Rättsfall

NJA 2014 s. 935

Citera

NJA 2014 s. 935

BibTeX

@misc{nja-2014-s-935,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2014 s. 935}},
  year         = {2014},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

14 hänvisningar i 6 artiklar · 14 stycken/fotnoter

Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier2 hänvisningar

Alexander Unnersjö · JT 2024 s. 406–446 · 2 ställen

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

Den första frågan besvarades jakande med hänvisning till rättsfallen NJA 2009 s. 500 och NJA 2014 s. 935. HD framhöll att rätt till kvittning som regel förutsätter ett ömsesidigt fordringsförhållande mellan gäldenären och borgenären och att en sådan ömsesidighet inte föreligger i fall som det aktuella där likvidatorn har en fordran på arvode och likvidationsbolaget har medel på ett klientmedelskonto i advokatbyråns namn. Även den andra frågan besvarades jakande efter en utförlig motivering. HD redogjorde bland annat utförligt för reglerna om panträtt och retentionsrätt vid framförallt olika uppdragsförhållanden. Det konstaterades att likvidatorn är en syssloman och att andra sysslomän i bolaget, till exempel styrelseledamöter, normalt inte bör ges retentionsrätt i bolagets medel, men mot bakgrund av uppdragets syfte, att likvidera bolaget, ansågs det finnas skäl att genom en analog tillämpning av 17 § kommissionslagen (2009:865) ge likvidatorn retentionsrätt i bankmedel som finns i likvidatorns besittning. Rättsfallet är av principiellt intresse då frågan om främst uppdragstagares säkerhetsrätt behandlas relativt utförligt, men också då HD uttryckligen framhåller att likvidatorn är bolagets syssloman (p. 26), vilket ger en tydlig rättslig grund för likvidatorns omsorgsplikt och lojalitetsplikt mot bolaget. Samma inställning till uppdragets natur har intagits i förhållande till styrelseledamöter. 1.10 Personligt betalningsansvar vid kapitalbrist 1.10.1 Medansvar för nytillträdd styrelseledamot Om det finns skäl att anta så kallad kritisk kapitalbrist i ett bolag (eget kapital är mindre än hälften av det registrerade aktiekapitalet) är styrelsen enligt 25 kap. 13 § 1 ABL skyldig att genast upprätta och låta bolagets revisor (gäller endast om bolaget har revisor enligt 1 kap. 12 b § ABL) granska en kontrollbalansräkning. Om kontrollbalansräkningen visar att det föreligger kritisk kapitalbrist ska styrelsen snarast kalla till en första kontrollstämma för prövning av om bolaget ska träda i likvidation eller om bolagets verksamhet ska fortsätta under den så kallade rådrumsfristen som löper under åtta månader (se 25 kap. 15– 16 §§ ABL). Efter rådrumsfristen ska en ny kontrollbalansräkning upprättas och läggas fram på en andra bolagsstämma och bolaget får då endast fortsätta sin verksamhet om det registrerade aktiekapitalet är fullt täckt (se 25 kap. 17 § ABL). Vid viss underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser, uppstår ett personligt betalningsansvar för var och en av styrelseledamöterna, med undantag för dem som kan visa att de inte har varit försumliga. Ansvaret avser de förpliktelser som bolaget ådrar sig under tiden som styrelsens underlåtenhet består (se 25 kap. 18 § ABL). I aktiebolagslagen finns särskilda bestämmelser om ansvarsperiodens upphörande. Bland annat gäller att ansvarsperioden upphör att gälla om styrelsen upprättar och på bolagsstämma lägger fram en revisorsgranskad (om bolaget har revisor) kontrollbalansräkning som visar att bolagets eget kapital till fullo täcker dess aktiekapital (se 25 kap. 20 § ABL). Motsvarande bestämmelser fanns i 13 kap. 12, 17 och 19 §§ i 1975 års ABL i dess lydelse efter 1 januari 2002. I NJA 2012 s. 858 ”Trollhotellen”, klargjordes ett par viktiga frågor av HD rörande tillämpningen av kapitalbristregelverket. Såväl tingsrätten som hovrätten hade kommit fram till att två nytillträdda styrelseledamöter i ett bolag var solidariskt ansvariga för viss förpliktelse enligt bestämmelserna i 13 kap. 17 § 1975 års ABL trots att bristen i det egna kapitalet hade läkts genom en nyemission som tecknades och betalades i samband med tillträdet. Någon efterföljande kontrollbalansräkning hade dock inte upprättats och framlagts på bolagsstämma, vilket ansågs vara ett krav för att ansvarsperioden ska upphöra enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL. Den första frågan som HD hade att ta ställning till gällde om en fastställd årsredovisning som utvisar att en kapitalbrist är läkt kan likställas med en fastställd kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL och således avsluta ansvarsperioden. HD besvarade denna fråga jakande, under förutsättning att årsredovisningen har en adekvat aktualitet (i regel fastställd inom den lagstadgade tiden), se vidare avsnitt 1.10.4 nedan.I NJA 2019 s. 259 ”Likvidators retentionsrätt” hänsköt tingsrätten följande · p. 2 · s. 1099

