NJA 2018 s. 617 p. 9; Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 53–54.
Hänvisas från p. 2 (s. 57)
1.Detta avsnitt gör inte anspråk på att teckna en fullständig bild av bevisrätten och dess teorier. Avsnittets syfte är snarare att ge en introduktion till två huvudprinciper gällande bevisbördans placering i svensk rätt som tjänar till underlag för diskussionen i denna artikel kring hur den omvända bevisbördan i art. 34 TRIPS-avtalet har tillämpats (eller inte tillämpats) i svensk rätt.s. 57
2.Bevisskyldigheten för den part som bär bevisbördan omfattar rättsfakta, faktiska omständigheter med en rättslig kvalificering som är av omedelbar betydelse för rättsföljden, inte rättsliga bedömningar. Faktafrågor bedöms av en domstol genom den bevisning som parterna lagt fram. Om det efter en domstols bevisvärdering är oklart vilket faktum som föreligger ger bevisningen inget svar om huruvida domen ska grundas på detta faktum eller inte. Det är i stället rättskällorna som talar för om denna osäkerhet kring huruvida ett faktum existerar eller inte ska vara till förfång för den ena eller andra parten. En part bär bevisbördan när osäkerheten för huruvida ett faktum föreligger eller inte, går ut över henne.s. 57
3.Detta innebär att föremålet för bevisbördan är ett rättsfaktum, det kan vara en omständighet eller en handling. Heuman framhäver att om en rättslig bestämmelse innehåller flera rekvisit kan varje omständighet som svarar mot ett rekvisit i bestämmelsen vara av omedelbar betydelse för rättsföljden även om ett sådant faktum inte ensamt kan bestämma rättsföljden.s. 57
4.Det indirekta produktskyddet förutsätter att flera rekvisit är uppfyllda. Om vi utgår ifrån 3 kap. 1 § p. 3 PL innebär det att de fakta som exempelvis patentinnehavaren (eller dess licenstagare) ska lägga fram för att nå framgång i ett mål, om bevisbördan ligger på henne, är att någon har utnyttjat uppfinningen på ett sådant sätt att produkten av ett patenterat förfarande antingen kan anses ha bjudits ut, förts ut på marknaden eller använts utan samtycke av patentinnehavaren. Om patentinnehavaren anses ha bevisbördan i målet ska hon åberopa rättsfakta som uppfyller de kriterier lagrummet ställer. Det är alltså upp till den part som bär bevisbördan att lägga fram tillräckligt stark bevisning för att ett rättsfaktum ska kunna läggas till grund för utgången i målet. Som beskrivits bär inte en part bevisbördan för rättsfrågor utan enbart för existensen av de faktiska omständigheter som gör att en rättsregel kan tillämpas eller inte.s. 57
5.Beviskravet preciserar i sin tur bevisbördans innehåll. Generellt är beviskravet i tvistemål att den part som bär bevisbördan ska visa eller styrka att ett visst faktum föreligger. Ekelöf beskriver att en civilrättslig regel oftast enbart löser ett civilrättsligt problem men inte frågan om vem som bär bevisbördan. Lagstiftaren har i allmänhet inte tagit ställning till bevisbördefrågor. På grund av detta har det i doktrin utbrett diskuterats flera olika teorier kring hur bevisbördan ska placeras.s. 58
6.En princip, som enligt Heuman är av ”dogmatisk karaktär”, är att käranden ska styrka sin rätt. Heuman menar att principen upprepats så många gånger att man inte längre frågar efter dess berättigande. Därtill är det svårt att avgöra när undantag till denna princip ska tillämpas.s. 58
7.Den fortsatta framställningen kommer att kortfattat och förenklat diskutera två centrala teorier om bestämmandet av bevisbördans placering – materiella bevisbördeteorin och bevissäkringsteorin. Jag har valt ut dessa två av den anledningen att den materiella bevisbördeteorin har haft stor genomslagskraft i doktrinen samtidigt som bevissäkringsteorin är dominerande och används i praxis i hög utsträckning.s. 58
8.Den materiella bevisbördeteorin utgår ifrån att bevisbördan ska bestämmas utifrån den civilrättsliga bestämmelsens innehåll och syfte. Det förklaras som att bevisbördan ska fördelas så att bestämmelsens ändamål förverkligas. Detta gör att man måste avgöra vilka funktioner den civilrättsliga regeln har, vilket inte alltid är det lättaste. En civilrättslig bestämmelse kan ha flera funktioner och innebära en intresseavvägning av motstående intressen. Teorin är därför inte ensam utslagsgivande och kan ibland inte tillämpas på samtliga rättsfakta.s. 59
9.En annan uppfattning inom samma teoribildning är att bevisbördan ska vara handlingsdirigerande. Det relevanta blir då inte enskilda parters intressen utan funktioner på ett allmänt plan såsom omsättningsintresset, samhällsnyttan och systemeffektiviteten. Bevisbördans placering ska alltså påverka handlandet på ett allmänt plan och ha en preventiv funktion på så sätt att bevisbördan ska påverka beteenden hos parterna. Sammanfattningsvis innebär den materiellrättsliga teorin att man hämtar ledning i den materiella regelns syfte. Några processuella hänsyn tas därför inte.s. 59
10.Det går däremot att hävda att bevissäkringsteorin har mer processrättsliga drag. Teorin utgår ifrån att bevisbördan bör läggas på den part som har möjlighet att säkra bevisning eller har haft lättast att göra det. Teorin anses ha en preventiv verkan genom att den verkar tvisteförebyggande, eftersom den syftar till att parterna ska säkerställa bevisning i ett tidigt skede.s. 59
11.Dessa två teorier och frågan om beviskrav kommer i följande avsnitt ställas mot hur Patent- och marknadsdomstolen tillämpat den omvända bevisbördan i art. 34 TRIPS-avtalet.s. 59