Detta är f.ö. den teknik som även den svenska Regeringsrätten använder när det gäller att definiera vem som är arbetsgivare enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och därmed skyldig att betala arbetsgivaravgifter, se RÅ 2000 ref. 29.
Hänvisas från p. 3 (s. 16)
3.Den norska forurensningsloven (FL) innehåller inte någon definition av verksamhetsutövaren. Som framgått ovan, anges lagens adressat i 7 § som ”den ansvarlige”. Att närmare bestämma vem denne är, blir därför en fri bedömning som kan gå på tvärs mot civilrättsliga konstruktioner. När det gäller koncernförhållanden kan därför lagens adressat bli en annan än vad som följer av de aktiebolagsrättsliga reglerna. Det är, med Bugges ord, ”primært et spørsmål om tolkning af forurensningsloven selv”. Om forurensningsloven däremot är tyst i denna fråga, träder aktiebolagsreglerna in. Att avgöra om ett moderbolag kan få stå för ett dotterbolags miljöskulder blir alltså fråga om att tolka 7 § FL i en konkret situation. Detta liknar, enligt Bugge, den teknik som används när man bestämmer vem som är ”arbetsgivare” enligt arbetsmiljölagstiftningen eller inom skatterätten. Den bestämningen kan vara betydligt vidare än vad som framgår av den civilrättsliga definitionen. I miljörättsliga sammanhang är en avgörande faktor i denna bedömning om moderbolaget har möjlighet att styra över dotterbolagets verksamhet. Även faktorer som i vems intresse som verksamheten bedrivs eller att den farliga verksamheten är satt på eget bolag för att undvika miljöansvar, kan inverka i det enskilda fallet. På så vis kan enligt Bugge moderbolagen få stå som adressat för miljökraven. Här pekar han på att relationen mellan bolagen i de norska koncernerna vanligtvis är mycket täta. Däremot är synsättet klart snävare vid bedömningen av det civilrättsliga ansvaret i koncernsammanhang. Här kan moderbolag endast få stå för dotterbolagens miljöskulder vid egen culpa eller enligt de speciella förutsättningar som gäller för ansvarsgenombrott i norsk rättspraxis.s. 16