Hela artikeln

Inledande anmärkningar

1.Föreliggande artikel baseras på mitt föredrag i Stockholm den 14 maj 2025 under seminariet ”Direkt eller indirekt förlust i kommersiella avtal. Kan vi någonsin få klarhet?” Seminariet arrangerades av Centrum för kommersiell rätt vid Stockholms universitet och hölls på advokatbyrån Vinge. I artikeln har föredragsformen bibehållits och litteraturhänvisningar görs endast i begränsad utsträckning.s. 559

2.I avtalspraxis har det särskilt i kommersiella förhållanden sedan länge före­ kommit friskrivningar för indirekt förlust. Sådana friskrivningar är alltjämt vanliga, låt vara att man i flera viktiga standardavtal har övergått till andra lös­ ningar. Någon enhetlig standardavtalsrätt eller avtalspraxis finns över huvud taget inte. Jag har dock fått höra att exempelvis finska advokater i fortbildningar om avtalsrätt alltjämt kan få det allmänna rådet, att i avtal inta friskrivningar för indirekt förlust. Jag menar att det som utgångspunkt är ett obetänksamt råd som i vart fall inte borde efterföljas som allmänt rättesnöre. Som ska framgå visar inte minst köplagens differentiering mellan direkt och indirekt förlust bland annat, att åtskillnaden mellan de två förlusttyperna är logiskt tvivelaktig och att den i praktiken kan bli nog så komplicerande, omtvistad, osäker eller närmast slump­ artad. De motiv som framfördes för köplagens differentiering – närmast sträng­ heten i det så kallade kontrollansvaret, behovet att anpassa dispositiv rätt till ”vedertagna” lösningar i standardavtal, samt försäkringshänsyn – är för övrigt i sig diskutabla.s. 559

3.I det följande redogörs för åtskillnaden mellan direkt och indirekt förlust med avstamp i 67 § köplagen som en av lagstiftaren avsedd kontraktuell utgångs­ punkt för definitionen av begreppet ”indirekt förlust”. I Finland har det uppkom­ mit en omfattande rättspraxis om differentieringen mellan direkt och indirekt förlust i 67 § köplagen. Antalet rättsfall om motsvarande stadgande i Norge är betydligt färre, medan i Sveriges Högsta domstolen­praxis om köplagens differentiering mellan direkt och indirekt förlust ännu lyser med sin frånvaro. Antagligen kan det förklaras av flera orsaker. Hur som helst är syftet i det föl­ jande att utifrån erfarenheterna i Finland illustrera några av de komplikationer, osäkerhetsmoment och svårmotiverade eller rentav överraskande resultat som kan vara förenade med en distinktion mellan direkt och indirekt förlust. Dessa erfarenheter borde samtidigt fungera som en varningsklocka för alla avtalsskri­ vare som överväger en friskrivning för indirekt förlust.s. 560

Köplagens definition av indirekt förlust

1.som kontraktuell utgångspunkt Definitionen av indirekta förluster i de nordiska köplagarna är inte helt enhetlig. För finsk del har uppräkningen av indirekta förluster i 67 § andra momentet köplagen följande lydelse:s. 560

2.Som indirekt förlust anses 1) förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning, 2) annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på det sätt som avses, 3) utebliven vinst till följd av att avtal med tredje man har fallit bort eller intes. 560

3.blivit riktigt uppfyllt, 4) förlust till följd av skada på annan egendom än den sålda varan, eller 5) annan liknande svårförutsebar förlust. En förlust som inte inryms i denna legaldefinition av indirekta förluster ska e contrario anses vara en direkt förlust. Ett gemensamt drag för direkta förluster är att de typiskt består av olika slag av kostnader till följd av ett avtalsbrott. Men det är inte hela sanningen och som bekant är finns djävulen i detaljerna. Definitionen av indirekta förluster i 67 § köplagen kan vid första påseende tyckas vara klar och enkel. Den närmare gränsdragningen mellan direkt och indirekt förlust kan emellertid i praktiken lätt bli oerhört komplicerad.s. 560

