4 · Analys

1.Frågan om KFM:s skadeståndsansvar i samband med exekutiv försäljning av egendom aktualiserar en tillämpning av olika regelverk med skilda bakomliggande målsättningar. En grundläggande frågeställning är om den exekutionsrättsliga kontexten influerar den skadeståndsrättsliga bedömningen, dvs. om myndighetsansvaret i dessa situationer kan uppfattas som särreglerat. I 14 kap. UB finns vissa bestämmelser om ansvaret vid rättsliga fel i den sålda egendomen. Bestämmelser om faktiska fel saknas. Därmed uppkommer fråga om hur ansvaret för sådana fel ska bedömas och vilka regler som blir tillämpliga. Vid felaktigheter i samband med exekutiv försäljning skulle ett flertal olika rättssubjekt kunna bli ansvariga, bl.a. utmätningsgäldenären, utmätningsborgenärer, staten eller andra som i olika egenskaper är inblandade i försäljningsprocessen. Rättsfallet klargör enbart frågan om KFM:s skadeståndsansvar för felaktig information, och det är fortfarande osäkert vilka andra rättssubjekt som kan ha ett ansvar för felaktigheter och om det är möjligt att göra gällande kontraktsrättsliga påföljder gentemot myndighet t.ex. hävning av ett avtal om köp av egendom på exekutiv auktion.s. 899

2.En utgångspunkt är att det vid försäljning på exekutiv auktion finns ett behov av att kunna begränsa statens ansvar för fel i sålda varor. Det finns flera bakomliggande skäl till detta. En tänkbar förklaring är att försäljningen inte i första hand genererar intäkter till staten utan utgör ett led i statens tvångsvisa försäljning av egendom för att indriva skulder till förmån för utmätningsborgenären eller -borgenärerna, även om staten kan vara en av dessa. Dessutom kan viss ersättning tillkomma gäldenären, eller ägaren. Vidare finns det ett intresse av att hålla nere transaktionskostnaderna för denna typ av försäljningar. Därtill har staten, genom KFM, sällan möjligheter att ikläda sig ett långtgående ansvar med tanke på hur mångfacetterad försäljningsverksamheten är. Det är helt enkelt en fråga om riskallokering som baseras på vem som har enklast att bära kostnaden i kombination med att minska de statliga kostnaderna för själva förfarandet.s. 900

3.Utifrån ett ekonomiskt perspektiv borde det vara viktigt att erhålla ett högt pris för dessa varor, eftersom det täcker den skuld som föreligger gentemot utmätningsborgenären. Dessutom vill man inte riskera att utmätning och tvångsvis försäljning medför en värdeminskning i sig, eftersom det skulle innebära en försämrad tillit till tvångsvis försäljning som sätt att indriva skulder. Om risken för felaktigheter i egendomen, t.ex. att utmätningsgäldenären inte är rättmätig ägare eller att egendomen inte kan användas på det av köparen avsedda sättet, bärs av köparen, får man dock räkna med att denna riskfördelning är prispåverkande. Köparen vill därför betala ett lägre pris för denna högre risk.s. 900

4.Vid felaktigheter i samband med myndighetsutövning uppkommer frågan om i vilken utsträckning civilrättsliga regler kan göras gällande gentemot staten och i så fall vilka sådana regler som kan tillämpas. HD har t.ex. uttalat att ansvaret vid dröjsmål med handläggning inte medför en rätt till ränta enligt räntelagen vid dröjsmål med utbetalning till en borgenär, utan istället kan skadeståndsskyldighet uppkomma. I andra sammanhang har HD ansett det möjligt att tillämpa kontraktsrättsliga principer om bl.a. prisavdrag även vid offentligt tillhandahållna tjänster.s. 900

5.I det aktuella målet behandlades frågan som en skadeståndsfråga, vilket avsåg ansvaret vid myndighetsutövning. Frågan i målet var om det utgjort fel eller försummelse enligt 3:2 1 p. SkL att KFM lämnat felaktig uppgift om vikten på ett smycke som var till försäljning på exekutiv auktion. I domen behandlas emellertid inte enbart den rättsliga bedömningen av rekvisitet fel eller försummelse i nämnda paragraf; den inrymmer klargöranden även i andra avseenden ifråga om myndighets skadeståndsansvar samt överväganden kring ansvarets närmare utformning som kopplar till flera centrala skadeståndsrättsliga teman.s. 901

