Rättsfall
NJA 2012 s. 858
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 858
BibTeX
@misc{nja-2012-s-858,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 858}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
15 hänvisningar i 6 artiklar · 15 stycken/fotnoter
Rådrumsfristens startpunkt. Bör aktieägare kunna minska sina risker på borgenärernas bekostnad?8 hänvisningar
- Se exempelvis Trollhotellen NJA 2012 s. 858, Andersson, S., Johansson, S., Skog, R., Aktiebolagslagen (2005:551), Norstedts Juridik, lagkommentar till 25 kap. 15 § ABL, Juno, avsnitt 3, Lindskog, S., Kapitalbrist i aktiebolag (2023), s. 92 ff., Lindroos-Moll, S., Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning, s. 123 ff., Nerep, E., Adestam, J. och Samuelsson, P., Aktiebolagslag (2005:551) 25 kap. 15 §, Lexino 2019-07-01, avsnitt 2.8.
- Resonemang med utgångspunkt i en regels ändamål eller funktion. HD hänvisar uttryckligen i sina domskäl till kapitalbristreglernas ändamål, funktion och/eller syfte i ett stort antal mål: NJA 2005 s. 792, NJA 2012 s. 858, NJA 2013 s. 725, NJA 2014 s. 892, NJA 2014 s. 948, NJA 2018 s. 602, NJA 2018 s. 1038, NJA 2019 s. 941, NJA 2020 s. 526. Se vidare Lindroos-Moll, S., Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning, s. 69 ff.
- NJA 2012 s. 858, domskälen p. 2.
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20203 hänvisningar
- Den första frågan besvarades jakande med hänvisning till rättsfallen NJA 2009 s. 500 och NJA 2014 s. 935. HD framhöll att rätt till kvittning som regel förutsätter ett ömsesidigt fordringsförhållande mellan gäldenären och borgenären och att en sådan ömsesidighet inte föreligger i fall som det aktuella där likvidatorn har en fordran på arvode och likvidationsbolaget har medel på ett klientmedelskonto i advokatbyråns namn. Även den andra frågan besvarades jakande efter en utförlig motivering. HD redogjorde bland annat utförligt för reglerna om panträtt och retentionsrätt vid framförallt olika uppdragsförhållanden. Det konstaterades att likvidatorn är en syssloman och att andra sysslomän i bolaget, till exempel styrelseledamöter, normalt inte bör ges retentionsrätt i bolagets medel, men mot bakgrund av uppdragets syfte, att likvidera bolaget, ansågs det finnas skäl att genom en analog tillämpning av 17 § kommissionslagen (2009:865) ge likvidatorn retentionsrätt i bankmedel som finns i likvidatorns besittning. Rättsfallet är av principiellt intresse då frågan om främst uppdragstagares säkerhetsrätt behandlas relativt utförligt, men också då HD uttryckligen framhåller att likvidatorn är bolagets syssloman (p. 26), vilket ger en tydlig rättslig grund för likvidatorns omsorgsplikt och lojalitetsplikt mot bolaget. Samma inställning till uppdragets natur har intagits i förhållande till styrelseledamöter. 1.10 Personligt betalningsansvar vid kapitalbrist 1.10.1 Medansvar för nytillträdd styrelseledamot Om det finns skäl att anta så kallad kritisk kapitalbrist i ett bolag (eget kapital är mindre än hälften av det registrerade aktiekapitalet) är styrelsen enligt 25 kap. 13 § 1 ABL skyldig att genast upprätta och låta bolagets revisor (gäller endast om bolaget har revisor enligt 1 kap. 12 b § ABL) granska en kontrollbalansräkning. Om kontrollbalansräkningen visar att det föreligger kritisk kapitalbrist ska styrelsen snarast kalla till en första kontrollstämma för prövning av om bolaget ska träda i likvidation eller om bolagets verksamhet ska fortsätta under den så kallade rådrumsfristen som löper under åtta månader (se 25 kap. 15– 16 §§ ABL). Efter rådrumsfristen ska en ny kontrollbalansräkning upprättas och läggas fram på en andra bolagsstämma och bolaget får då endast fortsätta sin verksamhet om det registrerade aktiekapitalet är fullt täckt (se 25 kap. 17 § ABL). Vid viss underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser, uppstår ett personligt betalningsansvar för var och en av styrelseledamöterna, med undantag för dem som kan visa att de inte har varit försumliga. Ansvaret avser de förpliktelser som bolaget ådrar sig under tiden som styrelsens underlåtenhet består (se 25 kap. 18 § ABL). I aktiebolagslagen finns särskilda bestämmelser om ansvarsperiodens upphörande. Bland annat gäller att ansvarsperioden upphör att gälla om styrelsen upprättar