gränsning

Kapitlets innehåll

1.Detta första kapitel inleds med en beskrivning av miljöproblemet med de förorenade områdena. Jag utgår från en berättelse om hur utsläppen från Böksholms pappersfabrik har påverkat – och fortfarande påverkar – omgivningen. Därefter tecknas en bild över miljöproblemet i stort; först allmänt och sedan hur situationen är i Sverige och i övriga Europa. Avsnittet avslutas med en redogörelse för dels några av de särdrag som utmärker miljöproblemet och som måste beaktas vid en rättslig reglering, dels för de motsättningar och intressekonflikter som kan uppstå med anledning av att ett område är förorenat.s. 1

2.Därefter följer några teoretiska utgångspunkter för avhandlingen. Här beskrivs miljörätten som ämne och forskningsområde. I denna del redogör jag även kortfattat för betydelsen av det av Brundtlandskommissionen myntade begreppet ”uthållig utveckling” och de miljörättsliga principerna. Den princip som har störst betydelse för ämnet i denna studie är den om att ”förorenaren ska betala”, eller med den engelska termen ”Polluter Pays Principle” (PPP). En mer ingående redogörelse för denna görs därför redan i detta avsnitt. Jag avslutar med några ord om betydelsen av lagtolkning. Min avsikt i denna del är att påvisa hur valet av tolkningsmetod är avgörande för att uppnå målen med miljölagstiftningen. Detta är särskilt viktigt när det gäller de frågor som belyses i denna studie, som ju handlar om plikter och ansvar som är förknippade med redan uppkomna föroreningar av mark och vatten.s. 1

3.Sist i detta inledande kapitel ger jag en närmare presentationen av avhandlingens ämne och avgränsning: Som redan har nämnts är detta en undersökning och diskussion om den rättsliga regleringen kring förorenade områden, ur såväl reparativ, som preventiv synvinkel. Den reglering som diskuteras är den som rör sådana områden som redan är förorenade och det är miljömyndighetens perspektiv som dominerar. Studien är upplagd krings. 1

4.19 fem centrala frågeställningar i en komparativ jämförelse mellan olika europeiska länder och en diskussion de lege ferenda.s. 1

5.20s. 2

Miljöproblemet

Miljöproblemet i det lilla; Böksholms pappersbruk

1.Irene och Göran Johansson bor på Svensgården i Drevs socken, c:a 35 km nordost om Växjö. Svensgården är Görans fädernegård och har varit i släkten sedan 1800-talet. Makarna Johansson driver jordbruk med ett fyrtiotal kor. Gården och dess marker ligger vid den idylliska Drevsjön, en utvidgning av Mörrumsån. Dessa vattenområden är självklart en viktig del av Johanssons och deras djurs livsmiljö. Sjön har också höga naturvärden, främst på grund av det rika fågellivet (sångsvan, brun- och skedand, vigg, rör- och sävsångare). Idyllen är emellertid skenbar. Hela vattenområdet är kraftigt påverkat av industriutsläpp. Drevsjöns botten är täckt av en tjock ”pappersfilt” av fibersediment. Vattenmiljön är förstörd, fisken var svartlistad under många år och människorna kan inte nyttja sjön p.g.a. den otrevliga bottnen och de otillgängliga stränderna. Bottenslammet består av en stinkande, brunaktig och fiberhaltig sörja. Fibersedimenten, som på sina håll är dryga metern djupa, gör att hela sjön har blivit mycket grund och håller på att växa igen. Sedimenten innehåller dessutom tungmetaller och stora mängder av klor. Göran Johansson anser att han bor vid en ”kemisk öken”.s. 3

2.Orsaken till dessa skador finns två km uppströms Drevsjön. Här ligger Böksholms Sulfitfabrik – eller rättare – den industritomt som är kvar efter att de flesta byggnaderna revs 1985. Sulfitfabriken uppfördes i början av 1900talet. Från 1947 arrenderades anläggningen av AB Klippans Finpappersbruk. Verksamheten pågick till 1979, de sista åren i skogsföretaget Södra Skogsägarnas regi. Produktionen och därmed störningarna i vattenrecipienterna var relativt blygsam de första femtio åren. I början av 1950- och 1960-talet flerdubblades dock tillverkningen. Samtidigt började också klor användas för blekning av pappersmassan. Anmälningar om produktionsökning gjordes vid dessa tillfällen i enlighet med vad som krävdes enligt 8 kapitlet i 1918 års vattenlag (ÄVL) till dåvarande tillsynsmyndigheten. Dens. 3

