Hela artikeln

Inledning

1.Beskrivningar av läran om condictio indebiti som förekommer i svensk doktrin går oftast ut på att lärans tillämpningsområde avser betalningar som skett av misstag, framför allt – men inte nödvändigtvis uteslutande – i form av betalarens villfarelse om en skulds existens eller storlek. Vidare brukar anges att återbetalningsskyldighet är huvudregeln, men att undantag kan föreligga om mottagaren i befogad god tro har tagit emot och inrättat sig efter betalningen eller om betalningen varit en disposition. Den etablerade beskrivningen ger intrycket att en villfarelse eller något annat relevant misstag hos betalaren utgör ett rekvisit som måste vara uppfyllt för att huvudregeln om återkravsrätt ska aktualiseras. Annars får mottagaren behålla pengarna. Misstaget kan i så fall ses som en särskild ogiltighetsgrund och condictio indebiti som en särskild regel för ogiltigförklarande av en annars bindande rättshandling. Med denna uppfattning är det rimligt att beskriva det som att condictio indebiti framför allt tillhandahåller ett skydd för betalaren och inte i första hand betalningsmottagaren. Synsättet kan sägas vara förenligt med lärans romerskrättsliga bakgrund. En felaktig utbetalning benämndes i romersk rätt solutio indebiti, medan condictio indebiti var den talan genom vilken beloppet krävdes tillbaka. En förutsättning för återkravsrätt var att betalningen skett till följd av en ursäktlig villfarelse hos betalaren.s. 406

2.Läran om condictio indebiti har utvecklats i praxis, låt vara med beaktande av rättspolitiska argument med mera som har förts fram i litteraturen. Det innebär att en rättvisande beskrivning av läran av nödvändighet måste bygga på en studie av praxis. Även om den ovan återgivna etablerade condictio indebitibeskrivningen förekommer i flera HD-avgöranden, har HD också i fall med anknytning till condictio indebiti under de senaste 30 åren närmast regelmässigt betonat att lärans tillämplighet bygger på att det ska ha skett en betalning eller förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund. Det har ifrågasatts om inte dessa uttalanden endast utgör ett slags boilerplate-formuleringar utan bakomliggande intentionsdjup, de har sagts ge uttryck för icke nödvändiga överbyggnader till ett rättsinstitut som står på egna ben, och har dessutom betraktats som begrepps juridiska resonemang som inte låter sig förenas med sunt förnuft. Men på andra sidan har andra lyft fram att uttalandena innehåller nycklar som kan användas för att avgöra gränsdragningsfrågor, och det har till och med argumenterats för att det inte är misstag utan avsaknaden av rättsgrund som grundar betalarens återkravsrätt, och att condictio indebiti-läran sedan kan användas till att ge mottagaren rätt att behålla medlen. Mottagarens avsaknad av rättsgrund – eller med andra ord betalarens bibehålla rättsgrund – utgör då själva rekvisitet för återkravsrätten medan ett betalningsmisstag endast är en faktiskt omständighet som skulle kunna subsumeras under detta rekvisit. Det förekommer alltså två diametralt olika uppfattningar som skiljer sig åt inte bara när det gäller själva regelinnehållet, utan också beträffande vad läran om condictio indebiti närmare bestämt reglerar. Det ena synsättet utgår från att läran positivt reglerar betalarens återkravsrätt och det andra från att den rätten följer av andra regler men negativt kan elimineras efter vad som följer av läran.s. 407

3.Syftet med artikeln är att, genom en närstudie av condictio indebiti-anknuten HD-praxis från de senaste decennierna, ge en rättvisande beskrivning av läran som den ser ut i modern svensk rätt. Fokus i studien ligger till stor del på HD:s ordval och vilka betydelser och funktioner dessa ord getts genom domstolens användning av dem i sin tillämpning. Studien aktualiserar frågor om condictio indebiti-lärans förhållande till det avtalsrättsliga regelverket, om rättshandlingar av olika slag och om två olika tillitsgrundsatser. Även förhållandet till principer om laga fång diskuteras. Bland andra följande slutsatser dras. Condictio indebiti bör inte beskrivas som en ogiltighetsregel. Läran, som den har utvecklats på senare tid, är en skyddsregel till förmån för betalningsmottagaren. Den kopplar till tankar om laga fång, att det krävs en rättslig grund för ägander ättsförvärv och utgångspunkten att besittning av egendom inte konstituerar en sådan grund. Den kopplar till en avtalsrättslig distinktion mellan rättshandlingar som grundar förpliktelser och fullgörelserättshandlingar, och till ett slags avtalsrättslig logik som bygger på att en fullgörelserättshandling i princip inte kan existera utan en förpliktelse.s. 409

Ogiltighetsperspektivet och dess implikationer

1.Studien tar avstamp i condictio indebiti-relaterad HD-praxis från 80-, 90 och 00-talen. I denna praxis brukade läran om condictio indebiti beskrivas som ”principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag”. Dessa principer angavs ”[ta] sikte på fall när någon erlägger betalning till annan under det fel aktiga antagandet att han är skyldig denne beloppet eller när en gäldenär erlägger ett större belopp än den verkliga skulden”. När domstolen i Royal NJA 2008 s. 392 uttalade sig om condictio indebiti betraktades ”mottagande av betalning som gjorts av misstag” som en ogiltighetsgrund, vilken jämställdes med ”andra s.k. svaga ogiltighetsgrunder” i 29–34 §§ avtalslagen. På samma spår angavs i NJA 2009 s. 182 en misstagsbetalning som mottagits i ond tro om misstaget vara ”ogiltig” i förhållande till mottagaren ”enligt reglerna om condictio indebiti”. I flera av fallen uttalas att huvudregeln vid condictio indebiti är att betalaren har återkravsrätt, men att undantag kan föreligga, särskilt om mottagaren har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i god tro.s. 409

2.Ordvalen i dessa beskrivningar leder tankarna i viss riktning i fråga om hur man ska förstå condictio indebiti-lärans grundläggande struktur och placering i systemet. Synsättet, som kan betecknas ogiltighetsperspektivet, skulle kunna beskrivas på följande sätt.s. 410

3.Talet om ogiltighet och sammankopplingen med reglerna i 3 kap. avtalslagen, vars rubrik är ”Om ogiltighet av rättshandlingar”, ger intrycket att en betalning ska ses som en rättshandling, oavsett om den har skett utan att det funnits en skuld att betala. En rättshandling är per definition bindande. Det betyder att den i princip inte kan krävas tillbaka, i vart fall inte sedan det blivit för sent att göra en återkallelse. I linje med detta har HD i NJA 1994 s. 177 med anknytning till condictio indebiti uttalat att ”det [ligger] i betalningens rättsliga funktion att utgöra en slutlig avveckling av ett mellanhavande”.s. 410

4.En rättshandling kan emellertid vara just ogiltig, om rekvisiten i en ogiltighetsregel är uppfyllda. Då ska prestationen som huvudregel återgå. Eftersom huvudregeln vid condictio indebiti är just återgång blir det också naturligt att betrakta läran som en ogiltighetsregel. Beskrivningen att läran tar sikte på fall av betalning som erläggs under det felaktiga antagandet att en skuld existerar eller att en existerande skuld är större än den i själva verket är, talar då för att det centrala rekvisitet för ogiltighetsrättsföljden är villfarelse om skuld.s. 411

5.Olika perspektiv på eller sätt att förklara en rättsfigur kan föra med sig olika implikationer kring sådant som var gränserna går för rättsfigurens tillämpningsområde, dess skyddsändamål och följdverkningar. Här ska beskrivas vissa implikationer avseende condictio indebiti som följer med ogiltighetsperspektivet.s. 411

6.En första sådan implikation handlar om vem som är lärans skyddssubjekt. Om en betalning är en bindande rättshandling trots att den inte föregåtts av en förpliktelse att betala, men betalningen kan återkrävas genom condictio indebiti, så innebär det att läran utgör en skyddsregel till förmån för betalaren. Att undantag från huvudregeln om återgång kan leda till att mottagaren får behålla pengarna förtar inte detta, eftersom betalaren oavsett har getts en tentativ möjlighet att återkräva något som annars inte ens tentativt hade varit möjligt att återkräva. Det förhållandet att lärans återgångsverkan innebär ett avsteg till betalarens fördel från vad som annars gäller, talar i förlängningen för att viss försiktighet är påkallad vid tillämpningen. Med andra ord påbjuder ogiltighetsperspektivet ett iakttagande av viss generositet gentemot mottagaren när det kommer till att bedöma om det i ett visst fall ska göras undantag från lärans huvudregel om återgång. Detta kan kanske delvis förklara varför svenska domstolar – som Gorton beskrev det i mitten av 00-talet – ”varit tämligen njugga med att i den hithörande typen av tvister tillerkänna den som felaktigt betalat rätt till återbetalning”.s. 411

7.Med ett rekvisit som går ut på att betalaren är i villfarelse om existensen av en skuld följer vidare implikationer om gränsdragningar för lärans tillämpningsområde. Ett sådant skuldvillfarelse-rekvisit leder till att återkravsrätt inte föreligger om betalaren betalar i vetskap om att någon skuld inte existerar eller om betalaren är likgiltig i frågan. Här sker således en gränsdragning, genom vilken dessa slags betalningar blir bestående. Även en avsiktlig betalning av en skuld som uppstått genom ett så kallat osedligt avtal (pactum turpe) avgränsas. En annan gränsdragning sker mot fall där en skuld verkligen existerar eller svarar mot det betalade beloppet, men där betalaren gjort ett misstag i något annat avseende, till exempel när en betalningsförmedlare felaktigt trott att uppdragsgivaren haft betalningsförmåga att ersätta ett utlägg.s. 411

