- Mot bakgrund av att själva rättsverkan av en betalning av en faktura enligt hovrätten inte fanns reglerad varken i AB 04 kap. 6 § 17 eller i övrigt i parternas avtal gick hovrätten vidare och refererade till en kommentar till AB 04 kap. 6 § 17, där det uttalats att en beställare som betalar en faktura utan att reklamera som huvudregel inte förlorar rätten att göra gällande invändningar som berör fakturan, såvida inte ”den uteblivna reklamationen” ska uppfattas som ett konkludent godkännande. Enligt hovrätten var den relevanta frågan i målet om denna ”huvudregel” endast innebar att beställaren "i regel” är oförhindrad att göra gällande fel eller andra kontraktsbrott, eller om den också innebar att beställaren i regel kan avvakta med skälighetsinvändningar till ett senare tillfälle. Vid ställningstagandet till denna fråga refererade hovrätten till ”Svartöns pris”, NJA 2022 s. 3, och uttalade att rättsfallet innebär att en betalning av en faktura som regel inte prekluderar en invändning mot prisets skälighet, dock att återkrav måste framställs inom viss tid för att inte allmänna passivitetsprinciper ska slå till. Hovrätten tog också fasta på uttalandena i Svartöns pris om 47 § köplagen; en utebliven fakturareklamation från köparen om att fakturerat pris är oskäligt medför en omkastad bevisbörda.
- Huruvida en betalning skett à conto eller inte kan vara en bevisfråga. Det bör åligga beställaren att visa att betalning skett med förbehåll. I likhet med vad hovrätten uttalade i målet refererat till i avsnitt 3.4 ovan bör, om avtalet inte innehåller något särskilt härom men i övrigt inkorporerar AB/ABT och därmed huvudregeln om prestations- och mängdbaserad fakturering, presumtionen vara att parterna inte avtalat om à conto-betalningar. 4.4 Passivitet och återkrav Hur lång tid som förflutit från betalningen till dess att återkrav framställs kan ha betydelse enligt såväl den avtalsrättsliga tillitsprincipen och rättshandlingsprövningen som vid en prövning enligt läran om condictio indebiti. I det förra fallet kan betalningen, i kombination med en viss tids passivitet, förstärka mottagares uppfattning att betalningen varit slutlig och inneburit en accept av kravet. I det senare fallet kan passiviteten vara en faktor att beakta vid ställningstagandet till om betalningsmottagaren med fog har anpassat sig till betalningen (inträttandekravet). Men härutöver kan passiviteten få ytterligare en verkan, nämligen vid en avtalsrättslig prövning av om misstagsbetalaren genom att dröja lång tid att framställa återkrav kan anses ha eftergivit sin rätt. Det är framförallt detta ”Svartöns pris” (NJA 2022 s. 3), som refereras till i hovrättsfallet avseende skäligheten av Mark & Byggs kostnader, handlar om.
Rättsfall
NJA 2022 s. 3
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2022 s. 3
BibTeX
@misc{nja-2022-s-3,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2022 s. 3}},
year = {2022},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 9 artiklar · 13 stycken/fotnoter
Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten*1 hänvisning
Gör två fel ett rätt?1 hänvisning
Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten1 hänvisning
Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier3 hänvisningar
- Jämför passivetsavgörandena Pantsättarens passivitet NJA 1961 s. 26, Bodelning efter 24 år NJA 1993 s. 570, Restaurang Pelé NJA 2002 s. 630, Kravmjölken NJA 2017 s. 203 (p. 9), Skogssällskapet NJA 2017 s. 1195 (p. 14), Leksaksaffären i Vimmerby NJA 2018 s. 171 (p. 13) och Svartöns pris NJA 2022 s. 3 (p. 27), av vilka framgår att en rättighet kan gå förlorad bland annat om den berättigade parten genom passivitet har gett motparten (det befogade) intrycket att rätten har efterskänkts (eller om den berättigade parten genom passiviteten får anses ha nöjt sig). Man synes alltså i praxis inte ha tagit fasta på att en eftergift är ett slags gåva och att den avtalsrättsliga tillitsgrundsats som framgår motsatsvis av 32 § första stycket avtalslagen därför inte skulle vara tillämplig (jämför lagmotiven, Förslag 1914, s. 140). En annan sak är att bevisrättsliga regler kan göra det svårt för motparten att bevisa att den berättigade parten har gjort en eftergift. Av De påtecknade reverserna NJA 1987 s. 40 och Mammas borgen NJA 2012 s. 804 framgår att det är gäldenären som har bevisbördan för att en enkel fordran har efterskänkts, varvid det krävs att det står klart att rättshandlingen är ett uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd. Hur detta beviskrav kommer i spel när ”rättshandlingen” består i passivitet och hur beviskravet står sig mot de aktuella uttalandena i de ovan nämnda passivitetsavgörandena är inte självklart.
