Så t.ex. B. Svensson, Avtalstolkningsalternativ och processuella bördor, i J. Samuelsson & Elvevold (red.), Över gränsen (kommande). Se även J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 70: ”Att det ska röra sig om fullmakt att företa rättshandlingar bidrar till definitionen av [fullmakts] institutet. Man har till exempel inte fullmakt, i avtalslagen mening, att förhandla.” (kurs. i original). Därmed utdefinieras förhandlingar från rättshandlingsbegreppet. Detta synes förenligt med en förförståelse om motsatsen mellan för-handlingar och (per definition bindande) rätts-handlingar, såsom anbud (vilka det ju finns en tradition av att sätta som motsats till just ”förhandlingar”) och andra avtalspreliminärer – så länge de når över rättshandlingströskeln. Som Samuelsson noterar kan dock även rättshandlingsmässigt oförbindande förhandlingar medföra rättsverkningar, i kombination med andra omständigheter. Så t.ex. i NJA 2006 s. 638, där huvudmannen tillskrevs den till avtalsslut obehörige förhandlarens agerande, på så vis att avtalsparterna ansågs ha förhandlat. Då detta borde förutsätta behörighet att förhandla, eftersom huvudmannen inte själv förhandlat, och då någon annan behörighetsgrund än fullmakt inte var aktuell i målet, är det frestande att se målet som ett exempel på ”fullmakt att förhandla”. Det var dock ostridigt att förhandlingar skett (är man lite tvångsmässig kan man för att få ihop det teoretiskt konstruera det som en konkludent ratihabition i samband med processen, men det har ingen täckning i domskälen och parterna hade kanske blivit överraskade). Skälen hade dock kunnat bli andra, om huvudmannen bestridit att han förhandlat med tredjeman.
Hänvisas från p. 3 (s. 77)
Så t.ex. B. Svensson, Avtalstolkningsalternativ och processuella bördor, i J. Samuelsson & Elvevold (red.), Över gränsen (kommande). Se även J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 70: ”Att det ska röra sig om fullmakt att företa rättshandlingar bidrar till definitionen av [fullmakts] institutet. Man har till exempel inte fullmakt, i avtalslagen mening, att förhandla.” (kurs. i original). Därmed utdefinieras förhandlingar från rättshandlingsbegreppet. Detta synes förenligt med en förförståelse om motsatsen mellan för-handlingar och (per definition bindande) rätts-handlingar, såsom anbud (vilka det ju finns en tradition av att sätta som motsats till just ”förhandlingar”) och andra avtalspreliminärer – så länge de når över rättshandlingströskeln. Som Samuelsson noterar kan dock även rättshandlingsmässigt oförbindande förhandlingar medföra rättsverkningar, i kombination med andra omständigheter. Så t.ex. i NJA 2006 s. 638, där huvudmannen tillskrevs den till avtalsslut obehörige förhandlarens agerande, på så vis att avtalsparterna ansågs ha förhandlat. Då detta borde förutsätta behörighet att förhandla, eftersom huvudmannen inte själv förhandlat, och då någon annan behörighetsgrund än fullmakt inte var aktuell i målet, är det frestande att se målet som ett exempel på ”fullmakt att förhandla”. Det var dock ostridigt att förhandlingar skett (är man lite tvångsmässig kan man för att få ihop det teoretiskt konstruera det som en konkludent ratihabition i samband med processen, men det har ingen täckning i domskälen och parterna hade kanske blivit överraskade). Skälen hade dock kunnat bli andra, om huvudmannen bestridit att han förhandlat med tredjeman.s. 81