8.Ytterligare en implikation av ogiltighetsperspektivet är att condictio indebiti och de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, såsom förklaringsmisstagsbestämmelsen 32 § första stycket avtalslagen och förutsättningsläran, är i princip sidoordnade. Med ogiltighetsperspektivet följer alltså inte någon given logisk ordning i vilken dessa ska tillämpas, annat än att man kan se det som att det av hanteringsregeln lex specialis skulle kunna följa att condictio indebiti ska tillämpas i första hand, såsom ett slags betalningsrättslig specialregel.s. 412

Lärans metamorfos över

1.rättsgrundsterminologins utvecklingsfaser I condictio indebiti-anknuten praxis från de senaste decennierna har HD som sagt återkommande uttalat att läran tar sikte på betalning som skett utan rättsgrund. Den funktion och betydelse som domstolen har lagt i dessa uttalanden tycks emellertid inte vara densamma i alla fall. Grovt uppställt går det att skilja mellan tre olika kategorier som utbildats över tid, ungefär som om de vore olika utvecklingsfaser. I den första av de tre kategorierna tar rättsgrundsavsaknaden sikte på ett ändamålsliknande argument. I både den andra och den tredje kategorin fungerar rättsgrundsavsaknaden snarare som ett centralt rekvisit, men rättsföljden av att rekvisitet är uppfyllt skiljer sig åt mellan de båda kategorierna. I den andra kategorin fungerar rättsgrundsavsaknaden som ett rekvisit som utlöser huvudregeln om betalarens återkravsrätt, medan den i den tredje kategorin fungerar som en tillämpningsförutsättning för de regler som kan ge mottagaren behållanderätt. Dessutom ges rättsgrundsavsaknaden något olika begrepps innehåll; i den andra kategorin likställs rättsgrundsavsaknad med misstag medan uttrycket i den tredje kategorin närmast avser avsaknad av fordran. När den aktuella praxisen diskuteras nedan disponeras diskussionen utifrån denna kategoriindelning. Diskussionen avser att belysa att det genom de utvecklingsfaser som kategorierna kan sägas innebära har skett ett slags metamorfos av condictio indebiti-läran, där implikationerna hos lärans ”nya” skepnad skiljer sig från dem hos ogiltighetsperspektivet. Det hela synes ha möjliggjorts genom rättsgrundsavsaknadsterminologins entré och dess töjbarhet i fråga om betydelse och funktion. Redan i 90-talsfallen NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575 återfinns uttalanden om avsaknad av rättsgrund. I 1994 års fall hade en bank krediterat en bankkunds konto, till följd av att banken felaktigt trodde sig ha fått ett betalningsuppdrag från en bankkundens gäldenär. I 1999 års fall hade en bank förmedlat en betalning för en kunds räkning, i villfarelse om att det fanns täckning för betalningen på kundens konto. HD ansåg att det inte i något av fallen förelåg en ”traditionell” condictio indebiti-situation, eftersom – som det i vart fall uttrycktes i 1994 års fall – ”betalningen inte erlagts av någon som trott sig vara gäldenär”. I syfte att pröva om ”den principiella återkravsrätten” ändå borde föreligga hänförde sig HD i båda fallen till de skäl som skulle anses ligga till grund för den traditionella situationens återkravsrätt. I 1994 års fall angavs dessa skäl vara att det har skett ”en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund”. På samma spår uttalade HD i 1999 års fall att ”[e]tt av de huvudargument som har åberopats för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst”. I 1994 års fall konstaterades att det i målet inte uppkom någon förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund av att betalningsmottagaren fick behålla medlen, eftersom beloppet hade avräknats mot förfallna fordringar som betalningsmottagaren haft mot den som banken trott sig handla på uppdrag av. Återkravsrätt nekades. I 1999 års fall uttalade HD att condictio indebiti-läran kan tillämpas också i ett fall av tredjemansbetalning, så länge omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att de skäl som motiverar återkravsrätt i den traditionella situationen är för handen. Trots att betalningsmottagaren förutsätts ha fått betalt för en giltig fordran, angavs situationen kunna vara närliggande det traditionella fallet om gäldenären saknat betalningsförmåga och betalningsmottagaren därför betraktat fordringen som värdelös. Eftersom det inte fanns någon utredning i målet om betalningsmottagarens gäldenärs betalningsförmåga saknades emellertid skäl att på sådan grund tillämpa principen om återkravsrätt. Efter att även ha diskuterat ett annat skäl till att göra en utvidgad eller analogisk tillämpning av läran om condictio indebiti – återbetalningsskyldighet ansågs kunna föreligga om betalningsmottagaren varit vårdslösare än betalaren – stannade HD för att läran inte skulle tillämpas i målet. I båda dessa fall avsåg alltså talet om förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund en beskrivning av condictio indebiti-lärans ändamål eller funktion. Detta ändamål eller denna funktion användes som ett stöd vid bedömningen av om condictio indebiti skulle ges verkan utanför lärans direkta tillämpningsområde. Eftersom det ansågs inte uppkomma någon förmögenhetsförskjutning av att betalningsmottagaren fick behålla medlen saknades det enligt HD i 1994 års fall skäl att utvidga tillämpningsområdet för condictio indebiti. I 1999 års fall kopplades avsaknaden av rättsgrund till metanormen obehörig vinst, och den ansågs motivera eller förklara den principiella återkravsrätten i de traditionella fallen. Om det gick att konstruera en obehörig vinst också utanför de traditionella fallen kunde det tala för ett utvidgat tillämpningsområde. Inte i något av avgörandena synes HD ha avsett att med avsaknad av rättsgrund beteckna ett rekvisit för återgångsföljden vid condictio indebiti, utan domstolens grundapproach till läran synes ha varit ogiltighetsperspektivet. Nästa gång HD kopplade ihop condictio indebiti med avsaknad av rättsgrund var i Skattekontot I NJA 2011 s. 739. I fallet hade en redovisningsbyrå, som skulle betala in skatt till Skatteverket för två uppdragsgivande bolags räkning, till följd av felskrivning gjort båda betalningarna till det ena bolagets skattekonto. Det uppstod ett överskott på det bolagets skattekonto, vilket Skatteverket avräknade mot en äldre restförd skatteskuld som bolaget hade. När misstaget uppdagades krävde det andra bolaget att den feldestinerade betalningen skulle omföras till rätt skattekonto, men Skatteverket motsatte sig det. Redovisningsbyrån täckte underskottet på det sistnämnda bolagets skattekonto, förvärvade bolagets rätt mot Skatteverket och krävde att Skatteverket skulle återbetala beloppet. Som rättslig grund åberopades i första hand condictio indebiti och i andra hand att redovisningsbyrån hade gjort ett förklaringsmisstag enligt 32 § avtalslagen som Skatteverket var i ond tro om. Skatteverket menade att läran om condictio indebiti inte var tillämplig och att feldestineringen var ett förklaringsmisstag som verket var i god tro om, varför återbetalningsskyldighet inte skulle föreligga, 32 § avtalslagen e contrario.s. 412

2.I p. 6 beskrev HD läran om condictio indebiti på följande sätt. Denna beskrivning tycks ligga helt i linje med ogiltighetsperspektivet, även om uttrycket ”utan rättslig grund” sköts in som en synonym till ”av misstag”. Men i p. 8 gav HD även följande tilläggsinformation till beskrivningen. När de två citerade punkterna läses tillsammans inser man att HD, genom att skjuta in talet om avsaknad av rättslig grund, lyckades förmedla att en tillämpning av condictio indebiti både kräver att det har skett en betalning som utförts till följd av skuldvillfarelse (p. 6: ”allt i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet”) och att skuldvillfarelse inte krävs (p. 8: ”villfarelse […] är av underordnad betydelse”). HD tonade alltså ner kravet på att betalningen ska ha skett i villfarelse om existensen av en skuld eller en existerande skulds storlek. Betalning, får vi veta, ska ha skett utan rättsgrund – vilket HD tycks ha likställt med ”av misstag” – och det spelar egentligen ingen roll vad som varit orsaken till denna rättsgrundsbrist eller, med andra ord, vad misstaget bestått i.s. 415

3.Härefter angav domstolen, med en jämförande hänvisning till bland annat NJA 1999 s. 575, att frågan om Skatteverkets återbetalningsskyldighet i första hand skulle prövas enligt läran om condictio indebiti, det vill säga framför en avtalsrättslig tillitsbedömning enligt 32 § avtalslagen. Därvid konstaterades att det saknades rättsgrund för den betalning som redovisningsbyrån hade gjort till fel skattekonto, varför condictio indebiti-läran var tillämplig på betalningen. Eftersom HD ansåg att Skatteverket inte kunde anses ha i god tro inrättat sig efter betalningen, skulle betalningen återgå. Precis som i 90-talsfallen handlade Skattekontot I om en tredjemansbetalning, låt vara att tredje man inte var en bank utan en redovisningsbyrå och att återkravet inte grundades på ett eget utan ett från den uppdragsgivande gäldenären förvärvat anspråk. Och i vissa avseenden tycks avgörandet hänga ihop med de två äldre. Terminologiskt hakar HD:s bruk av uttrycket betalning utan rättsgrund in i 90-talsfallens uttryck förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund. Och i såväl Skattekontot I som 90-talsfallen ges rättsgrundsavsaknaden avgörande betydelse, om än på olika sätt.s. 416

