NJA 2024 s. 564 p. 4, min kursivering.
Hänvisas från p. 2 (s. 481)
1.Mitt argument för att fokusera mer på rekvisitet ofredar när det handlar om att dra en gräns mot det som är olämpligt, men inte straffbart, får visst stöd av uttalanden i praxis. I NJA 2017 s. 393 angav Högsta domstolen att det för straffbarhet förutsätts ”inte bara att gärningen har haft en tydlig sexuell inriktning utan också att gärningsmannen genom ord eller handlande kan sägas ha ofredat den angripne.” Som nämnts ovan är den huvudsakliga frågan sedan om ofredanderekvisitet kan anses vara uppfyllt när den angripne inte har uppmärksammat gärningen. Frågan besvaras jakande, dock med den begränsningen att ”gärningen på något sätt kan betecknas som ett intrång i den utsattes fredade sfär”, eftersom lagen ställer upp ett krav på att gärningen ska innefatta ett ofredande. Visserligen tar detta uttalande sikte på att besvara frågan om gärningar som, när de utförs, inte uppfattas av den som utsatts ska omfattas av sexuellt ofredande. Jag menar dock att det kan ge vägledning för hur vi ska förstå rekvisitet ofredar i andra situationer. Även när den utsatte märker handlingen då den pågår kan det straffbara området avgränsas utifrån att det ska innebära ett intrång i den utsattes fredade sfär. I de två rättsfallen från 2018 uppmärksammas inte att stadgandet om sexuellt ofredande också rymmer ordet ”ofredar”. Kanske beror det på att det sätt varpå den huvudsakliga frågan formulerades i NJA 2018 s. 443 – om handlingarna har en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att den tilltalades agerande är straffbart som sexuellt ofredande – har bidragit till att fokus hamnat på det sexuella snarare än på om gärningen innefattar ett ofredande.s. 481
2.I NJA 2024 s. 564 beskriver Högsta domstolen att ansvar för sexuellt ofredande förutsätter ”att handlandet är ägnat att kränka personens sexuella integritet och att handlandet kan sägas innefatta ett ofredande”. I domskälen ligger dock fokus därefter på det första ledet. Jag menar inte att man ska förstå det som att bestämmelsen består av två helt separata rekvisit, det vill säga dels ”genom ord eller handlande ofredar en person”, dels ”på ett sätt som ägnat att kränka personens sexuella integritet”. I stället ska vi nog se det som att verbet ”ofredar” tillför en viss kvalifikation, på liknande sätt som ”anstötligt” gjorde före 2005 års ändring av ordalydelsen. Reformen 2005 har möjligen bidragit till att mer fokus har hamnat på det sexuella momentet som gränsdragande rekvisit och om det tidigare var mer fokus på samhällsnormer – sedligheten – ligger fokus sedan dess på huruvida den enskilda individens sexuella integritet har kränkts, om än i objektiv mening.s. 481
3.Rekvisitet ”ofredar en person” borde alltså kunna ges en mer självständig betydelse, men då infinner sig frågan om vad det skulle innebära. Möjligen kan viss vägledning hämtas från bestämmelsen om ofredande i 4 kap. 7 § brottsbalken, även om ordet inte behöver ha samma innebörd i de två bestämmelserna. Brottet ofredande har avgränsats genom att det ska vara fråga om en kännbar fridskränkning och sedan bestämmelsen ändrades 2018 anges i paragrafen att gärningen ska vara ”ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt”. En diskussion om var gränsen ska gå för när en person har ofredats i den mening som gäller enligt stadgandet om sexuellt ofredande, skulle kunna beakta att det de senaste decennierna har genomförts kriminaliseringar som tar sikte på olika typer av icke-fysiska integritetsintrång. Här kan nämnas kränkande fotografering i 4 kap. 6 a § brottsbalken och olaga integritetsintrång i 4 kap. 6 c § brottsbalken. Ett annat exempel är att åklagares möjlighet att åtala för förtal, 5 kap. 5 § brottsbalken, har utvidgats och att brottet grov förolämpning, 5 kap. 3 § andra stycket brottsbalken, har införts. Möjligen kan också beaktas att rekvisiten för olaga hot och ofredande, 4 kap. 5 § respektive 7 § brottsbalken, har ändrats på ett sätt som innebär viss utvidgning av det kriminaliserade området. Andra typer av intrång än fysiska sådana tycks alltså betraktas som allvarligare än tidigare av lagstiftaren. Samtidigt behöver den utökade kriminaliseringen av sådana beteenden inte nödvändigtvis tala för att området för sexuellt ofredande ska vara större än idag. Man kan också se det som att det finns andra bestämmelser som är tillämpliga, och därmed har området för sexuellt ofredande minskat, eller förblivit opåverkat.s. 481
4.Att beakta andra straffrättsbestämmelser ligger på sätt och vis i linje med att Högsta domstolen i NJA 2024 s. 564 hänvisar till att det finns andra regler än straffbestämmelser som har till syfte att motverka att enskilda utsätts för olämpliga klandervärda beteenden, såsom diskrimineringslagen och skollagen. Jag är dock tveksam till om hänvisningen till andra regler än straffbestämmelser är rätt väg att gå för att ringa in det straffbara området. Det kan uppstå en ojämn praxis om platsen för gärningen blir avgörande, till exempel på så sätt att kommentarer på en arbetsplats faller utanför det straffbara området, medan kommentarer från en person på bussen på väg hem från arbetet omfattas av stadgandet om sexuellt ofredande. Det ligger närmare till hands att jämföra med hur och i vilken omfattning liknande typer av fridskränkningar är kriminaliserade.s. 482
5.Att fokusera på rekvisitet ”ofredar” skulle kunna motiveras också av att det blir mer rättvisande för parterna varför åtalet ogillas och ett erkännande av att målsäganden har uppfattat ett visst handlande som sexuellt. Rätten kan komma fram till att många typer av handlingar har en sexuell inriktning, för att den som har utsatts har blivit sexualiserad. Att en lärare kommenterar en elevs bröst innebär att läraren sexualiserar henne, gör henne till någon med stora bröst, i stället för en elev som är i skolan för att lära sig saker. Att en tjejs pojkväns pappa tar på hennes vad när de tittar på TV ihop och sen undrar om hon är intresserad av äldre män är att sexualisera henne. Rättstillämpningen skulle kunna ge det erkännandet, men också tala om att den här typen av sexualisering inte är straffbar, för det är inte en sådan kännbar fridskränkning som män(niskor) ska straffas för. Det är något man får stå ut med som tjej, eller göra motstånd mot på andra sätt än genom polisanmälan. Sammanfattningsvis menar jag att vi inte behöver gå omvägen via kravet på en tydlig sexuell inriktning för att dra en gräns för det straffbara området. I stället skulle slutsatsen kunna vara att det var fråga om ett sexuellt beteende, men att beteende inte utgjorde ett ofredande i den mening som förutsätts för straffansvar.s. 482
6.Linnea Wegerstads. 483