3.21 ökning som följde var emellertid mer än dubbelt så stor mot vad som uppgavs. Skadorna i de nedströms liggande vattenområdena blev alltmer besvärande, vilket började uppmärksammas av tillsynsmyndigheterna på 1960-talet. 1968 ansökte därför Böksholm om tillstånd enligt ÄVL för verksamhetens utsläpp av industriellt avloppsvatten. Denna ansökan behandlades vid vattendomstolen i Växjö, som meddelade deldom 1970. I denna konstaterade domstolen att verksamheten efter 1954 hade orsakat omfattande skador i vattenområdena och man var mycket kritisk till bolagets agerande efter denna tidpunkt. Domstolen menade att företaget hade agerat lagvidrigt och att störningarna numera var så kraftiga att utsläppen stred mot kravreglerna i ÄVL. Den fortsatta verksamheten krävde därför egentligen tillstånd av regeringen. Vattendomstolen kunde dock tänka sig att tillåta verksamheten genom att meddela stränga villkor under en treårig prövotid. Först därefter skulle den slutliga bedömningen av villkoren för verksamheten ske. I domen uttalades också att det senare kunde bli aktuellt med krav på sanering av de skadade vattenområdena. De slutliga villkoren för verksamheten meddelades 1979.De skyddsåtgärder och andra krav som därvid fastställdes motsvarade i stort de som gällde alltsedan 1970. Inför prövningen i vattendomstolen hade Naturvårdsverket yrkat att bolaget skulle åläggas att vidta vissa efterbehandlingsåtgärder. Detta krav avvisades emellertid av domstolen som menade att ett sådant krav inte kunde tas upp inom ramen för ett ansökningsmål.s. 3

4.De kraftiga föroreningarna i fiberbankarna nedströms Böksholms bruk uppmärksammades så småningom av Växjö kommun och olika sedimentundersökningar gjordes i början av 1990-talet. Klippan var emellertid inte alls intresserad av att bidra till kostnaden för dessa. 1994 förelade länsstyrelsen därför företaget att vidta vissa undersökningar av Drevsjön. Länsstyrelsen motiverade beslutet med att föroreningarna var resultat av de överutsläpp som skett mellan åren 1954 och 1970. Man hänvisade till 1970 års dom och menade att störningarna från verksamheten var otillåtna fram tills att ett reningsverk för utsläppen byggdes 1972. Företaget överklagade beslutet till Koncessionsnämnden, vars beslut kom i november 1996 – fem månader efter ett annat och mycket omtalat ”Klippan-mål”. Nämnden ansåg att frågan oms. 4

5.22 att sanera fiberbankarna var slutligt avgjord genom 1979 års vattendom och att ytterligare krav inte kunde ställas på företaget. Här stödde man sig på Regeringsrättens avgörande i det första Klippanmålet som man menade innebar att krav över huvud taget inte kunde ställas på verksamheter som avslutats före 1989. Att länsstyrelsens föreläggande hade avsett att företaget skulle göra rätt för sig efter ett lagstridigt agerande, inverkade inte på Koncessionsnämndens bedömning.s. 4

6.Leif Karlsson på Länsstyrelsen i Kronobergs län är uppgiven och uttalar om Klippan:s. 5

7.”De vägrar att samarbeta. Vi har i många år försökt få dem att åtminstones. 5

8.hjälpa till med att undersöka vilka gifter som finns i Drevsjön, så att vi kan tas. 5

9.ställning till om sjön ska saneras eller ej. Men de gör allt för att slippa fråns. 5

10.sitt ansvar.” Även Göran Johansson är uppgiven, men mest arg. Han berättar att när det var som värst på 1960-talet hände det att kor dog efter att ha druckit av åvattnet. Efter de sedvanliga översvämningarna på vårarna blev det kvar en ”filt” av pappersmassa på åkrarna och grödorna. Lukten av verksamheten kändes kilometervis. Visst har han fått ekonomisk ersättning för en del av dessa olägenheter, men han anser att Klippan ska bekosta vidare undersökningar av Drevsjön. Han omdöme om företaget är inte nådigt:s. 5

11.”- Nej, miljöbovarna slinker undan och förhalar med hjälp av kryphål ochs. 5

12.lagvrängare, och de vill inte stå för vad de gjort. Men här läcker giftbankarna,s. 5

13.år efter år. Det är för djävligt!”.s. 5