4.Men det finns också betydande skillnader. I 90-talsfallen handlade rättsgrundsavsaknaden som sagt om condictio indebiti-lärans funktion, och denna tillmättes betydelse för frågan om läran skulle tillämpas utanför det direkta tillämpningsområdet (när detta är bestämt utifrån ogiltighetsperspektivet). NJA 1994 s. 177 förmedlar att fall där betalaren inte trott sig vara gäldenär, alltså vid tredjemansbetalning, faller utanför tillämpningsområdet och NJA 1999 s. 575 förmedlar att läran undantagsvis kan tillämpas i fall av tredjemansbetalning om betalningsmottagaren på grund av gäldenärens bristande betalningsförmåga betraktat fordringen som värdelös eller betalningsmottagaren varit vårdslösare än betalaren. Skattekontot I förmedlar att det i princip inte finns någon spärr alls för lärans tillämplighet av att det är en i och för sig existerande skuld som har misstagsbetalats av en tredje man. Förklaringen tycks vara att rättsgrundsavsaknaden genom avgörandet omvandlades från ett ändamål eller en funktion bakom ett skuldvillfarelse-rekvisit till att i sig bilda det avgörande rekvisitet för återgångsföljden.s. 416

5.Rättsgrundsavsaknaden har dessutom getts ett annat begreppsligt innehåll i avgörandet. I 90-talsfallen syftade förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund på betalning som till följd av skuldvillfarelse så att säga destinerats till en icke existerande fordran, alternativt en tredje mans betalning av en existerande fordran som borgenären på grund av gäldenärens bristande betalningsförmåga värderat till noll. I Skattekontot I användes som sagt rättsgrundsavsaknaden i stället som en synonym till misstag. Det rör sig om ett vidsträckt misstagsbegrepp. Begreppet, får vi veta, innefattar ”villfarelse”, ”ren felskrivning” eller en på något sätt ”felaktig betalning” i samband med betalningsuppdrag och betalningsförmedling. I princip tycks gränsen endast gå mot vad man skulle kunna kalla ”frivilliga fel”, om man ser till hur HD definierade begreppet disposition: ”en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger”.s. 417

6.Med ett sådant rättsgrundsavsaknads-begrepp som fungerar som det centrala rekvisitet för återbetalningsskyldigheten, framstår det inte längre som möjligt att betrakta läran om condictio indebiti som sidoordnad de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, som ogiltighetsperspektivet implicerar. Det tycks ju här röra sig om ett strikt subjektivt misstagsbegrepp som utgår från betalarens perspektiv, utan beaktande av hur mottagaren kan ha uppfattat det. En annan sak är att det inom ramen för tillämningen av läran sedan ska, vid prövningen av om undantag ska ske från den principiella återkravsrätten, göras en objektiv bedömning av betalningsmottagarens eventuella tillit till och inrättande efter betalningens riktighet. Att fallet placerar condictio indebiti i en hierarkisk ordning före de avtalsrättsliga reglerna förstärks vidare av att HD ansåg att talan i målet i första hand skulle bedömas enligt läran, framför den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen. Det är inte helt självklart var i den här valda kategori- eller utvecklingsfasindelningen som rättsfallet Tryckerimomsen I NJA 2015 s. 1072 egentligen ska placeras. Avgörandet har betraktats som något av en anomali inom svensk condictio indebiti-praxis, baserat bland annat på en uppfattning att det i fallet inte förelåg något egentligt betalningsmisstag vid betalningstillfället. En sådan uppfattning är emellertid beroende av vilket misstagsbegrepp man utgår från, och ser man till den vida innebörd av misstag/rättsgrundsavsaknad som HD lanserade i Skattekontot I råder ingen tvekan om att det förelåg ett betalningsmisstag också i Tryckerimomsen I. Anledningen till att avgörandet är svårplacerat i taxonomin är i stället att HD i sina beskrivningar av condictio indebiti och dess komponenter påbörjar ett slags glidning ur fas två, in i fas tre. Trots det har jag alltså stannat för att sortera in fallet under fas två. Det beror på att avgörandet läst för sig inte innebär någon egentlig avvikelse från Skattekontot I. Glidningen framträder först när det studeras i backspegeln, i ljuset av efterkommande avgöranden.s. 417

7.Bakgrunden i fallet var följande. Två bokförlag hade under 2005–2007 låtit trycka böcker hos ett tryckeri. Förlagen betalade fakturerat pris och moms. Tryckeriet redovisade momsen till Skatteverket. Den fakturerade momsen motsvarade 25 procent av priset, vilket överensstämde med den uppfattning som allmänt rådde vid tidpunkten beträffande vilken momssats som gällde för tryckeritjänster. Till följd av ett avgörande från EU-domstolen som meddelades 2010 kom emellertid Skatteverket senare att ändra uppfattning, så att tryckeritjänster skulle momsbeskattas med en skattesats om endast sex procent. Skatteverket återbetalade till tryckeriet så mycket av den redovisade momsen som motsvarade mellanskillnaden mellan de båda skattesatserna, och i stället efterbeskattades förlagen med beloppet. Förlagen krävde återbetalning av samma belopp från tryckeriet. De anförde att återbetalningsskyldighet följde av antingen en avtalad rätt, condictio indebiti, läran om obehörig vinst, 36 § avtalslagen eller förutsättningsläran.s. 418

8.HD valde att i första hand pröva huruvida återbetalningsskyldighet förelåg enligt läran om condictio indebiti. Domstolen upprepade den allmänna beskrivning av läran som gavs i Skattekontot I. Läran angavs således avse återkrav när någon betalat i villfarelse om existensen eller storleken av en skuld, samtidigt som det förklarades vara av underordnad betydelse om den felaktiga betalningen har gjorts till följd av bland annat just villfarelse. Det avgörande sades återigen vara ”om betalningen skett utan rättsgrund och inte utgör en disposition på så sätt att betalaren frivilligt har valt att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger eller inte”. HD angav att ”[h]uvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning ska ske”. Därefter förklarades att betalningsmottagaren dock kan få behålla medlen under vissa förutsättningar. Kriterierna för denna behållanderätt beskrevs på ett lite mer formaliserat sätt än vad som varit fallet i tidigare avgöranden: Behållanderätt föreligger om betalningsmottagaren har haft befogad anledning att tro att hen haft rätt till medlen och i fortsatt befogad god tro har inrättat sig efter detta samt det efter en övergripande intresse avvägning framstår som motiverat att betalaren förlorar sin återkravsrätt. Betalningsmottagaren har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att betalarens återkravsrätt ska falla.s. 418

9.Vid bedömningen i det konkreta målet uttalade HD att förlagen hade betalat mervärdesskatt efter en för högt fakturerad skattesats, och att betalningen hade skett utan rättsgrund. Den skulle därför gå åter, om inte läran om condictio indebiti föranledde annat. Eftersom den tillämpade momssatsen var allmänt god tagen vid tidpunkten och det enligt HD inte vara fråga om en sådan rättsvillfarelse som tryckeriet självt skulle bära risken för, ansågs det för condictio indebiti gällande godtroskravet uppfyllt. Det för condictio indebiti gällande inrättandekravet ansågs emellertid inte vara uppfyllt, varför slutsatsen blev att tryckeriet skulle återbetala den för högt fakturerade momsen. HD:s beskrivningar av condictio indebiti i Tryckerimomsen I ligger i linje med dem som gavs i Skattekontot I. Kravet på skuldvillfarelse sköts återigen i bakgrunden och avsaknad av rättsgrund lades fram som det centrala rekvisitet för lärans tillämplighet. Att HD utan någon som helst problematisering fann att betalningen i det konkreta målet hade skett utan rättsgrund och att den därför som utgångspunkt skulle gå åter antyder också att det, precis som i Skattekontot I, rörde sig om ett ganska vidsträckt rättsgrundsavsaknads- eller misstagsbegrepp. Att tryckeriet hade fakturerat och förlagen betalat för mycket moms berodde på en vid tidpunkten allmänt rådande uppfattning; ett slags rättsvillfarelse på samhällsnivå. Tidigare synes den etablerade uppfattningen ha varit att restriktivitet var påbjuden när det kom till att medge återkravsrätt avseende betalningar som skett på grund av rättsvillfarelse hos betalaren, om inte en återkravsrätt skulle vara helt utesluten. Inställningen hängde förmodligen samman med en uppfattning om att condictio indebiti-läran endast var tillämplig på betalningar som föranletts av att betalaren begått ett misstag som var ursäktligt, och att en rättsvillfarelse således skulle anses i princip oursäktlig. Men HD gav inte uttryck för någon synpunkt av detta slag, utan det framstår som om det var närmast en självklarhet att situationen skulle falla in under rättsgrundsavsaknadsbegreppet. Det förhållandet att HD valde att i första hand pröva återkravstalan enligt läran om condictio indebiti framför de andra rättsliga argument som förlagen hade framfört, bland annat 36 § avtalslagen och förutsättningsläran, kan vidare uppfattas ligga i linje med domstolens val i Skattekontot I att tillämpa läran framför den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen.s. 419

