1.Ersättning utgick enligt MskL för person- och sakskada, samt för ren förmögenhetsskada om den var av ”någon betydelse”. Som redan nämnts, betraktas i en del länder miljömyndigheternas krav på kostnadstäckning för t.ex. efterbehandling av förorenad mark som en skadeståndsrättsligt grundad fordran. Skador som drabbar naturvärden utan samband med sakskada brukar benämnas ”ekologisk skada” i den skadeståndsrättsliga litteraturen. I förarbetena till MskL ställer sig lagstiftaren ganska kategoriskt avvisande till möjligheten att enligt svensk rätt ersätta sådan skada. Efter 1986 har emellertid Högsta domstolen avgjort två mål där denna fråga har aktualiserats. Det ena målet gällde ett fornminne som en markägare hade skadat genom ett olagligt ingrepp (NJA 1993 s. 753). För att undvika ytterligare skador lät Riksantikvarieämbetet gräva ut hela fornminnet till en kostnad avs. 58
2.123 c:a 70 000 kr. I det efterföljande brottmålet väckte ämbetet talan mot markägaren med krav på ersättning för dessa utgifter, vilket godtogs av HD.s. 58
3.I det andra målet var det fråga om ersättning vid olovlig jakt på fridlysta djur (NJA 1995 s. 249). Högsta domstolen tillerkände Naturvårdsverket skadestånd med 20 000 kr vardera för två järvar utifrån en uppskattning av kostnaderna för den fridlysta artens upprätthållande, kostnader som ansågs ha onyttiggjorts genom jakten. I domskälen pekade HD på att Sverige enligt internationella konventioner har åtagit sig att bevara utrotningshotade djur. En skada i form av ett olovligt skjutet djur av detta slag låg enligt HD på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Med hänvisning till Fornminnes-målet ansågs staten ha en offentligrättslig skyldighet att bevara järvstammen, vilket enligt domstolen gjorde att ”(d)et ter sig i och för sig naturligt att vid olovlig jakt av järv liksom vid olovlig jakt av älg beakta den skada som sker på villebrådsbeståndet av just denna viltart.”. Resonemanget i domen kan enligt min uppfattning summeras som så, att då staten företrädde ett offentligrättsligt intresse hade den rätt till ersättning för utgifter som orsakats av lagstridiga angrepp på detta intresse, även om det är svårt att entydigt etikettera denna skada.s. 59
4.Räckvidden av dessa rättsfall har diskuterats i den skadeståndsrättsliga litteraturen. Kleineman anser att HD härmed har öppnat för en allmän möjlighet för myndigheterna att resa krav på ersättning för ekologisk skada. Till detta synsätt anslöt sig Miljöbalksutredningen. Utredningens slutsatser i denna del fick emellertid kritik, bl.a. från Lunds universitet (Bengtsson) som menade att slutsatserna var alltför vågade. Universitetet hänvisade till att det med nuvarande regler många gånger inte är möjligt att finna vare sig någon kompenserbar skada eller ens en skadelidande. Larsson ansluter i sin avhandling om miljöansvar också till Bengtssons beskrivning av det traditionellt skadeståndsrättsliga synsättet på frågan om ekologisk skada enligt svensk rätt. Hon betecknar emellertid den svenska ståndpunkten som märkligt, eftersom vi samtidigt har anslutit oss till internationella skadeståndskonventioner som innehåller rätt till ersättning för återställningskostnader på grund av ekologisk skada, t.ex. 1971/1992 årss. 59
5.124 IOPC Fund Convention. Larsson anser emellertid att domen i Järv-målet utgör ett brott mot denna tradition och ett erkännande av möjligheten till skadestånd för skada på miljön som ett allmänt intresse. Avgörandet innebär vidare att en miljömyndighet kan anses som skadelidande som bärare av detta intresse och att skadan är kompenserbar i den utsträckning som den går att beräkna i ekonomiska termer. Enligt Larsson finns det flera tillvägagångssätt för detta senare ändamål, varav ett är att som Högsta domstolen uppskatta de kostnader som onyttiggjorts genom skadan. Ett annat är att beräkna kostnaden för återställningen av miljön, vilket är ordningen inom IOPC,.s. 59
6.Som en sammanfattning av debatten om ekologisk skada i svensk rätt kan sägas att rättsläget är oklart. Klart är dock att de svenska myndigheterna, till skillnad från exempelvis de holländska och de danska, normalt inte har arbetat med dessa instrument. Skälet till detta kan vara att de istället har förlitat sig på att de förvaltningsrättsliga reglerna på området i tillräcklig grad fyller sin uppgift. Jag återkommer i kapitel 8 med en närmare diskussion kring behovet av skadeståndsrättsliga instrument i miljömyndigheternas arbete med de förorenade områdena.s. 60
7.125s. 60