Jfr t.ex. HIV-fallet NJA 2004 s. 176, där rätten – beroende på om kravet på uppsåt ansågs uppfyllt – enligt åtalet, avseende samma gärning hade att välja mellan försök till grov misshandel eller det självständiga brottet framkallande av fara för annan. HD stannade vid det senare alternativet efter att ha konstaterat att gärningsmannen inte nådde upp till ett likgiltighetsuppsåt. Rörande beteckningen ”farebrott”, se nedan undan avsnitt 8. 710RÄTTSFALLJT 2023–24
Hänvisas från p. 2 (s. 709)
2.Det kan vidare konstateras att det finns vissa skillnader mellan å ena sidan fara som ett rekvisit i en brottsbeskrivning för ett fullbordat brott och å andra sidan fara som kriterium för försök till brott enligt BrB 23:1 st. 1. I de förra fallen handlar faran om möjligheten av och sannolikheten för en mer eller mindre konkret följd – t.ex. död eller svår kroppsskada (BrB 3:9) eller omfattande förstörelse av annans egendom (BrB 13:1). När det gäller fara enligt BrB 23:1 st. 1 tar alltså möjligheten och sannolikheten sikte på att det brott försöksgärningen syftar till fullbordas. I vissa fall när denna brottstyp har en brottsbeskrivning som ställer krav på orsakande av skada av något slag överensstämmer prövningen den vid ett fullbordat konkret farebrott. I andra fall när brottsbeskrivningen ställer krav på fara eller då rekvisiten varken rymmer krav på skada eller fara – dvs. vad som ibland kallas rena handlings- eller beteendedelikt – tar bedömningen snarare sikte på fara för att gärningsmannen gör något visst eller för att en viss omständighet kommer att vara för handen.Prövningen kan då avse något sådant som om det är möjligt och i tillräcklig grad sannolikt att gärningsmannen skulle komma att inneha narkotika (1 § narkotikastrafflagen (1968:64)) eller skulle komma att hota någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen säkerhet till person (BrB 4:5). I allmänhet är det nog inte svårare att göra en sådan bedömning än när det är fråga om konkret fara som ett rekvisit i en brottsbeskrivning för ett självständigt brott. Frågan är ju i båda fallen om det – utifrån en bedömning i efterhand – kan ha framstått som rimligt att förvänta sig en viss utveckling av ett händelseförlopp. Däremot kan det tyckas att avståndet till ett av kriminaliseringen skyddat intresse blir större när det handlar om försöksrelevant fara i förhållande till s.k. farebrott eller rena handlingsbrott. Ett sätt att uttrycka saken i sådana fall är ju att straffansvaret legitimeras av fara för fara eller fara för presumerad fara. Det kommer att finnas anledning att återkomma till detta. Konkret fara för brottets fullbordan är som framgått inte ett absolut krav för försöksansvar. Det kan enligt BrB 23:1 räcka att sådan fara anses utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter – vad som en smula missvisande ibland kallas för ”det alternativa farerekvisitet”.s. 709