10.Men som nämndes ovan innehåller domskälen några punkter som man, åtminstone i efterhand, kan förstå som ett slags segue in i fas tre. Till skillnad från i tidigare fall, innefattat Skattekontot I, sades inte återkravsrätt vara huvudregeln vid condictio indebiti utan vid betalning utan rättsgrund. Och vid prövningen av det konkreta målet uttalade domstolen att betalningen hade skett utan rättsgrund och därför skulle gå åter, såvida inte läran om condictio indebiti föranledde annat. Vidare stramade HD som sagt upp förutsättningarna för att återkravsrätten ska falla, och klargjorde att det är mottagaren som har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att förutsättningarna för behållanderätt är uppfyllda. Här anas början på en vändning, genom vilken condictio indebiti ska komma att upphöra att vara en grund för återkrav avseende betalning som skett av misstag och i stället vara en grund för rätt att behålla medel som mottagits utan rättsgrund. I endast ett avgörande efter Tryckerimomsen I har HD i domskälen betecknat återbetalningsskyldigheten vid betalning utan rättsgrund som ”huvudregeln om condictio indebiti”: NJA 2016 s. 799. I det avgörandet, som meddelades i kölvattnet av Tryckerimomsen I, var det inte återkravsrätten som sådan som var den primära frågan för HD:s prövning. Prejudikatfrågan var om ett tryckeris skyldighet att återbetala för högt fakturerad tryckerimoms skulle vara förenad med en skyldighet att utge legal avkastningsränta, och i så fall från vilken tidpunkt ränta skulle löpa. Vid sidan om detta fall har HD behandlat condictio indebiti-relaterade frågor i ytterligare fem refererade avgöranden under den aktuella tidsperioden: Independent Finans NJA 2016 s. 933, Skattekontot II NJA 2016 s. 1074, Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334, Svartöns pris NJA 2022 s. 3 och Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339. Avgörandet i Svartöns pris tillför inte så mycket underlag till denna undersökning och lämnas därför åt sidan i avsnittet, medan övriga fyra avgöranden analyseras. Bakgrunden i det första fallet, Independent Finans NJA 2016 s. 933, var att ett konkursbo, genom överföring till Kronofogdemyndigheten och avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, betalat delar av en momsskuld som boet ådragit sig. Boet begärde återbetalning hos Skatteverket och gjorde gällande att momsfordringen var preskriberad när Skatteverket mottog betalningarna. Begäran avslogs av Skatteverket såväl som av förvaltningsrätten och kammarrätten vartill boet hade överklagat. Boet väckte talan i allmän domstol, vilken talan med olika motiveringar avvisades av både tingsrätt och hovrätt. Målet i HD handlade om huruvida förvaltningsdomstol skulle anses ha exklusiv behörighet att pröva frågor om preskription av skattefordringar, och om så inte skulle vara fallet, ifall allmän domstol ändå skulle vara förhindrad att pröva målet till följd av att saken blivit rättskraftigt avgjort genom kammarrättens dom. HD besvarade båda frågorna nekande, men vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa bedömningar här. Av intresse i detta sammanhang är i stället hur HD lade upp bollen för sin prövning genom att beskriva boets talan i allmän domstol och de frågor som målet angick: HD såg sig alltså föranledd att uttala sig om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti. Intrycket är att domstolen härvid tog spjärn mot de formuleringar som användes i Tryckerimomsen I. Den annars sedvanliga skrivningen om att ”condictio indebiti avser återkrav när någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp i den felaktig tron att det fanns en betalningsskyldighet”, som också förekom i Tryckerimomsen I, har emellertid utelämnats. Kvar står att betalning som mottagits utan rättsgrund som huvudregel ska återbetalas, men att en tillämpning av läran om condictio indebiti kan föranleda ett undantag. Budskapet är med andra ord att återkravet grundas på mottagarens avsaknad av rättsgrund och inte på läran om condictio indebiti, vilken tvärtom kan ligga till grund för behållanderätt. Liksom i både Skattekontot I och Tryckeri momsen I framstår rättsgrundsavsaknaden som den avgörande faktorn. Men en skillnad är alltså att återkravsrätten och condictio indebiti här har separerats från varandra.s. 420

11.Ytterligare en skillnad synes ligga i den begreppsliga innebörden av rättsgrundsavsaknaden. Boets påstående om att staten inte hade någon fordran på konkursboet betraktades av HD vara detsamma som ett påstående om att betalningen saknade rättsgrund. Om uttrycket ”utan rättsgrund” användes som en synonym till misstag i vid bemärkelse i de två tidigare avgörandena, användes det således här till att beteckna det förhållandet att mottagaren saknat en verksam fordran som överföringen kunnat vara avsedd att infria. Avsaknad av en fordran är något annat än ett misstag. Fordringar uppkommer exempelvis genom avtal, delikt och offentligrättsliga regler. Ett misstag kan till och med vara en omständighet i det händelseförlopp som ligger till grund för en fordran. Att en skadeståndsfordran kan vara orsakad av att gäldenären begått ett misstag behöver väl knappast sägas, men även en avtalad eller ensidigt utfäst fordran kan vara misstagsgrundad. Det har att göra med den avtalsrättsliga tillitgrundsatsen, som framgår bland annat genom en motsatsläsning av 32 § första stycket avtalslagen.s. 423

12.Huruvida betalningen skett av misstag tycks HD över huvud taget inte ha betraktat som en principiell faktor för återkravsfrågan. Ett påstående om att mottagaren saknade en verksam fordran angavs kunna mötas av ett påstående om motsatsen, vilket påstående i så fall får förmodas stjälpa återkravsrätten om det skulle antas som faktum. I förlängningen betyder det att den principiella återkravsrätten inte föreligger för en överföring som visserligen skett av misstag, så länge det ändå funnits en verksam fordran som överföringen med fog kunnat uppfattas vara avsedd att infria. Den praktiska skillnaden är visserligen ganska liten om det är fråga om en gäldenärs misstagsbetalning av sig egen skuld, eftersom mottagaren då hade kunnat möta ett återkrav med en kvittningsinvändning. Men om det är en tredje man som har misstagsbetalat en annans skuld är den praktiska betydelsen större, eftersom mottagaren då inte har någon motfordran mot betalaren. Redan en dryg månad efter avgörandet i Independent Finans fick HD anledning att återkomma till frågor om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti i Skattekontot II NJA 2016 s. 1074. Som namnet antyder påminner omständigheterna i fallet om dem som förelåg i Skattekontot I. En privatperson hade av misstag förväxlat två siffror i sitt personnummer vid betalning av skatt till sitt skattekonto. Beloppet krediterades en annan privatpersons skattekonto, vars personnummer överensstämde med det nummer som betalaren av misstag hade matat in. Det kontot kom att visa överskott. Kontohavaren hade skulder till enskilda borgenärer hos Kronofogdemyndigheten och överskottet utmättes. Betalaren krävde att Skatteverket skulle återbetala beloppet. Talan bifölls av tingsrätten, men hovrätten bedömde att det inte var Skatteverket utan kontohavaren som varit mottagare av betalningen och ogillade därför talan.s. 423

13.HD angav att ett skattekonto är en post i Skatteverkets bokföring och att en penningöverföring till verket för skattebetalning innebär att betalaren får en fordran på verket, vilken består så länge ingen avräkning har skett. Detta angavs gälla även om överföringen på grund av felaktig uppgift från betalaren krediteras någon annans skattekonto. Krediteringen innebar enligt HD inte annat än att felaktiga uppgifter visas på såväl betalarens konto som det andra kontot. I målet innebar detta att det var Skatteverket som var mottagare av betalningen och att en återkravsrätt i princip tillkom betalaren. Frågan var enligt domstolen om återkravsrätten hade fallit med hänsyn till den efterkommande utmätningen och övriga omständigheter i målet.s. 424

14.HD upprepade att ”[l]äran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund”, och att ”[u]tgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren”. Under rubriken ”Den närmare innebörden av condictio indebiti” angavs, med hänvisning till Tryckerimomsen I, de förutsättningar som enligt läran om condictio indebiti gäller för att återbetalningsrätten ska falla: att mottagaren har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i befogad god tro samt att det efter en övergripande intresseavvägning är motiverat att betalaren förlorar sin återkravsrätt.s. 424

15.Domstolen konstaterade att en skillnad mellan omständigheterna i målet och Skattekontot I – där betalaren ju tillerkändes återkravsrätt med en motivering hänförlig till condictio indebiti – var att Skatteverket hade betalat ut det bokförda överskottet med anledning av en utmätning och inte avräknat det mot en äldre skatteskuld. Beträffande betalningen som sådan angavs dock förhållandena vara likartade. Men tvärtemot bedömningen i Skattekontot I ansåg HD att det inte rörde sig om en betalning utan rättsgrund ”utan om en åsyftad betalning som av misstag har förenats med fel information och därför krediterats fel skattekonto”. Det lät sig ”i och för sig diskuteras om läran om condictio indebiti är tillämplig på en sådan betalning”. Men trots att det inte rörde sig om ett ”renodlat fall av betalning utan rättsgrund” saknades det enligt HD anledning att nu se annorlunda på frågan om tillämpliga rättsregler vid insättning på fel skattekonto. Som motivering anfördes att skattekontosystemet är speciellt och att en insättning på fel konto ”regelmässigt” uppfattas som ”felaktig på det sätt som utgör utgångspunkten för condictio indebiti”, trots att insättningen inte ska betraktas som en betalning till kontohavaren. Det sades också ha ”sin betydelse” att det är staten som är betalningsmottagare. Läran om condictio indebiti förklarades nämligen ge ”utrymme för sådana särskilda hänsynstaganden som kan föranledas av att det allmännas intresse står mot den enskildes”.s. 424

