Här kan man tänka sig att det hela rör sig om en surrogationstanke. En sådan tanke finns uttryckligen i NJA 2010 s. 709. Problemet som då kan uppstå är att det ofta (men inte alltid) finns ett surrogat redan – betalningen. Frågan är vad som då utgör ”surrogatet” – den abstrakta värdeersättningen som kan erhållas i framtiden eller det faktiska surrogatet? Den ursprungliga frågan om bestämmandet av värdeersättningen har då på sätt och vis endast förflyttats ett steg så att samma fråga ska besvaras men nu inom ramen för ”vilket surrogat”. Det kan också ifrågasättas på vilket sätt den här riskfördelningstanken som Högsta domstolen ger uttryck för i såväl NJA 2010 s. 709 som NJA 2024 s. 150 besvaras av att ersättningen för det faktiska surrogatet erhålls. För undantagssituationer se NJA 2010 s. 709. Jag har diskuterat detta en del i Oulis, M., Värde ersättning vid återgång, Uppsala 2021, s. 303 ff., s. 337 ff., s. 518 ff.
Hänvisas från p. 6 (s. 464)
6.I NJA 2024 s. 150 bekräftar Högsta domstolen alltså uttalandena i NJA 2010 s. 709. Egendomens värde ska bestämmas till dagen för återvinningsdomen, även då återgång ska ske till följd av återvinning enligt en av de objektiva återvinningsbestämmelserna. Härigenom indikerar Högsta domstolen att den avgörande faktorn för den i NJA 2010 s. 709 beskrivna huvudregeln inte utgörs av den onda tro som är ett av rekvisiten i 4 kap. 5 § KL. Det avgörande verkar i stället vara tanken att konkursboet ska få tillbaka sin sak. På detta vis tänker man sig att konkursboet, dvs. den återbäringsberättigade, ska belastas med såväl fördel som nackdel av en värdeförändring i egendomen. Hanteringen indikerar en strävan efter ”egendomslikhet”. Värdeersättningen utges i stället för egendomen, och värdeersättningen ska således behandlas som om den vore egendomen. Därmed blir det logiskt att värdeersättningen (i värdehänseende) har förändrats på samma sätt som egendomen skulle ha förändrats. Nyckeln till resonemanget blir, paradoxalt nog, inte direkt vad egendomen är värd utan snarare vem som har bättre rätt till själva egendomen.s. 464