6.Det finns sedan tidigare omfattande rättspraxis och litteratur som behandlar allmänna aspekter av statens skadeståndsansvar. Det allmännas skadeståndsansvar har under senare år vuxit till ett omfattande rättsområde, inte minst mot bakgrund av nya regler om statens ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter samt skadestånd enligt EU-rätten. I efterföljande avsnitt behandlas bl.a. att skadeståndsansvaret enligt 3:2 SkL enbart är en av flera tänkbara ansvarsgrunder (se mer nedan under avsnitt 4.2). Förutom den särpräglade situationen vid exekutiv försäljning avsåg den skadeståndsgrundande åtgärden tillhandahållandet av felaktig information. Även informationsansvaret är ett betydande skadeståndsrättsligt tema (se avsnitt 4.3). Ansvaret vid exekutiv försäljning skulle enligt HD:s uttalanden i det aktuella avgörandet principiellt sett uppfattas vara av annat slag än det köprättsliga ansvaret. Icke desto mindre ansågs köprätten ha betydelse för att fastställa en aktsamhetsstandard för myndigheten framför allt avseende egendom som säljs i ”befintligt skick” (se avsnitt 4.4). Rättsfallet tyder på en betydande konvergens avseende ansvarsbedömningen, dvs. att den köprättsliga och offentligrättsliga regleringen baseras på likartade argument till stöd för ett ansvar. Rättsfallet aktualiserar frågor om olika ansvarsnivåer och ansvarsgrunder vid statens skadeståndsansvar. Ansvarsgrunden avser vilka omständigheter som måste föreligga för att skadeståndsskyldighet ska uppkomma. Ansvarsnivån avser en gradindelande beskrivning av olika ansvarsgrunder. De vanligast förekommande indelningsgrunderna (ansvarsnivåer) är culpaansvar respektive strikt ansvar.s. 901

7.En särskild variant av culpaansvaret är s.k. presumtionsansvar. Ett presumtionsansvar avser vanligtvis en bevispresumtion, vilket brukar uttryckas som att bevisbördan för vårdslösheten är omvänd. Bevispresumtionen innebär att den påstått skadevållande parten ska bevisa omständigheter som medför att denne inte varit vårdslös. Om händelseförloppet som leder fram till skadan är klarlagt finns det ingen anledning att falla tillbaka på en presumtion. I så fall får domstolen göra en rättslig bedömning av om det klarlagda händelseförloppet ska anses utgöra vårdslöshet. Presumtionsansvar gäller ofta om egendom skadas medan den var i skadevållarens besittning, t.ex. vid förvaringsavtal. En presumtion för culpa, dvs. en bevispresumtion, kan bl.a. motiveras av att den som har egendom i sin besittning typiskt sett har större kontroll över egendomen och därmed lättare kan säkra bevisning om vad som har hänt. Det kan alltså betraktas som en variant av culpaansvar, vilken är vanligt förekommande i kontraktsrätten.s. 902

8.I andra fall tar presumtionsansvaret snarare sikte på en rättslig presumtion, dvs. att ett visst agerande – som är klarlagt – presumeras utgöra vårdslöshet. Skillnaden mellan dessa två varianter av presumtionsansvar är ofta otydlig. Istället kan man tala om en sänkt culpatröskel eller högre krav på aktsamhet när det är fråga om en rättslig presumtion om culpa. Ett annat alternativ är att beskriva ansvarsgrunden i en viss situation såsom tillhörande en annan ansvarsnivå, t.ex. ett strikt ansvar med vissa möjliga befrielsegrunder.s. 903

9.Andra ansvarsgrunder ligger närmare det strikta ansvaret. I köprätten gäller t.ex. ett kontrollansvar, vilket kan beskrivas som ett strikt ansvar med undantag för vissa händelser utanför avtalspartens kontroll. Kontrollansvaret kan eventuellt tillämpas analogt vid vissa andra avtalstyper, men den generella räckvidden av kontrollansvaret är osäker.s. 903