- Men som nämndes ovan innehåller domskälen några punkter som man, åtminstone i efterhand, kan förstå som ett slags segue in i fas tre. Till skillnad från i tidigare fall, innefattat Skattekontot I, sades inte återkravsrätt vara huvudregeln vid condictio indebiti utan vid betalning utan rättsgrund. Och vid prövningen av det konkreta målet uttalade domstolen att betalningen hade skett utan rättsgrund och därför skulle gå åter, såvida inte läran om condictio indebiti föranledde annat. Vidare stramade HD som sagt upp förutsättningarna för att återkravsrätten ska falla, och klargjorde att det är mottagaren som har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att förutsättningarna för behållanderätt är uppfyllda. Här anas början på en vändning, genom vilken condictio indebiti ska komma att upphöra att vara en grund för återkrav avseende betalning som skett av misstag och i stället vara en grund för rätt att behålla medel som mottagits utan rättsgrund. I endast ett avgörande efter Tryckerimomsen I har HD i domskälen betecknat återbetalningsskyldigheten vid betalning utan rättsgrund som ”huvudregeln om condictio indebiti”: NJA 2016 s. 799. I det avgörandet, som meddelades i kölvattnet av Tryckerimomsen I, var det inte återkravsrätten som sådan som var den primära frågan för HD:s prövning. Prejudikatfrågan var om ett tryckeris skyldighet att återbetala för högt fakturerad tryckerimoms skulle vara förenad med en skyldighet att utge legal avkastningsränta, och i så fall från vilken tidpunkt ränta skulle löpa. Vid sidan om detta fall har HD behandlat condictio indebiti-relaterade frågor i ytterligare fem refererade avgöranden under den aktuella tidsperioden: Independent Finans NJA 2016 s. 933, Skattekontot II NJA 2016 s. 1074, Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334, Svartöns pris NJA 2022 s. 3 och Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339. Avgörandet i Svartöns pris tillför inte så mycket underlag till denna undersökning och lämnas därför åt sidan i avsnittet, medan övriga fyra avgöranden analyseras. Bakgrunden i det första fallet, Independent Finans NJA 2016 s. 933, var att ett konkursbo, genom överföring till Kronofogdemyndigheten och avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, betalat delar av en momsskuld som boet ådragit sig. Boet begärde återbetalning hos Skatteverket och gjorde gällande att momsfordringen var preskriberad när Skatteverket mottog betalningarna. Begäran avslogs av Skatteverket såväl som av förvaltningsrätten och kammarrätten vartill boet hade överklagat. Boet väckte talan i allmän domstol, vilken talan med olika motiveringar avvisades av både tingsrätt och hovrätt. Målet i HD handlade om huruvida förvaltningsdomstol skulle anses ha exklusiv behörighet att pröva frågor om preskription av skattefordringar, och om så inte skulle vara fallet, ifall allmän domstol ändå skulle vara förhindrad att pröva målet till följd av att saken blivit rättskraftigt avgjort genom kammarrättens dom. HD besvarade båda frågorna nekande, men vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa bedömningar här. Av intresse i detta sammanhang är i stället hur HD lade upp bollen för sin prövning genom att beskriva boets talan i allmän domstol och de frågor som målet angick: HD såg sig alltså föranledd att uttala sig om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti. Intrycket är att domstolen härvid tog spjärn mot de formuleringar som användes i Tryckerimomsen I. Den annars sedvanliga skrivningen om att ”condictio indebiti avser återkrav när någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp i den felaktig tron att det fanns en betalningsskyldighet”, som också förekom i Tryckerimomsen I, har emellertid utelämnats. Kvar står att betalning som mottagits utan rättsgrund som huvudregel ska återbetalas, men att en tillämpning av läran om condictio indebiti kan föranleda ett undantag. Budskapet är med andra ord att återkravet grundas på mottagarens avsaknad av rättsgrund och inte på läran om condictio indebiti, vilken tvärtom kan ligga till grund för behållanderätt. Liksom i både Skattekontot I och Tryckeri momsen I framstår rättsgrundsavsaknaden som den avgörande faktorn. Men en skillnad är alltså att återkravsrätten och condictio indebiti här har separerats från varandra.
