nödvändiga kompetensen måste de som huvudregel kunna lita på expertens utlåtande. Är valet av expert rimligt, och har styrelsen inte anledning att tvivla på expertutlåtandet, kan ledamöterna i utgångsläget inte bedömas ha varit culpösa, och således inte kunna åläggas ansvar.s. 310
Styrelsens ansvar för värdet på apportegendom
1.En speciall situation uppkommer då betalning för aktie skall ske med apportegendom, i fråga om börsbolag i typfallet med aktie i ett annat bolag. Via en riktad nyemission blir säljaren aktieägare i det köpande bolaget, och säljaren presterar genom att apportegendom tillförs det köpande bolaget. Är fråga om ett uppköpserbjudande blir förhållandet det omvända. En värdering skall göras av det betalande bolaget i vars aktier köpeskillingen skall erläggas. En redogörelse för apportegendomen skall enligt 2 kap 2 § ABL framläggas på bolagsstämman tillsammans med förslaget till nyemission, och vidare skall ett värderingsintyg från revisor lämnas. I 2 kap 2 § st 2 finns en bestämmelse om tillskottsplikt för aktietecknare som lämnat övervärderad egendom. Denna regel är avsedd att säkra att det tecknade aktiekapitalet verkligen tillförs bolaget till ett för bolaget relevant värde. Värderas den apporterade egendomen för högt urholkas ju nämligen aktiekapitalet. Aktiebolagslagen innehåller inga särregler om ansvar för apportör. Av 2 kap 9 § st 2 p 3 ABL framgår att egendomen ifråga skall ”tillföras” bolaget, och i 2 kap 2 § st 2 åläggs apportören en tillskottsplikt med innebörden att i det fall apportegendom undervärderats det felande beloppet ”ändå skall betalas”. Ägaren av apportegendomen ansvarar gentemot bolaget enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Vidare skall aktieägare som skadar bolaget eller annan aktieägare ersätta skadan enligt 15 kap 3 § ABL. Det är sålunda apportören som bär risken för att egendomen är riktigt värderad, och som vid felaktig värdering blir skyldig att ersätta mellanskillnaden enligt 2 kap 2 § st 2 ABL. Apportören kan vidare bli skyldig att ersätta eventuell uppkommen skada i anledning av eventuella fel med vilka de apporterade aktierna varit behäftade med stöd av köplagens regler. Vid utebliven betalning är det dock styrelseledamöterna som blir ersättningsskyldiga i enlighet med reglerna i 15 kap ABL, dvs i det fall de varit oaktsamma vid genomförande av apporten. Emellertid torde det endast vara bolaget som kan kräva ersättning. Har styrelseledamöterna, exempelvis genom oaktsamhet, inte uppmärksammat oegentligheter från apportörens eller revisorns sida kan de åläggas ansvar gentemot bolaget för den skada som åsamkats bolaget. Att utvidga apportörens ansvar till att omfatta även aktietecknares indirekta skada torde inte vara möjligt. Har skada däremot uppstått hos aktieägare genom att värdet på aktierna sjunkit, exempelvis på grund av att information om den felaktigt, i typfallet övervärderade, apporten offentliggjorts, kan ersättningsanspråk riktas mot culpös styrelseledamot med stöd av 15 kap 1 §. Revisor skall som ovan nämnts avge intyg om värdet på apportegendomen. Revisors utfästelse att värderingen är korrekt torde inte utan vidare ge den prospektansvarige ansvarsfrihet, utan i det fall aktierna åsatts ett för högt värde uppstår frågan om hur noggrant styrelsen skulle ha undersökt revisorns uppgift. Generellt anses i enlighet med resonemanget under avsnitt x den som engagerat en expert, och inte haft anledning att tvivla på expertens uppgifter, inte behöva bära ansvaret i det fall experten förfarit felaktigt eller oaktsamt. Uppdragsgivare skall således kunna förlita sig på expertens uppgifter. Apportavtal är en form av köpavtal eller bytesavtal varvid köplagen är gällande. Är köplagens regler tillämpliga vid apportavtal som omfattar teckning av aktie måste köplagens regler om säljarens felansvar och ABL:s regler om apport tillämpas parallellt, vilket får vissa speciella konsekvenser i fråga om möjligheterna för det köpande bolaget att göra gällande påföljder på grund av fel i köpet. Skulle köplagens regler vara tillämpliga kommer en