1.Ett fall där parterna inte var ense om vad det avtalade köpeobjektet bestod av – hela eller en del av fastigheten? – och där avtalets konstruktion med dubbla köpehandlingar givit upphov till denna oklarhet, är NJA 2016 s. 689. RN sålde fast egendom till JT och AA, vilka på grundval av köpebrevet fick lagfart på hela fastigheten. Parterna är ense om att köpekontraktet var formulerat enligt följande: ”Fastigheten Strängnäs Plångsta Fäboda 1:1, del av enl. bif. kartskiss ett område om ca 13 Ha” och åtföljt av en skiss där den mark som ingick i köpet var markerat. Säljaren RN hade för avsikt att behålla en del av fastigheten och hade ett år tidigare begärt avstyckning av den aktuella marken, som på skissen var angivet som Plångsta 1:1 2. JT och AA som erhållit lagfart på hela fastigheten på grundval av köpebrevet – vilket endast angav att fastigheten Strängnäs Plångsta Fäboda 1:1 överläts – återkallade ansökan om avstyckning.s. 389
2.Tingsrätten menade, med hänvisning till fallet NJA 1982 s. 691 (se nedan), att det krävdes särskilda skäl att inte låta köpebrevet gälla framför köpekontraktet och ansåg inte att RJ hade kunnat styrka att parterna avtalat att något område av fastigheten inte skulle ingå i köpet. Käromålet ogillades. I hovrätten anslöt man sig till tingsrättens uppfattning att köpebrevet normalt anses ha försteg framför köpekontraktet som bevis för parternas slutliga avtal. Då parterna lämnat olika uppgifter om vilka diskussioner som föregått köpet och ingen uppgift om avstyckning nämns i köpekontraktet, anser hovrätten att RN inte kunnat visa på någon gemensam partsavsikt som skulle ha varit en annan än den som framgår av köpebrevet. Hovrätten fastställde – med två skiljaktiga vilka resonerade mer i linje med vad HD senare kom att göra – tingsrättens dom. I Högsta domstolen fokuserar man i domskälen på vad avtalstolkning syftar till, nämligen att utröna vad parterna gemensamt har avsett med avtalet. Kontraktet, menar HD, får normalt anses som ett uttryck för parternas gemensamma avsikt, och köpebrevets främsta funktion är att utgöra ett avslut på köpet. Det är således köpekontraktet som ska utgöra grund för bedömning av avtalsinnehållet (tvärt emot 1982 års fall). Köpekontraktet avser en del av fastigheten och ingen omständighet som tyder på att parterna har ändrat sin överenskommelse efter köpekontraktets upprättande har enligt HD kommit fram. HD fastställer att RN således har bättre rätt till den på kartskissen markerade delen av fastigheten, i enlighet med köpekontraktet som ansågs innehålla parternas gemensamma avsikt.s. 389
3.I fallet NJA 1982 s. 691, som handlade om överlåtelse av tomträtt, var det köpeskillingen som skiljde sig åt mellan de olika handlingarna, och köpebrevet ansågs vara den slutgiltiga överenskommelsen. Enligt Grauers kan köpebrevet ses som en slutgiltig uppgörelse mellan parterna beträffande köpeskillingen. Skillnaden mellan detta fall och det senare fallet från 2016 är, att köpekontraktet har företräde om innehållet i handlingarna skiljer sig åt, men om det kan visas att köpebrevet uttrycker en gemensam partsvilja så blir det köpebrevets innehåll som får vara utgångspunkt, så länge det uppfyller formkraven. Ett köpebrev som inte uppfyller formkraven har inte verkan som köpehandling, men kan eventuellt fungera som kvitto på erlagd köpeskilling.s. 390