4.En komplikation ligger redan i den så kallade konverteringsregeln i 67 § tredje momentet. Enligt stadgandet ska som indirekt förlust enligt andra momentet ”inte anses en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i 2 mom.”. I sista hand reduceras alltså gränsdragningen mellan direkt och indirekt förlust till en fråga om vilken för­ lust som är bäst förenlig med parts skyldighet att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada enligt 70 § första momentet. Den uttalade ration bakom 67 § tredje momentet är att den skadelidande partens position – med avseende på ansvarsgrunden – inte bör försämras om parten i skadebegränsningssyfte har valt ett handlingsalternativ som medför en sådan indirekt förlust som avses i andra momentet i stället för ett handlingsalternativ som hade medfört en större direkt förlust. Den ”indirekta” förlusten ersätts då som en direkt förlust enligt det stränga kontrollansvaret; inte som en indirekt förlust som ersätts endast på basis av vårdslöshet eller, vid fel på varan, avvikelse från en särskild utfästelse.s. 561

5.Lagstiftaren ger däremot inget svar på frågan, varför den skadelidande parten fortsättningsvis ska dra fördelen av att en direkt förlust ersätts enligt det stränga kontrollansvaret, trots att parten kunde och borde ha valt ett handlingsalternativ som hade medfört en lägre förlust av sådant indirekt slag som avses i 67 § andra momentet. Ett sådant resultat kunde tyckas vara svårförenligt med den i motiven uttalade grundtanken bakom konverteringsregeln i 67 § tredje momentet. Det är inte helt lätt att följa lagstiftarens logik. Regleringen utgår från att en indirekt förlust kan konverteras till en direkt förlust av skadebegränsningshänsyn, men en direkt förlust ska av samma hänsyn inte kunna konverteras till en indirekt förlust. Det skapar bland annat incitament för spekulation på den avtalsbrytande partens bekostnad. En annan sak är att 70 § första momentet inom dess tillämp­ ning medför att den faktiskt ersättningsgilla förlusten blir lika stor oberoende av om den skadelidande har valt ett handlingsalternativ som medför en ”direkt” eller en ”indirekt” förlust. Konsekvensen av 70 § första momentet blir ju att förlusten inte ersätts till den del förlusten är oförenlig med skadebegränsnings­ hänsyn.s. 562

6.Hur som helst önskade lagstiftaren med hjälp av 67 § köplagen bland annat också tillhandahålla en allmän kontraktuell definition av begreppet ”indirekt förlust” för sådana fall där avtalet innehåller en friskrivning för indirekt förlust utan att begreppet preciseras. I HD 2014:61 lades 67 § köplagen på detta sätt till grund för tolkningen av en i avtalet opreciserad friskrivning för indirekt förlust. Domstolen fann att ett regresskrav för erlagt avtalsvite var en sådan indirekt förlust som omfattades av friskrivningen.s. 562

7.En förlust ska dock inte ändra sin karaktär som antingen direkt eller indi­ rekt när förlusten regressvis för vidare i en transaktionskedja. I ett exempel i motiven till 67 § uttrycks det som att ”säljaren som direkt förlust blir skyldig att ersätta sådana skadeposter som motsvarar det som köparen på grund av säl­ jarens avtalsbrott blir tvungen att betala till sin avtalspart som direkt förlust”. Enligt en annan tolkningsprincip som uttrycks i motiven ska förlusten i oklara fall anses vara en direkt förlust. I rättspraxis noterades detta visserligen i både HD 2012:101 och HD 2014:61. Men i både rättspraxisen och lagmotiven kunde i själva verket den uttalade principen ha ägnats betydligt mera uppmärksamhet. Det samlade intrycket blir snarast att förlusten i oklara fall lika gärna, eller kan­ ske hellre, tolkas som en indirekt förlust.s. 562

Hanteringen av 67 § köplagen i rättstillämpningen

1.Som framgått har det i Finland uppkommit en omfattande rättspraxis om 67 § köplagen. I skrivande stund har vi genom HD 2024:67 fått vårt nionde prejudi­ kat om köplagens differentiering mellan direkt och indirekt förlust. Räknar man med rättsfallet HD 2015:24 om ett konsumentköp och den snarlika differentie­ ringen i konsumentskyddslagens femte kapitel, är vi uppe i totalt tio prejudi­ kat. Ett sorts jubileum alltså. På detta specifika område kan man i Finland inte längre tala om någon förmögenhetsrättslig rättsfallstorka, vilket i sig säger en del om inte bara skadeståndets betydelse som påföljd utan kanske också något om den nuvarande regleringen. Det kan i sammanhanget även särskilt noteras, att hela sju av de nio köplagsfallen avser köp mellan näringsidkare. En annan övergripande iakttagelse är att endast ett av de sammanlagt tio rättsfallen avser dröjsmål, medan de övriga fallen avser fel på varan.s. 563