hävning av apportavtalet att innebära att prestationerna återgår. Emissionen faller därmed, och ingen höjning av aktiekapitalet är aktuell. Vidare skulle en diskussion om prisavdrag, och i förekommande fall omleverans, eventuellt kunna föras. Är köplagen tillämplig kan även skadestånd utkrävas enligt köplagens regler för skadestånd som påföljd vid fel. Enligt Hultmark innebär detta att säljare som haft kontrollerande inflytande i det bolag vars aktier skall utgöra apportegendom bär anvaret för skadelidande investorers direkta förlust. Styrelsens eventuella ansvar bedöms genom en avvägning av huruvida styrelsen förfarit culpöst vid värdering av apportegendomen eller ej. Värderingen kan ske utifrån en rad olika metoder, och i typfallet överlåter styrelsen uppgiften till en eller flera fristående värderingsexperter. I enlighet med resongmanget i avsnitt x torde styrelsen inte kunna åläggas ansvar i det fall värderingskonsulten förfarit oaktsamt.s. 310
Betydelsen av beviljad ansvarsfrihet
1.Talan om skadestånd till bolaget får väckas om majoriteten eller en minoritet av aktieägare vid bolagsstämma har biträtt ett förslag om att väcka en skadeståndstalan, eller, när det gäller en styrelseledamot eller den verkställande direktören, har röstat mot ett förslag om ansvarsfrihet. Frågan om beviljande av ansvarsfrihet är ett obligatoriskt ärende på den ordinarie bolagsstämman. Ansvarsfrihetsbeslutet innebär inte att stämman konstaterar att inga mot bolaget ansvarsgrundande handlingar förekommit, utan endast att bolagsstämman funnit att några ansvarsåtgärder inte skall vidtas mot styrelsens ledamöter eller verkställande direktören med anledning av de uppgifter som framkommit vid stämman. För styrelseledamöterna och den verkställande direktören innebär beviljande av ansvarsfrihet att bolagsstämman godkänner förvaltningen under räkenskapsåret och avstår från att göra skadeståndsanspråk gällande. Innebörden av vägrad ansvarsfrihet är inte nödvändigtvis att talan väcks, utan enbart att det ännu står öppet huruvida skadeståndsanspråk kommer att göras gällande. I 15 kap 11 § ABL stadgas att om bolagsstämman beslutat bevilja ansvarsfrihet, eller tiden för att väcka talan passerat, talan ändå får väckas, om det i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på annat sätt inte har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter till bolagsstämman om det beslut eller den åtgärd som talan grundas på. Ansvarsfrihetsbeslutet har betydelse endast för talan om skadestånd till bolaget. En aktieägare som vill föra talan mot styrelseledamot för egen räkning kan göra detta oberoende av om frågan behandlats av stämman. Att bolagsledningen av bolagsstämman beviljats ansvarsfrihet utesluter följaktligen inte att aktieägare eller tredje man kan föra talan om ersättning för skada som åsamkats honom i anledning av bristfälliga uppgifter i ett prospekt. Bestämmelsen i 15 kap ABL medför att beslutet att bevilja ansvarsfrihet i allmänhet är blott en gest utan juridisk betydelse, eftersom skadeståndstalan under alla förhållanden kan anhängiggöras om förutsättningarna i övrigt är för handen. Ansvarsfrihetsbeslutet fattas med enkel majoritet på bolagsstämman. Eftersom styrelseledamöternas ansvar är individuellt kan ansvarsfrihet beviljas vissa men inte andra i styrelsen. Likaså kan beslutet omfatta del av räkenskapsår.s. 312
Delegation och ansvar
1.Vid ansvarsbedömningen är en av frågorna huruvida delegation av ansvar skall kunna ske från företagsledningen till befattningshavare på lägre nivå, d v s i vilken mån organledamot kan delegera uppgift och därmed även ansvaret för uppgiften. Enklast skulle vara om fördelning av ansvar skulle kunna ske med hänsyn till omständigheterna in casu beroende på åtgärd eller handling, insats, insatthet, grad av inflytande, ställning och auktoritet. Utgångspunken måste dock vara aktiebolagets ansvarssystem. Den legala funktionsfördelningen mellan bolagsorganen, dvs bolagsorganens kompetensområden, framgår av ABL. Vissa regler är fakultativa, dvs organet har möjlighet att delegera utförandet av