Förutsägbart om förutsebarhet1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2004 s. 176
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2004 s. 176
BibTeX
@misc{nja-2004-s-176,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2004 s. 176}},
year = {2004},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
86 hänvisningar i 23 artiklar · 86 stycken/fotnoter
- Se t.ex. NJA 2004 s. 176, Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s. 93 och Asp 2021, s. 101.
- Jfr t.ex. HIV-fallet NJA 2004 s. 176, där rätten – beroende på om kravet på uppsåt ansågs uppfyllt – enligt åtalet, avseende samma gärning hade att välja mellan försök till grov misshandel eller det självständiga brottet framkallande av fara för annan. HD stannade vid det senare alternativet efter att ha konstaterat att gärningsmannen inte nådde upp till ett likgiltighetsuppsåt. Rörande beteckningen ”farebrott”, se nedan undan avsnitt 8. 710RÄTTSFALLJT 2023–24
Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning
Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?1 hänvisning
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20184 hänvisningar
- Frågan kan ställas i vilken utsträckning den farebedömning som görs i rättsfallet bör påverka bedömningen av vad som i sammanhanget utgör ett otillåtet risktagande (eller annorlunda uttryckt: av vad som utgör oaktsamt agerande). Eftersom sannolikheten anges vara icke beaktansvärd skulle det kunna hävdas att ett risktagande som avser endast icke beaktansvärda risker inte kan vara otillåtet. Normer om vilka risktaganden som är tillåtna (jfr t.ex. existerande smittskyddsregler) kan visserligen spela in i bedömningen, men det är inte alldeles självklart vilket genomslag dylika normer bör få om de i ett enskilt fall skulle förebygga icke beaktansvärda risker. Frågan skulle t.ex. kunna aktualiseras om smittoöverföring verkligen skulle ske i visst fall. Det bör betonas att rättsfallet endast väcker, men på intet sätt tar ställning i denna fråga. (Jfr här ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 under rubriken Objektiva brottsförutsättningar där bedömningen av fara och bedömningen av otillåtet risktagande behandlas i ett sammanhang och inte hålls isär på ett tydligt sätt. Att det finns skäl att skilja frågorna från varandra är uppenbart, bl.a. därför att det är lätt att peka på situationer där det inte föreligger någon konkret fara men väl ett otillåtet risktagande, t.ex. vid omkörning i en kurva med skymd sikt, men där ingen mötande bil är i närheten).
- Grundsatserna i den s.k. rusdomen tillämpades någon tid senare i rättsfallet ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45 som gällde ett fall där en berusad och psykiskt störd gärningsman huggit en annan person upprepade gånger med ett samurajsvärd. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis med stöd av NJA 2011 s. 563 att en vanlig uppsåtsprövning ska göras också i fall då gärningsmannen är berusad och lade också till att en vanlig uppsåtsprövning ska ske också när gärningsmannen är psykiskt störd. Dessa principer gäller både för de för brottet angivna brottsrekvisiten och för det uppsåtskrav som finns beträffande olika tillåtande omständigheter (att ansvar förutsätter att man inte felaktigt tror att man befinner sig i en situation som skulle ge rätt till nödvärn, nöd etc.; dvs. det som ibland kallas putativa eller inbillade ansvarsfrihetsgrunder). I sammanhanget diskuteras också beviskravet vid invändningar om att gärningen varit tillåten, om att gärningsmannen trott sig vara i en situation där den är tillåten eller om att gärningsmannen i en sådan situation svårligen kunde besinna sig (se p. 14–18). Vid bedömningen av det enskilda fallet kommer Högsta domstolen fram till: — att den enskilde agerade med kontroll (och inte reflexmässigt), — att det rent faktiskt inte förelegat någon nödvärns- eller nödsituation, — att gärningsmannen med hänsyn till att