16.Härefter prövade HD om förutsättningarna enligt condictio indebiti var uppfyllda för att betalarens återkravsrätt skulle falla. Genom att betalaren hade angett ett felaktigt personnummer hade Skatteverket bibringats uppfattningen att betalningen skulle gottgöras den person vars skattekonto krediterades. Eftersom betalaren genom felaktig information hade ingett Skatteverket en felaktig uppfattning skulle inte verket bära bevisbördan för att borde-insikt om informationens felaktighet saknades. Den utgångspunkt om bevisbördans placering som knäsattes i Tryckerimomsen I frångicks alltså i detta hänseende. Utredningen i målet gav inte stöd för att verket haft anledning att misstänka att uppgiften var oriktig. Kravet på mottagande i befogad god tro var således uppfyllt. Genom att Skatteverket hade utbetalat beloppet till Kronofogdemyndigheten till följd av en utmätning ansågs vidare inrättandekravet vara uppfyllt. Vid den slutliga övergripande intresseavvägningen uttalade HD att det rent allmänt har betydelse att betalaren är enskild medan staten är betalningsmottagare. Avgörande i fallet skulle emellertid vara att den som gör en inbetalning lätt kan kontrollera att skattek ontot har krediterats medan Skatteverket svårligen kan säkerställa att varje betalning till ett skattekonto svarar mot betalarens avsikt. Intresseavvägningen föll ut till Skatteverkets fördel, och slutsatsen var att Skatteverket enligt läran om condictio indebiti inte var återbetalningsskyldigt. Som nog har framgått är avgörandets förhållningssätt till Skattekontot I lite invecklat. På ena sidan tog HD avstånd från bedömningen att en misstagsinsättning på fel skattekonto är en betalning utan rättsgrund och uttalade kategoriskt att det är en betalning med rättsgrund. Samtidigt valde domstolen att inte frångå ställningstagandet om att läran om condictio indebiti är tillämplig vid misstagsskattebetalning, med motiveringen att skattekontosystemet är speciellt. Man kan – såsom två justitieråd som inte själva deltog i sitsen har uttryckt det om fallet – ”förmoda att 2011 års fall här satte gränser för resonemanget i 2016 års fall”. Signalen är likväl tydlig: Avgörandet ska inte läggas till grund för en slutsats att läran om condictio indebiti är tillämplig på andra fall av betalning med rättsgrund; fallet är just speciellt. Det hela kan förmodligen förstås som ett slags pragmatiskt avståndstagande från Skattekontot I, paketerat i erforderligt sken av medhåll.s. 425

17.Med reservation för eventuella processrättsliga hinder i målet, hade HD hade också kunnat nå exakt samma slutsats genom att ompaketera sina bedömningar i det konkreta fallet och i stället för att använda sig av condictio indebiti-begreppsapparaten beskriva det hela som en analogisk tillämpning av den tillitsprincip som kommer till uttryck genom 32 § första stycket avtalslagen e contrario, kanske i kombination med en analogisk tillämpning av den så kallade re integra-regeln, 39 § andra meningen samma lag. Eftersom dessa bestämmelser är tillämpliga på rättshandlingar hade det varit mer förenligt med HD:s ställningstagande om att det rörde sig om en avsiktlig betalning med rättsgrund. Det felinmatade personnumret avsåg en betalningsdestinering. En betalningsdestinering är enligt praxis en viljeförklaring som ska bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Men eftersom det var fråga om betalning av en offentligrättslig skuld, med tillhörande destinering, skulle det inte röra sig om en direkt utan just en analogisk tillämpning av de förmögenhetsrättsliga reglerna i avtalslagen. Det hade öppnat upp för ett bejakande av de särskilda hänsyn som enligt HD gjorde sig gällande av att ett enskilt intresse stod mot ett allmänt.s. 426

18.Denna alternativa paketering av bedömningen i fallet hade passat bättre ihop med den generella systembild i fråga om läran om condictio indebiti som domstolen trots allt målade upp, genom påbyggnad på den i Independent Finans och delvis även i Tryckerimomsen I påbörjade strukturen: Mottagarens avsaknad av (och betalarens bibehållna) rättsgrund grundar återkravsrätt, läran om condictio indebiti behållanderätt (de två frågorna separerades till och med under olika rubriker) och rättsgrundsavsaknad är inte detsamma som att det har begåtts ett misstag i vid bemärkelse i samband med en penningöverföring. Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334 avsåg en trepartsrelation, där betalaren inte hade gjort något misstag och heller inte gjorde gällande ett återkrav. Det fanns dessutom grund för betalaren att utföra betalningen på det sätt som hade skett. Men betalningen hade likväl kommit till fel mottagare. Närmare bestämt var omständigheterna att ett tandvårdföretag hos Försäkringskassan hade ansökt om och beviljats tandvårdsstöd. Men eftersom tandvårdsföretaget av misstag hade angett sitt plusgironummer i fältet som var avsett för bankgironummer kom stödet att utbetalas till ett annat företag, vars bankgironummer hade samma siffror som tandvårdsföretagets plusgironummer. Tandvårdsföretaget krävde att det mottagande företaget skulle utge beloppet. Mottagaren bestred under anförande av att en betalning till tandvårdsföretaget inte skulle vara befriande för mottagaren vid händelse av ett återkrav från Försäkringskassan.s. 426

19.Med stöd av en jämförande hänvisning till 32 § avtalslagen fann HD att tandvårdsföretaget gentemot Försäkringskassan var bundet av sin felaktiga betalningsinstruktion. Det framgick nämligen inte att kassan hade eller borde ha förstått att instruktionen var felaktig. Kassan hade därför befriat sig från sin skuld till tandvårdsföretaget genom betalningen, och det fanns inget lagstöd för myndigheten att återkräva betalningen från det mottagande företaget. HD gav följande principuttalanden. HD:s slutsats var att eftersom en ”tillgång” hos tandvårdsföretaget hade överförts till mottagaren genom Försäkringskassans betalning, så hade tandvårdsföretaget rätt att rikta krav mot mottagaren. I jämförelse med övriga här behandlade avgöranden är Tandvårdsstödet speciellt, dels för att det inte handlade om ett återkrav från en betalare mot en mottagare, dels för att betalningen sett från betalarens perspektiv hade en rättsgrund. Försäkringskassan hade en tandvårdsstödsskuld till tandvårdsföretaget och vid betalningen inrättade sig kassan efter det objektiva förklaringsinnehållet i tandvårdsföretagets betalningsinstruktion, eftersom det saknades befogad anledning att inte göra det. Därigenom blev skulden infriad. Härmed uppstod – som HD uttryckte det på ett ställe i domskälen – en förmögenhetsöverföring eller – på ett annat ställe – en överföring av en tillgång, från tandvårdsföretaget till mottagaren. HD förklarade att när överföringen på detta sätt inte varit åsyftad och mottagaren heller inte har haft fog för att tro att den tillkom vederbörande så ska förmögenheten/tillgången återföras.s. 427

20.HD:s terminologival implicerar att vi har att göra med ett slags äganderättsfråga. Särskilt iögonfallande är talet om överföring av tillgång och om återförande. Intrycket är att det vi får ta del av är en beskrivning av dels förutsättningarna för förvärvande av äganderätt genom ett derivativt fång av överlåtelsekaraktär, dels en ägares vindikationsrätt. Utvecklat kan resonemanget beskrivas så här: Den som mottar en tillgång kan förvärva äganderätt till den genom en överlåtelse från ägaren. En överlåtelse sker genom avtal. Bestämmande för om ett överlåtelseavtal är för handen är i princip om ägaren avsett att överföra äganderätten till mottagaren eller gett mottagaren befogad anledning att fästa tillit till att sådan avsikt funnits. Har ägaren ”inte åsyftat en sådan överföring” och mottagaren av tillgången saknade ”fog för att tro att [den] tillkom honom” ska tillgången ”återföras” till ägaren. En besittningsövergång i sig grundar inte någon äganderättsövergång. Men vindikationsprincipen faller om det finns förutsättning för ett exstinktivt fång. Och det är här HD tycks sortera in läran om condictio indebiti: Borgenärens vindikationsrätt kan falla genom en bedömning enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för läran. Härvid hänvisade HD till bland annat de punkter i Tryckerimomsen I, där domstolen på ett strukturerat sätt beskrev förutsättningarna för behållanderätt enligt condictio indebiti. Det betyder att mottagaren gör ett exstinktivt fång – utan lösenplikt – om hen har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i befogad god tro, och dessutom en övergripande intresseavvägning faller ut till mottagarens fördel.s. 428

21.Måhända föranleddes HD:s terminologival och beskrivning av att domstolen behövde så att säga trimma begreppsapparaten för att kunna föra in resonemangen under en condictio indebiti-hatt, när omständigheterna i fallet skiljde sig från den traditionella återkravssituationen. Inte desto mindre lägger fallet en viktig pusselbit till en förklaringsmodell för, eller ett perspektiv på, läran om condictio indebiti som den har kommit att utvecklas över rättsgrundsterminologins olika faser. Om vi tog avstamp i ett ogiltighetsperspektiv på läran synes vi nu ha landat i ett äganderättsperspektiv.s. 429

22.Jag ska återkomma till äganderättsperspektivet och dess implikationer under 4, men först ska perspektivet fyllas på med ett sista avgörande. I det senaste condictio indebiti-relaterade HD-avgörandet, Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339, rådde ingen tvekan om att den betalning som tvisten avsåg hade utförts av misstag. Men HD bedömde att betalningen hade en rättsgrund och återkravsrätt förelåg inte.s. 429