2.Här kan det inte bli fråga om någon mera ingående redogörelse för rätts­ praxisen, som i det följande presenteras närmast i den utsträckning som krävs för att ge en mera översiktlig bild över tolkningen. Samtidigt är det ofta just genom rättspraxis som regleringens svårigheter och fallgropar kommer fram på ett mera konkret och tydligt sätt. För att illustrera det kommer ett av prejudika­ ten, nämligen HD 1997:61, att behandlas separat och något mera utförligt nedan i avsnitt 3.3. Det finns förstås även avgöranden från de lägre instanserna. Nedan i avsnitt 3.4 vill jag särskilt lyfta fram ett mål i vilket jag inlämnat ett rättsutlå­ tande och som i skrivande stund är anhängigt i Helsingfors hovrätt. Det är ett fall som blir intressant och förtjänt att lyftas fram redan med tanke på friskrivningen i avtalet och det betydande tvistebeloppet. Bland rättspraxisen från Högsta domstolen kan avstamp tas i HD 1992:86 och HD 2024:67, som är det första respektive det senaste prejudikatet om 67 § köp­ lagen. Båda fallen gäller civilköp mellan privatpersoner och bland annat köpa­ rens krav på ersättning för utebliven bruksnytta av varan. Det är fråga om en typ av förlust som har ansetts ha drag av ideell skada men som kan ersättas som skada av ekonomisk art, vilket särskilt klargörs i HD 2024:67.s. 563

3.I HD 1992:86 kunde en köpt motorbåt inte användas under tre sommar­ månader medan ett fel på motorn avhjälptes. Felet hade uppkommit vintern före köpet då kvarblivet kylvatten i motorn hade frusit och orsakat en dold spricka i motorns cylinderblock. I HD 2024:67 hävde köparen ett bilköp då det visade sig att motorn hade hög oljeförbrukning och att de tillåtna gränsvärdena för avgasutsläppen överskreds; att avhjälpa felen var inte ett ekonomiskt förnuftigt alternativ. I båda fallen ansågs att köparens krav på ersättning för den förlorade bruksnyttan var en i 67 § andra momentet 2 punkten avsedd indirekt förlust. Eftersom vårdslöshet inte ansågs föreligga på säljarens sida var säljaren inte skyldig att ersätta förlusten. I HD 2024:67 hade dock köparen rätt till ersättning för sina extra kostnader för motorolja som en direkt förlust. Och oberoende av culpabedömningen kunde i HD 1992:86 den förlorade bruksnyttan troligen ha ersatts på basis av en särskild utfästelse, men den möjligheten blev inte föremål för prövning.s. 564

4.Det är dock inte givet att varje förlust av bruksnytta tolkas som en indirekt förlust. I HD 2009:89 hade det statliga järnvägsbolaget VR köpt 800 stålhjul för tåg tillverkade av säljarens patenterade specialstål. Enligt säljarens uppgift var hjulens beräknade hållbarhet över 20 år. Av säkerhetsskäl tvingades emel­ lertid VR byta samtliga hjul redan efter några år. VR krävde skadestånd på sammanlagt över en miljon euro innefattande flera olika poster: VR:s interna utredningskostnader; kostnader för ultraljuds­ och laboratorieundersökningar; kostnader för tillverkning av nya hjul och byte av de felaktiga hjulen enligt en snabb specialtidtabell, samt för förlust av bruksnytta på grund av de felaktiga hjulens förkortade brukstid.s. 564

5.Högsta domstolen fann att skadeståndsyrkandet i sin helhet avsåg direkta förluster som skulle ersättas av säljaren. I fråga om ersättningen för den för­ lorade bruksnyttan uttalade domstolen endast att den ”grundar sig på att varan till sitt värde är sämre än vad som avtalats och den är således gottgörelse för den alltför stora köpesumman som betalats med hänsyn till felet” (förf. övers.). Det var därför inte fråga om en i 67 § andra momentet 2 punkten köplagen avsedd indirekt förlust av bruksnytta. – Med den tolkningen förlorar emellertid stadgandet lätt sin betydelse; i princip all förlust av bruksnytta kan tolkas som direkt förlust med samma svepande argument. Dessutom uttalade domstolen att indirekta förluster utmärks av att de är svåra att förutse. De förluster som nämns i 67 § andra momentet är emellertid till sin typ knappast svåra att förutse, och i det enskilda fallet kan både direkta och indirekta förluster bli svårförutsebara.s. 565