10.Stat och kommuns agerande kan vara skadeståndsgrundande enligt flera olika regler och SkL ger uttryck för en mångfald av olika ansvarsgrunder. I jämförelse 2:2 SkL innebär t.ex. bestämmelsen i 3:2 SkL en utvidgning av ansvaret för rena förmögenhetsskador som uppkommer i samband med myndighetsutövning, eftersom dessa ersätts utan krav på brott. Bestämmelsen i 3:3 SkL avser ansvaret för felaktig information utan samband med myndighetsutövning. För att skadeståndsskyldighet ska uppkomma enligt den bestämmelsen måste det föreligga ”särskilda skäl”. Ansvar kan också, utöver ansvaret för kränkningar enligt 2:3 SkL, föreligga enligt 3:4 SkL vid kränkning av en enskilds grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. RF eller EKMR.s. 904

11.Skadeståndsansvaret vid myndighetsutövning enligt 3:2 p. 1 SkL förutsätter vårdslöshet, vilket uttrycks genom lokutionen ”fel eller försummelse”. I sådana situationer anses den ”speciella situationen” vid myndighetsutövningen påverka ansvarsbedömningen, vilket öppnar upp för såväl en mildare som strängare ansvarsbedömning i dessa fall. Historiskt sett har statens skadeståndsansvar också begränsats av den s.k. standardregeln i 3:3 SkL, som föreskrev att ansvar förelåg ”endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning”. Bestämmelsen upphävdes år 1989.s. 904

12.Uttrycket ”fel eller försummelse” är avsett att ha samma innebörd i 3:2 och 3:3 SkL. I Smyckets vikt klargjorde HD turordningen vid tillämpningen av reglerna om myndighets skadeståndsansvar i samband med myndighetsutövning, nämligen att bestämmelsen i 3:2 SkL ska tillämpas i första hand. Enligt HD gäller att 3:2 SkL bör användas först, eftersom den paragrafen inte uppställer ett krav på ”särskilda skäl” för att myndigheten ska bli skadeståndsansvarig. Den främsta anledningen till det är enkelhet. Culpabedömningen är likartad enligt båda bestämmelserna, men vid myndighetsutövning är det enklare att basera ansvaret på 3:2 SkL, eftersom det då inte krävs ytterligare bedömning av om det föreligger särskilda skäl.s. 904

13.Bestämmelsen i 3:3 SkL har prövats i Kommunens oriktiga upplysning NJA 2017 s. 824. Då uttalade HD att en felaktighet i en myndighets entydiga och konkreta besked som utgångspunkt anses ha berott på fel eller försummelse, vilket kan uppfattas som ett presumtionsansvar. I Smyckets vikt uttalade emellertid HD även att det är resultatet av myndighetens handlande, och inte orsakerna till detta, som är av betydelse. Myndigheten har med andra ord ett resultatansvar. Anledningen till att det är resultatet av myndighetens handlande och inte orsakerna till detta resultat som är av betydelse kan förklaras med att den skadelidande inte ska behöva visa vad myndighetens fel har berott på, t.ex. bristande instruktioner och kontroll, enskilda tjänstemäns slarv eller liknande omständigheter. Ett resultatansvar liknar visserligen ett presumtionsansvar genom att den skadelidande inte behöver bevisa omständigheter som utgör vårdslöshet hos myndigheten. Orsakandet behöver dock inte klarläggas, varför det snarare tar sikte på en rättslig presumtion än en bevispresumtion om vårdslöshet vid felaktiga resultat från myndighetens sida, så länge felaktigheten berott på myndigheten eller någon som myndigheten ansvarar för.s. 904

