Fast möjligen ska man förstå det som att HD i NJA 1994 s. 177 utgick från ett annat, öppnare perspektiv. I det fallet angav HD inte att det finns någon särskild huvudregel vid misstagsbetalReglerna om condictio indebiti tar sikte på fall där någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp, allt i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet. Betalningen har i dessa fall skett av misstag, dvs. utan rättslig grund. Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att ningar. Domstolen förklarade endast att det vid de traditionella condictio indebiti-situationerna uppkommer en fråga om betalaren har rätt att återfå misstagsbetalningen eller om betalningsmottagaren har rätt att behålla den. Därvid sades det bero på många olika faktorer, som kan skifta från fall till fall, vilket av de motstående intressena som förtjänar företräde. Man kan få intrycket att HD ansåg det vara en helt öppen fråga om en misstagsbetalning ska återgå eller stå kvar och att frågan får avgöras genom en skönsmässig bedömning. Referent i målet var justitierådet Lind, som tidigare hade förespråkat just ett sådant öppet förhållningssätt till condictio indebiti-läran i sitt tillägg till sin skiljaktiga mening i Stångåstaden NJA 1989 s. 224. En öppen helhetsvärdering av detta slag förefaller vara gällande rätt i Norge, se Rønning, Condictio indebiti, 2024, s. 14 ff. (Rønning själv, s. 147, förespråkar emellertid en något mera sluten systematik, med återgång som huvudregel och behållanderätt som undantagsregel.) betalningen inte utgör en disposition, dvs. en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.39
Hänvisas från p. 1 (s. 412)
1.rättsgrundsterminologins utvecklingsfaser I condictio indebiti-anknuten praxis från de senaste decennierna har HD som sagt återkommande uttalat att läran tar sikte på betalning som skett utan rättsgrund. Den funktion och betydelse som domstolen har lagt i dessa uttalanden tycks emellertid inte vara densamma i alla fall. Grovt uppställt går det att skilja mellan tre olika kategorier som utbildats över tid, ungefär som om de vore olika utvecklingsfaser. I den första av de tre kategorierna tar rättsgrundsavsaknaden sikte på ett ändamålsliknande argument. I både den andra och den tredje kategorin fungerar rättsgrundsavsaknaden snarare som ett centralt rekvisit, men rättsföljden av att rekvisitet är uppfyllt skiljer sig åt mellan de båda kategorierna. I den andra kategorin fungerar rättsgrundsavsaknaden som ett rekvisit som utlöser huvudregeln om betalarens återkravsrätt, medan den i den tredje kategorin fungerar som en tillämpningsförutsättning för de regler som kan ge mottagaren behållanderätt. Dessutom ges rättsgrundsavsaknaden något olika begrepps innehåll; i den andra kategorin likställs rättsgrundsavsaknad med misstag medan uttrycket i den tredje kategorin närmast avser avsaknad av fordran. När den aktuella praxisen diskuteras nedan disponeras diskussionen utifrån denna kategoriindelning. Diskussionen avser att belysa att det genom de utvecklingsfaser som kategorierna kan sägas innebära har skett ett slags metamorfos av condictio indebiti-läran, där implikationerna hos lärans ”nya” skepnad skiljer sig från dem hos ogiltighetsperspektivet. Det hela synes ha möjliggjorts genom rättsgrundsavsaknadsterminologins entré och dess töjbarhet i fråga om betydelse och funktion. Redan i 90-talsfallen NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575 återfinns uttalanden om avsaknad av rättsgrund. I 1994 års fall hade en bank krediterat en bankkunds konto, till följd av att banken felaktigt trodde sig ha fått ett betalningsuppdrag från en bankkundens gäldenär. I 1999 års fall hade en bank förmedlat en betalning för en kunds räkning, i villfarelse om att det fanns täckning för betalningen på kundens konto. HD ansåg att det inte i något av fallen förelåg en ”traditionell” condictio indebiti-situation, eftersom – som det i vart fall uttrycktes i 1994 års fall – ”betalningen inte erlagts av någon som trott sig vara gäldenär”. I syfte att pröva om ”den principiella