Detta är f.ö. den teknik som även den svenska Regeringsrätten använder när det gäller att definiera vem som är arbetsgivare enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och därmed skyldig att betala arbetsgivaravgifter, se RÅ 2000 ref. 29.
Hänvisas från p. 3 (s. 16)
1.I det följande avsnittet ges några exempel från olika europeiska miljölagstiftningar som innehåller ”utökade” definitioner av verksamhetsutövare eller regler om ansvarsgenombrott. Exemplen är mestadels hämtade ur dessa länders lagstiftning om förorenade områden. En genomgång av länders genomförande av IPPC- och Seveso-direktiven skulle som sagt sannolikt ge flera exempel. Vidare har jag inte gett mig in på den rättspraxis om ansvarsgenombrott som har utvecklats på det skadeståndsrättsliga området. Min ambition har inte varit att ge en fullständig katalog över samtliga de utländska bestämmelser som jag känner till som intressanta i sammanhanget, endast några exempel inför den vidare diskussionen. Dessa exempel visar att det finns en allmän – men försiktig – tendens i de olika lagstiftningsregimerna på detta område att försöka utöka verksamhetsutövarbegreppet och även införa bestämmelser som medför någon form av ansvarsgenombrott.s. 15
2.341s. 15
3.Den norska forurensningsloven (FL) innehåller inte någon definition av verksamhetsutövaren. Som framgått ovan, anges lagens adressat i 7 § som ”den ansvarlige”. Att närmare bestämma vem denne är, blir därför en fri bedömning som kan gå på tvärs mot civilrättsliga konstruktioner. När det gäller koncernförhållanden kan därför lagens adressat bli en annan än vad som följer av de aktiebolagsrättsliga reglerna. Det är, med Bugges ord, ”primært et spørsmål om tolkning af forurensningsloven selv”. Om forurensningsloven däremot är tyst i denna fråga, träder aktiebolagsreglerna in. Att avgöra om ett moderbolag kan få stå för ett dotterbolags miljöskulder blir alltså fråga om att tolka 7 § FL i en konkret situation. Detta liknar, enligt Bugge, den teknik som används när man bestämmer vem som är ”arbetsgivare” enligt arbetsmiljölagstiftningen eller inom skatterätten. Den bestämningen kan vara betydligt vidare än vad som framgår av den civilrättsliga definitionen. I miljörättsliga sammanhang är en avgörande faktor i denna bedömning om moderbolaget har möjlighet att styra över dotterbolagets verksamhet. Även faktorer som i vems intresse som verksamheten bedrivs eller att den farliga verksamheten är satt på eget bolag för att undvika miljöansvar, kan inverka i det enskilda fallet. På så vis kan enligt Bugge moderbolagen få stå som adressat för miljökraven. Här pekar han på att relationen mellan bolagen i de norska koncernerna vanligtvis är mycket täta. Däremot är synsättet klart snävare vid bedömningen av det civilrättsliga ansvaret i koncernsammanhang. Här kan moderbolag endast få stå för dotterbolagens miljöskulder vid egen culpa eller enligt de speciella förutsättningar som gäller för ansvarsgenombrott i norsk rättspraxis.s. 16
4.I den tyska jordskyddslagen (Bundes-Bodenschutzgesetz, BbodSchG) återfinns lagens adressater i artikel 4(3). Som sådana räknas förorenaren och dennes rättsinnehavare, nuvarande och f.d. markägare och nyttjanderättshavare, utan inbördes rangordning. I sista meningen görs en utvidgning av ansvarskretsen:s. 16
5.”Persons who, for reasons of commercial law or company law, are requireds. 16
6.to answer for a legal entity that owns a real property that is encumbered withs. 16
7.342s. 16
8.harmful (…) changes to the soil or site contamination, and persons who gives. 17
9.up ownership of such properties, are also obliged to carry out remediation.” Detta är en regel som kan utlösa ansvar inom koncerner eller för aktieägare. Avsikten med bestämmelsen är att överföra den civilrättsliga uppfattningen om ansvarsgenombrott till den förvaltningsrättsliga lagstiftningen. Ett moderbolag kan alltså få svara i ett dotterbolags ställe, om det senare äger förorenad mark. Förutsättningen är dock att de i rättspraxis utvecklade kriterierna för ansvarsgenombrott är för handen. Enligt tyska högsta domstolen (Bundesgerichthof) är dessa kriterier, mycket översiktligt beskrivet, underkapitalisering eller ett otillbörligt agerande som resulterat i att det ansvariga företaget inte längre kan fullgöra sina förpliktelser.s. 17
10.Som redan framgått av kapitel 4, anges de ansvariga enligt den engelska Environmental Protection Act Part IIA (EPA) i två grupper; förorenare och markägare. Som den förra anges den som ”caused or knowingly permitted” den verksamhet eller det utsläpp som orsakade föroreningen i området. Redan denna definition öppnar för en vid bestämning av verksamhetsutövarbegreppet. Så kan den som utövar ett avgörande inflytande över en verksamhet anses vara ”knowingly permitter”. Till detta kommer att reglerna i föreskrifterna under Part IIA om fördelningen av ansvaret mellan flera förorenare uttryckligen hänvisar till civilrättsliga konstruktioner i två avseenden. För det första anges att holdingbolag och de företag som ingår i dess aktieportfölj ska utgöra ett och samma ansvarssubjekt. För det andra anges att civilrättsliga avtal om efterbehandlingsskyldighet ska respekteras under förutsättning att det miljömässiga behovet var klarlagt när avtalet slöts samt att tillräckliga medel reserverats för åtgärderna. Denna inställning skiljer sig klart från den svenska, där civilrättsliga uppgörelser om efterbehandlingsansvaret inte påverkar vem som är adressat för de offentligrättsliga kraven.s. 17