23.Bakgrunden var följande. Två bolag ingick avtal med varandra om att det ena skulle köpa två fastigheter av det andra. Enligt depositionsavtal mellan säljarbolaget, köparbolaget och den fastighetsmäklare som förmedlade köpen skulle respektive handpenning deponeras på mäklarens klientmedelskonto. Kontot tillhörde det fastighetsmäklarföretag vid vilket mäklaren var verksam. Handpenningarna betalades. Resterande del av köpeskillingarna skulle enligt köpeavtalen betalas kontant till säljarbolaget på tillträdesdagen. Inför tillträdesdagen blev köparbolaget kontaktat av administrativ personal, som hanterade tillträdesfrågor, vid mäklarföretaget. Köparbolaget meddelade då att det tre dagar före tillträdesdagen skulle betala slutlikviderna till samma konto som handpenningarna hade betalats till. Bolaget lämnade också ett betalningsuppdrag till sin bank om att överföring av beloppen skulle ske den aktuella dagen. En dryg vecka före tillträdesdagen skickade köparbolaget ett meddelande till säljarbolaget med en begäran om återgång av köpen med åberopande av en återgångsklausul i köpeavtalen. Mäklaren informerades härom. Till följd av att bolaget hade missat att annullera betalningsuppdraget hos banken kom pengarna ändå att överföras till klientmedelskontot tre dagar före den tilltänka tillträdesdagen. Genom ett e-postmeddelande samma dag till säljar- och köparbolaget, med mäklaren på kopia, bekräftade mäklarföretagets tillträdesadministration att slutlikvid mottagits för respektive fastighet. I ett svar till alla, också samma dag, meddelade köparbolaget att betalning skett av misstag samt begärde omedelbar återbetalning. Sedan även säljarbolaget, som motsatte sig att köparbolaget hade rätt till återgång av köpen, gjort anspråk på medlen deponerade mäklaren pengarna hos länsstyrelsen, med lyftningsrätt för det av köpar- och säljarbolaget som efter slutligt avgörande skulle anses vara rätt borgenär. Köparbolaget väckte talan mot mäklarföretaget om återbetalning och anförde att betalning skett av misstag. Mäklarföretaget bestred och invände att betalning hade skett i enlighet med en av köparbolaget angiven instruktion till mäklaren på så sätt att medlen utgjorde klientmedel för vilka mäklaren hade redovisningsplikt. Även om mäklarföretaget rent faktiskt hade tillgång till klientmedelskontot som innehavare av det, var kontot mäklarens klientmedelskonto som mäklaren hade dispositionsrätt och ansvar över. Såväl tingsrätten som hovrätten biföll köparbolagets talan med motiveringar hänförliga till läran om condictio indebiti.s. 429

24.HD förklarade att målet gällde om betalning hade skett utan rättsgrund så att principerna om condictio indebiti kunde bli tillämpliga. Efter några allmänt hållna beskrivningar av fastighetsmäklaruppdraget – det konstaterades att en fastighetsmäklare är en fysisk person som personligen ansvarar för förmedlingsuppdraget, ska utföra uppdraget omsorgsfullt, iaktta god fastighetsmäklarsed och tillvarata både säljarens och köparens intresse – angav HD följande under rubriken ”Betalning utan rättsgrund”. Härefter gick HD över till bedömningen i det konkreta fallet. Domstolen angav att det måste ha stått klart för köparen, när denna meddelade att slutlikviderna skulle betalas till samma konto som handpenningarna, att kontot var mäklarens klientmedelskonto. Meddelandet ansågs därmed innebära ett uppdrag till mäklaren att ta emot betalningarna och förmedla pengarna till säljaren. Det förhållandet att mäklarföretaget bistod mäklaren, bland annat genom att tillhandahålla kontot, angavs inte påverka denna bedömning. HD angav att det av det bekräftelsemeddelande som mäklaren, genom mäklarföretaget, skickade den dag betalning mottogs, framgick att betalningarna uppfattades som slutlikvider som skulle redovisas till säljaren i enlighet med det av köparen lämnade uppdraget. Därigenom ansågs det framgå att mäklaren inte hade uppfattat att köparens begäran om återgång av köpen innefattade en återkallelse av uppdraget att ta emot slutlikviderna. HD uttalade att en köpare kan ha skäl att välja att betala en slutlikvid även om tvist föreligger i fråga om rätten till återgång eller hävning. Mot den bakgrunden kunde det inte anses att mäklaren borde ha uppfattat att det var fråga om en uppdragsåterkallelse. När betalning kom in på klientmedelskontot hade mäklaren därmed fog att tro att medlen togs emot med redovisningsskyldighet. Sammanfattningsvis konstaterade HD att det vid betalningstillfället fanns en rättsgrund för mäklaren att ta emot betalningar av slutlikviderna, och det saknade betydelse att betalningarna hade skett till följd av ett misstag. Mot bakgrund av det uppdrag som köparen gett mäklaren och den allmänna karaktären av ett fastighetsmäklaruppdrag saknade det vidare betydelse att köparen hade krävt återbetalning av slutlikviderna före tillträdesdagen. Slutsatsen var att mäklarföretaget inte var återbetalningsskyldigt mot köparen. HD bedömde alltså att det fanns en rättsgrund för de betalningar som av misstag hade gått iväg till mäklarens klientmedelskonto, vilket uteslöt återkravsrätt och en tillämpning av läran om condictio indebiti. Rättsgrunden hade uppkommit genom köparens meddelande om att slutlikviderna skulle betalas till mäklarens klientmedelskonto, och den bedömdes bestå vid betalningstillfället trots att köparen hade begärt att köpen skulle återgå. Att betalning hade skett av misstag saknade betydelse. Även om HD i ett sammanhang hänvisade till Skattekontot I, innebär denna användning av rättsgrundsterminologin ett tydligt avsteg från den betydelse som domstolen där lade i uttrycket betalning utan rättsgrund samt det budskap som där förmedlades beträffande den hierarkiska ordningen mellan avtalsrätt och läran om condictio indebiti.s. 430

25.I Skattekontot I användes som sagt rättsgrundsavsaknadsterminologin till att beteckna misstag i vid mening som begåtts i samband med betalning; ett subjektivt misstagsbegrepp som utgick från betalarens perspektiv. Och den misstagsdestinering till fel skattekonto som hade skett i fallet ansågs vara en betalning till det aktuella kontot, utförd utan rättsgrund. Läran om condictio indebiti var i och för sig tillämplig, men vid tillämpningen ansågs inte kravet på inrättande i befogad god tro ha uppfyllts genom att Skatteverket avräknade betalningen mot en existerande skattefordran på kontohavaren. Skatteverket var återbetalningsskyldigt. Omständigheterna i Fastighetsmäklarens klientmedelskonto kan beskrivas på liknande sätt: Köparen betalade oavsiktligt ett belopp, som till följd av köparens misstagsdestinering avräknades mot en existerande fordran hos mäklaren (en fordran på de pengar som mäklaren hade befogad anledning att tro sig ha i uppdrag att förmedla till säljaren för köparens räkning). Utifrån det rättsgrundsavsaknadsbegrepp som användes i Skattekontot I skulle det alltså ha varit fråga om en betalning utan rättsgrund också i Fastighetsmäklarens klientmedelskonto. Fastighetsmäklarföretaget kunde då ha undsluppit att återbetala beloppen endast om förutsättningarna för behållanderätt enligt läran om condictio indebiti varit uppfyllda.s. 431

26.Men i Fastighetsmäklarens klientmedelskonto användes inte rättsgrundsavsaknaden i betydelsen misstag utan i betydelsen avsaknad av fordran (i linje med det synsätt som framkommer i Independent finans). Eftersom mäklaren hade fog att tro att det var en betalning av en fordran som faktiskt fanns (eftersom mäklaren hade fog att tro att det fanns en fordran) var det därför en betalning med rättsgrund. Återkravsrätt uteslöts härmed, även om det också var uteslutet att bedöma om förutsättningarna var uppfyllda för behållanderätt enligt läran om condictio indebiti.s. 432

27.Detta innebär i förlängningen att vi genom avgörandet har fått ett belägg för att avtalsrätten och särskilt den avtalsrättsliga tillitsprincipen, åtminstone numera, är turordnad framför läran om condictio indebiti. I Skattekontot I och rättsgrundsterminologins fas två var som sagt budskapet det motsatta. Fastighetsmäklarens klientmedelskonto, som bygger vidare på det synsätt som etablerades i Independent Finans, sätter upp tydliga barriärer mellan avtalsrätt och condictio indebiti, och förmedlar ett slags prövningsordning som ska tillämpas vid en återkravstalan:s. 432

28.Först måste avgöras om det finns en verksam fordran. Om en fordran inte existerat sedan tidigare får härvid prövas om en sådan kan ha uppkommit senast i samband med betalningen, vilket är fallet om detta varit betalarens avsikt eller om betalaren genom betalningen och omständigheterna i övrigt gett mottagaren anledning att fästa befogad tillit till att betalaren åtog sig betalningsskyldighet samtidigt som denna också infriades, 32 § första stycket avtalslagen. Sedan får i och för sig avgöras om betalningen har destinerats till en verksam fordran, vilket också ska bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Först om dessa bedömningar leder till att betalningen saknade rättsgrund öppnas dörren till läran om condictio indebiti. Att avtalsrätten sedan återigen kan stänga denna dörr ska jag återkomma till under 5 nedan.s. 432

Uppsamling: Äganderättsperspektivet och dess implikationer

1.Genom användningen av rättsgrundsterminologin och utvecklingen av denna under de senaste 30 åren har HD kommit att teckna en bild av läran om condictio indebiti som skiljer sig från den som huvudsakligen förmedlades i tidigare praxis. I och med att terminologin har varit konstant har denna förändring kunnat ske i princip utan att synas. Uttryck som förmögenhetsöverföring, förmögenhetsförskjutning och betalning utan rättsgrund förekommer i samtliga ovan diskuterade rättsfall, men genom HD:s sätt att använda dem i de olika fallen har deras begreppsliga innebörd och funktion som synes förändrats. Inledningsvis fungerade uttrycken som ett slags ändamålsargument bakom ett skuldvillfarelse-rekvisit, för att sedan i sig komma att fungera som det centrala rekvisitet och därigenom ersätta skuldvillfarelse-rekvisitet. Och till en början var den begreppsliga innebörden av betalning utan rättsgrund något i stil med betalning utan fordran eller betalning av en värdelös fordran. Sedan ändrades innebörden och i stället avsågs misstag i vid bemärkelse. Därefter bytte man fot igen och numera tycks HD med avsaknad av rättsgrund framför allt avse avsaknad av fordran. Denna begreppsinnebörd tycks alltså i och för sig ligga nära ”den ursprungliga” innebörden i de två 90-talsfallen NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575, även om den inte är identisk.s. 436