våldsutövningen pågått under en inte obetydlig tid måste ha varit medveten om att det var en människa som han angrep (uppsåtet ansågs alltså omfatta misshandel), — att det emellertid inte var visat att han agerade med uppsåt i förhållande till att den angripne skulle dö, — att gärningsmannens invändning om att han trodde att han var utsatt för ett brottsligt angrepp inte var motbevisad, — att gärningsmannen åtminstone efter det inledande skedet måste ha blivit i tillräcklig grad medveten om att han med svärdet angrep en person som inte gick till fysiskt angrepp mot honom och att det i detta skede var uppenbart oförsvarligt att fortsätta våldsutövningen, samt — att gärningsmannen hade kunnat besinna sig och avsluta sitt handlande, och — att gärningsmannen därför gjort sig skyldig till ett misshandelsbrott. Med utgångspunkt i dessa bedömningar blev frågan sedan om brottet skulle bedömas som grov eller synnerligen grov misshandel. Med hänsyn till att brottet riktat sig mot en i det närmaste helt försvarslös person och innefattat våld som orsakat dödsångest och synnerligen svåra plågor samt bestående men i form av ärrbildning och värk ansågs brottet tveklöst, också med beaktande av att gärningsmannen inlett gärningen i tron att han var angripen, utgöra synnerligen grov misshandel. Rättsfallet illustrerar tydligt värdet av att göra en systematisk och stegvis bedömning av komplicerade situationer. (Påföljden bestämdes efter beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 2 och 5 till fängelse i fem år.) Rättsfallet har kommenterats av undertecknad och Magnus Ulväng samt av Suzanne Wennberg i JT 2011–12 s. 867 ff. respektive 905 ff. 3.5.2 Uppsåt I rättsfallet ”Knivhugget mot mopedisten” NJA 2016 s. 763 ansågs en person som huggit en kniv i ryggen på en annan person inte ha haft uppsåt till den andre personens död. I rättsfallet gör Högsta domstolen viktiga uttalanden om likgiltighetsuppsåtet och man anvisar också en (möjlig) prövningsordning. Till att börja med bidrar domstolen med klarlägganden kring hur den uppfattade sannolikheten påverkar likgiltighetsprövningen. Enligt tidigare praxis fordras normalt (undantag kan finnas) att risken för effekten enligt gärningsmannens föreställning varit avsevärd, dvs. det fordras normalt att den uppfattade sannolikheten ska vara stor eller betydande. Högsta domstolen konstaterar emellertid att uttrycket inte är entydigt vilket försvårar bedömningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat. Därefter uttalas följande: 16. Det finns anledning att fästa särskilt avseende vid det som gör att en uppsåtlig gärning framstår som mer klandervärd än en gärning som begås av oaktsamhet. Från denna utgångspunkt måste det tillmätas avgörande betydelse vad gärningsmannen i gärningsögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten. I allmänhet är det nämligen knappast möjligt för den enskilde att skilja mellan de fall där han är säker på att en effekt kommer att inträffa och fall där han inte är säker, men tror att den kommer att inträffa. Skillnaden har därför normalt inte någon betydelse för hur gärningsmannen kommer att handla. 17. Det ter sig också befogat att säga att den som tror att en effekt ska inträda, och ändå utför handlingen, i allmänhet är åtminstone likgiltig till effekten. Och även det motsatta gäller; gärningsmannen kan normalt sett inte konstateras vara likgiltig till effekten om han utför handlingen i tron att den inte ska inträda. Vad gärningsmannen har trott om effekten kan sålunda ofta ge besked om huruvida han har varit likgiltig. I de fall då gärningsmannen har trott att effekten skulle förverkligas, och ändå handlat, har förverkligandet av effekten typiskt sett inte utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen (jfr NJA 2004 s. 176). Vad som sägs i dessa båda punkter anges vidare i princip vara tillämpligt såväl i förhållande till effekter som i förhållande till olika gärningsomständigheter.
