Rättsfall

NJA 2017 s. 601

Citera

NJA 2017 s. 601

BibTeX

@misc{nja-2017-s-601,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2017 s. 601}},
  year         = {2017},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

19 hänvisningar i 4 artiklar · 19 stycken/fotnoter

Mösseberg II – en önskan om ett pragmatiskt prejudikat resulterade i en opåkallad princip?2 hänvisningar

David Jersenius · JT 2025 s. 383–402 · 2 ställen

I Mösseberg II besvarar HD ett par frågor, vilka beskrivs på följande sätt på domstolens hemsida: Den fråga som framför allt kommer behandlas i förevarande artikel är betydelsen av en tidigare dom. Prejudikatet innebär att den försäkrades processföring inte påverkar en senare direktkravställares rätt så att eventuell rättskraft träffar även denna part. Principen skiljer sig från den som genom Cremonas ansvars försäkring NJA 2017 s. 601 gäller för civilrättsliga åtgärder: den senare principen går ut på att agerande som utsläcker den försäkrades rätt (en underlåtenhet att göra anspråk på försäkringsskydd i tid) påverkar även direktkravställarens rätt.Inledning · p. 2 · s. 383
Både Mösseberg II och Cremonas ansvarsförsäkring NJA 2017 s. 601 aktualiserar frågor av sådan systematisk karaktär att det finns skäl för en översyn av lagstiftningen. Behovet av översyn förstärks av att de komplicerade principer som nu utvecklats kommer tillämpas även i mål där den skadelidande är konsument eller drabbats av personskada. Dessa skäl gör sig särskilt starkt gällande när praxis nu gör en otydligt motiverad åtskillnad mellan processuella och civilrättsliga åtgärder från den försäkrade och HD i Mösseberg II dessutom verkar ha svårt att värdera huruvida en ny regel behövs för att avgöra en viss fråga.Sammanfattande slutsatser och avslutande reflektioner · p. 6 · s. 401

Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–20226 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2023 s. 225–261 · 6 ställen

Härutöver gör domstolen ett något mera specifikt inriktat uttalande, som har följande lydelse: När det — som i det förevarande fallet — är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring, kan det finnas anledning till en avtalstolkning som är till de skadelidandes fördel. Inte heller detta uttalande kan emellertid sägas tillföra något nytt. Att det faktum att den omtvistade försäkringen utgörs av en obligatorisk ansvarsförsäkring kan utgöra en faktor som talar för tolkning till förmån för den skadelidande följer av såväl NJA 2009 s 355 och NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring), vartill domstolen helt följdriktigt hänvisar.Allmänna regler och principer · p. 5 · s. 230
Avslutningsvis ska i nu aktuellt sammanhang i korthet nämnas NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring). I detta fall uttalade Högsta domstolen att ett försäkringsvillkor, som ger uttryck för att den som vill nyttja försäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att ett krav på skadestånd framställts och att försäkringsgivaren i annat fall vore fri från sina åtaganden, skulle tolkas i ljuset av 8 kap 20 § FAL (i dess lydelse före den 1 januari 2015). På ett mera generellt plan torde uttalandet kunna sägas ge stöd för den föga kontroversiella uppfattningen att försäkringsvillkor som utformats med en regel i FAL som förlaga ska tolkas i enlighet med sagda lagregel. 1.2 Förbud mot oskäliga försäkringsvillkor Oskäliga försäkringsvillkor kan som bekant göras till föremål för förbud med stöd av 3 § AVLK. I NJA 2020 s 1025 (Mobilförsäkringen) hade Högsta domstolen att ta ställning till en talan om sådant förbud. Närmare bestämt var det fråga om en undantagsbestämmelse i villkoren för en försäkring avseende mobiltelefoner och surfplattor med följande lydelse: [Försäkringen] täcker inte skador, stöld eller förlust som; … - uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal. Enligt Högsta domstolen kunde denna bestämmelse anses innehålla ett handlingsdirigerande moment som stod i strid med den tvingande regeln i 4 kap 11 § FAL. Och på den grunden kunde bestämmelsen anses vara oskälig i den mening som avses i 3 § AVLK, med följd att försäkringsgivaren vid vite förbjöds att framgent använda denna eller väsentligen samma bestämmelse.Allmänna regler och principer · p. 18 · s. 234
I NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring) hade ett konsultbolag vid namn Cremona utfört konsulttjänster på uppdrag av Skanska. Efter att Skanska hade krävt skadestånd på grund av fel i tjänsterna försattes Cremona i konkurs. Skanska riktade då, med stöd av 9 kap 7 § andra punkten FAL, sitt ersättningskrav direkt mot den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkring till förmån för Cremona. Försäkringsgivaren bestred kravet under åberopande av att Cremona inte anmält att bolaget ville utnyttja försäkringen inom sex månader räknat från mottagandet av Skanskas skadeståndskrav, vilket enligt ett fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL (andra stycket enligt i målet tillämplig äldre rätt) utgjorde en förutsättning för försäkringsskyddet.FAL · p. 28 · s. 247

Vad krävs för att ett skadeståndskrav ska anses framställt mot ansvarsförsäkrad? Skadan på kulturbyggnaden7 hänvisningar

