Härvid gjordes en hänvisning till NJA 1991 s. 625. I detta fall som avsåg besked om möjlighet att skjuta upp inbetalning av reavinstskatt vid en fastighetsförsäljning fann HD att skadan motsvarade det debiterade skattebeloppet.
Hänvisas från p. 9 (s. 101)
9.Här bör noteras att såväl majoritet som minoritet menade att det ålegat PwC att göra en utredning som innefattade genomgång av vad hovrätterna uttalat i saken. I och med att detta inte gjorts hade man i sin rådgivning förbisett att det inte var så självklart hur man borde se på vad som utgjorde gällande rätt. Majoriteten menade därtill att PwC, efter att ha kommit fram till att rättsläget var oklart, borde ha kontaktat den beslutande myndigheten för att få del av hur man där såg på rättsläget. Om PwC hade gjort vad som kunde krävas av dem hade de kunnat varna sin klient för att det inte var säkert att uppskov skulle beviljas. Om Hemåt, trots att man fått del av denna ”brasklapp”, hade valt att gå vidare med affären hade detta gjorts på egen risk. Som läget nu var fattades beslutet grundat på ett ofullständigt och missvisande material. Majoriteten slog fast, att utgångspunkten för skadebedömningen är att uppdragstagaren faktiskt har orsakat en utgift som denne annars inte skulle ha haft, åtminstone inte vid den aktuella tidpunkten. ”Att detta har inträffat är uppdragsgivarens sak att bevisa.”s. 101