- Rättsfallet kan tyckas vara svårt att placera in i tidigare praxis. För egen del tycker jag att det ligger närmast till hands att förstå det som en mindre dramatisk precisering av tidigare praxis. Preciseringen ligger framför allt däri att domstolen på ett nytt och kanske mer användbart sätt ger uttryck för den nivå av uppfattad sannolikhet där denna faktor i sig talar för likgiltighet. Där det tidigare talades om (insedd) avsevärd risk talas nu om vad gärningsmannen trott (i betydelsen utgått ifrån, antagit). Detta kan nog vara rimligt såtillvida att det knappast är den exakta nivån av uppfattad sannolikhet som är av betydelse utan den nivå som är sådan att gärningsmannen utgår ifrån effektens inträde. Man kan möjligen också se fallet som en bekräftelse på att tron/den uppfattade sannolikheten i normalfallet är avgörande för likgiltighetsbedömningen och att det fordras särskilda förhållanden för att det ska vara på befogat att s.a.s. gå på tvärs med denna (att anse att likgiltighet är visat i ett fall där gärningsmannen inte trott att effekten skulle inträda och vice versa). Läst på detta vis ligger fallet väl i linje med ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Det kan tilläggas att det också fortsättningsvis finns flera sätt att ge uttryck för en korrekt prövning av likgiltighetsuppsåtet; det viktiga är förstås inte att man skriver enligt någon viss terminologi utan att man gör riktiga bedömningar.
Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?9 hänvisningar
- Se NJA 2004 s. 176 samt Borgeke i SvJT 2017 s. 100.
- I NJA 2004 s. 176 nämns, med hänvisning till NJA 2002 s. 449, både att ”en mycket hög sannolikhet” talar för uppsåt och att ”uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd”.
- Jfr Wennberg i 2016–17, där författaren argumenterar för att HD i och med NJA 2016 s. 763 har infört en ny riktlinje för bevisbedömningen av uppsåt, dvs. vad gärningsmannen tror. 1 3 SOU 1996:185 s. 185 del I avsnitt 3.7.2, särskilt a.bet. s. 114. 14 Borgeke i SvJT 2017 s. 95. 15 Se också SOU 1996:185 del I s. 114. 1 6 Se även NJA 2011 s. 563 (som domstolen hänvisar till i 2016 års fall i denna del). HD yttrar i 2011 års fall följande om bevisning av uppsåt (efter att först ha berört de omständigheter som tas upp i NJA 2004 s. 176 och NJA 2002 s. 449): ”En annan utgångspunkt för uppsåtsbedömningen, särskilt vid angrepp på person, är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka (jfr NJA 1998 s. 86). Som tidigare har berörts är knivhugg mot halsen i sig förenade med livsfara. Angrepp med sådana knivhugg kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. Angrepp av detta slag talar starkt för att det också har förelegat uppsåt att döda (jfr NJA 1977 s. 630 och NJA 1996 s. 509).” 17 En anmärkning i marginalen är att Borgeke i ett annat sammanhang har framfört att ett exempel på sådant ”extremt och överdrivet risktagande” som gör att uppsåt kan föreligga på grund av hänsynslöst beteende trots låg uppfattad sannolikhet är just ”att man sticker en kniv i bröstet eller i ryggen på en annan person”, se Borgeke i JT 2008–09 s. 287. Borgeke garderar sig emellertid samtidigt genom att säga att det nog inte är så lätt att dra slutsatsen att gärningsmannen i ett sådant fall är likgiltig. 1 8 Detsamma kan sägas om NJA 2004 s. 479, där HD konkluderade att en femtonåring som huggit en annan i ryggen inte kunde sägas ha varit likgiltig inför att den huggne skulle dö, även om knivhugget ansågs ”ha inneburit en avsevärd risk för att [den huggne] skulle berövas livet”. Även i detta fall verkar HD främst fokusera på vad femtonåringen — som det enligt domskälen inte fanns anledning att anta ”hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och […] sådan erfarenhet att han trots sin ungdom [skulle kunna] jämställas med en vuxen” — kunde sägas ha förstått av hur sannolik en dödlig utgång hade varit. HD resonerar inte i domskälen i om betydelsen av det eventuellt särskilt hänsynslösa i knivhugget som ”likgiltighetsmarkör”. 19 Det kan nämnas att det i doktrinen vid flera tillfällen har påpekats att det efter NJA 2004 s. 176 måste betraktas som en viktig uppgift för både domstolar och rättsvetenskap att utveckla riktlinjer för bedömningen av uppsåt just i fall där den uppfattade sannolikheten har varit låg. Se exempelvis Asp ”Uppsåtets nedre gräns — en efterlängtad sequel”, JT 2004–05 s. 385 och Ulväng i Tanke och uppsåt s. 230. 2 0 Se NJA 2004 s. 176 och exempelvis Asp i JT 2004–05.