och på bolagsstämma lägger fram en revisorsgranskad (om bolaget har revisor) kontrollbalansräkning som visar att bolagets eget kapital till fullo täcker dess aktiekapital (se 25 kap. 20 § ABL). Motsvarande bestämmelser fanns i 13 kap. 12, 17 och 19 §§ i 1975 års ABL i dess lydelse efter 1 januari 2002. I NJA 2012 s. 858 ”Trollhotellen”, klargjordes ett par viktiga frågor av HD rörande tillämpningen av kapitalbristregelverket. Såväl tingsrätten som hovrätten hade kommit fram till att två nytillträdda styrelseledamöter i ett bolag var solidariskt ansvariga för viss förpliktelse enligt bestämmelserna i 13 kap. 17 § 1975 års ABL trots att bristen i det egna kapitalet hade läkts genom en nyemission som tecknades och betalades i samband med tillträdet. Någon efterföljande kontrollbalansräkning hade dock inte upprättats och framlagts på bolagsstämma, vilket ansågs vara ett krav för att ansvarsperioden ska upphöra enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL. Den första frågan som HD hade att ta ställning till gällde om en fastställd årsredovisning som utvisar att en kapitalbrist är läkt kan likställas med en fastställd kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL och således avsluta ansvarsperioden. HD besvarade denna fråga jakande, under förutsättning att årsredovisningen har en adekvat aktualitet (i regel fastställd inom den lagstadgade tiden), se vidare avsnitt 1.10.4 nedan.
- HD noterade inledningsvis att betalningsansvaret för avgående respektive tillträdande ledamöter har berörts i förarbetena till aktiebolagslagen och att det där har konstaterats att rättsläget är oklart och att frågan, i syfte att undvika en alltför stelbent reglering, har överlämnats till rättstillämparen. Det noterades härefter att medansvarsprövningen ska göras i två led i enlighet med vad som framgår av NJA 2009 s. 210 och NJA 2012 s. 858. Härefter konstaterades att lagtexten inte ger stöd för att betalningsansvaret upphör automatiskt med avseende på förpliktelser som uppkommer efter utträdet samt att en sådan ordning dessutom skulle strida mot lagens ändamål. Istället menade HD att en ansvarsgrund träffar även en styrelseledamot som avgår under en löpande ansvarsperiod och att detta gäller även förpliktelser som uppkommer efter avgången, förutsatt att det inte finns någon grund för ansvarsfrihet. Två typer av situationer som kan utgöra grund för ansvarsfrihet framhölls av domstolen. Den ena avsåg sådana typer av fall där försummelse inte kan tillskrivas en enskild styrelseledamot på grund av att denne har försökt vidta adekvata åtgärder (vilket ofta kommer till uttryck i form av en reservation mot styrelsebeslut) eller inte haft möjlighet att vidta åtgärder till följd av till exempel allvarlig sjukdom. I sådana fall, menade HD, kan den fortsatta verksamheten inte tillskrivas styrelseledamotens försummelse och ett fortlöpande personligt betalningsansvar framstår då inte som befogat och ändamålsenligt. Den andra typen av situation som HD diskuterade i målet var den då en ledamot väljer att lämna styrelsen trots att vederbörande i och för sig har möjlighet att se till att det påfordrade handlingsmönstret iakttas. I sådana fall framhöll HD att det krävs att styrelseledamoten visar att denne med visst fog kunnat räkna med att styrelsens åligganden skulle komma att uppfyllas utan dröjsmål efter utträdet. Det framhölls avslutningsvis, med hänvisning till NJA 2012 s. 858, att en helhetsbedömning måste göras avseende huruvida den berörde styrelseledamoten agerat försvarligt. Med avseende på det specifika fallet noterade HD att den avgående ledamoten, i samband med försäljningen av det underkapitaliserade bolaget, hade informerat köparen om att det vare sig fanns tillgångar eller skulder i bolaget och att bolaget hade varit vilande. Köparen försäkrade då att han skulle upprätta relevanta handlingar och se till att allt gick rätt till innan ny verksamhet skulle startas upp. Den avgående styrelseledamoten hade också rådgjort med sin revisor angående hur hon skulle gå till väga och denne hade då påpekat att hon borde sälja bolaget till en kunnig person, eller ett seriöst bolag. Vid en sammantagen bedömning ansågs styrelseledamoten ha agerat försvarligt i samband med avgången. Hovrättens domslut fastställdes därmed.
