1.I denna text har Mösseberg II NJA 2023 s. 680 (den del som rör direktkrav och rättskraft) analyserats och det har argumenterats för att avgörandet har två tydliga brister: 1. Prejudikatet är inte baserat på en vedertagen förståelse av ansvarsförsäkring-s. 401
2.ens funktion och reglering. 2. Prejudikatet, och principen det skapar, behövdes inte för att avgöra det aktu-s. 401
3.ella målet eftersom något rättskraftshinder av den tidigare processen intes. 401
4.fanns. Domstolens resonemang bygger på en i flera avseenden bristande förståelse av ansvarsförsäkringsåtagandet och dess praktiska funktion. Detta leder till att domstolen överskattar de processuella komplikationer som ett nekat ansvarsförsäkringsskydd och en tidigare dom innebär för en försäkrad och en senare direktkravställare.s. 401
5.Analysen visar att den princip som HD skapade inte var nödvändig för att avgöra Mösseberg II. Rättskraftshindret i Svea hovrätts dom kunde ha undanröjts genom att behandla det faktum att fordringen nu var i samma hand – och därmed förfallen – som ett factum superveniens. Någon principiell nyordning hade därmed inte behövts för att tillåta talan och prövning i sak.s. 401
6.Både Mösseberg II och Cremonas ansvarsförsäkring NJA 2017 s. 601 aktualiserar frågor av sådan systematisk karaktär att det finns skäl för en översyn av lagstiftningen. Behovet av översyn förstärks av att de komplicerade principer som nu utvecklats kommer tillämpas även i mål där den skadelidande är konsument eller drabbats av personskada. Dessa skäl gör sig särskilt starkt gällande när praxis nu gör en otydligt motiverad åtskillnad mellan processuella och civilrättsliga åtgärder från den försäkrade och HD i Mösseberg II dessutom verkar ha svårt att värdera huruvida en ny regel behövs för att avgöra en viss fråga.s. 401