- HD:s definition av likgiltighetsuppsåtet i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176.
- Det ledande rättsfallet på uppsåtsområdet är ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Där slog HD fast att den nedre gränsen för uppsåt är likgiltighetsuppsåt. HD redovisade också utförligt hur detta likgiltighetsuppsåt är utformat. I förhållande till det fallet är ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 ett förtydligande. Den bakgrund som jag ser till att målet släpptes fram av HD är att domstolarna hade svårigheter när de skulle tillämpa de grundsatser som HD tog ställning för i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Mitt intryck av rättspraxis är att domstolarna enligt sina domskäl många gånger dömde för uppsåtligt brott med tillämpning av likgiltighetsuppsåt, när deras motiveringar inte gav belägg för annat än medveten oaktsamhet. Sannolikt förhöll det sig i många fall så att det mera var fel på domskälens utformning än på domslutet. Men bara risken för att tilltalade i ett mycket viktigt, i vissa fall helt avgörande, hänseende i inte obetydlig utsträckning bedömdes felaktigt var — som jag ser det — ett gott skäl för HD att försöka förtydliga likgiltighetsuppsåtet.
- Det som HD har försökt skapa i ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 är en beslutsstruktur som säkrare ska leda till att domstolarna resonerar på ett riktigt sätt vid bedömningen av uppsåtsfrågor i de fall det inte rör sig om huvudformerna för uppsåt, dvs. avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt. Och det som HD då lyfter fram är betydelsen av den subjektivt uppfattade sannolikheten för att den ”straffbelagda effekten” inträffar på grund av den handling som gärningsmannen står i begrepp att utföra eller för att den i straffbestämmelsen angivna ”straffbelagda omständigheten” (gärningsomständigheten) föreligger. Beträffande denna fråga uttalade HD i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 (på s. 197) bl.a. ”… att såväl faktisk sannolikhet som vad som kan utrönas om gärningsmannens uppfattning om sannolikheten, i allmänhet tillhör de viktigaste bevisfaktorerna för bedömningen av om förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten för gärningsmannen inte kan antas ha utgjort ett relevant skäl för att avstå från gärningen vid gärningstillfället”.
Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns7 hänvisningar
- Straffansvarsutredningens förslag ledde inte till lagstiftning. I prop. 2000/2001:85 uttalade regeringen följande. Sammanfattningsvis kan det framhållas att det nuvarande uppsåtsbegreppet har vuxit fram under lång tid genom ett samspel mellan rättspraxis och doktrin. Uppsåtsbegreppets innehåll är alltså inte definierat i lag. Även om utredningens förslag är både intressant och väl genomtänkt kan det, bl.a. mot bakgrund av att ett inte obetydligt antal remissinstanser avstyrkt utredningens förslag, ifrågasättas om det för närvarande föreligger tillräckligt underlag för en så genomgripande reform som den som föreslås av utredningen. Med hänsyn till att det på detta område är särskilt svårt att förutse hur en ny lagstiftning kommer att tillämpas i det enskilda fallet, kan det också diskuteras om en reform bör ske genom lagstiftning som i ett slag och generellt förändrar rättsläget. Det är mycket som talar för att lagstiftaren i stället bör överlåta till domstolarna att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets innehåll. Det av HD använda s.k. likgiltighetsuppsåtet kan, även om åsikterna i denna del går isär, ses som en tendens i denna riktning. Vid den fortsatta praxisbildningen kan utredningens förslag säkerligen komma att fylla en viktig funktion såsom exempel på en möjlig utvecklingsväg. Det dröjde inte länge förrän en domstol, nämligen Hovrätten över Skåne och Blekinge, tog lagstiftaren på orden. Det var i ett fall som liknade ”De förrymda Råbypojkarna” NJA 1959 s. 63. En polisman skulle stoppa en misstänkt rattfyllerist, men i stället för att stanna på polismannens tecken accelererade denne mot polisen, som lyckades undvika att bli påkörd genom att i sista stund hoppa åt sidan. Vid tingsrätten dömdes bilföraren med hjälp av ett likgiltighetsresonemang för försök till grov misshandel. Hovrätten kom till samma resultat, men använde en annan motivering: Vid uppsåtsbedömningen i förevarande fall kan konstateras att B, trots sin berusning, måste ha insett att en alldeles övervägande sannolikhet förelåg för att [polismannen] J skulle komma att bli mycket allvarligt skadad genom B:s sätt att föra bilen. Även en gärning som företas under sådana omständigheter bör enligt hovrättens mening betecknas som uppsåtlig. Detta hänger samman med att det i praktiken knappast finns skäl att i klandervärdhet skilja mellan en gärning där man har full visshet om konsekvenserna av ens handlande (indirekt uppsåt) och en gärning, som den förevarande, där man inte har full visshet men ändå, med hänsyn till den höga sannolikheten, antar att dessa konsekvenser inträffar. Hovrätten tillämpade alltså ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Domen överklagades. HD:s avgörande, ”Den flyende rattfylleristen” NJA 2002 s. 449, blev startskottet för den fortsatta praxisbildning som lagstiftaren hade öppnat för i prop. 2000/01:85. HD uttalade följande. När det gäller B är utrett att han [ — ] på kort avstånd från J valde att accelerera mot denne i stället för att bromsa eller styra undan. Han försatte sig därmed medvetet i en situation där han inte själv kunde undvika att J blev påkörd. Det förelåg alltså en avsevärd risk för att J skulle åsamkas svår kroppsskada, något som B måste ha insett. B:s körsätt visar också att han var likgiltig för om J skulle åsamkas en sådan skada. Han ska därför dömas för försök till grov misshandel. Med tre olika motiveringar i tre olika instanser fälldes alltså B till ansvar för försök till grov misshandel. I HD var det en betydande splittring mellan ledamöterna. Majoriteten bestod av bara två justitieråd. Ett justitieråd ansåg att man borde behålla eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov medan två argumenterade för sannolikhetsuppsåt. Den motivering för den fällande domen som majoriteten ställde sig bakom var knappast kristallklar. Det var tydligt att det fanns behov av ytterligare prejudikat. Sådana kom också. Det första var ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Där knäsattes vissa grundläggande principer som fortfarande gäller för uppsåtets nedre gräns. Dessa har sedan förtydligats i andra rättsfall, nu senast i ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763.
- Likgiltighetsuppsåtet kan, på motsvarande sätt som det tidigare eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov, sägas vara tvåspårigt. Först ska det kunna konstateras (vara bevisat dvs. ställt utom rimligt tvivel) att gärningsmannen insåg att det fanns en möjlighet för att ”den brottsliga” effekten skulle inträffa genom hens handlande eller för att ”den brottsliga” gärningsomständigheten förelåg vid handlandet. Om detta är styrkt ska det undersökas hur gärningsmannen förhöll sig (dvs. vilken attityd hen hade) inför att effekten inträffade eller att gärningsomständigheten förelåg. För att likgiltighetsuppsåt ska föreligga ska det vara bevisat att förverkligandet av effekten eller förekomsten av gärningsomständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen (”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176, se s. 198). Det är denna kursiverade text som beskriver den nedre gränsen för uppsåt i svensk rätt och som alltså anger gränsen mellan uppsåt och medveten oaktsamhet.