- I NJA 2018 s. 602 ”Konkursbolagets skulder” hade ett bolag (gäldenärsbolaget) försatts i konkurs efter egen ansökan. En tid senare uppstod en tvist mellan gäldenärsbolaget och ett annat bolag (borgenärsbolaget). Konkursförvaltaren i gäldenärsbolaget meddelade att han inte hade för avsikt att träda in i tvisten, varför bolagets enda styrelseledamot valde att driva denna vidare. Tingsrätten ogillade gäldenärsbolagets talan och förpliktade bolaget att ersätta borgenärsbolaget för rättegångskostnaderna. Borgenärsbolaget väckte talan mot styrelseledamoten en tid därefter och yrkade att denne skulle betala ett belopp i huvudsak motsvarande rättegångskostnaderna. Som grund för detta anfördes att styreledamoten var personligt betalningsansvarig för förpliktelsen, eftersom denna uppkommit när en ansvarsperiod för styrelseledamoten enligt 25 kap. 18 ABL löpte. Innan konkursbeslutet hade styrelseledamoten nämligen underlåtit att i enlighet med 25 kap. 13 § ABL upprätta en kontrollbalansräkning trots att det fanns skäl att anta kritisk kapitalbrist i bolaget och medansvarsperioden löpte när förpliktelsen att betala rättegångskostnaden uppkom. Tingsrätten förklarade i en mellandom att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL inte omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs, medan hovrätten kom till motsatt slutsats. HD hade således att ta ställning till huruvida ansvarsperioden fortlöper även efter det att ett bolag har försatts i konkurs och om medansvaret därmed omfattar även de förpliktelser som bolaget i konkurs ådrar sig. HD redogjorde inledningsvis kort för de aktuella bestämmelserna inklusive deras syften. Det konstaterades att bestämmelserna syftar till att tillgodose såväl ett avvecklingsintresse som ett varningsintresse. I fråga om ansvarsperiodens avslutande noterades, med hänvisning till NJA 2012 s. 858, att inte enbart de omständigheter som räknas upp i 25 kap. 20 § ABL kan avsluta ansvarsperioden, utan även andra omständigheter om det mot bakgrund av bland annat bestämmelsernas syften och funktion inte är rimligt att ansvarsperioden löper vidare. Efter en genomgång och analys av förhållandena vid likvidation respektive konkurs konstaterade HD att effekterna av en konkurs skiljer sig från effekterna av en likvidation bland annat på så sätt att styrelsen har viss möjlighet att ådra bolaget (som konkursgäldenär) olika förpliktelser efter ett konkursbeslut (se 25 kap. 49 § ABL), vilket däremot inte är fallet vid likvidation. Det framhölls dock att denna möjlighet är förhållandevis begränsad med hänsyn till att konkursförvaltaren ensam har rådighet över den egendom som ingår i konkursboet och med beaktande av den osäkerhet som konkurstillståndet skapar i förhållande till tredje man. HD konstaterade att den praktiska situation där styrelsen kan rättshandla för konkursbolaget och ådra det kostnader är en situation som den i det aktuella målet, där styrelsen driver vidare en pågående rättegång som konkursförvaltaren inte vill träda in i. Det framhölls dock, vilket är värt att framhålla, att styrelsen i princip kan vara skyldig att driva vidare processen om förutsättningarna motiverar det. Härtill noterades att handlingsmönstret i 25 kap. 13–17 §§ ABL framstår som opraktiskt och meningslöst efter ett konkursbeslut samt att intresset bakom de reglerna (avvecklingsintresset och varningsintresset) tillgodoses genom konkursförfarandet. Ifråga om riskerna för en borgenär vid processande mot en konkursgäldenär som ensamt svarar för rättegångskostnaderna framhölls att svensk rätt saknar begränsningar i fråga om rätten för en ekonomiskt svag part att föra talan vid domstol samt att problem som är av främst processrättsligt slag bör lösas på annat sätt än genom tillämpning av aktiebolagsrättsliga bestämmelser. Mot bakgrund av det anförda förklarade HD att medansvarsperioden enligt 25 kap. 18 § ABL ska anses upphöra i och med ett konkursbeslut.
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning