1.MMD:s sakliga behörighet I april 2025 kom beskedet att Högsta domstolen (HD) inte meddelar prövningstillstånd i ett omtalat skadeståndsmål mellan Uppsala Vatten och Försvarsmakten. Därmed står Mark- och miljööverdomstolens dom från april 2024 fast. I korthet handlar fallet om Uppsala Vattens saneringskostnader för höga PFAShalter i dricksvattnet i centrala Uppsala, och om dessa kostnader istället ska bäras av Försvarsmakten. Fokus för prövningen i Mark- och miljödomstolen (MMD) och därefter Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har varit ansvaret enligt 32 kap. miljöbalken (1998:808, MB), och särskilt frågan om orsakssamband mellan Försvarsmaktens övningar med brandsläckningsskum på flygbasen Ärna utanför Uppsala och den senare konstaterade PFAS-föroreningen i centrala Uppsala.s. 24
2.I en annan del av Sverige fortsätter PFAS-processandet. Sedan skyhöga PFAS-halter upptäcktes i dricksvattnet i Ronneby i Blekinge år 2013, har PFASföreningen med över 150 medlemmar drivit domstolsprocesser i syfte att få bland annat skadestånd för personskada från det kommunala vattenbolaget som har levererat förorenat dricksvatten. Genom Dricksvattnet NJA 2018 s. 475 och PFAS NJA 2023 s. 916 har man lyckats etablera dels att förorenat dricksvatten ska ses som en produkt med säkerhetsbrist i produktansvarslagens (1992:18, PAL:s) mening, dels att kraftigt förhöjda PFAS-halter i blodet utgör en personskada enligt PAL. Processandet är emellertid inte över eftersom frågan om i vilken mån personskadorna är ersättningsgilla i de enskilda fallen ännu inte har prövats.s. 25
3.32 kap. MB innehåller regler om skadestånd för miljöskador. Bestämmelserna utformades ursprungligen till 1986 års miljöskadelag (1986:225) och flyttades i princip oförändrade över när MB bildades. Regleringen utgår delvis från äldre grannelagsrättsliga principer om ansvar för farlig verksamhet. Den bygger samtidigt på den centrala miljörättsliga principen om att förorenaren ska betala, som också är kodifierad i 2 kap. 8 § MB. Bakom miljöskadelagen och sedermera 32 kap. MB ligger både reparativa och preventiva skadeståndsrättsliga syften – inträffade skador ska kompenseras och den som bedriver miljöfarlig verksamhet ska förmås att vidta skadeförebyggande åtgärder. Ansvaret för de störningar, exempelvis föroreningar, som radas upp i 32 kap. 3 § MB är strikt. Det faller i första hand på den fastighetsägare som bedriver den skadegörande verksamheten, eller andra som bedriver den skadegörande verksamheten i egen näringsverksamhet (32 kap. 6 § MB). Även den som utför arbeten på fastigheten i egen näringsverksamhet kan, i andra hand, bli skadeståndsskyldig (32 kap. 7 § MB).s. 25
4.PAL har en helt annan bakgrund, eftersom den införlivar ett EU-direktiv på det konsumenträttsliga området, det så kallade Produktansvarsdirektivet. Direktivet är från 1985 men en uppdaterad version antogs 2024 och ska nu införlivas av medlemsstaterna till hösten 2026. PAL:s regler syftar till att främja den fria rörligheten för varor inom EU genom att skapa garantier för produktsäkerhet, vilket framgår av direktivets inledande satser. En likhet med 32 kap. MB är att strikt ansvar gäller även enligt PAL (se 1 §). Ansvaret läggs på tillverkare, importörer eller den som har marknadsfört produkten som sin (6 §), alternativt – om det inte framgår av produkten vem som är skadeståndsskyldig enligt denna paragraf – den som har tillhandahållit produkten (7 §).s. 25
5.Vid första påseende kan det verka märkligt att två så pass olika regleringar används som ansvarsgrund i dessa första svenska PFAS-processer när det gäller skador hänförliga till samma typ av förorening. En mer fördelaktig strategi i det osäkra rättsläge som råder, vilken har blivit en allt vanligare tendens inom skadeståndsrättsligt processande under senare år, hade väl varit att anföra flera möjliga grunder och stämma flera skadevållare? I Ronnebyfallet hade det rimligen legat i skadelidandenas intresse att få till stånd en prövning av såväl det kommunala vattenbolagets ansvar enligt PAL, som Försvarsmaktens förorenaransvar enligt 32 kap. MB.s. 26
6.Som vi ska belysa i denna artikel är detta emellertid inte möjligt i de redan i utgångsläget komplicerade föroreningsmålen, som på senare tid har dominerats av just PFAS-frågorna. Anledningen är att de olika möjliga ansvarsgrunderna prövas i olika domstolar. Den rådande och enligt vår uppfattning problematiska ordningen skapar en betydande utmaning för den som drabbas av en föroreningsskada och vill ha ersättning. Till detta kommer att såväl preskriptionsregler som beviskrav ser delvis olika ut, även när skadorna är hänförliga till samma förorening – något som den rättssökande förutsätts förhålla sig till. I det följande ska vi utveckla hur denna skadeståndsrättsliga och processrättsliga problematik tar sig uttryck och vilka konsekvenser den kan ha för den rättssökande ur ett access to justice-perspektiv. Vi konstaterar att valet av ansvarsgrund har stora processuella konsekvenser i PFAS-mål, som för den enskilde kan vara svåra att överblicka och förutse. Avslutningsvis relaterar vi vår analys till några mer generella iakttagelser avseende relationen mellan materiell och processuell rätt i miljörättslig kontext.s. 26