Felaktig betalningsanvisning1 hänvisning

Stefan Lindskog · SvJT 2021 s. 655–678 · 1 ställe

Några kortfattade kommentarer kan dock vara på sin plats. Till en början uppkommer en fråga om komputabilitet på så sätt, att om medlen hos F finns med bevarad identifierbarhet så kan B invända att hans krav avser ett anspråk på just de ifrågavarande medlen, vilket anspråk inte kan infrias genom kvittning. Att B har ett sakrättslig anspråk på identifierbara pengar hindrar dock inte att han har att finna sig i att F infriar sin förpliktelse generiskt, dvs. med vilka pengar som helst (så länge det rör sig om samma valuta). Se Lindskog Betalning 15.1.1.2. Som en konsekvens av det är B:s anspråk inte kvittningsskyddat av komputabilitetsskäl (annorlunda när B är i konkurs eftersom komputabilitet då inte förelåg vid den kritiska tidpunkten; fram till infriandetidpunkten avser B:s anspråk ett species). Inte heller hindrar det förhållandet att B:s fordring är av redovisningskaraktär kvittning. Se Lindskog Kvittning 3 uppl. 2014 6.4.4.4 och Betalning 14.2.1.1 (som där framgår har frågan varit omdiskuterade men rättsläget får nu anses vara klarlagt genom ”Independent II” NJA 2014 s. 935 och ”Likvidatorns retentionsrätt” NJA 2019 s. 259). Men att B har att acceptera att F betalar med vilka pengar som helst behöver inte betyda att han generellt har att acceptera kvittning. Ett befogat intresse av att motsätta sig kvittning bör nog allmänt sett väga tyngre i denna situation än eljest (eller kanske riktigare; kvittarens kvittningsintresse väger här tämligen lätt).fotnot 89 · s. 676

Fordrans uppkomst inom insolvensrätten1 hänvisning

Jonatan Schytzer · 2020, s. 1–2037 · 1 ställe

Svårigheten i att ge en utförligare beskrivning av vad rättsdogmatisk metod består i fångas av följande formulering, som är Kleinemans: ”Att beskriva den rättsdogmatiska metoden innebär att man snabbt ställs inför en hel del svåra rättsteoretiska spörsmål som gör att själva beskrivningen av metoden framstår som vag, oklar och ibland direkt mot- sägelsefull.”, Kleineman, Rättsdogmatisk metod s 21. Jfr noterna 63, 83, 119 och 135. Kanske säger rättsdogmatik mer om vad som ska göras snarare än hur det ska göras, såsom Hellborg uttrycker det: ”Trots att rättsdogmatik som begrepp är omdiskuterat, preciserar den nämnda (typiska) beskrivningen av metoden vad studien innefattar. [Min kursive- ring, noter uteslutna.]”, Hellborg, Diskrimineringsansvar s 29. Håstad tycks i artikeln Rättsdogmatik in absurdum? med rättsdogmatik beteckna en metod i vilken deduktion av juridiska slutsatser sker från begrepp, som åskådliggörs genom följande citat, i vilka han kritiserar HD:s (det första citatet) och Stefan Lindskogs (det andra citatet) metodval för att vara (rätts)dogmatiskt: ”HD:s majoritet i NJA 2014 s. 935 har emellertid, i strid mot ett aldrig ifrågasatt prejudikat och utan plenum, i strid mot motivuttalanden i de två lagar som är centrala för förmögenhetsrättslig sysslomannarätt (det s.k. regelplanet) och i strid mot starka lämplighetsskäl styrts av dogmatiken. Det manar inte till efterföljd.”, Håstad, Rättsdogmatik in absurdum? s 365 och ”Åter låter Lindskog alltså det avgörande vara vem som är ’ägare’ eller har ’äganderätt’ (varför inte tû-tû?) till medlen på kontot, fastän frågan i målet inte gällde separationsrätt. [Noter uteslutna.]”, Håstad, a a s 367. E-M Svensson har uttryckt att som implicit utgångspunkt för rättsdogmatiken ligger en kunskapssyn i vilken det är möjligt att skilja på fakta (eller beskrivningar) och vär- deringar (normativa uttalanden). Hon menar att denna distinktion åskådliggörs genom begreppsparen de lege lata och de lege ferenda, i vilket den första enkom skulle vara beskrivande (rätten som den är), medan den andra skulle vara värderande (rätten som den borde vara). I stället föreslår hon att vi ska använda oss av begreppet de lege inter- pretata (rätten som den har uttolkats/uttolkas), se Svensson, E-M, De lege interpretata s 213 f. Jag skulle snarare hävda att i den rättsdogmatiska verksamheten ingår värderingar som en självklar del, jfr nedan under avsnitt 2.2 om distinktionen mellan tydning och användning och avsnitt 2.3, om förförståelsens betydelse för tolkningen. Jfr även nedan under avsnitt 7.3, om faktas teoriberoende och om hur språket är normerande för vårt tänkande. Som jag ser det består inte skillnaden mellan de lege lata och de lege ferenda i att den första är värderingsfri, medan den andra inte är det, i stället består skillnaden i vilket anspråk som reses. Ett uttalande de lege lata reser anspråket att denna värdering av rättskällorna är den gällande, medan ett de lege ferenda-uttalande reser anspråket om hur rätten borde vara. Elasticiteten i begreppet rättsdogmatik är kanske anledningen till att det kan nyttjas i så många fall. I brödtexten ansluts till den betydelse begreppet har getts i flera Uppsalaavhandlingar under det senaste decenniet, se exempelvis Friberg, S, Kränkningsersättning s 31; Sjödin, Ett europeiserat arbetstagarinflytande s 37; Svensson, E, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott s 59; Hellborg, Diskriminerings-fotnot 65 · s. 5

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten5 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 5 ställen

Rättsdogmatik in absurdum?4 hänvisningar

Torgny Håstad · SvJT 2017 s. 357–369 · 4 ställen