1.Det förekommer att den tilltalade i ett brottmål påstår sig ha varit så förvirrad eller omtöcknad vid gärningen att personen inte var medveten om sitt handlande och därför inte kunde rå för det som hände. En sådan förvirring kan ha orsakats av ett somatiskt eller psykiatriskt sjukdomstillstånd, som blodsockersänkning vid diabetes eller psykos, och framstå som begriplig enbart mot bakgrund av expertutlåtanden från läkare eller psykologer. Det finns dock ett tillstånd av förändrad medvetenhet som alla människor har erfarenheter av och befinner sig i under en stor del av sin livstid – sömn. De flesta kan också vittna om beteende i drömmar som starkt avviker från sådant vi ägnar oss åt i vaket tillstånd, och märkliga tankar och upplevelser som uppstått i gränslandet mellan sömn och vakenhet.s. 319
2.I läroböcker som försöker begripliggöra filosofiska frågor om skuld och ansvar, eller skillnaden mellan objektiva och subjektiva ansvarsrekvisit, är sömn ett tacksamt exempel. Till skillnad från andra, mer ovanliga, tillstånd av nedsatt eller förändrat medvetande är sömn något allmänt välbekant. Trots, men kanske också till följd av, detta kan sömn orsaka straffrättsliga bryderier. Ett aktuellt exempel på sådana bryderier är hur invändningar om sexsomni – sexuella handlingar i sömnen – ska hanteras i våldtäktsmål, vilket både uppmärksammats i samhällsdebatten och angetts som ett lämpligt tema för ett prejudikat från Högsta domstolen.s. 320
3.Ett sådant prejudikat presenterades i mars 2024 i Sömninvändningen NJA 2024 s. 174. Åtalet gällde dock inte sexualbrott utan grovt rattfylleri, och väcktes mot en läkare som tagit sömnmedlet Zolpidem i kombination med alkohol och sedan kört bil en längre sträcka. I föreliggande text diskuteras domens principiella och praktiska betydelse inom ramen för en rättsdogmatisk undersökning av sömninvändningar i brottmål. Syftet med undersökningen är att utreda hur en invändning om att den tilltalade vid gärningen befann sig i ett somnambult tillstånd bör behandlas straffrättsligt. Analysen omfattar såväl bevisfrågor som de straffrättsliga ansvarsbegreppen gärningskontroll och medvetenhet, vilka båda kan aktualiseras i fall där den tilltalade befinner sig i ett tillstånd av förändrat eller nedsatt medvetande. Framställningen tar sin utgångspunkt i Högsta domstolens avgörande, som diskuteras i relation till hur sömninvändningar har behandlats i straffrättslig litteratur och i rättstillämpningen. Den tilltalade (härefter T) åtalades för grovt rattfylleri efter att ha kört bil alkohol påverkad en natt i augusti 2018. T, som är läkare, bestred ansvar med hänvisning till att han befunnit sig i ett somnambult tillstånd och därmed inte var medveten om att han körde bil. Det somnambula tillståndet skulle ha orsakats av att T tagit en hög dos av sömnmedlet Zolpidem som, särskilt i kombination med alkohol, kan orsaka somnambulism – ett tillstånd där människor utför till synes medvetna och komplexa handlingar i sömnen.s. 320
4.Bilfärden startade vid T:s bostad och avslutades med att T, i hög hastighet, körde rakt upp på en ”stenkulle” i mitten av en rondell. I målet är utrett att händelseförloppet sett ut så att T hade gått ut till bilen, som stod i ett flerbilsgarage, låst upp garaget med en tag, låst upp ett skyddsgaller kring bilen med en annan nyckel och sedan kört ut ur samhället och längs en länsväg fram till olycksplatsen, en körsträcka på ungefär 7 kilometer.s. 321
5.Det saknas vittnen till själva bilfärden, men i tingsrätten hördes två personer som interagerat med T på olycksplatsen. Det ena vittnet, en privatperson som kört förbi olycksplatsen och stannat för att hjälpa till, berättade att T satt i bilen och stirrade rakt fram och att han framstod som desorienterad. T klev sen ut ur bilen och gick runt och inspekterade den. Vittnet frågade T om denne inte ville sätta sig ner eftersom han verkade förvirrad och påverkad av något, men fick inget svar. Därefter satte sig T i bilen igen och försökte starta den. Det andra vittnet, en polis som omhändertog T vid olycksplatsen, berättade att T gett ett lugnt och sansat intryck och att han uppgett att han under kvällen fått besked om att en person som stod honom nära blivit sjuk och låg för döden och att han skulle åka dit och ta farväl.s. 321