6.I HD 1994:98 hade på grund av tillverkningsfel funnits öppningar i söm­ marna på garnkassar som köpts av en fiskodlingsanstalt. Minskningen i anstal­ tens produktion till följd av att fiskar hade rymt genom öppningarna utgjorde en sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra momentet 1 punkten köplagen. Anstalten hade rätt till skadestånd för den minskade produktionen då felet i garnkassarna hade berott på vårdslöshet hos det företag som säljaren anlitat för tillverkningen av kassarna och således vårdslöshet ”på säljarens sida”.s. 565

7.I HD 2012:101 hade näringsidkaren A sålt en skåpbil till näringsidkaren B som i sin tur sålt bilen vidare till näringsidkaren C. Efter att bilen sålts till C upp­ dagades fel på bilen som berodde på att ett installationsfel av A:s arbetstagare innan bilen såldes till B. På talan av C ålades B att betala prisavdrag och att ersätta C:s rättegångskostnader och dessutom hade B haft egna rättegångskost­ nader. B väckte talan mot A och yrkade som skadestånd ett belopp motsvarande prisavdraget och samtliga rättegångskostnader. Tingsrätten utdömde skadestånd med det yrkade beloppet, medan hovrätten fann att rättegångskostnaderna inte kunde anses som en av A orsakad skada, varför yrkandet inte bifölls till den delen. I HD 2012:101 var det endast fråga om B:s krav på ersättning för rätte­ gångskostnaderna. Högsta domstolen fann att kostnaderna var en i köplagen avsedd direkt förlust som skulle ersättas av A. – Fallet bekräftar uttalandet i motiven till köplagen om att förlusterna ska behålla sin karaktär som antingen direkta eller indirekta när de regressvis för vidare i en transaktionskedja.s. 565

8.Även rättsfallet HD 2014:66 gäller ett regresskrav. Här hade en byggfirma köpt dörrar till en entreprenad. Då säljaren råkade i dröjsmål försenades också entreprenaden. Byggfirman krävde skadestånd av säljaren för det dröjsmålsvite som firman blivit tvungen att betala till entreprenadens beställare på grund av dröjsmålet. Avtalet innehöll en opreciserad friskrivning för indirekt förlust som tolkades i enlighet med köplagen. Högsta domstolen fann att vitet var en sådan indirekt förlust som enligt avtalet inte skulle ersättas.s. 566

9.Huruvida regresskrav för avtalsviten borde ses som direkt eller indirekt för­ lust enligt 67 § andra momentet köplagen har varit en omtvistad fråga i litte­ raturen. Oklarheterna och gränsdragningssvårigheterna hänger samman med vitets konfliktlösande funktion, inbegripet att skyldigheten att betala vite inte förutsätter bevisning om någon skada samtidigt som vitet kan uppfånga både direkta och indirekta förluster om skada uppkommit. Enligt den grundprincip som uttrycks i motiven till köplagen – och som också noterades i HD 2014:61 – ska förlusten i oklara fall ersättas som en direkt förlust. Med beaktande av den principen och den nyss påtalade oklarheten i fråga om viten, kunde tyckas att det ligger nära till hands att tolka regresskrav för viten som direkt förlust. En sådan tolkning kan även förankras i vitets betydelse som en på förhand bestämd kostnad på grund av avtalsbrott, och ett typiskt drag för direkta förluster är att de består av olika kostnader. Själv hade jag av flera skäl prioriterat den tolkningen. I motiven till köplagen uttalas emellertid att regresskrav för avtals­ viten ska ersättas som indirekt förlust, dock utan att det närmare motiveras eller anknyts till grundprincipen att förlusten i oklara fall ska ersättas som direkt förlust. I HD 2014:66 kände sig Högsta domstolen uppenbarligen – och föga förvånande – bunden av motivuttalandet om avtalsviten och fann att regresskra­ vet avsåg en indirekt förlust som inte skulle ersättas. Det oaktat företräder jag fortsättningsvis en annan tolkning som tar fasta på vitets betydelse och funktion.s. 566