- Det ska noteras att HD i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 (s. 199) uttryckte viss tveksamhet kring beteckningen ”likgiltighetsuppsåt” på den nya uppsåtsformen. Enligt HD kan beteckningen lätt missförstås genom att gärningsmannen med rätta kan anses ha handlat likgiltigt utan att det föreligger förutsättningar för uppsåtsansvar. Det kan, fortfarande enligt HD, inte heller bortses från de farhågor som hade framförts om att beteckningen skulle kunna inbjuda till spekulationer med utgångspunkt i gärningsmannens person och karaktär. HD stannade dock för att termen likgiltighetsuppsåt borde kunna godtas, bl.a. med hänvisning till att det var svårt att hitta några andra kortfattade formler som på ett bättre sätt ger uttryck för innebörden i uppsåtskravet.
Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik6 hänvisningar
- Här kan hänvisas till NJA 2004 s. 176, särskilt s. 196. Det kan diskuteras om det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov på detta sätt fortfarande har aktualitet. Det främsta skälet för att låta det hypotetiska provet ”leva” är att det, som ett test på uppsåt, kan minska risken för att likgiltighetsuppsåtet får ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det måste ju kunna sägas att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade skulle ha handlat på precis samma sätt om hen gjorde, om hen hade varit säker på att t.ex. effekten skulle inträffa. Annars kan det knappast påstås att gärningsmannen var likgiltig inför inträffandet av effekten eller förekomsten av gärningsomständigheten. Se också not 22.
- S.k. likgiltighetsmarkörer. 1 2 Se betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) s. 113 f. Jfr också hovrättens motivering i ”den flyende rattfylleristen”, NJA 2002 s. 449. 1 3 Det är här en fråga om hur man uppfattar dessa språkliga uttryck ”mycket hög sannolikhet” och ”avsevärd risk”. Ordet ”avsevärd” betyder något som det finns anledning att fästa avseende vid. Därmed behöver det strängt taget inte röra sig om särskilt mycket. Men ordet torde också, åtminstone i dagligt tal, kunna ge uttryck för vad som kan beskrivas som ”mycket” eller åtminstone ”ganska mycket”. I Svensk ordbok, som utges av Svenska akademin, anges som betydelse av avsevärd något ”som har stor mängd eller omfattning och därför är värd att beaktas”. Vad som kan betraktas som avsevärt torde variera med vad saken gäller. En avsevärd aktiepost i ett stort bolag kan kanske motsvara ”så litet” som tio procent av aktierna. Och en avsevärd rabatt kan kanske vara ”endast” 30 procent. Samtidigt bör avsevärda förluster kunna motsvara en mycket stor del av t.ex. det i ett företag arbetande kapitalet. Den brist på precision som både ”avsevärd” och ”mycket hög” är förenade med innebär påtagliga svårigheter vid hanteringen av likgiltighetsuppsåtet. Möjligen har vi här en förklaring till den osäkra rättstillämpning som råder (se i det följande). 14 Så kan HD:s domskäl i ”femtonåringens knivhugg”, NJA 2004 s. 479 läsas. HD skriver: ”Typiskt sett kan dock åtminstone det tredje knivhugget anses ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han varit likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att P.B. hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende.” 15 Finns på Åklagarmyndighetens hemsida. 16 Jfr här Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 298 där det sägs att ”det är svårt att påvisa likgiltighet utifrån dessa faktorer [de av HD i NJA 2004 s. 176 angivna bevisfaktorerna för likgiltighetsuppsåt — de s.k. likgiltighetsmarkörerna] om gärningsmannen inte har uppfattat sannolikheten som hög”. 1 7 Se bl.a. ”HIV-domen”, NJA 2004 s. 176 och ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563 p. 12. 18 Här kan hänvisas till Magnus Ulväng, Likgiltighet — kan man bevisa en attityd i JFT (Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland) 5–6/2008 s. 642. 1 9 Se not 16. 20 Exemplen är tagna ur till HD överklagade domar som inte har föranlett prövningstillstånd eller, i något fall, ur domar i mål där det har sökts resning. 21 Jfr NJA 1986 s. 392. 2 2 En annan sak är att den objektiva risken kan vara av betydelse som bevisfaktum för den av gärningsmannen uppfattade (subjektiva) risken. 