14.HD:s majoritet anförde i Smyckets vikt att det avgörande vid culpabedömningen är vad den enskilde har rätt att förvänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. Det talar alltså för att det är den skadelidandes uppfattning om verksamheten, eller dennes förväntningar på myndigheten som är avgörande, och inte myndighetens vårdslöshet. Myndighetens resultatansvar är enligt HD:s uttalanden i det aktuella rättsfallet emellertid också en form av culpaansvar. Till skillnad från den utpräglat köprättsliga ansvarsförutsättningen kontrollansvar, som innebär ett strikt ansvar med undantag för händelser utanför avtalspartens kontroll, gäller alltså att myndighetens agerande måste bedömas som vårdslöst för att vara ansvarsgrundande. Huruvida myndighetsansvaret i det aktuella rättsfallet, dvs. för felaktig information, ska betraktas som ett culpaansvar behandlas i följande avsnitt. Informationsgivning i samband med exempelvis ett köp kan vara av olika karaktär. Det kan avse information om faktiska och historiska förhållanden, värderingar eller prognoser och framtidsförväntningar. Ansvaret kan också komma att variera beroende på vilken typ av information som tillhandahålls.s. 905

15.Felaktig information i samband med avtalsingående eller inom ramen för ett befintligt avtalsförhållande aktualiserar ett flertal olika regler. Om de felaktiga upplysningarna vid avtalsingåendet kan kvalificeras som svikliga eller i strid mot tro och heder, kan avtalet vara ogiltigt enligt 30 och 33 §§. Köpare kan då välja att göra gällande att avtalet är ogiltigt eller göra gällande ett ansvar för fel. Enligt 18 § 1 st. KöpL har nämligen säljaren ett köprättsligt ansvar för att varan inte stämmer överens med lämnade uppgifter. Om uppgifterna inverkat på köpet anses varan felaktig. Därtill gäller att en kontraktspart även inom ramen för avtalets fullgörande kan ha en informationsplikt. Om informationsgivningen betraktas som köprättsligt relevant kan alltså avtalsparten göra gällande kontraktsrättsliga felpåföljder vid avtalsbrott, under förutsättning att övriga rekvisit för dessa påföljder är uppfyllda. I skadeståndshänseende har säljaren ett kontrollansvar vid köprättsligt fel. Beträffande kontraktsansvaret för lämnade uppgifter i övrigt, gäller som huvudregel ett culpaansvar. Vid culpabedömningen ska hänsyn tas till vad som föranlett uppgiftens oriktighet, t.ex. att uppgiftslämnaren har undersökt fakta dåligt. Hänsyn ska även tas till uppgiftens betydelse för mottagaren.s. 906

16.Det utomkontraktuella skadeståndsansvaret, eller deliktsansvaret, för lämnade uppgifter baseras på culparegeln i 2:1 SkL om uppgifterna föranleder person- eller sakskada. Om uppgiftslämnandet inte är brottsligt, varvid 2:2 SkL blir tillämplig, kan ett skadeståndsanspråk baseras på det i rättspraxis utvecklade tillitsansvaret. Som tidigare nämnts finns även en särskild regel i 3:3 SkL om det allmännas informationsansvar. Det kan emellertid vara svårt att avgränsa av olika skadesituationer där informationsansvaret aktualiseras från varandra. I många situationer uppfattas ansvaret antagligen som olika fall av tillitsansvar grundat på oaktsamhet, i den mån ansvaret inte är strängare. HD har i rättsfallet Gamla vägen NJA 2019 s. 94 konstaterat privata rättssubjekt kan ha ett presumtionsansvar för felaktig information som leder till rena förmögenhetsskador, åtminstone när skyldigheten att tillhandahålla informationen är föreskriven i lag.s. 907

