Närliggande

3.I ljuset av de klara uttalandena om att gärningspersonens avsikter inte spelar någon roll för gärningens straffbarhet när det är fråga om de sexualbrotten som behandlas här, uppstår frågan: spelar sexuella syften eller avsikter aldrig någon roll? Svaret är: jo, visst kan de göra det. Ta som exempel att en gynekolog genomför en sedvanlig undersökning (en kontext som inte är sexuell i den mening som avses i brottsbalkens sjätte kapitel) och att gynekologen samtidigt blir sexuellt upphetsad av detta, och att gynekologens skäl för att företa en viss undersökningsåtgärd är att bereda sig själv sexuell njutning. Det synsätt som kommer till uttryck hos HD i 2024 års rättsfall, där bedömningen görs genom att abstrahera bort från den enskilda personens avsikter och syften utesluter inte straffansvar för en gärningsperson som agerar i syfte att nå sexuell upphetsning i en i och för sig icke-sexuell kontext. Grundsatsen att gärningspersonens syften och motiv i det enskilda fallet saknar betydelse för bedömningen av vad som är en sexuell handling i en (typiskt sett) sexuell kontext får alltså inte leda till slutsatsen att gärningspersonens syften och motiv också saknar betydelse för bedömningen av vad som är en sexuell handling i en (typiskt sett) icke-sexuell kontext. Gynekologen i exemplet har utnyttjat patientens ”kropp som ett hjälpmedel för att bereda sig själv tillfredsställelse” på det sätt som HD hänvisar till i nu aktuellt avgörande. Också på andra ställen i rättskällematerialet finns stöd för att en gärning som i och för sig inte företas i en sexuell kontext kan vara att betrakta som ett sexualbrott om gärningspersonen har sexuella avsikter eller syften med gärningen. Wegerstad förklarar HD:s ställningstagande i tidigare avgöranden som att ”[g]ärningen görs straffvärd genom hänvisning till den tilltalades sexualdrift […] Det skyddsvärda är inte enbart kroppslig integritet, utan frihet från att användas av någon annan för dennes sexuella tillfredsställelse.” En enskild gärningspersons syften och avsikter kan alltså göra att en handling företagen i en icke-sexuell kontext blir en ’sexuell handling’. Jag är, som jag tidigare nämnt i den här texten, av uppfattningen att de två rättsfallen visar på en (i vart fall delvis ny) inriktning där HD beaktar mer omkringliggande kontext än enbart den fysiska gärningen i bedömningen av de åtalade gärningarna. Min poäng är inte att hänsyn till gärningens sammanhang helt har saknats i tidigare HD-praxis. I relativt nya avgöranden i mål om sexuellt ofredande har den kringliggande kontexten beaktats för att konstatera att det inte varit fråga om ett beteende som varit ägnat att kränka den sexuella integriteten. Skillnaden är att HD, i de avgöranden som jag diskuterar närmare i den här texten, använder den kringliggande kontexten för att etablera straffansvar. Sammanhanget används alltså i inculperande, inte exculperande, riktning. Samma effekt kan avgörandet i NJA 2013 s. 548 sägas ha. Det är därmed inte fråga om en helt ny eller unik företeelse. Ett sätt att se på utvecklingen är att 2024 års avgöranden och 2013 års avgöranden är del av en och samma utveckling.s. 115