2.Med rättsgrundsterminologins töjbarhet som språngbräda har HD över tid – genom de olika utvecklingsfaserna – vidare kommit att frångå en beskrivning enligt vilken läran om condictio indebiti tar sikte på betalning som utförts under skuldvillfarelse och har återgång som huvudregel. Numera heter det att läran tar sikte på betalning utan rättsgrund och att en sådan betalning ska återgå, såvida inte läran om condictio indebiti föranleder annat. Återkravsrätten och läran har skiljts åt. Det framstår inte längre som gångbart att beskriva återkravsfrågan som en fråga om ogiltighet av en bindande rättshandling. Den teoretiska utgångspunkten får i stället anses vara att det handlar om ett krav på återfående av en tillgång som kommit i annans ”besittning”. Återkravsrätten grundas på betalarens bibehållna rättsgrund. Vi måste som sagt ställa om från ett ogiltighetsperspektiv till ett äganderättsperspektiv.s. 437

3.Synpunkten att frågor om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti ska angripas ur ett äganderättsperspektiv av detta slag har förfäktats av Lindskog åtminstone sedan första upplagan av Betalning. När den upplagan kom ut fanns det dåligt stöd för modellen i praxis, men därefter har bilden alltså förändrats. Det är svårt att tänka sig ett annat perspektiv med vilken i varje fall sentida praxis skulle låta sig fångas med ett samlat grepp. Lindskog har säkerligen haft viss handgriplig påverkan på praxisutvecklingen. Som justitieråd deltog han i Tryckerimomsen I, Independent Finans, och Skattekontot II, och därmed i övergången från rättsgrundsterminologins andra fas in i dess tredje.s. 437

4.Ur äganderättsperspektivet handlar rättsgrundsfrågan i botten om huruvida mottagaren har gjort ett laga fång till medlen. Att någon mottar egendom genom överföring från ägaren (antingen det har skett oavsiktligt, avsiktlig men till följd av ett motivmisstag eller helt avsiktligt) är inte i sig tillräckligt för en ägander ättsövergång. Mottagaren får inte tillgodogöra sig medlen som sina egna. Ägaren har vindikationsrätt. Mottagaren kan visserligen förvärva äganderätt till medlen genom en sammanblandning med egna medel, men i så fall får mottagaren betala ersättning för den berövade vindikationsrätten. Om man vill skulle man kunna beteckna den ersättningsrätten som ett slags ersättning för obehörig vinst, vilket skulle knyta an till det kontinentaleuropeiska perspektivet liksom till den linje som HD var inne på i NJA 1999 s. 575. Men förmodligen skulle en sådan etikettering varken dra ifrån eller tillföra något. Varken vindikationsrätt eller ersättningsrätt föreligger dock om mottagaren har gjort ett laga fång till medlen. När det talas om rättsgrund är det ur detta perspektiv en rättsgrund för äganderättsövergången som avses. Rättsgrund föreligger om överföringen avsåg infriandet av en mottagarens fordran eller om mottagaren utifrån överförarens agerande hade fog för att tro att detta var avsikten. Även om en sådan rättsgrund inte föreligger kan mottagaren göra ett exstinktivt fång, utan lösenrätt för överföraren, om pengarna togs emot i befogad god tro, mottagaren i befogad god tro har inrättat sig efter betalningen, samt det efter en övergripande intresseavvägning är motiverat att medlen får behållas utan lösenplikt: läran om condictio indebiti.s. 437

5.Liksom ogiltighetsperspektivet har äganderättsperspektivet vissa implikationer avseende frågor såsom tillämpningsområde, skyddsändamål och följdverkningar. Äganderättsperspektivets implikationer kan kontrasteras mot ogiltighetsperspektivets.s. 438

6.Om det med ogiltighetsperspektivet följde att condictio indebiti är en skyddsregel till förmån för betalaren så implicerar äganderättsperspektivet det motsatta. Condictio indebiti är med äganderättsperspektivet en skyddsregel till förmån för mottagaren. En penningöverföring i sig betraktas inte som en bindande rättshandling. Överföringen är så att säga rättsligt tom, och så länge det inte finns en rättsgrund i form av en mottagarens fordran är mottagaren återbetalningsskyldig. Läran om condictio indebiti stadgar ett undantag från återbetalningsskyldigheten. Trots att det inte har funnits någon rättsgrund får mottagaren behålla pengarna, under förutsättning att hen har tagit emot och inrättat sig efter dem i befogad god tro samt en övergripande intresseavvägning faller ut till mottagarens fördel. Och eftersom behållanderätten utifrån äganderättsperspektivet utgör ett undantag från ”normalordningen”, så kan man nog vänta sig viss restriktivitet från domstolarnas sida när det kommer till att medge behållanderätt. Men på andra sidan kanske restriktiviteten kan komma att balanseras upp genom att kraven för att en rättsgrund ska anses ha förelegat inte ställs skyhöga.s. 438

7.Till skillnad från ogiltighetsperspektivet följer inte av äganderättsperspektivet att en överföring ska vara oåterkallelig bara för att betalaren har betalat i vetskap om att hen inte haft en skuld till betalaren eller varit likgiltig i frågan. Det innefattar även betalningar till följd av osedliga avtal. Även om misstagssituationen alltjämt ohotat är det viktigaste typfallet, så är misstag varken en tillräcklig eller nödvändig betingelse för återkravsrätt. Så länge det inte finns någon rättsgrund för mottagaren att behålla pengarna spelar det i princip ingen roll att betalaren avsiktligt har fört över pengarna. En avsiktlig besittningsöverföring är inte detsamma som en gåva av det överförda, och en principiell återkravsrätt föreligger, låt vara att utfallet i det konkreta fallet i praktiken ofta kommer att dikteras av hur bevisbördan är placerad. Men visst kan det ifrågasättas om den som avsiktligen överför pengar till annan i vetskap om att det inte finns en betalningsförpliktelse bör kunna utnyttja mottagaren som ett slags depåkonto där betalaren har fri lyftningsrätt och eventuell rätt till legal avkastningsränta från betalningsdagen. Vad ska det vara bra för? En lösning skulle kanske kunna vara att gåvoavsikt presumeras föreligga ifall mottagaren förmår bevisa att betalaren har gjort överföringen i vetskap om att betalningsskyldighet saknades. En annan lösning är att betalarens insikt beaktas till mottagarens fördel vid den godtrosbedömning som ska göras inom ramen för en prövning enligt läran om condictio indebiti, alternativt – om godtrosbedömningen redan av andra skäl fallit ut till mottagarens fördel – vid den avslutande övergripande intresseavvägningen. Ett ytterligare, men kanske något krystat, alternativ är att betalaren genom den avsiktliga överföringen betraktas ha övergett medlen och att mottagaren anses ha förvärvat äganderätt till denna res derelicta genom ockupation.s. 438

8.I likhet med ogiltighetsperspektivet, men till skillnad från vad som följde av rättgrundsterminologins begreppsliga innebörd under fas två och även delvis under fas ett, utesluts genom äganderättsperspektivet tredjemansbetalningar av annans skuld. Om exempelvis en betalningsförmedlare felaktigt tror sig ha fått ett betalningsuppdrag och betalar uppdragsgivarens skuld, så har betalningen en rättsgrund så länge det av allmänna avtalsrättsliga bedömningar framgår att betalningen har destinerats till en befintlig fordran och det inte finns skäl att på mottagaren övervältra risken för förmedlarens motivvillfarelse. Här kan lösningen i stället vara att betalaren medges regressrätt.s. 440

9.Med ogiltighetsperspektivet följde som sagt inte någon given prövningsordning mellan läran om condictio indebiti och de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, utan de kunde förutsättas vara sidoordnade. Under rättsgrundsterminologins andra fas, i Skattekontot I, förmedlades att läran var överordnad avtalsrätten. Men med Fastighetsmäklarens klientmedelskonto och rättsgrundsterminologins tredje fas har nu det klara budskapet blivit att avtalsrätten är turordnad framför läran. Vid avgörande av om en penningöverföring haft en rättsgrund kommer typiskt sett avtalsrättsliga principer i spel. Först och främst ska det ha förelegat en verksam fordran. Här kan överföringen tillsammans med omständigheterna i övrigt innebära på samma gång en betalning som ett konkludent åtagande av den skuld som betalas. Detta är att bedöma efter avtalsrättsliga principer, och avgörande betydelse har betalarens avsikt, mottagarens befogade tillit, eller betalarens måste-insikt om mottagarens felaktiga uppfattning. En betalning är en rättshandling, en fullgörelserättshandling. För att en sådan ska vara för handen krävs en bindningsvilja som kommit till uttryck i en viljeförklaring med visst innehåll, som utgivits till och mottagits av mottagaren och därvid skapat ett befogat intryck hos vederbörande. Avtalsteoretiskt måste man nog se det som att en fullgörelserättshandling inte kan existera utan en förpliktelse. I praktiken kan visserligen förpliktelsen uppstå samtidigt som fullgörelsen företas, men teoretiskt måste de skiljas åt. Det betyder att det inte går att ogiltigförklara en överföring om det inte funnits en skuld som överföringen kunnat vara en betalning av. Överföringen är över huvud taget inte en rättshandling utan endast en faktisk handling, och det saknas en rättsgrund. Om mottagaren emellertid har en fordran som överföringen kan anses vara destinerad till blir situationen en annan. Destineringsfrågan får som sagt avgöras efter avtalsrättsliga principer, varvid mottagarens befogade tillit återigen kan ha avgörande betydelse. Bedöms en överföring som har skett av misstag vara en betalning som har destinerats till en viss fordran, så saknar inte betalningen rättsgrund. I så fall får i stället prövas om misstaget kan utgöra en avtalsrättslig ogiltighetsgrund, exempelvis enligt 32 § första stycket avtalslagen eller förutsättningsläran, alternativt om jämkning kan ske enligt 36 § avtalslagen. Om det var betalarens egen skuld som betalades riskerar dock återgångsverkan av en ogiltighetstalan gå om intet genom att mottagaren kvittar återgångsskulden mot sin fordran på betalaren. Detsamma gäller för övrigt om betalningen inte kan anses destinerad alls, men betalaren har en skuld till mottagaren. Men rör det sig om en tredjemansbetalning av annans skuld finns ingen sådan kvittningsrätt eftersom mottagaren då saknar en motfordran mot betalaren.s. 440