2 3 Det hypotetiska provet kan formuleras som en fråga som går ut på om det kan hållas för visst att den tilltalade, som alltså insåg risken för att effekten skulle inträffa, skulle ha handlat som hen gjorde även om hen hade varit säker på att effekten skulle inträda, se ”stureplansskjutningen”, NJA 1996 s. 27, särskilt s. 43 y. Det kan sägas att om ett tankeschema som det föreslagna tillämpas behövs knappast en kontroll med hjälp av det hypotetiska provet vid eventuellt uppsåt annat än om den subjektivt uppfattade sannolikheten inte var avsevärd, men domstolen ändå kommer fram till att likgiltighetsuppsåt har förelegat. En sådan kontroll kan däremot mera generellt vara viktig om man tillämpar den av riksåklagaren förespråkade modellen för beslutsfattande. Det kan nämnas att hovrätten i NJA 2002 s. 449 kom fram till att förutsättningarna för uppsåt enligt formeln eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov inte var uppfyllda samtidigt som domstolen fällde till ansvar med tillämpning av ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Här skulle alltså inte en kontroll med hjälp av eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov ha inneburit en inskränkning av det uppsåtliga området. 2 4 Se noterna 8 och 22. 2 5 Det förutsätts i alla exemplen avseende uppsåt till gärningsomständigheter att den handlande kände till vad amfetamin är.
- Hur uppsåtsbegreppet närmare ska förstås, när det gäller gränsen mot medveten oaktsamhet, framgår främst av ”HIV-fallet”, NJA 2004 s. 176 samt av ”femtonåringens knivhugg”, NJA 2004 s. 479 och ”busschaufförens knuff”, NJA 2005 s. 732.
Straffbar oaktsamhet2 hänvisningar
- Först, under dissens, i NJA 2002 s. 449 och därefter, med all önskvärd tydlighet i NJA 2004 s. 176.
- Ett intressant rättsfall i anslutning till detta är, det av andra skäl mycket uppmärksammade, NJA 2004 s. 176 (Hiv-fallet). En hiv-smittad man hade, medveten om sin smitta, haft hundratals oskyddade samlag med ett antal olika partners och åtalades för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan då han riskerat att genom de oskyddade samlagen överföra smittan till sina partners. TT bestred ansvar på så sätt att han förnekade uppsåt att skada någon. Han medgav att han inte upplyst sina partners om hiv-smittan, men att han tagit s.k. bromsmediciner och att han haft så låga värden vid de återkommande blodtesterna att han
Svensk rättspraxis9 hänvisningar
- Se beträffande försök även NJA 2002 s. 449 och NJA 2004 s. 176 (avsnitt 3.5 nedan). 3.2.2 Förberedelse till brott I NJA 2002 s. 123 uppkom fråga om en person, genom att bereda 200 liter vätska i syfte att tillverka sprit, hade gjort sig skyldig till förberedelse till olovlig sprittillverkning. Utgångspunkten för problematiken var att själva brottsobjektet normalt inte kan utgöra ett hjälpmedel vid det ifrågavarande brottet. HD har emellertid tidigare (se NJA 1992 s. 524) funnit att befattning med en lång rad kemikalier kan anses utgöra förberedelse i form av befattning med hjälpmedel. Enligt HD skulle det i ett sådant fall vara konstlat att göra skillnad på sådana ämnen som i processen uppgår eller omvandlas till narkotika och andra ämnen som bara underlättar processen. Frågan i det nu aktuella målet var om denna argumentation var tillämplig också i en situation där ”den tilltalade [endast läggs] till last att han berett eller förfärdigat just det ämne som skulle ha kunnat förvandlas till den otillåtna färdiga produkten”. Frågan var, med andra ord, om den som endast tagit befattning med vad som kan beskrivas som ett ”embryo” till den otillåtna produkten — och inte med en lång rad av kemikalier av olika slag — därigenom kan ha gjort sig skyldig till befattning med hjälpmedel. HD fann — med hänsyn till att detta var ”[m]est följdriktigt” och ”bäst förenligt med bestämmelsens syfte” — att så var fallet. Vätskan ansågs vidare — även om den också kunde användas för legal vin tillverkning och följaktligen hade ett visst legalt tillämpningsområde — vara särskilt ägnad att användas som hjälpmedel i den mening som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att det, med hänsyn till att det endast återstod jäsning och destillering innan brygden skulle övergå till att vara sprit, framstod som konstlat att betrakta vätskan som ett hjälpmedel.
