Jämför passivetsavgörandena Pantsättarens passivitet NJA 1961 s. 26, Bodelning efter 24 år NJA 1993 s. 570, Restaurang Pelé NJA 2002 s. 630, Kravmjölken NJA 2017 s. 203 (p. 9), Skogssällskapet NJA 2017 s. 1195 (p. 14), Leksaksaffären i Vimmerby NJA 2018 s. 171 (p. 13) och Svartöns pris NJA 2022 s. 3 (p. 27), av vilka framgår att en rättighet kan gå förlorad bland annat om den berättigade parten genom passivitet har gett motparten (det befogade) intrycket att rätten har efterskänkts (eller om den berättigade parten genom passiviteten får anses ha nöjt sig). Man synes alltså i praxis inte ha tagit fasta på att en eftergift är ett slags gåva och att den avtalsrättsliga tillitsgrundsats som framgår motsatsvis av 32 § första stycket avtalslagen därför inte skulle vara tillämplig (jämför lagmotiven, Förslag 1914, s. 140). En annan sak är att bevisrättsliga regler kan göra det svårt för motparten att bevisa att den berättigade parten har gjort en eftergift. Av De påtecknade reverserna NJA 1987 s. 40 och Mammas borgen NJA 2012 s. 804 framgår att det är gäldenären som har bevisbördan för att en enkel fordran har efterskänkts, varvid det krävs att det står klart att rättshandlingen är ett uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd. Hur detta beviskrav kommer i spel när ”rättshandlingen” består i passivitet och hur beviskravet står sig mot de aktuella uttalandena i de ovan nämnda passivitetsavgörandena är inte självklart.
Hänvisas från p. 3 (s. 443)
Jämför passivetsavgörandena Pantsättarens passivitet NJA 1961 s. 26, Bodelning efter 24 år NJA 1993 s. 570, Restaurang Pelé NJA 2002 s. 630, Kravmjölken NJA 2017 s. 203 (p. 9), Skogssällskapet NJA 2017 s. 1195 (p. 14), Leksaksaffären i Vimmerby NJA 2018 s. 171 (p. 13) och Svartöns pris NJA 2022 s. 3 (p. 27), av vilka framgår att en rättighet kan gå förlorad bland annat om den berättigade parten genom passivitet har gett motparten (det befogade) intrycket att rätten har efterskänkts (eller om den berättigade parten genom passiviteten får anses ha nöjt sig). Man synes alltså i praxis inte ha tagit fasta på att en eftergift är ett slags gåva och att den avtalsrättsliga tillitsgrundsats som framgår motsatsvis av 32 § första stycket avtalslagen därför inte skulle vara tillämplig (jämför lagmotiven, Förslag 1914, s. 140). En annan sak är att bevisrättsliga regler kan göra det svårt för motparten att bevisa att den berättigade parten har gjort en eftergift. Av De påtecknade reverserna NJA 1987 s. 40 och Mammas borgen NJA 2012 s. 804 framgår att det är gäldenären som har bevisbördan för att en enkel fordran har efterskänkts, varvid det krävs att det står klart att rättshandlingen är ett uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd. Hur detta beviskrav kommer i spel när ”rättshandlingen” består i passivitet och hur beviskravet står sig mot de aktuella uttalandena i de ovan nämnda passivitetsavgörandena är inte självklart.s. 443