17.Vid culpabedömningen avseende lämnade upplysningar och råd från myndigheter ska enligt HD hänsyn tas till bl.a. hur pass bestämt beskedet har varit, om den skadelidande lämnat korrekta sakuppgifter och om tjänstemannen fått klart för sig vikten av den upplysning som lämnas. Det senare talar för att den resultatinriktade och objektiva bedömningen i det konkreta fallet måste anknytas till de konkreta omständigheterna även på skadevållarsidan, vilka kan avse subjektiva element – såsom en tjänstemans insikt om vikten av upplysningarna – samt om den enskilde tjänstemannen utgått ifrån uppgifter som lämnats av den skadelidande. Mot bakgrund av HD:s beskrivning av myndighetsansvaret som ett resultatansvar med en objektiv culpabedömning är dessa uttalanden inte helt lättbegripliga. Det är visserligen ett resultatansvar som utgår från den skadelidandes förväntningar, men där hänsyn ändå kan tas till enskilde tjänstem annens insikt om upplysningarnas betydelse för den skadelidande. En konsekvens av domen är att man helt enkelt inte vet om HD menar att culpab edömningen ska utgå från det objektiva synsättet och utifrån den skadelidandes perspektiv eller baseras på förutsebara risker och handlingsalternativ för en vid myndigheten anställd tjänsteman. Möjligen är det en sammanvägd bedömning av båda synsätten. Som HD har formulerat domskälen i p. 18–20 framstår det som att domstolen anser att det är möjligt att väga in både resultatet, dvs. att det faktiskt blivit fel, och den försummelse som legat den enskilde tjänstemannen till last.s. 907

18.I ett tidigare rättsfall om myndighetsansvar, Den oäkta tavlan NJA 1995 s. 112, ansågs KFM inte ha något ansvar för att ha angett felaktig upphovsperson till en tavla. I Den oäkta tavlan hade en tavla sålts på exekutiv auktion. På tavlan fanns en metallplakett med konstnärens namn och på baksidan ett äkthetsintyg utfärdat av en sakkunnig. KFM lät värdera tavlan hos en konsthandlare. Vid auktionen angavs namngiven konstnär ha målat tavlan. Efter försäljningen visade det sig att tavlan inte var målad av den namngivna konstnären. KFM ansågs inte ha vållat skadan genom fel eller försummelse enligt 3:2 SkL. Även i det nyss nämnda rättsfallet var alltså fråga om en felaktig faktisk uppgift, men förmedlingen av den felaktiga uppgiften skulle enligt HD inte ligga myndigheten till last. I Smyckets vikt gör HD en distinktion mellan olika typer av faktisk information, dvs. sakuppgifter. Vid sakuppgifter som är enkla och lätta att kontrollera och som antas ha betydelse för köparen, finns det anledning att betrakta KFM:s ansvar utifrån den rättsliga standard som anges i 19 § KöpL.s. 908

19.I ansvarsbedömningen i det aktuella fallet utgick HD från bestämmelsen i 19 § 1 st. 1 p. KöpL, dvs. att ”varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet”. Domstolen uttalade också att culpabedömningen avgörs av graden av felaktighet och att myndigheten normalt anses ha agerat vårdslöst om uppgifterna är ”felaktiga i någon mer beaktansvärd grad”. HD har därmed sammanfogat den köprättsliga felbedömningen med den skadeståndsrättsliga culpabedömningen, genom att använda rekvisiten vid fel bedömningen, dvs. felaktiga uppgifter, som jämförelsenorm i aktsamhetsbedömningen. Även om HD betecknar ansvaret som ett culpaansvar, kan konstateras att ett strängt ansvar föreligger för myndigheten om de felaktiga uppgifterna är enkla och lättkontrollerade samt av betydelse för köpet. I detta avseende tar kan aktsamhetsbedömningen sägas ta sikte på väsentligt felaktig information om varan, snarare än att varan är i väsentligt sämre skick än vad köparen har fog att förvänta sig, jfr 19 § 1 st. 3 p. KöpL.s. 908

20.En jämförelse kan också göras med statens informationsansvar enligt 3:3 SkL, där tilliten till uppgiften är av betydelse för om det föreligger särskilda skäl. Vid felaktig information vid myndighetsutövning uppkommer frågan om vilken betydelse den skadelidandes tillit till uppgiften har. HD nämner inte i sina domskäl i vilken utsträckning köparens befogade uppfattning om uppgifternas riktighet är en faktor att ta hänsyn till i ansvarsbedömningen. Köparens eventuella uppfattning nämns visserligen i bedömningen i det aktuella fallet, p. 30, med innebörden att myndighetens upplysningar ”gett intryck av” att KFM stod bakom uppgiften. Även om graden av felaktighet därmed skulle inverka på vårdslöshetsbedömningen, dvs. att om uppgiften är felaktig i någon mer beaktansvärd grad, går förmodligen gränsen för ansvarsutkrävandet vid sådana felaktigheter som är så beaktansvärda att en köpare inte kan anses ha fog för sin uppfattning att uppgiften varit korrekt. En uppgiftslämnare är i så fall fri från ansvar om uppgiften är så felaktig att köparens tillit till uppgiften inte kan anses vara befogad, trots att vårdslöshet därmed kan sägas föreligga.s. 908