- Frågan om samtycke till framkallande av fara i 3 kap. 9 § brottsbalken behandlades i NJA 2004 s. 176. I målet var fråga om en HIVsmittad person som vid ett mindre antal tillfällen haft oskyddad sex med sin partner. Frågan var om partnerns samtycke uteslöt ansvar. HD fann att samtycke hade lämnats och att partnern förstått innebörden av sitt samtycke. Med hänsyn till att risken för smittöverföring var begränsad ansåg HD att gärningen varit försvarlig och att ansvar därför enligt 24 kap. 7 § brottsbalken inte skulle föranleda ansvar. HD framhöll dock — delvis som ett svar på en åsikt som framförts i litteraturen (jfr Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, Uppsala 2001 s. 289) — att det: ”inte [kan] uteslutas att en gärning som utgör framkallande av fara för annan i vissa fall är att bedöma som oförsvarlig trots att samtycke förelegat. Vad som skulle kunna tala för en sådan bedömning är allvaret i den skada som faran avser och hur stor risken varit för att den skulle förverkligas.” I sammanhanget bör vidare framhållas att HD betonade att samtycke till överföring av HIV-smitta inte har ansvarsbefriande verkan.
- Och ytterligare praxis kom. I det avgörande rättsfallet NJA 2004 s. 176, som gällde ansvar för försök till misshandel, slog HD fast att uppsåtets nedre gräns skall dras med tillämpning av s.k. likgiltighetsuppsåt. Det uppsåtsbegrepp som HD konstruerar i fallet består av två led. För att uppsåt skall föreligga förutsätts:
Sex & samtycke1 hänvisning
Hiv och straffansvar — en ouppklarad problematik17 hänvisningar
Katedralen - tre texter om straffrätt2 hänvisningar
- I sammanhanget kan kort nämnas de förändringar vilka skedde genom vad som närmast kunde kallas HD:s ”införande” av likgiltighetsuppsåt som nedre gräns för uppsåt. Vad som efter detta tycks ha hänt i praxis kan relateras både till omedvetna effektivitetssträvanden och till frimodig tillämpning av medverkansläran. Rörande uppsåt utvecklade HD i ett par domar (se särskilt NJA 2004 s. 176 och
- NJA 1959 s. 254 NJA 1963 s. 574 NJA 1980 s. 725 NJA 1980 s. 606 NJA 1984 s. 922 NJA 1992 s. 474 NJA 1995 s. 48 NJA 1995 s. 661 NJA 1996 s. 27 NJA 1996 s. 418 NJA 2002 s. 489 NJA 2003 s. 473 NJA 2003 s. 645 NJA 2003 s. 670 NJA 2004 s. 176 NJA 2004 s. 231 NJA 2004 s. 437 NJA 2005 s. 237 NJA 2005 s. 372 NJA 2006 s. 535 NJA 2006 s. 577 NJA 2007 s. 194 RH 1991:51 RH 1996:82 RH 2004:58 Hovrättens för Västra Sverige dom 2000-08-29 i mål nr B 2957-00 (dis-