Jessika van der Sluijs · JT 2023 s. 453–461 · 7 ställen

För en mer utförlig analys av NJA 2017 s. 601 se van der Sluijs, Hur slår villkor om anmälan av ersättningsanspråk mot den skadelidandes direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring?, i Bengtsson m.fl., Uppsatser om ansvarsbegränsande försäkringsvillkor, Jure (2022).fotnot 1 · s. 456
Hovrätten konstaterade att Högsta domstolen i NJA 2017 s. 601 klargjort att den skadelidande i princip är bunden av den preklusionsfrist som avtalats mellan den försäkrade och försäkringsbolaget. Hovrätten behandlade sedan frågan om när ett skadeståndskrav ska anses ha framställts mot den försäkrade. Entreprenören ska i villkorens mening ha erhållit ett skadeståndskrav. Det åligger vidare försäkringsgivaren att föra bevisning om tidpunkten för när den skadelidande framställt sitt krav. Hovrätten konstaterade att skrivelsen i grunden utgjorde ett bestridande av betalningsansvar för genomfört arbete på grund av brister i detta. I skrivelsen nämndes inga belopp och i skrivelsen framställdes inga konkreta krav mot entreprenören. Däri angavs endast att fastighetsägarna avsåg att återkomma med ett krav. Även vittnesmål talade för att skrivelsen skulle uppfattas på detta sätt. Försäkringsgivaren hade därför inte visat att fristen hade börjat löpa i samband med skrivelsen i september 2015, och preklusion hade därmed inte inträtt.Avgörandet · p. 3 · s. 454
Högsta domstolen inledde domskälen med att beskriva relationen mellan parterna. Försäkringsgivaren hade meddelat en ansvarsförsäkring vilket innebär att försäkringsgivaren inte bara är skyldig att utbetala ersättning, utan även att utreda försäkringsfall i förhållande till den skadelidande. Den skadelidande har en direktkravsrätt till försäkringsersättning vid den försäkrades konkurs. Av Cremonas ansvarsförsäkring NJA 2017 s. 601 framgår att direktkravsrätten är en i förhållande till den försäkrades rätt härledd rätt.Avgörandet · p. 4 · s. 454

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20194 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 4 ställen

I ”Det andra bolaget” NJA 2019 s. 960 anförde HD att det ytterst och sist ska göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls ut med en till det specifika avtalet tillpassad regel, t.ex. vid tvingande ansvarsförsäkring till en skadelidandes fördel (jfr NJA 2009 s. 355 och ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601). Detta är ett uttryck för att domstolen inte tvekar att fylla ut ett avtal om det skulle visa sig nödvändigt.Val om ombud · p. 23 · s. 865
I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att rätten till ersättning ska vara bevarad (se 8 kap. 20 § FAL). Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge. I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att ha kvar sin rätt. Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 7, ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601 p. 17 och ”Kioskförsäkringen” NJA 2019 s. 136 p. 15). HD har i några avgöranden haft anledning att ta ställning till frågor avseende regleringen.Val om ombud · p. 55 · s. 874
Frågan om relationen mellan specialreglering om preskription och allmänna regler om preskription av skadeståndskrav behandlades också i NJA 2013 s. 51, rörande skador på en segelbåt orsakade av sammanstötning med annan segelbåt som brustit i förtöjningen (se avsnitt 4.5.2.6). Skadevållaren hade här gjort gällande att skadeståndsfordringen var preskriberad enligt 19 kap. 1 § sjölagen. Utgångspunkten var enligt HD att ”en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag” men att en preskriptionsbestämmelse i vissa fall också kan omfatta fordringar som har uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser men som inte grundas på just den lagen. För att specialpreskriptionsbestämmelsen ska ha denna effekt ”krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas”. I det aktuella fallet fäste HD avseende vid bestämmelsens ordalydelse, bakomliggande konventionsreglering och förarbetsuttalanden. Beträffande ordalydelsen konstaterade HD att bestämmelsen gäller ”fordran på ersättning för sammanstötning” och att denna formulering otvetydigt omfattar varje fordran på ersättning för en sammanstötningsskada, oberoende av vilken rättsregel som ligger till grund för anspråket. HD frågade sig därefter om en sådan tillämpning också hade varit avsedd. Här beaktades bl.a. regleringen i 1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning som ledde till regler i föregående sjölag från 1891. HD beaktade också de uttalanden som hade gjorts i förarbetena bl.a. om att den korta preskriptionstiden skulle gälla också om den skadelidande gjorde gällande att redaren själv eller någon som redaren ansvarar för hade vållat skadan och gjorde gällande personligt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Vidare beaktades vad som uttalats i litteraturen rörande samma fråga. Slutsatsen blev enligt HD att 19 kap. 1 § sjölagen träffade också redarens oaktsamhetsansvar för sammanstötningen även om 2 kap. 1 § skadeståndslagen åberopades som grund för kravet. 5.3.2.2 Preskription och försäkring I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att ha kvar sin rätt (se 8 kap. 20 § FAL). Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 7, ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601 p. 17 och ”Kioskförsäkringen” NJA 2019 s. 136 p. 15). HD har i flera avgöranden haft anledning att ta ställning till tolkningsfrågor avseende regleringen.Förpliktelsernas förändringar och upphörande · p. 23 · s. 1045