21.Vid felaktiga faktauppgifter som är enkla och lätta att kontrollera och som antas ha betydelse för köparen, föreligger alltså ett resultatansvar, vilket närmast är att likna vid ett strikt ansvar. Därtill gäller att myndigheten även har ett ansvar för sina anlitade uppdragstagare, vilket medför att resultatansvaret omfattar även uppdragstagarens ageranden, t.ex. privata företag som anlitas av myndigheten. Genom att tydligt ta avstånd från uppgifterna kan emellertid myndigheten friskriva sig från detta ansvar gentemot en köpare.s. 909

22.Det skiljaktiga JustR Mattsson ansåg att det skulle föreligga ett strikt ansvar för uppgiftens riktighet, närmast baserat på ”allmänna obligationsrättsliga principer” om ansvar grundat på garanti. Trots att övriga ledamöter i HD inte ville sträcka sig så långt, kan konstateras att resultatet i det aktuella fallet hade blivit detsamma, eftersom uppgiften om smyckets vikt ansågs utgöra en konkret och lättkontrollerad sakuppgift. Skillnaden är att majoriteten argumenterar utifrån 3:2 SkL och culpaansvaret som utgångspunkt, men med en lägre culpatröskel (eller ett högre aktsamhetskrav) vid felaktiga sakuppgifter. Dissidenten uppfattar emellertid att det strikta ansvaret för felaktiga uppgifter, närmast grundat på en avtalsrättslig bedömning och konstaterandet att uppgiften utgjort ett självständigt löfte från myndigheten till köparen. Vid en jämförelse med majoritetens sätt att argumentera framstår ett strikt uppgiftsansvar som en enklare väg till ersättning vid denna typ av felaktiga uppgifter, eftersom en tillämpning av de allmänna skadeståndsreglerna i den aktuella skadesituationen skulle vara en ”omväg”. Vid försäljning av lös egendom i allmänhet är det inte ovanligt med avtalsvillkor om att egendom säljs i befintligt skick. Vid köp av lös egendom regleras felbedömningen avseende varor i 19 § KöpL. Om en säljare har utfäst en viss egenskap eller tillförsäkrat att egendom är beskaffad på ett visst sätt medför det i allmänhet att avtalsvillkor om att egendomen säljs i befintligt skick sätts åt sidan, se 19 § 1 st. 1 p. KöpL. Konkreta uppgifter om egendomen medför alltså att ansvaret (eller snarare felet) vältras över på säljaren. Det har bl.a. sin förklaring i att säljaren inte ska kunna dra fördel av att beskriva egendomen i enbart positiva ordalag, för att sedan kunna dra nytta av befintligt skick-klausulen om varan inte överensstämmer med konkreta uppgifter. Därtill gäller att säljaren kan bli ansvarig för fel vid underlåtenhet att upplysa om vissa förhållanden eller om varan är i väsentligt sämre skick än vad köparen haft fog att förutsätta. I bedömningen av om en säljare ska ansvara för fel, även när varan sålts i befintligt skick, beaktas bl.a. avvikelsens storlek.s. 909

23.Försäljning på exekutiv auktion – alltså i befintligt skick – baseras på intresset av att snabbt avyttra egendom för att pengar ska komma in till borgenärerna samt att statens kostnader för verkställigheten ska hållas nere. Detta sker på bekostnad av ägaren och dennes borgenärer – som typiskt sett erhåller ett lägre pris vid försäljning – samtidigt som köpare tar en högre risk vid eventuella felaktigheter eftersom KFM:s ansvar är begränsat och utmätningsgäldenärens (ägarens) ansvar i praktiken obefintligt. Trots att det i Smyckets vikt hade angetts vid auktionen att alla objekt såldes i befintligt skick samt tillhandahölls information om bl.a. köpares ansvar att undersöka objektet vid visning, så ansågs KFM ansvarigt för felaktiga uppgifter om vikten. Det innebär som nyss nämnts att ett befintligt skick-villkor inte har någon betydelse för uttryckliga uppgifter av motsvarande slag, men också att den särreglering som förekommer i utsökningsförordningen inte föranleder någon avvikelse från allmänna köprättsliga regler.s. 911