uppgiften, medan andra uppgifter är av obligatoriskt slag. Det obligatoriska ansvarsområdet omfattar således uppgifter som inte kan delegeras mellan bolagsorganen, medan det fakultativa kompetensområdet innefattar områden där delegation av arbetsuppgift kan ske. Huvudregeln beträffande överflyttningen av ansvaret torde vara att delegering av förvaltningsuppgift inom det fakultativa området medför att en motsvarande överflyttning av ansvaret sker. Bestämmelse i aktiebolagslagen eller bolagsordningen varigenom visst bolagsorgan åläggs särskild uppgift, torde utesluta delegation med åtföljande ansvarsöverflyttning; detta under förutsättning att det inte implicit eller explicit förutsätts i bestämmelsen att delegering skall kunna ske. Saknas delegeringsmöjlighet tillhör således förvaltningsuppgiften det obligatoriska kompetensområdet, varvid delegering av utförande av uppgiften samt beslutskompetens visserligen kan ske, men utan åtföljande möjlighet till delegering av ansvaret gentemot medkontrahent eller tredje man. Aktiebolagskommittén har klart uttalat att reglerna rörande den interna arbetsordning och den instruktion för styrelsens arbete som styrelsen skall utforma inte innebär att styrelsen genom utfärdandet av dessa instruktioner kan frånhända sig det övergripande ansvaret för bolagets förvaltning. Som ovan har angetts kan styrelsen över huvud taget inte delegera bort tillsynsplikten för frågor som hör till styrelsens kompetensområde. Om styrelsens ledamöter inte dagligen arbetar i bolaget, kan det visserligen inte begäras att de skall känna till alla detaljer i bolagets förhållanden. Men aktieägarna skall ha rätt att kräva att styrelsen fortlöpande håller sig underrättad om omständigheter som är av betydelse för en mera övergripande bedömning av bolagets ekonomiska situation. Kommittén menar att det redan innan införandet av de nya reglerna var en av styrelsens viktigaste uppgifter att se till att den hela tiden hålls underrättad om vad som på detta plan sker i bolaget. Det torde dock finnas större möjlighet för organledamot att exculpera sig om han kan visa att det inom styrelsen skett en arbetsfördelning och att han själv inte tagit del av de dokument eller den information som kunde gjort att han insett eller bort inse ifrågavarande förhållande. Detta innebär att varje organledamot har ett övergripande ansvar för bolagets verksamhet. Men ju mer bolagets interna struktur byggs upp genom upprättande av interna instruktioner och checklistor, desto klarare torde det bli att vart och ett av organen har sin självständiga kompetens och därmed sitt självständiga ansvar. Dotevalls uppfattning är att varje i ABL konkret angiven förvaltningsuppgift på ett eller annat sätt kan delegeras, men att detta inte innebär att styrelsen kan frånhända sig all kompetens, och heller inte delegera bort sin tillsynsplikt. Resonemanget bygger på att det är allmänt vedertaget att styrelsen delegerar vissa uppgifter, att ABL inte uttryckligen uppställer någon gräns för denna delegationsrätt, samt på att tillsynsplikten (kontrolansvaret) alltid åvilar styrelsen. På detta sätt slipper man helt ifrån svåra gränsdragningsfrågor vad gäller delegationsrätten. Å andra sidan torde ansvarsfrågorna bli desto mer komplicerade. Delegering av en förvaltningsuppgift torde dock dels innebära en reduktion av ansvaret för det delgerande organet, dels en skärpning av ansvaret för den som ålagts ifrågavarande uppgift. Av resonemanget följer att även om styrelsen delegerar framtagande och utformning av prospektet till den verkställande direktören, ingen motsvarande ansvarsöverflyttning sker eftersom det enligt textens lydelse åvilar styrelsen ensam att upprätta prospektet. Normann Aarum menar att i det fall en styrelseuppgift, som är odelegerbar därför att den framgår av uttrycklig lag, ändå delegeras, kan själva delegationsbeslutet betraktas som culpöst. Har sådan uppgift delegerats och har delegaten orsakat skada, torde alltså ingen bevisning utöver om delegationen fordras vad gäller styrelseledamöternas culpa. I enlighet med resonemanget i avsnitt x torde dock, i det fall verkställande direktören lämnat styrelsen felaktig eller missvisande information som kommit att ingå i prospektet, verkställande direktören kunna åläggas ansvar för prospektinnehållet dels med stöd av 15 kap 1 § ABL, dels med stöd av allmänna skadeståndsrättliga principer.s. 313