10.HD 2001:77 gäller ett tillverkningsköp avseende laminat som köparen avsåg att använda som förpackningsmaterial för sina produkter. Laminatet visade sig emellertid skada de förpackade produkterna. Köparen yrkade skadestånd för en mängd olika poster som normalt hade ansetts innefatta både direkta och indirekta förluster. Av ordalydelsen i 67 § andra momentet 4 punkten köplagen följer emellertid att samtliga förluster till följd av skada på annan egendom än den sålda varan är indirekta – också sådana förluster som i andra situationer vore direkta. I HD 2001:77 hade säljaren lämnat en särskild utfästelse om att laminatet lämpade sig för köparens avsedda syfte med varan. Enligt 40 § tredje momentet köplagen kan indirekta förluster ersättas inte bara vid vårdslöshet på säljarens sida, utan även om varan ”vid köpet avvek från det som säljaren särskilt har utfäst”. Högsta domstolen fann att varan inte ”vid köpet” avvek från utfästelsen eftersom köpet gällde en vara som skulle tillverkas. Begräns­ ningen till ”vid köpet” kan kritiseras, vartill kommer att lagstiftaren inte beaktat att en särskild utfästelse kan avse också avlämningstidpunkten. Förlusterna ersattes emellertid på basis av vårdslöshet då säljaren vid avtalsförhandlingarna hade lämnat en uppgift om sådana egenskaper hos varan som säljaren insett var väsentliga för köparen utan att försäkra sig om uppgifternas riktighet.s. 567

11.I HD 2017:74 hade en jordbrukare köpt diesel avsedd för köparens jordbruks­ maskiner. Dieseln innehöll orenheter som skadade motorerna i jordbruksmaski­ nerna. Köparen krävde skadestånd för kostnaderna för transport och reparation av de skadade maskinerna, samt för sina utredningskostnader med anledning av avtalsbrottet. Högsta domstolen fann att fråga var om en typisk skada på annan egendom än den sålda varan, och att sådan skada definieras som en indirekt förlust i 67 § andra momentet 4 punkten köplagen. Skadestånd utdömdes inte.s. 567

12.Enligt min mening vore det möjligt att tolka 67 § andra momentet 4 punkten köplagen mera inskränkt. En skada på annan egendom än den sålda varan kan i och för sig anses vara orsakad som en indirekt konsekvens av felet på varan, men det bör inte betyda att också alla förluster är indirekta. Närmast framstår 4 punkten som ett begreppsmässigt misslyckande i det misslyckande som hela differentieringen mellan direkt och indirekt förlust innebär.s. 567

13.Slutligen kan i denna översikt anknytas till HD 2015:24 om direkt och indi­ rekt förlust enligt konsumentskyddslagen. Här hade en konsument köpt en luft/ vattenvärmepump och en energiberedare till sin villa. Systemet hade rekommen­ derats av säljaren utifrån de uppgifter om boendet som konsumenten meddelat. Då systemet visade sig ha otillräcklig kapacitet blev konsumenten tvungen att använda ett särskilt elmotstånd, vilket ökade elförbrukningen. Konsumentens ökade elkostnader var en sådan direkt förlust som skulle ersättas av säljaren. Redan överblicken ovan pekar på några av de problem och osäkerhetsmoment som är förknippade med differentieringen mellan direkt och indirekt förlust. Flera av rättsfallen liksom själva regleringen har kritiserats i litteraturen (inte sällan i hårda ordalag av mig själv), men att återge den kritiken skulle spränga ramarna för detta bidrag. I flera av rättsfallen har tolkningen gått isär mellan de olika instanserna, och inte heller Högsta domstolen har varit enhällig i samtliga fall. I HD 1997:61 fann domstolen sålunda under dissens (3–2) att fråga var om en indirekt förlust som inte skulle ersättas enligt köplagen. Fallet illustrerar tyd­ ligt hur svårhanterlig och osäker differentieringen kan bli i rättstillämpningen, och hur lätt den kan öppna fallgropar och medföra resultat som måste betraktas som överraskande.s. 567