24.I Smyckets vikt gjorde HD en jämförelse med 19 § 2 st. KöpL, enligt vilken begagnad egendom som säljs på auktion ska anses vara såld i ”befintligt skick”. Detta motsvarar vad som gäller enligt 9:8 2 st. utsökningsförordningen. Enligt den köprättsliga bestämmelsen ansvarar dock säljaren ändå för fel i vissa fall, nämligen om varan inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren lämnat före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Trots denna tydliga parallell till köprättslig reglering anförde HD vidare att särdragen vid exekutiv försäljning ska beaktas, däribland att KFM har en annan roll än säljare vid försäljningen. Den offentligrättsliga karaktären av försäljningen samt KFM:s roll som förmedlare – inte säljare – skulle dock inte vara ansvarsbefriande avseende uppgifter som är lättillgängliga och, enligt HD, enkla att kontrollera. Det förefaller att vara ett tämligen strängt ansvar för sådana felaktigheter, helt enkelt för att HD ansett en sådan ordning rimlig.s. 911

25.Det kan konstateras att HD i och med detta bekräftar uppfattningen att det föreligger ett strängt ansvar för felaktiga faktauppgifter. Vid felaktiga sakuppgifter, och inte rådgivning, krävs inte en bedömning eller värdering av uppgiftslämnaren. Det ligger även i linje med hur den faktiska situationen vid exekutiva online-auktioner ser ut, eftersom köparen ofta har små möjligheter att kontrollera uppgifternas riktighet. Så är fallet även om köpare upplyses om skyldigheten att undersöka vara före köpet. Skadeståndsbeloppet fastställdes till 500 kr eftersom den skadelidande inte ansågs ha fullgjort sin bevisbörda avseende skadans storlek och HD ansåg att RB 35:5 inte var tillämplig. Beloppet 500 kr var vitsordat från KFM. Käranden hade begärt ersättning om 9 500 kr, baserat på viktdifferensen, vilket räknades fram genom att jämföra priset per gram vid felaktig viktangivelse och priset per gram med korrekt vikt.s. 911

26.HD godtog inte skadeberäkningen, utan ansåg att käranden inte hade bevisat att skadan uppgått till yrkade beloppet. Istället användes KFM:s beräkningsmodell för skadeståndet. KFM kan antagligen rikta regresskrav mot den ansvarige värderingsmannen för felaktigheterna i värderingsintyget. Möjligen kan ett vitsordande av skadeståndsbeloppet vara i strid mot KFM:s skadebegränsningsplikt.s. 912

27.En intressant aspekt är också att marknadsvärdet inte nödvändigtvis måste ha påverkats av den felaktiga uppgiften. I Smyckets vikt var värderingen densamma även när uppgiften rättades. HD uttalade också att sakuppgiften kunde antas ha betydelse för köparen helt oberoende av värderarens bedömning av smyckets marknadsvärde.s. 912

28.En fråga som inte besvaras i rättsfallet är om en köpare har möjlighet att göra gällande prisavdrag istället för skadestånd av KFM i liknande situationer. Med tanke på de lågt ställda kraven för vårdslöshet vid enkla och lättkontrollerade sakuppgifter, där felaktigheten är av beaktansvärd art, blir skillnaden mellan prisavdrag och skadestånd liten. Det förefaller dock troligt att ett krav på prisavdrag skulle kunna få framgång, även om utbetald ersättning skulle bli detsamma som ett skadeståndskrav. En annan fråga är möjligheten att häva avtalet med KFM på grund av den felaktiga uppgiften. I likhet med köprättsliga hävningsförutsättningar ska felaktigheten i så fall vara väsentlig. Det är inte osannolikt att köparen har rätt att häva köpet i sådana fall.s. 912