Culpabedömningen vid styrelseansvar
1.Det är styrelsens skyldighet att via instruktioner utforma bolagets organisation i syfte att klarlägga arbetsfördelningen inom bolaget, och den högsta ledningen ansvarar för ”culpa in eligendo, instruendo vel inspiciendo”, dvs för vållande vid val, instruktion och övervakning av de som anlitats. Som nämnts ovan har i doktrinen redan före införandet av regler rörande styrelsens interna instruktioner anförts att ett strängare ansvar kan åligga de styrelseledamöter som är specialister inom något område om fel förekommer inom det område han är verksam, jämfört med andra styrelseledamöter. Är den culpösa gärningen begången inom ett specifikt område varinom specialisten är verksam torde culpa vara lättare att styrka avseende denne än för övriga ledamöter. De övriga ledamöterna kan således sällan lastas för culpa avseende de fel som uppkommer inom det speciella området. En anledning till att uppdelning av arbetsuppgifter skall beaktas vid culpa-bedömningen är att det måste föreligga ett visst utrymme för bolaget att rekrytera styrelseledamöter med skiftande expertkompetens. Dock bör i detta sammanhang återigen framhållas att de övriga ledamöternas tillsynsplikt fortfarande kvarstår, och att försummelse av denna kan utgöra grund för skadestånd. I den skriftliga arbetsordningen kan styrelseledamöterna dela upp ansvarsområdena, varvid ansvaret för ett visst avgränsat område kommer att vila tyngre på den för området ansvarige personen. Även om styrelseledamöterna har en övervakningsskyldighet gentemot varandra ändras bevisläget då i arbetsordningen angivits att en ledamot har anvar för viss uppgift. Eventuellt skulle även en väsentlig differens i fråga om arvode kunna komma att påverka ansvarsbedömningen, i den mån den utgör en indikation om en differens i arbetsfördelningen.s. 315
Sammanfattning
1.Styrelseledamöternas ansvar vid överträdelse av ABL:s regler framgår klart av 15 kap ABL. Kan ett utvidgat culpaansvar tillämpas skulle organledamot kunna komma att åläggas ansvar vid överträdels av prospektregler i LHF, LBC samt Finanasinspektionens föreskrifter i det fall tillämpliga rekvisit är uppfyllda. En tillämpning av normskyddsresonemanget torde kunna leda till att prospektreglerna anses ha givits i avsikt att bereda ett direkt skydd åt investerare, varvid styrelseledamot skulle med stöd av normskyddsläran kunna komma att åläggas ansvar även i andra fall än i samband med brottslig gärning. Avgörande för huruvida styrelseledamot skall åläggas ansvar är aktsamhetsvärderingen, dvs huruvida ledamöterna vidtagit tillräckliga åtgärder för att försäkra sig om att alla uppgifter som offentliggjorts i prospektet är riktiga, eller om de härvidlag förfarit oaktsamt. Den arbetsfördelning som enligt 8 kap ABL skall utformas av styrelsen innebär en förenkling av möjligheten att göra en individuell bedömning av respektive styrelseledamots grad av oaktsamhet. Detta gäller såväl vid överträdelse av ABL:s regler som med bedömning av skadeståndsskyldigheten med stöd av allmänna skadeståndsrättliga principer. Ansvar vid överträdelse av ABL är dock mer långtgående än ansvar vid överträdelse av övriga relevanta regler, vilken skall bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Innebörden av detta är att gränsen för oaktsamhet möjligen kan komma att bedömas snävare vid överträdelse av annan norm än ABL:s regelverk, dvs av LBC, LHF eller Finansinspektionens Föreskrifter. Trots kraven på detaljerad fullständig information begränsas möjligheten att lämna information av praktiska överväganden, och delvis lämnas ett möjligen ganska grovt sammandrag av fakta och uppgifter om bolagets situation, verksamhet och framtida intjäningsförmåga. Av praktiska skäl och av konkurrensskäl