14.I HD 1997:61 hade en importör sålt mutterbrickor – en enkel och billig vara – till en verkstad som hade använt brickorna som komponenter vid tillverkningen av strömskenor. Efter att verkstaden hade sålt ett större antal strömskenor till sina kunder, uppstod hos en kund en kortslutning i en skena. Då kundens elek­ triker öppnade ifrågavarande skena visade det sig att delar av en sprucken bricka hade fallit ner i skenan och orsakat kortslutningen. Till följd av kortslutningen drabbades kunden av ett tre timmar långt produktionsavbrott, samt kostnader för granskning av skenorna och byte av ett betydande antal spruckna brickor. Verkstaden ersatte kundens produktionsavbrott och kostnader, varefter verksta­ den krävde och i godo erhöll motsvarande ersättning av importören som sålt brickorna till verkstaden.s. 568

15.Då brickor av ifrågavarande parti hade infogats i strömskenor som verksta­ den sålt till också sina övriga kunder, blev verkstaden tvungen att hos dessa kunder granska skenorna och byta en mängd brickor. HD 1997:61 gäller verk­ stadens kostnader för dessa åtgärder, som verkstaden krävde att importören skulle ersätta.s. 568

16.Underrätten – vars dom hovrätten inte ändrade – uttalade att säljaren är skyl­ dig att ersätta köparens direkta förluster. Vidare konstaterades att konverterings­ regeln i 67 § tredje momentet köplagen innebär att en sådan indirekt förlust som avses i andra momentet i vissa situationer kan ersättas som en direkt förlust. Det gäller om köparen i skadebegränsningssyfte valt ett handlingsalternativ som medför en i andra momentet avsedd förlust i stället för ett alternativ som hade medfört en större förlust av annat slag. Med dessa skäl ansågs att verkstadens kostnader var en sådan förlust som importören var skyldig att ersätta. Det fanns inte anledning att jämka skadeståndet som oskäligt enligt 70 § andra momentet. Detta med argumentet att importören hade möjlighet att väcka en regresstalan på produktansvarsbasis mot sin utländska leverantör av brickorna.s. 568

17.Högsta domstolens majoritet fann att verkstaden hade åsamkats en indirekt förlust i form av en sådan skada på annan egendom än den sålda varan som avses i 67 § andra momentet 4 punkten köplagen. Enligt motiven till 4 punkten faller bland annat komponentskador inom det snäva tillämpningsområdet för lagrummet. Och med hänvisning till tolkningen i litteraturen ansågs det i till­ lämpningshänseende inte finns anledning att skilja mellan situationer där slut­ produkten skadats fysiskt och situationer där slutprodukten framställts felaktigt utan att den skadats fysiskt. Var förlusten inte indirekt enligt punkt 4, var den enligt majoriteten hur som helst en sådan ”annan liknande svårförutsebar för­ lust” som är indirekt enligt punkt 5. Verkstaden hade inte rätt till skadestånd för sina kostnader.s. 568

18.HD 1997:61 är ett skolexempel på att differentieringen mellan direkt och indirekt förlust lätt kan medföra, att man inte längre ser skogen för alla träd. Hade kortslutningen skett före verkstaden sålde skenorna till sina kunder, hade verkstaden onekligen tillfogats en skada på annan egendom (skenorna) än den till verkstaden sålda varan (brickorna). I fallet hade emellertid kortslutningen skett i ett senare transaktionsled efter att skenorna sålts, och i det ledet är det fråga om ett köprättsligt fel på varan. Varken verkstaden eller dess kunder hade åsamkats någon produktskada. För att vara mera exakt avsåg verkstadens skade­ ståndskrav en förmögenhetsförlust i form av kostnaderna för avhjälpande av fel på varan (eller åtminstone befarat fel; det talas ibland om repair in anticipation). Det förefaller även motsvara minoritetens tolkning i HD 1997:61, då skadestånd hade utdömts för verkstadens kostnader som en förutsebar direkt förlust. Inom ramen för tolkningsutrymmet i 67 § andra momenten 5 punkten må förlusten däremot visserligen ha varit ”svårförutsebar” på det sätt majoriteten fann. Men att dessutom anse att verkstadens kostnader enligt 5 punkten också var ”lik­ nande” de indirekta förluster som uppräknas i 1–4 punkten – vilket majorite­ tens tolkning förutsätter även om förhållandet inte berörs i domskälen – är med säkerhet att gå för långt. En tvist som i skrivande stund är anhängig i Helsingfors hovrätt får fungera som ett ytterligare exempel på de komplikationer och den osäkerhet som distinktio­ nen mellan direkt och indirekt förlust lätt kan medföra. Som redan framgått har jag insyn i tvisten genom ett rättsutlåtande.s. 569

