Kravet på ”tydlig sexuell inriktning” i Högsta domstolens praxis rörande sexuellt ofredande Lärarens kommentar5 hänvisningar
- NJA 2018 s. 443 p. 8.
- Även om det framstår som väl övervägt att överge kravet på att gärningspersonen ska ha ett visst syfte, väcker 2017 års fall frågan om det verkligen har blivit klarare hur sexuellt ofredande ska avgränsas. Vi vet att ett handlande ska ha en tydlig sexuell inriktning eller prägel, men hur detta krav närmare ska förstås lämnas öppet. Ett år senare kom två avgöranden som tog sikte på just frågan när ett handlande har en tydlig sexuell inriktning: Den oönskade beröringen NJA 2018 s. 443 och Den oönskade beröringen II NJA 2018 s. 1091.
- NJA 2018 s. 443 avsåg åtal mot en man för att han hade smekt en ung kvinna på underbenet och uttalat ungefär att det var mysigt att hon var där. Huvudfrågan i Högsta domstolen var ”om de handlingar som [den tilltalade] har utfört har en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att hans agerande är straffbart som sexuellt ofredande.” I den allmänna redogörelsen beskrevs kravet på tydlig sexuell inriktning eller prägel som att det ”innebär ett krav på en kvalificering av det sexuella inslaget.” Vidare angavs att förhållandena i det enskilda fallet ska ges större betydelse om det rör sig om en kroppslig beröring som inte redan i sig uppfyller kravet på tydlig sexuell inriktning eller prägel. Högsta domstolen angav vidare, i likhet med uttalandena i 2017 års fall, att gärningspersonens personliga syften inte är avgörande för straffbarheten, men: ”Om han eller hon har haft en sexuell avsikt som kommit till uttryck vid handlingen kan detta emellertid påverka bedömningen.” Vid första anblick kan det ses som motsägelsefullt att inte tillmäta gärningspersonens syfte någon betydelse, men samtidigt öppna upp för att ett sådant syfte i vissa situationer – sådana som inte är sexuella i sig – ska kunna beaktas. Här får man lägga märke till att det ska vara fråga om en avsikt som kommit till uttryck vid handlingen. Det görs alltså skillnad mellan ett sorts inre sexuellt begär och ett yttre uttryck. Bedömningen i målet gjordes sedan i två steg. Först konstaterades att handlingen som sådan – att smeka en annan person på underbenet utanpå kläderna – inte var ett agerande som typiskt sett har en tydlig sexuell inriktning eller prägel. Därefter beaktades övriga omständigheter, såsom att den tilltalade efter att han smekt henne på vaden berättat att han var intresserad av målsäganden. Slutsatsen var att dessa omständigheter inte inneburit att handlandet har haft en sådan tydlig sexuell inriktning eller prägel som krävs för straffansvar.