görs en avvägning av vilken information som skall lämnas. In casu bör en rimlighetsbedömning kunna göras av vad uppgiftslämnaren i verkligheten känt till eller borde känt till. Vid ansvarsbedömningen skall hänsyn således tas till styrelsens kännedom om verkliga förhållanden och presentationen av dessa i prospektet. Att ålägga styrelsen strikt ansvar för innehållet på grund av den s k prospektförklaringen kan inte vara rimligt. Möjligen skulle detta komma ifråga i det fall lokutionen ”såvitt vi känner till” är utelämnad, men detta framtonar inte som ett särskilt praktiskt problem. Avgörande blir återigen aktsamhetsvärderingen, dvs huruvida ledamöterna vidtagit tillräckliga åtgärder för att försäkra sig om att all relevant information var medtagen, eller om de härvidlag förfarit oaktsamt. Visar det sig vid senare tvist att uppgifter som varit väsentliga för bedömningen av bolaget bör styrelseledamöterna inte ha så stora möjligheter att exculpera sig genom argumentet att de inte ansett uppgiften vara viktig nog att ta med i prospektet. Har styrelsen anlitat expertis inom ett område där de själva inte besitter den nödvändiga kompetensen måste de som huvudregel kunna lita på expertens utlåtande. Är valet av expert rimligt, och har styrelsen inte anledning att tvivla på expertutlåtandet, kan ledamöterna i utgångsläget inte åläggas ansvar.s. 316
Ansvar för verkställande direktör
1.Ansvaret för den interna kontrollen i bolaget åvilar primärt verkställande direktören enligt 8 kap 25 § ABL. Verkställande direktör har utöver den löpande förvaltningen att bereda frågor som ligger utanför den löpande förvaltningen för styrelsen, samt att inför styrelsen föredra sådana frågor. Verkställande direktör har en närmast total informationsplikt, dels gentemot styrelsen som kollektiv, dels mot enskilda styrelseledamöter. Av praxis framgår att det närmast är den verkställande direktören som ansvarar för att bolaget beaktar de särskilda författningar som gäller inom bolagets verksamhetsområde. Till den verkställande direktörens uppgifter hör inte bara att leda bolagets verksamhet, utan han har även att under styrelsens överinseende tillse att en tillfredsställande organisation av verksamheten föreligger. I detta avseende skall direkt eller indirekt tillsyn utövas över de olika befattningshavarna i bolaget. I enlighet med 8 kap 25 § st 2 ABL har verkställande direktören ansvaret för att bolagets bokföring fullgörs i överenskommelse med lag, samt att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt. Verkställande direktören har således det primära ansvaret, och styrelsen blir ansvarig först vid brister i tillsynsplikten. Verkställande direktören deltager endast i beslutsfattande utom den löpande förvaltningen såvida han är styrelsemedlem, varför han endast i dessa fall kan hållas ansvarig på samma grunder som styrelsen för beslut fattade av styrelsen. Dock är verkställande direktören i allra högsta grad ansvarig för framtagandet av beslutsunderlag för vars riktighet han ansvarar. Han handhar de dagliga affärerna och styrelsen övervakar och ger råd. Det är den verkställande direktören och inte styrelsen som har kontakt med de anställda. Den verkställande direktören kan även genom sin starka ställning i bolaget ha ett stort inflytande över beslutsprocessen i bolagets styrelse. Den verkställande direktören är ansvarig främst för åtgärder som han har vidtagit eller har underlåtit att vidta inom den löpande förvaltningen. Omfattningen av ansvaret varierar från bolag till bolag, där de uppgifter som ingår i den löpande förvaltningen är individuellt avgränsade för respektive bolag. Ansvar för den verkställade direktören kan komma ifråga även på grund av det sätt på vilket han berett eller föredragit ärenden för styrelsen eller på grund av underlåtenhet att för styrelsen lägga fram ärenden som det ankommit på styrelsen att avgöra. Eftersom ansvaret för framtagande av prospekt åvilar styrelsen, har styrelseledamöterna en central roll i emissionen, men informationsinsamling och – bearbetning sker främst av andra representanter