19.Den ifrågavarande tvisten gäller ett avtal om helautomatisering av metron i Helsingfors. Avtalet ingicks i november 2008 mellan Helsingfors stads trafik­ verk (nedan Trafikverket) som beställare och Siemens Transportation Systems SAS samt Siemens AB (nedan Siemens) som leverantör. I en helautomatise­ rad metro skulle bland annat inga lokförare längre behövas och även drifts­ kostnaderna i form av elförbrukning skulle bli betydligt lägre än i en manuellt opererad metro. Avtalet hävdes emellertid av Trafikverket i februari 2015 med åberopande av väsentligt avtalsbrott. Siemens bestred att hävningsrätt förelåg och hävdade att Trafikverket gjort sig skyldig till avtalsbrott genom obefogad hävning. Parterna har omfattande skadeståndsanspråk mot varandra.s. 570

20.Trafikverket yrkar bland annat skadestånd för merkostnaderna av att fortsätta operera metron manuellt jämfört med de operativa kostnaderna för en helauto­ matiserad metro. Det yrkade beloppet för dessa merkostnader uppgår till cirka 80 miljoner euro och innefattar både lönekostnaderna för lokförarna och kost­ naden för den högre elförbrukningen. Siemens hävdar, bland mycket annat, att dess kostnader är en sådan indirekt förlust som inte ska ersättas enligt en fri­ skrivningsklausul i avtalet.s. 570

21.Enligt avtalet har parterna rätt till skadestånd vid avtalsbrott som orsakats av motpartens vårdslöshet. Indirekta förluster ersätts dock endast om de orsa­ kats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Vid uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger med andra ord rätt till full ersättning för det positiva avtalsintresset innefattande både direkta och indirekta förluster. Som exempel på indirekta för­ luster nämns i avtalet (förf. övers.): – minskning av omsättning/produktion samt avbrytande av affärsverksamheten, – utebliven vinst av ett annat avtal, – förlust orsakad av att information eller material försvunnit. Vidare hänvisas i avtalet till den finska köplagen och i finsk rättspraxis utarbe­ tade principer, som ska tillämpas som komplement vid tolkningen av avtalets distinktion mellan direkt och indirekt förlust. Det kan i sammanhanget särskilt noteras, att finsk rättspraxis från tiden före köplagen ger ringa vägledning för tolkningen.s. 570

22.I fallet har Trafikverket inte drabbats av någon sådan förlust som i avtalet uttryckligen definieras som indirekt. Det är inte fråga om minskning av pro­ duktion eller omsättning, eller avbrytande av affärsverksamheten. Tvärtom har Trafikverket nödgats fortsätta operera metron manuellt för att upprätthålla pro­ duktionen, omsättningen och affärsverksamheten. Det är inte heller fråga om utebliven vinst av något annat avtal eller informations­ eller materialförluster.s. 570

23.Helsingfors tingsrätt fann dels att Trafikverket hade rätt att häva avtalet (dom 2020­03­31), dels att Trafikverkets förlust var en indirekt förlust som inte skulle ersättas enligt den avtalade friskrivningen (dom 2021­11­16). Enligt tingsrätten var det fråga om en sådan ”annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på det sätt som avses” som är indirekt enligt 67 § andra momentet 2 punk­ ten köplagen. I ett rättsutlåtande år 2022 inför hovrättsbehandlingen fann jag däremot att regleringen visserligen är svårfattlig, men att Trafikverkets förlust är en typisk direkt förlust. Den tolkningen illustrerar samtidigt att även direkta förluster kan bli beloppsmässigt nog så betydande, även om det ofta antagits att potentiellt höga förlustbelopp är utmärkande för indirekta förluster. Hov rättens mellandom om hävningsförutsättningarna väntas år 2026 och dom i skade­ ståndsfrågan väntas år 2027.s. 571