10.Frivilliga penningöverföringar utförs förmodligen oftast i syfte att befria betalaren eller den för vars räkning betalning sker från en skuld till betalningsmottagaren. Mot den bakgrunden – att det i betalningen typiskt sett ligger en uppgörelse – skulle det kunna argumenteras för att betalningsakten, i ett fall när det inte förelåg en betalningsskyldighet, i sig ger mottagaren befogad anledning att anta att betalaren avsett att utfästa en skuld till mottagaren svarande mot det betalade beloppet. Men man kan lika gärna hävda att den som tar mot en betalning tvärtom har anledning att anta att betalaren endast betalat därför att hen trott sig vara skyldig att göra det. Om man återigen ska gissa sig till vad som är vanligast är det förmodligen långt mera vanligt att en betalning sker till infriande av en redan befintlig skuld än att den sker till infriande och samtidig utfästelse av en skuld som inte annars skulle ha existerat. En rimlig utgångspunkt förefaller vara att personer typiskt sett inte har något intresse av att opåkallat ta på sig en betalningsskyldighet, varför det kan finnas skäl att ställa tämligen höga krav på vad som ska anses skapa en befogad tillit av aktuellt slag. Men samtidigt är det svårt att föra denna diskussion på ett abstrakt plan. Bedömningen kommer vara beroende av situationen och fog-frågan är en normativ fråga.s. 441

Svängdörrar mellan läran och avtalsrätten

1.och de två tillitsgrundsatserna? Avslutningsvis ska här göras några anmärkningar om ett par systematiska utmaningar med äganderättsperspektivet. Det gäller nämligen att hålla tungan rätt i mun för att kunna upprätthålla en tydlig distinktion mellan avtalsrätten och läran om condictio indebiti samtidigt som regelverken innehåller överlappande komponenter.s. 442

2.Med äganderättsperspektivet görs som sagt en skarp gränsdragning mellan läran och avtalsrätten, se särskilt Fastighetsmäklarens klientmedelskonto. Typisk sett måste man så att säga först ta sig igenom avtalsrätten för att få åtgång till lärans portar. I äldre praxis flöt områdena mer ihop. Systematisk ordning är viktigt, och kanske är det bland annat systematiska överväganden som har varit motivet bakom HD:s övergång från ogiltighets- till äganderättsperspektivet, men det betyder inte att det alltid är enkelt att veta var i systematiken man befinner sig.s. 442

3.Ett utsnitt från rättsfallet Svartöns pris NJA 2022 s. 3 kan vara belysande. En fråga i fallet var om en konsument som delvis gjort en betalning utan rättsgrund, genom att betala ett för högt belopp, har rätt att få tillbaka det överskjutande beloppet även om det har gått en längre tid mellan betalning och återkrav. Angående denna fråga uttalade HD att Med den skarpa gränsdragningen mellan avtalsrätt och läran om condictio indebiti i minnet frågar man sig om de skäl som mottagaren över tid fått för att uppfatta betalningen som definitiv ska hanteras som en avtalsrättslig fråga eller en fråga inom ramen för condictio indebiti-läran. Med ett synsätt kan man uppfatta själva tidsgången som ett bevisfaktum som talar för att mottagaren med fog har inrättat sig efter betalningen. Då handlar det alltså om en tillämpning av inrättandekravet enligt läran om condictio indebiti. Men de återgivna uttalandena i Svartöns pris gjordes fristående från kravet på att betalningen redan från början ska ha mottagits i befogad god tro, och inrättandekravet ska enligt läran inte prövas förrän godtroskravet har bockats av. Det, tillsammans med att HD i fallet överlag utgick från ett allmänt passivitetsperspektiv, talar för att det rör sig om en avtalsrättslig bedömning om verkan av passivitet. En parts passivitet kan få avtalsrättslig betydelse på olika sätt. Ett är att passiviteten tillsammans med omständigheterna i övrigt bildar en rättshandling genom vilken den passiva parten ger motparten det befogade intrycket att en rätt mot motparten efterges. Här aktualiseras med andra ord återigen den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen. Det betyder att prövningen får gå fram och tillbaka mellan läran och avtalsrätten; det öppnas ett slags svängdörrar mellan regelverken. Turordningen kan lite tillspetsat beskrivas på följande vis. Sedan vi efter en prövning enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen kunnat konstatera att en betalning inte varit en disposition, och därmed tagit oss in i läran om condictio indebiti, får vi kliva ur läran och tillbaka in i avtalsrätten för att bedöma om betalaren enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen ändå gjort en disposition genom att dröja med att framställa sitt återkrav. Om så inte bedöms vara fallet får vi gå tillbaka till läran och pröva om dess förutsättningar för behållanderätt är uppfyllda. Eller mera konkret: Om betalningsmottagaren vid betalningstidpunkten har befogad anledning att tro att betalningen utgjorde en del i en rättshandling varigenom betalaren åtagit sig betalningsskyldighet eller reservationslöst accepterat ett bud från betalningsmottagaren är dörren stängd för condictio indebiti. Dörren öppnas om det saknas grund för befogad tillit av aktuellt slag. Ju längre betalaren dröjer med att framställa återkrav, desto mer fog har mottagaren att tro att betalningen varit definitiv. Passiviteten utgör således ett moment i en rättshandling genom vilken betalaren efterger sin återkravsrätt, vilket återigen stänger dörren för condictio indebiti. Men om passiviteten inte kan bedömas ligga till grund för en eftergift, så står condictio-dörren alltjämt öppen.s. 443

4.Exakt vilka rättsliga överväganden och turordningar som prövningsordningen måste innehålla respektive bestå av i det enskilda fallet, kommer så klart att styras av hur talan är upplagt och vilka invändningar som har rests. Och det bör framhållas att den beskrivna svängdörrseffekten inte är unik för en situation som rör återkrav av överförda pengar. Det hela kan sägas handla om det frågek omplex som brukar kallas rättslig flerspårighet eller alternativa anspråksvägar. Läran om condictio indebiti står till helt enkelt buds som en av flera invändningsmöjligheter för mottagaren sedan hen väl har förlorat den första frågan om betalarens principiella återkravsrätt. Men det gäller för domstolen att hitta rätt i snåren.s. 444

5.Det är inte bara avtalsrätten som har en tillitsgrundsats, även läran om condictio indebiti innehåller en sådan i det godtroskrav som är en förutsättning för att betalarens återkravsrätt ska kunna falla. De båda tillitsgrundsatserna uppvisar dessutom betydande likheter. Liksom den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen går ut på att mottagaren ska ha befogad tillit (”insåg eller bort inse”) går godtroskravet enligt läran om condictio indebiti ut på att mottagaren ska ha befogad tillit (”befogad anledning att tro”). I en situation där någon överfört ett belopp utan att helt eller delvis ha varit skyldig därtill, måste emellertid föremålet för mottagarens befogade tillit vara olika beroende på vilken tillitsgrundsats som ska tillämpas. Innebörden av mottagarens befogade tillit kan inte vara samma inom som utanför läran. Annars skulle lärans tillitsgrundsats sällan kunna tillämpas, eftersom en typisk förutsättning för dess tillämpning är att den avtalsrättsliga bedömningen lett fram till att betalningen saknat rättsgrund, innefattat att mottagaren saknat befogad tillit. Skulle tillitstemat vara detsamma hos båda tillitsgrundsatserna skulle alltså condictio indebiti-lärans tillitsgrundsats vara ganska meningslös, vilket skulle göra den skarpa gränsdragningen mellan läran och avtalsrätten svårmotiverad i detta hänseende.s. 444

6.Den avtalsrättsliga tillitsbedömningen tar i situationen sikte på två saker. För det första tar den sikte på om betalaren genom betalningen och övriga omständigheter gett mottagaren skäl att tro att betalaren vidtagit en ensidig disposition genom vilken betalaren åtagit sig betalningsskyldighet. Frågan är alltså – så länge betalaren aldrig avsåg att åta sig en annars inte existerande förpliktelse – om betalarens ageranden har bildat ett förklaringsmisstag och om mottagaren i så fall var i god tro om misstaget. Ett etablerat sätt att beskriva detta på är att frågan är om betalningen innefattade en uppgörelse. För det andra tar den avtalsrättsliga tillitsbedömningen, för det fall att mottagaren haft en fordran som överföringen i och för sig kunnat vara en betalning av, sikte på om betalaren gett mottagaren fog att tro att hen avsett att destinera betalningen till denna fordran. Det senare ledet blir framförallt utslagsgivande vid fall av tredjemansbetalning (se ovan under 4 angående mottagarens kvittningsmöjlighet när betalaren själv är mottagarens gäldenär).s. 445

7.Vad handlar då condictio indebiti-lärans tillitsgrundsats om, när tillits-temat inte kan vara huruvida betalningen innefattar en uppgörelse i den ovan angivna meningen? Förmodligen måste man uppfatta lärans tillitskriterium som en spegelbild av det centrala rekvisitet för återkravsrätt som gällde med ett ogiltighetsperspektiv på läran, det vill säga en spegelbild av skuldvillfarelse-rekvisitet. Avgörande bör således vara om mottagaren har varit i befogad villfarelse om att hen hade en existerande fordran som till storleken motsvarade minst det betalade beloppet. Cirkeln sluts.s. 445