för bolaget, samt av externt engagerade konsulter. Verkställande direktör är inte uttryckligen ålagd ett ansvar i anslutning till prospektet enligt ABL. Om prospekt inte upprättas när skyldighet därtill föreligger enligt ABL eller annan överträdelse av ABL:s prospektregler gjorts torde i i första hand styrelsen åläggas ansvar för skada med stöd av ABL:s regler i anledning härav, eftersom skyldigheten uttryckligen åvilar bolagets styrelse. I praktiken spelar verkställande direktören dock en väsentlig roll i förberedelsearbetet. Om han deltar i upprättandet av ett prospekt och därvid uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar skada för bolaget, aktieägare eller annan, torde läget vara annorlunda. Roos menar att mot bakgrund av hovrättens resonemang i rättsfallet RH 1984:28 man kan tänka sig ansvar för t.ex. en verkställande direktör mot aktieägarkretsen för felaktiga uppgifter i ett prospekt såväl inom som utom den ram som skadeståndsreglerna i ABL stakar ut. Eftersom ABL:s regler lägger skyldigheten att upprätta prospektet på styrelsen är styrelsen primärt ansvarig för innehållet. Ligger en åtgärd inom ramen för styrelsens kompetens skall i princip verkställande direktören gå fri från ansvar, men ansvaret skall för verkställande direktören i en sådan situation enligt Taxell bedömas med hänsyn till omständigheterna in casu. Verkställande direktören torde exempelvis kunna hållas ansvarig i de fall han förfarit culpöst vid sitt uppgiftslämnande till styrelsen. Grundas styrelsens beslut på material som verkställande direktören framlägger bör verkställande direktören kunna åläggas ansvar. Eftersom styrelsen ytterst ansvarar gentemot aktietecknare kan styrelseledamot dock inte exculpera sig genom att skylla ifrån sig genom att ange att han förlitat sig på uppgifter som lämnats av den verkställande direktören. En jämförelse kan göras med beslut om information till sekundärmarknaden. Samuelsson menar att det är den verkställande direktören som bör svara för den kontinuerliga information som börsbolag skall tillhandahålla marknaden, varvid styrelsen har att övervaka att informationsrutinerna är sådana att kraven i enlighet med noteringsavtalet kan uppfyllas på ett tillfredsställande sätt. Har styrelsen inte försummat sin plikt härvidlag torde en lindring i ansvaret för styrelseledamot kunna ske vid bristande åtgärd från den verkställande direktörens sida. Hur skall då ansvaret bedömas om en åtgärd eller underlåtelse från att handla från verkställande direktörens sida är mer skadeframkallande än vad ett handlande i enlighet med styrelsens anvisningar egentligen skulle inneburit? En verkställighetssåtgärd kan avvika från själva styrelsebeslutet, eller ges en sådan utformning att skadan blir större eller en annan än beslutet i och för sig betingar. I detta fall torde ansvar för styrelösen vara uteslutet till den del skadan blivit större eller annorlunda än man vid beslutets fattande kunnat inse eller bort förutse. En bedömning av kravet på orsakssamband mellan styrelsens beslut och skadan ger i detta fall till resultat att skadan inte är en normal och förutsebar påföljd av beslutet. Hur skall ansvaret bedömas om styrelsen fattat ett rättsstridigt beslut, vilket därefter verkställs av den verkställande direktören? En åtgärd från verkställande direktörens sida kan innebära adekvat vållande, även om denna är försumbar i förhållande till styrelsens agerande. Ett bolagsorgan får enligt 8 kap 34 § ABL inte verkställa ett beslut som strider mot lag eller bolagsordning. I ett dylikt fall torde culpabedömningen bli avgörande, varvid man måste ta ställning till huruvidaverkställande direktören varit medveten om att beslutet inneburit en överträdelse. Är verkställande direktören ej medveten om regelöverträdelsen torde styrelsen bli ansvarig även om skadan uppkommit först sedan verkställande direktören verkställt beslutet. Styrelseledamots insyn i bolagets angelägenheter begränsas av att han är hänvisad till den information som presenteras honom av bolagets anställda. Styrelseledamoten måste kunna förlita sig