24.Det skulle föra för långt att här gå in på detaljer, men det framgår tydligt att tolkningen blev nog så komplicerad i tingsrätten – eller kanske snarare att tolkningen komplicerades. Till komplikationerna bidrar bland åtskilligt annat att lagstiftaren ibland har haft svårt att bestämma sig för om en viss förlust ska behandlas som direkt eller indirekt. Enligt köplagspropositionens allmänna motiveringar är således företagsinterna personalkostnader en indirekt förlust, men enligt propositionens detaljmotiveringar är bland annat också sådana kost­ nader en direkt förlust. Tolkningen får stor betydelse med tanke på Trafik­ verkets kostnader för lokförare. Som jag ser det bör dock detaljmotiveringarna ges tolkningsföreträde. Det märks även att bland annat också företagsinterna personalkostnader ersattes som direkt förlust i HD 2009:89 (tåghjulsfallet). Vad gäller Trafikverkets krav på ersättning för elkostnader märks vidare att ökade elkostnader ersattes som direkt förlust i HD 2015:24. Fallet avser visserligen ett konsumentköp och konsumentskyddslagen, men hänvisningen till principerna i finsk rättspraxis i metroavtalet är ju generellt utformad utan begränsning till rättspraxis om köplagen.s. 571

25.Hur det går i hovrätten återstår att se. Man ska visserligen inte gå händelserna i förväg, men det skulle inte förvåna mig om metrofallet i slutänden blir föremål för prövning av Högsta domstolen. Självfallet kan vi inte heller då vara säkra på utgången.s. 571

Avslutande synpunkter

1.Mycket kunde tilläggas till det skrap på ytan som gjorts ovan. För avtalsskri­ vare borde dock lärdomen vara, att friskrivningar för indirekt förlust bör und­ vikas om man eftersträvar klara, enkla och förutsebara lösningar. I många fall kan exempelvis en beloppsbegränsning av skadeståndet vara ett betydligt mera fungerande alternativ. Det ska inte uteslutas att en friskrivning för indirekt för­ lust kan vara en fungerande och ändamålsenlig lösning i vissa avtalssituationer. Men att generellt rekommendera sådana friskrivningar är inget gott råd. Till saken hör även att det inte finns någon enhetlig tolkning av begreppet ”indi­ rekt förlust” på det internationella planet. Tolkningen kan variera betydligt. Som framgått ovan i avsnitt 2 är definitionen av indirekt förlust inte heller helt enhetlig i de nordiska köplagarna. I avtalet kan förstås eftersträvas en utförlig definition av begreppet, men jag har ännu aldrig sett något avtal som preciserat indirekta förluster på ett helt entydigt eller uttömmande sätt. Samtidigt pekar rättspraxisen på att parterna, i vart fall i Finland, i alltför hög grad förlitar sig på köplagens definition av indirekt förlust. Visserligen kan tolkningen med tiden allt mera utkristalliseras genom rättspraxis, men det är knappast troligt att någon fullständig klarhet kan uppnås.s. 572

2.Mitt problem med differentieringen mellan direkt och indirekt förlust ligger dock egentligen inte så mycket i differentieringens oklarhet som i dess brist på en hållbar inre logik. En del har redan antytts ovan och det kunde byggas på med åtskilligt mer, men jag nöjer mig här med ett enkelt skolexempel. I exemplet drabbas en näringsidkare av antingen extra kostnader eller minskad produktion till följd av ett avtalsbrott. Givet att allt annat är konstant medför det att närings­ idkarens vinst reduceras i båda fallen, kanske även med ett lika stort belopp. Frågan är då varför en förlust som i praktiken innebär reducerad vinst i det ena fallet (extra kostnader) ska betraktas som en direkt förlust och i det andra fal­ let (minskad produktion) som en indirekt förlust. Vad tjänar i slutänden denna begreppsexercis med direkt och indirekt förlust?s. 572

3.För lagstiftaren borde lärdomen vara, att det var ett stort misstag att införa en differentiering i ansvarsgrunden mellan direkt och indirekt förlust i köplagen. I litteraturen har kritiken mot regleringen varit i det närmaste kompakt. Jag har tidigare i flera repriser redogjort för min syn på regleringen och alternativ till den, och jag ser ingen orsak att här upprepa mig. I Finland har emellertid lag­ stiftaren synbarligen varit blind för all kritik då differentieringen mellan direkt och indirekt förlust har anammats i flera andra lagar med köplagen som modell. Som kollegan Lena Sisula-Tulokas uttrycker det: ”Hundarna skäller men kara­ vanen drar vidare”.s. 572