1.Frågan om sömninvändningar illustrerar på ett effektivt sätt flera problem som är centrala för straffrättsvetenskapen. Här tänker jag särskilt på förhållandet mellan straffrättslig praktik och teori och frågan om straffrättens relation till kunskap om hur människor fungerar utifrån biologiska, psykologiska och sociala förklaringsmodeller.s. 350
2.I Sömninvändningen NJA 2024 s. 174 presenteras ett sätt att rättsligt hantera sömninvändningar som aktualiserar förhållandet mellan gärningskontroll och medvetenhet, och som även visar på svårigheterna att rättsligt definiera med vetenhetskravets funktion på ett enhetligt sätt. När det gäller distinktionen mellan gärningskontroll och medvetenhet (som här har ägnats förhållandevis mycket utrymme) undrar kanske den pragmatiske läsaren ”Vem bryr sig?”, och det är i och för sig en rimlig fråga. Gränsdragningen mellan objektiva och subjektiva brottsrekvisit är onekligen av mycket liten praktisk betydelse. Det som är mer intressant är dock hur medvetenhetskravet bör förstås, definieras och tillämpas på ett enhetligt och rättssäkert sätt, och dessa två frågor hänger samman. Att ett och samma rättsliga begrepp å ena sidan är närmast oskiljaktigt från förutsättningarna för en kontrollerad gärning, och å andra sidan ska innefatta en normativ bedömning som i vissa fall kan kompensera för att brottsbalken saknar ett tillräknelighetsrekvisit, är svårt att få ihop, både i teorin och i praktiken. Att straffrättsliga begrepp kan förstås och tillämpas på ett enhetligt och förutsebart sätt är förstås eftersträvansvärt, särskilt om det rör den för straffrätten centrala gränsdragningen mellan friande och fällande domar.s. 350
3.När det gäller frågan om straffrättens relation till kunskap om hur människor fungerar återstår en till synes enkel fråga som skulle kunna ställa min analys på ända – körde den åtalade läkaren bil i sömnen, eller var han vaken? I avsnitt 3 ovan skriver jag att personer som sover inte kan göra sig skyldiga till brott. Om det påståendet stämmer innebär det att Högsta domstolen måste ha dragit slutsatsen att den åtalade läkaren inte befann sig i ett somnambult tillstånd, alltså, att han var vaken vid körningen. Men är det verkligen så? Å ena sidan framgår det tydligt att Högsta domstolen anser att det är mycket osannolikt att en person som ”tog med sig nyckelknippan och lämnade bostaden, gick bort till flerbilsgaraget, låste upp detta med en s.k. tag, låste upp skyddsgallret kring bilen med en annan nyckel, öppnade bilen, satte sig i denna och körde ut från garaget” och sedan körde en sträcka på 7 kilometer, var så omedveten att han inte förstod att han körde bil. Å andra sidan accepterar Högsta domstolen att den tilltalades ”medvetande” har varit nedsatt och Högsta domstolen ifrågasätter inte heller att somnambulism kan förekomma, att det är en dokumenterad biverkning av just det läkemedel den tilltalade hade tagit under sådana omständigheter som förelåg i fallet, eller att det förekommer att personer som går i sömnen genomför komplexa handlingar såsom att köra bil. I målet förekommer även andra omständigheter som onekligen talar för den tilltalades invändning om sömngång, kanske särskilt det faktum att han mitt i natten och utan mobiltelefon, andra personliga tillhörigheter eller rimlig förklaring körde bil rakt upp på en rondell i sin pyjamas.s. 350
4.Högsta domstolens domslut kan således förstås på två olika sätt. Det första alternativet är att Högsta domstolen menar att den tilltalades förklaring inte är trovärdig. Den tilltalade var helt enkelt vaken vid körningen och somnambulismen är en bortförklaring eller efterhandskonstruktion för att undkomma ansvar för att han kört berusad. Ett andra alternativ, som är det jag har utgått ifrån i denna text, är att Högsta domstolen accepterar att den tilltalade befann sig i ett somnambult tillstånd som förklarar hans handlande, men att han i detta sömngångartillstånd ändå var tillräckligt vaken för att ”i straffrättsligt hänseende” ha varit i sådan grad medveten om sitt handlande att han förstod att han körde bil. Det sistnämnda alternativet innebär att det straffrättsliga kravet på medvetenhet i princip inte tillåter att en person kör 7 kilometer ”innefattande ett inte obetydligt antal observationer, trafikmässiga avgöranden och handlingsmanövrar av olika slag” i omedvetet tillstånd, oavsett vad läkarvetenskapen säger om somnambulism.s. 351
5.Om Högsta domstolens dom ska uppfattas så att kravet på medvetenhet inte utesluter vilka sömngångarbeteenden som helst är detta inte nödvändigtvis ett problem. Medvetenhetskravet är ett rättsligt skuldbegrepp, och därmed ett normativt verktyg för att dra gränsen mellan fällande och friande domar på ett för straffrätten ändamålsenligt sätt. Att Högsta domstolen ger frågan om expertbevisning förhållandevis lite utrymme i domen ligger i linje med ett sådant synsätt. Samtidigt är medvetenhetskravet en del av skuldprövningen, vilken gör anspråk på att på ett någorlunda rättvisande sätt kunna skilja mellan lagöverträdare som ska hållas ansvariga och straffas för brottsliga gärningar och personer som är utan skuld och därmed ska frikännas från ansvar. En rättslig gränsdragning för när sömninvändningar ska kunna fria från ansvar måste då kunna rättfärdigas och förklaras i relation till kunskap om sömnstörningar. Frågan om rättfärdigande beror av i vilken utsträckning en fällande brottmålsdom bör grundas i en idé om verklig eller ’äkta’ klandervärdhet. Frågan om förklaring handlar om vilka principer eller hållpunkter gränsdragningen i stället bygger på, om det inte är kunskap om sömnbeteenden.s. 351
6.I fall där den tilltalades sinnestillstånd och beteende avviker från för straffrätten grundläggande normer för mänskligt fungerande är det både möjligt och nödvändigt att fördjupa skuldprövningen genom att inhämta relevant kunskap om hur mänskligt beteende, så som det ter sig för en domare eller nämndeman, förhåller sig till kunskaper om mänskligt fungerande när det gäller perception, kognition och handlingskontroll. Vid somnambulism kan konstateras att expertkunskap om sömnstörningar är en förutsättning för en rättvis skuldprövning, i både teori och praktik.s. 352