- Ett utsnitt från rättsfallet Svartöns pris NJA 2022 s. 3 kan vara belysande. En fråga i fallet var om en konsument som delvis gjort en betalning utan rättsgrund, genom att betala ett för högt belopp, har rätt att få tillbaka det överskjutande beloppet även om det har gått en längre tid mellan betalning och återkrav. Angående denna fråga uttalade HD att Med den skarpa gränsdragningen mellan avtalsrätt och läran om condictio indebiti i minnet frågar man sig om de skäl som mottagaren över tid fått för att uppfatta betalningen som definitiv ska hanteras som en avtalsrättslig fråga eller en fråga inom ramen för condictio indebiti-läran. Med ett synsätt kan man uppfatta själva tidsgången som ett bevisfaktum som talar för att mottagaren med fog har inrättat sig efter betalningen. Då handlar det alltså om en tillämpning av inrättandekravet enligt läran om condictio indebiti. Men de återgivna uttalandena i Svartöns pris gjordes fristående från kravet på att betalningen redan från början ska ha mottagits i befogad god tro, och inrättandekravet ska enligt läran inte prövas förrän godtroskravet har bockats av. Det, tillsammans med att HD i fallet överlag utgick från ett allmänt passivitetsperspektiv, talar för att det rör sig om en avtalsrättslig bedömning om verkan av passivitet. En parts passivitet kan få avtalsrättslig betydelse på olika sätt. Ett är att passiviteten tillsammans med omständigheterna i övrigt bildar en rättshandling genom vilken den passiva parten ger motparten det befogade intrycket att en rätt mot motparten efterges. Här aktualiseras med andra ord återigen den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen. Det betyder att prövningen får gå fram och tillbaka mellan läran och avtalsrätten; det öppnas ett slags svängdörrar mellan regelverken. Turordningen kan lite tillspetsat beskrivas på följande vis. Sedan vi efter en prövning enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen kunnat konstatera att en betalning inte varit en disposition, och därmed tagit oss in i läran om condictio indebiti, får vi kliva ur läran och tillbaka in i avtalsrätten för att bedöma om betalaren enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen ändå gjort en disposition genom att dröja med att framställa sitt återkrav. Om så inte bedöms vara fallet får vi gå tillbaka till läran och pröva om dess förutsättningar för behållanderätt är uppfyllda. Eller mera konkret: Om betalningsmottagaren vid betalningstidpunkten har befogad anledning att tro att betalningen utgjorde en del i en rättshandling varigenom betalaren åtagit sig betalningsskyldighet eller reservationslöst accepterat ett bud från betalningsmottagaren är dörren stängd för condictio indebiti. Dörren öppnas om det saknas grund för befogad tillit av aktuellt slag. Ju längre betalaren dröjer med att framställa återkrav, desto mer fog har mottagaren att tro att betalningen varit definitiv. Passiviteten utgör således ett moment i en rättshandling genom vilken betalaren efterger sin återkravsrätt, vilket återigen stänger dörren för condictio indebiti. Men om passiviteten inte kan bedömas ligga till grund för en eftergift, så står condictio-dörren alltjämt öppen.
- Meddelanden som part behöver ge motparten ”för att bibehålla sina rättigheter eller för att kunna göra gällande krav mot motparten” omfattas inte, jfr NJA 2022 s. 3 p. 9 och 10.
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”