Jämför Fastighetsmäklarens klientmedelskonto. Om överföringen inte skulle klassificeras som en rättshandling, bör betalaren principiellt sett ha återkravsrätt även om mottagaren har en fordran som överföringen i och för sig hade kunnat vara en betalning av. Om det är överföraren själv som är mottagarens gäldenär har emellertid mottagaren möjlighet att neutralisera sitt åter betalningsansvar genom att framställa en kvittningsinvändning. I linje med det synsätt som kommer till uttryck i Independent II NJA 2014 s. 935 (jämför Likvidators retentionsrätt NJA 2019 s. 259) skulle visserligen äganderättsperspektivet kunna utesluta kvittningsrätt om de misstagsbetalade medlen aldrig har sammanblandats med mottagarens egna medel. Eftersom mottagaren har makt att sammanblanda medlen skulle på andra sidan ett sådant hinder lätt kunnat övervinnas.
Hänvisas från p. 9 (s. 440)
9.Med ogiltighetsperspektivet följde som sagt inte någon given prövningsordning mellan läran om condictio indebiti och de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, utan de kunde förutsättas vara sidoordnade. Under rättsgrundsterminologins andra fas, i Skattekontot I, förmedlades att läran var överordnad avtalsrätten. Men med Fastighetsmäklarens klientmedelskonto och rättsgrundsterminologins tredje fas har nu det klara budskapet blivit att avtalsrätten är turordnad framför läran. Vid avgörande av om en penningöverföring haft en rättsgrund kommer typiskt sett avtalsrättsliga principer i spel. Först och främst ska det ha förelegat en verksam fordran. Här kan överföringen tillsammans med omständigheterna i övrigt innebära på samma gång en betalning som ett konkludent åtagande av den skuld som betalas. Detta är att bedöma efter avtalsrättsliga principer, och avgörande betydelse har betalarens avsikt, mottagarens befogade tillit, eller betalarens måste-insikt om mottagarens felaktiga uppfattning. En betalning är en rättshandling, en fullgörelserättshandling. För att en sådan ska vara för handen krävs en bindningsvilja som kommit till uttryck i en viljeförklaring med visst innehåll, som utgivits till och mottagits av mottagaren och därvid skapat ett befogat intryck hos vederbörande. Avtalsteoretiskt måste man nog se det som att en fullgörelserättshandling inte kan existera utan en förpliktelse. I praktiken kan visserligen förpliktelsen uppstå samtidigt som fullgörelsen företas, men teoretiskt måste de skiljas åt. Det betyder att det inte går att ogiltigförklara en överföring om det inte funnits en skuld som överföringen kunnat vara en betalning av. Överföringen är över huvud taget inte en rättshandling utan endast en faktisk handling, och det saknas en rättsgrund. Om mottagaren emellertid har en fordran som överföringen kan anses vara destinerad till blir situationen en annan. Destineringsfrågan får som sagt avgöras efter avtalsrättsliga principer, varvid mottagarens befogade tillit återigen kan ha avgörande betydelse. Bedöms en överföring som har skett av misstag vara en betalning som har destinerats till en viss fordran, så saknar inte betalningen rättsgrund. I så fall får i stället prövas om misstaget kan utgöra en avtalsrättslig ogiltighetsgrund, exempelvis enligt 32 § första stycket avtalslagen eller förutsättningsläran, alternativt om jämkning kan ske enligt 36 § avtalslagen. Om det var betalarens egen skuld som betalades riskerar dock återgångsverkan av en ogiltighetstalan gå om intet genom att mottagaren kvittar återgångsskulden mot sin fordran på betalaren. Detsamma gäller för övrigt om betalningen inte kan anses destinerad alls, men betalaren har en skuld till mottagaren. Men rör det sig om en tredjemansbetalning av annans skuld finns ingen sådan kvittningsrätt eftersom mottagaren då saknar en motfordran mot betalaren.s. 440