1.Den nu erhållna formeln beskriver den generella struktur domstolens argumentation brukar ha när man menar att skadevållaren varit tillräckligt försiktig. Man framhäver först att det vänstra ledet inte är så stort. Man säger att A är liten (dvs. att de olyckor som förväntas inträffa inte kommer vara särskilt allvarliga) och att R, inte är särskilt mycket större än Ra (d vs. att den alternativa försiktighetsåtgärden inte åstadkommer någon större sänkning av sannolikheten för att en olycka skall inträffa). Därefter går man över till det högra ledet och säger att Fa -F, är stor (dvs. att den ytterligare försiktighetsåtgärden hade inneburit en hel del besvär för skadevållaren). Motiveringen rundas av med ett grepp om hela formeln där man säger något i stil med att olägenheterna för att vidta åtgärden är större än nyttan, dvs. att vänstra ledet < högra ledet.s. 51
2.När domstolen har kommit fram till det omvända resultatet -att skadevållaren inte vidtagit tillräcklig försiktighet -har argumentationen samma struktur fast med omvända tecken. Formeln är densamma fast med omvänt storleksförhållande: Domstolen kommer nu att framhäva det vänstra ledet som stort (genom att säga att både A och R, är stora) och framhäva det högra ledet som litet. Låt oss titta på ett rättsfall som illustrerar hur detta tar sig uttryck i domskälen.s. 51
3.I NJA 1985 s. 456 tillämpade HD det ekonomiska kriteriet på detta sätt när man kom fram till att skadevållaren borde ha varit mer försiktig. Ett byggbolag höll på med fasadarbeten på ett större hus inne i en stad. På trottoaren framför huset hade bolaget byggt en övertäckt gångbana av trä. Denna var provisorisk -dess syfte var att fotgängare utan risk skulle kunna passera arbetsplatsen. Gångbanan bestod av flera sektioner som placerats efter varandra. Över varje skarv hade man spikat fast en tvärgående bräda för att förhindra att någon fotgängare skulle glida ned med en klack e.d. i glipan mellan två sektioner. De tvärgående brädorna var 1,2 cm höga och liknade trösklar. Vid ett tillfälle använde en fotgängare gångbanan och snavade över en av de tvärgående brädorna och ramlade. Hon menade att bolaget var ansvarigt för olyckan -man borde gjort fotgängare uppmärksamma på trösklarna genom att markera dessa på något vis. HD höll med henne och biföll käromålet .s. 51