6.T berättade själv att han den aktuella dagen haft en mycket påfrestande arbetsdag då han utfört en suicidbedömning av en patient. Vid kl. 18.00 kom han hem och drack då vin från en box, motsvarande ungefär en flaska. Han gick sedan och la sig vid kl. 22.00 och intog före sänggåendet 20 milligram av sömnmedlet Zolpidem. T beskriver att han tidigt under natten upplevde ett ofullständigt kort uppvaknande då han trodde att patienten han bedömt under dagen ringde och bad honom komma. Därefter hade han somnat om och saknade sedan klara minnen av natten. Angående körningen beskrev T att han endast hade korta, fragmentariska och osammanhängande minnen som han menar snarare kan betraktas som ”upplevelser”. Han upplevde att bilen slog emot något, men hade inga minnen av att ha integrerat med polis eller ambulanspersonal på olycksplatsen.s. 321
7.T menar att den enda rimliga förklaringen till hans beteende är att han måste ha kört bil i sömnen. Här lyfter T fram att han inte skulle ha kört rakt in i en rondell utan att bromsa eller styra undan om han varit vaken, samt det faktum att han påträffades på olycksplatsen mitt i natten i de kläder som han hade gått och lagt sig i, utan mobil, klocka, identitetshandlingar eller pengar. Att det han berättat för polisen uppenbarligen inte stämde menar han också talar emot att han var vaken. Ur T:s berättelse framgår vidare att han väl känner till vägsträckan, då han har kört den till och från sitt arbete i 20 års tid, samt att han har haft sömnsvårigheter under flera år, och vid ett tillfälle för ett par år sedan observerats av en granne när han gick i sömnen och klev ut genom ett fönster.s. 321
8.Till stöd för sin berättelse åberopade T i tingsrätten en rapport om somnambulism från Åklagarmyndigheten, utdrag ur FASS läkemedelsinformation gällande Zolpidem och ett yttrande från Rättsmedicinalverket, samt i hovrätten även utdrag ur medicinsk litteratur. Av den åberopade utredningen framgår enligt tingsrättens domskäl att biverkningar av Zolpidem kan antas öka med stigande doser och vid samtidigt intag av alkohol, samt att stress kan vara en utlösande faktor för biverkningar.s. 322
9.Underrätterna dukar upp något av ett smörgåsbord av straffrättsliga begreppsoch bevisfrågor: Tingsrättens majoritet menar att det inte går att utesluta att T sovit under bilfärden, men att han agerat under självförvållat rus, varför han ska hållas ansvarig för gärningen ”som om han hade agerat uppsåtligt”. Tingsrättens ordförande, som är skiljaktig, förespråkar också en fällande dom, men i stället av det skälet att den tilltalades invändning om att han kört bilen i sömnen framstår som obefogad. En skiljaktig nämndeman menar i sin tur att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att T varit medveten om sitt handlande, varför han inte kan hållas ansvarig för gärningen ens i objektiv mening då det rört sig om en okontrollerad handling. T har i vart fall inte haft det uppsåt som krävs för straffrättsligt ansvar och åtalet måste därför ogillas. Hovrättens majoritet håller med tingsrättens ordförande om att invändningen framstår som obefogad och menar att T därför ska dömas, medan en skiljaktig nämndeman delar tingsrättens bedömning av skuld.s. 322
10.Underrätternas resonemang illustrerar att det inte är självklart hur sömninvändningar bör hanteras straffrättsligt; är sömngång en fråga om bristande uppsåt eller snarare en brist på brottsbegreppets objektiva sida? Vad krävs för att uppfylla det straffrättsliga kravet på medvetenhet när gärningspersonen befinner sig i ett sömnliknande tillstånd? Och hur ska sömninvändningar hanteras bevisrättsligt, räcker det för en fällande dom att åklagaren visar att invändningen är obefogad? I de kommande två avsnitten behandlas kort sömnstörningar, Zolpidem och begreppet medvetande (avsnitt 2) samt hur sömn kan förstås inom ramen för brottsbegreppet (avsnitt 3). Därefter redovisas en genomgång av hur sömninvändningar har hanterats i rättstillämpningen (avsnitt 4). Mot bakgrund av genomgången presenteras sedan en mer fördjupad analys av frågan om gränsdragningen mellan gärningskontroll och medvetenhet (avsnitt 5) samt den bevisrättsliga hanteringen av sömninvändningar (avsnitt 6). Därefter följer några reflektioner gällande Sömninvändningens betydelse som vägledande avgörande i sexsomnimål (avsnitt 7) samt en avslutande diskussion (avsnitt 8).s. 322