på att de uppgifter han presenteras är tillförlitliga, och han kan inte behöva göra en självständig prövning i vidare mening än att han skall göra en kritisk granskning. Å andra sidan åligger det styrelsen att se till att förse sig med tillräcklig information frånverkställande direktören och från olika avdelningar i bolaget. Ligger en uppgift som ej specialreglerats i gränslandet mellan styrelsens och den verkställande direktörens ansvar torde i första hand styrelsen hållas ansvarig. Sammanfattningsvis kan konstateras att eftersom prospektskyldigheten enligt regelverket åligger styrelsen vid culpa, torde det i första hand vara styrelseledamöter vilka förfarit culpöst som kan komma att åläggas ansvar. Har verkställande direktören lämnat styrelsen felaktig eller missvisande information som kommit att ingå i prospektet torde det dock vara rimligt att verkställande direktören dels kan åläggas ansvar för prospektinnehållet med stöd av 15 kap 1 § ABL, dels med stöd av allmänna skadeståndsrättliga principer.s. 317
Ansvar för koncernchef, direktion och övriga anställda
1.Enligt ABL finns som framgått ovan två ledningsorgan; styrelse och verkställande direktör. I praktiken förekommer dock variationer av ansvarets fördelning mellan de olika personerna i ledningsorganen. Det förekommer sålunda att styrelsens ordförande eller annan styrelseledamot fullgör uppgifter inom bolagets löpande förvaltning, vilket vanligen benämns arbetande styrelseledamot, ibland koncernchef. I dessa fall sker en uppdelning av verkställande direktörens uppgifter mellan denne och den arbetande styrelseledamoten. En arbetande styrelseledamot som från verkställande direktören övertagit en del av arbetet med den operativa ledningen av bolaget intar en position som inte är förenlig med ABL:s regler om ansvar inom företagsledningen. Denna arbetsform kräver en hög grad av samstämmighet då i fall av oenighet styrelseledamoten inte kan fatta ett för verkställande direktören bindande beslut, utan frågan måste hänföras till styrelsen i sin helhet. En koncernchef som inte samtidigt har en ställning som är reglerad i aktiebolagslagen är ur aktiebolagsrättslig synvinkel en nullitet. Han kan åläggas ansvar i enlighet med allmänna sysslomannarättsliga principer, och skulle eventuellt kunna åläggas skadeståndsansvar gentemot skadelidande aktieägare eller tredje man med stöd av den i avsnitt x diskuterade normskyddsläran. I många bolag finns vidare en ledningsgrupp eller direktion bestående av den verkställande direktören och hans närmaste män. Denna direktion är en skapelse helt vid sidan av ABL:s regler. Direktionen kan därför i förhållande till den verkställande direktören endast ha en rådgivande funktion. En anställd styrelseledamot torde dock vid utförande av sysslor som inte ligger inom ramen för styrelseuppdraget komma att omfattas av principalansvaret i 4 kap 1 § SkL. I dokrinen framförs att ABL:s ansvarssystem skulle kunna tillämpas analogt beträffande skada vållad av person som utan att vara utsedd till verkställande direktör eller styrelseledamot har ett bestämmande inflytande i bolaget. Av NJA 1997 s 418 framgår att även HD är av inställningen att den som framstår som den i själva verket bestämmande i ett bolag utan att formellet ingå i ett att bolagets organ i skadeståndshänseende kan jämställas med person i organställning. Sålunda skulle även en person som inte är organledamot, men som utövar ett bestämmande inflytande i ett bolag vid överträdelse av ABL:s regler eventuellt kunna komma att åläggas ansvar gentemot skadelidande aktietecknare. Anställda längre ner i ett bolags hierarki kan spela en viktig roll vid planläggningen av och det förberedande arbetet före emissionen, såsom anställda vid en juridisk avdelning på ett större bolag, bolagets finansdirektör, marknadsdirektör och ekonomichef. Är vederbörande anställd i bolaget skall reglerna rörande principalansvar i 4 kap 1 § SkL tillämpas. Om vederbörande inte är anställd måste dock ersättningsansvar utkrävas med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga principer.s. 321