återkravsrätten” ändå borde föreligga hänförde sig HD i båda fallen till de skäl som skulle anses ligga till grund för den traditionella situationens återkravsrätt. I 1994 års fall angavs dessa skäl vara att det har skett ”en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund”. På samma spår uttalade HD i 1999 års fall att ”[e]tt av de huvudargument som har åberopats för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst”. I 1994 års fall konstaterades att det i målet inte uppkom någon förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund av att betalningsmottagaren fick behålla medlen, eftersom beloppet hade avräknats mot förfallna fordringar som betalningsmottagaren haft mot den som banken trott sig handla på uppdrag av. Återkravsrätt nekades. I 1999 års fall uttalade HD att condictio indebiti-läran kan tillämpas också i ett fall av tredjemansbetalning, så länge omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att de skäl som motiverar återkravsrätt i den traditionella situationen är för handen. Trots att betalningsmottagaren förutsätts ha fått betalt för en giltig fordran, angavs situationen kunna vara närliggande det traditionella fallet om gäldenären saknat betalningsförmåga och betalningsmottagaren därför betraktat fordringen som värdelös. Eftersom det inte fanns någon utredning i målet om betalningsmottagarens gäldenärs betalningsförmåga saknades emellertid skäl att på sådan grund tillämpa principen om återkravsrätt. Efter att även ha diskuterat ett annat skäl till att göra en utvidgad eller analogisk tillämpning av läran om condictio indebiti – återbetalningsskyldighet ansågs kunna föreligga om betalningsmottagaren varit vårdslösare än betalaren – stannade HD för att läran inte skulle tillämpas i målet. I båda dessa fall avsåg alltså talet om förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund en beskrivning av condictio indebiti-lärans ändamål eller funktion. Detta ändamål eller denna funktion användes som ett stöd vid bedömningen av om condictio indebiti skulle ges verkan utanför lärans direkta tillämpningsområde. Eftersom det ansågs inte uppkomma någon förmögenhetsförskjutning av att betalningsmottagaren fick behålla medlen saknades det enligt HD i 1994 års fall skäl att utvidga tillämpningsområdet för condictio indebiti. I 1999 års fall kopplades avsaknaden av rättsgrund till metanormen obehörig vinst, och den ansågs motivera eller förklara den principiella återkravsrätten i de traditionella fallen. Om det gick att konstruera en obehörig vinst också utanför de traditionella fallen kunde det tala för ett utvidgat tillämpningsområde. Inte i något av avgörandena synes HD ha avsett att med avsaknad av rättsgrund beteckna ett rekvisit för återgångsföljden vid condictio indebiti, utan domstolens grundapproach till läran synes ha varit ogiltighetsperspektivet. Nästa gång HD kopplade ihop condictio indebiti med avsaknad av rättsgrund var i Skattekontot I NJA 2011 s. 739. I fallet hade en redovisningsbyrå, som skulle betala in skatt till Skatteverket för två uppdragsgivande bolags räkning, till följd av felskrivning gjort båda betalningarna till det ena bolagets skattekonto. Det uppstod ett överskott på det bolagets skattekonto, vilket Skatteverket avräknade mot en äldre restförd skatteskuld som bolaget hade. När misstaget uppdagades krävde det andra bolaget att den feldestinerade betalningen skulle omföras till rätt skattekonto, men Skatteverket motsatte sig det. Redovisningsbyrån täckte underskottet på det sistnämnda bolagets skattekonto, förvärvade bolagets rätt mot Skatteverket och krävde att Skatteverket skulle återbetala beloppet. Som rättslig grund åberopades i första hand condictio indebiti och i andra hand att redovisningsbyrån hade gjort ett förklaringsmisstag enligt 32 § avtalslagen som Skatteverket var i ond tro om. Skatteverket menade att läran om condictio indebiti inte var tillämplig och att feldestineringen var ett förklaringsmisstag som verket var i god tro om, varför återbetalningsskyldighet inte skulle föreligga, 32 § avtalslagen e contrario.s. 412