I rättsfallet NJA 1983 s. 546 var det en enskild som väckte talan och det är därför mindre intressant i sammanhanget; en fastighetsägare stämde med framgång Vägverket på civil- rättslig grund för skada som uppkommit genom vägbyggnation, trots att verket invände att tvisten skulle lösas i den förvaltningsrättsliga ordning som erbjöds i väglagen.
Hänvisas från p. 7 (s. 35)
1.Som framgått i kapitel 2, hävdar flera författare att Högsta domstolens avgörande i Fornminnes-målet och Järv-målet innebar ett erkännande av förekomsten av ett skadeståndsrättsligt skydd för ”ekologisk skada” enligt svensk rätt. Också andra än skadeståndsrättsligt inriktade författare är öppna inför möjligheten att en myndighet kan täcka sina utgifter på skadeståndsrättslig grund, t.o.m. i situationer när det samtidigt finns offentligrättslig lagstiftning att tillgå. Strömberg uttrycker det på följande sätt, under det att han hänvisar till rättsfallen NJA 1975 s. 675, NJA 1978 s. 234 och NJA 1983 s. 546 (kursiv i original):s. 34
2.323s. 34
3.”Ibland kan det vara möjligt att åberopa alternativa grunder i ett tvistemål;s. 35
4.antingen allmänna civilrättsliga regler eller speciella offentligrättsliga regler.s. 35
5.I den mån en talan i ett sådant fall grundas på exempelvis avtalsrättsliga,s. 35
6.skadeståndsrättsliga eller grannelagsrättsliga regler, är allmän domstol be-s. 35
7.hörig att pröva den.” I de båda första rättsfallen var det fråga om en kommun som på skadeståndsrättslig grund krävde ersättning för felaktigt utbetalad socialhjälp av en tilltalad i brottmål om s.k. socialbidragsbedrägeri. Detta godtogs av HD, trots att det fanns särskilda – och för bidragsmottagaren förmånligare – regler om återbetalning för sådana fall i socialtjänstlagen.s. 35
8.Utifrån dessa rättsfall går det att argumentera för att det redan idag är möjligt för en miljömyndighet att söka ersättning på skadeståndsrättslig grund för de kostnader som den ådragit sig för att undersöka och efterbehandla ett förorenat område. De tveksamheter som uttalats om HDavgörandenas räckvidd har knappast bärighet i dessa situationer; här finns ju såväl en ”skadelidande”, som en beräkningsbar skada. Det senare bör inte bereda något problem i de situationer som här diskuteras, eftersom det normalt är fråga om att täcka de kostnader som myndigheten faktiskt redan hars. 35
9.324 haft. Däremot kan det uppstå en diskussion om vad som är ”skäliga efterbehandlingsåtgärder” i sammanhanget. Denna bedömning är dock betydligt enklare än att rätt värdera ett exemplar av en utrotningshotad art som i Järvmålet.s. 35
10.Lika väl som det går att peka på att vissa av de betänkligheter som råder angående ersättning för ”ekologisk skada” inte är giltiga för fall som dessa, går det att peka på att en sådan rättslig nykonstruktion likafullt kräver uttrycklig lagstiftning. Den viktigaste invändningen mot resonemanget ovan är att i samtliga de rättsfall som återgivits har det varit fråga om skadestånd på grund av brott, vilket kan ha betydelse beroende på hur man betecknar skadan i dessa sammanhang. Om man betraktar myndighetens krav på kostnadstäckning som en ren förmögenhetsskada, utgår ju skadestånd enligt gällande rätt endast om det har varit fråga om brott eller annars är särskilt föreskrivet.s. 36
11.Utifrån den diskussion som förs i den skadeståndsrättsliga litteraturen anser jag att det går att dra en klar slutsats och det är att rättsläget är oklart. Det tycker jag är ett nog så övertygande argument för att det krävs uttrycklig lagstiftning för att åstadkomma ett skadeståndsrättsligt skydd för det allmänna miljöintressena. Eftersom det alltid kommer att finnas situationer som är svåra att nå med uttrycklig reglering inom ramen för det förvaltningsrättsliga systemet – vilket illustreras av det ovan nämnda beslutet om Klippan i Böksholm – tror jag att ett skadeståndsrättsligt skydd är önskvärt. Det bör dock finnas begränsningar på den skadeståndsrättsliga vägen.s. 36