Härvid gjordes en hänvisning till NJA 1991 s. 625. I detta fall som avsåg besked om möjlighet att skjuta upp inbetalning av reavinstskatt vid en fastighetsförsäljning fann HD att skadan motsvarade det debiterade skattebeloppet.
Hänvisas från p. 9 (s. 101)
1.respektive minoritetens skäl I HD beaktades flera olika omständigheter, som avsåg frågeställningar rörande olika avtalsrättsliga spörsmål, men också sådant som kunde få betydelse för om avtalet kunde jänkas med stöd av 36 § AvtL. Tvisten resulterade i en majoritetsdom, där tre justitieråd enades om domskäl och domslut. Minoriteten gjorde i vissa avseenden en annan bedömning än majoriteten och, till skillnad från majoriteten, kom man fram till att friskrivningsklausulen borde kunna jämkas bort. Såväl majoriteten som minoriteten kom i vilket fall fram till att rådgivningen hade varit vårdslös samt att förutsättningarna för att skadestånd skulle kunna utgå var uppfyllda. HD:s majoritet fastslog, att en rådgivare på kontraktsrättslig grund bär ett ansvar gentemot sin uppdragsgivare för skada som orsakats genom oaktsamhet. Vid den oaktsamhetsbedömning som ska göras, är det främst den metod som rådgivaren använt sig av som får betydelse för om kravet på oaktsamhet ska anses vara uppfyllt. Metoden ska vara anpassad till vad uppgiften kräver. Prövningen ska ta sikte på om rådgivaren varit tillräckligt omsorgsfull i sin analys av rättsläget och saken. Härtill fordras att resultatet av utredningen presenteras på ett rättvisande sätt och med välgrundade påpekanden om eventuella osäkerheter i rättsläget.s. 99
2.I detta avseende var minoriteten enig med majoriteten och hänvisade liksom majoriteten till rättsfallet Advokatens skatterådgivning NJA 2019 s. 877 särskilt punkterna 29–32.s. 100
3.Dessa allmänna utgångspunkter låg således till grund för bedömningen av om rådgivaren kunde anses ha uppfyllt vad som kunde förväntas i fråga om utredningen av rättsläget avseende uppskovet med stämpelskatten. Majoriteten fann, att det av utredningen framgick att PwC inte hade genomfört någon närmare undersökning av rättsläget. Utlåtande som hade lämnats av PwC grundade sig på den långa erfarenhet som den ansvarige utredaren hade med god kunskap om koncernförhållande inom aktiebolagsrätten. Majoriteten fann, att aktsamheten måste bedömas med utgångspunkt i hur säkert rättsläget kunde anses vara med hänsyn tagen till de särskilda förhållanden som var aktuella. För att kunna ta ställning till detta gav sig HD härefter in på att utreda rättsläget i fråga om rätt till uppskov med stämpelskatten.s. 100
4.Majoriteten hänvisade till att det av 32 a § stämpelskatteförordningen följer, att inskrivningsmyndigheten under vissa förutsättningar ska bevilja uppskov med betalning av stämpelskatt. En av förutsättningarna för detta är, att både överlåtare och förvärvare ingår i samma koncern, i vilken moderföretaget är ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening, en svensk sparbank eller ett svenskt ömsesidigt försäkringsbolag. Vad gäller överlåtaren anges enbart att denna ska utgöras av en ”juridisk person”. Begreppet bostadsrättsförening omnämns inte i lagrummet.s. 100
5.Efter en genomgång av olika regler om koncernförhållanden noterade majoriteten, att en bostadsrättsförening är en juridisk person, och att den i det avseendet uppfyller förutsättningarna för att som dotterföretag ingå i en koncern enligt 1 kap. 11 § Aktiebolagslagen (ABL). Några motsvarande regler finns inte i bostadsrättslagen, men detta saknar betydelse, eftersom föreningen ändå skulle kunna anses utgöra ett dotterföretag enligt reglerna i ABL.s. 100
6.PwC hade således i och för sig goda skäl för sitt antagande att inskrivningsmyndigheten skulle komma att bevilja uppskov med inbetalning av stämpelskatten. Mot detta stod att situationen var speciell, och att några uttalanden i förarbetena till stämpelskattelagen om vad som gäller när en bostadsrättsförening överlåtes inom en koncern saknades. Frågan hade inte heller behandlats i doktrinen. Med hänvisning till uttalanden i en del rättspraxis, NJA 2009 s. 272 II (uttalanden av Hovrätten) och ett hovrättsavgörande från 2009 menade emellertid HD att PwC hade haft anledning att räkna med risken för att Lantmäteriet skulle kunna komma fram till att uppskov inte skulle beviljas. Med hänsyn till den stora vikt som Hemåt hade förklarat att koncernen fäste vid att några negativa skattekonsekvenser inte fick uppstå, hade det därmed funnits skäl för PwC att undersöka saken närmare, eventuellt genom att ta kontakt med Lantmäteriet. I vart fall hade det ålegat PwC att inte lämna ett besked som kunde uppfattas som att uppskov skulle komma att medges.s. 100
7.PwC:s underlåtenhet att lämna tillräcklig information om rättsläget och hur frågan hade bedömts i rättspraxis innebar, att PwC hade handlat oaktsamt. I diskussionen om ansvarsfriskrivningens eventuella oskälighet konstaterade majoriteten att oaktsamheten dock inte kunde betraktas som grov.s. 101
8.Minoriteten, som i stort delade majoritetens syn på saken, poängterade att oaktsamhetsprövningen ska ta sikte om rådgivaren varit tillräckligt omsorgsfull i sin genomgång och analys av rättsläget och saken. Minoriteten framhöll även att ”Det får också betydelse om rådgivaren har presenterat rättsläget på ett rättvisande sätt, med välgrundade påpekanden om eventuella osäkerheter…” Härefter konstaterades att med beaktande av den stora vikt som Hemåt hade fäst vid att några negativa skattekonsekvenser inte fick uppstå borde PwC ha genomfört sin undersökning grundligare och inte ha lämnat ett reservationslöst besked om att uppskov skulle komma att beviljas. Även minoriteten fann således att PwC hade handlat oaktsamt. Dock ansåg inte heller minoriteten att underlåtelsen att varna för det oklara rättsläget var så allvarlig att oaktsamheten kunde ses som grov.s. 101
9.Här bör noteras att såväl majoritet som minoritet menade att det ålegat PwC att göra en utredning som innefattade genomgång av vad hovrätterna uttalat i saken. I och med att detta inte gjorts hade man i sin rådgivning förbisett att det inte var så självklart hur man borde se på vad som utgjorde gällande rätt. Majoriteten menade därtill att PwC, efter att ha kommit fram till att rättsläget var oklart, borde ha kontaktat den beslutande myndigheten för att få del av hur man där såg på rättsläget. Om PwC hade gjort vad som kunde krävas av dem hade de kunnat varna sin klient för att det inte var säkert att uppskov skulle beviljas. Om Hemåt, trots att man fått del av denna ”brasklapp”, hade valt att gå vidare med affären hade detta gjorts på egen risk. Som läget nu var fattades beslutet grundat på ett ofullständigt och missvisande material. Majoriteten slog fast, att utgångspunkten för skadebedömningen är att uppdragstagaren faktiskt har orsakat en utgift som denne annars inte skulle ha haft, åtminstone inte vid den aktuella tidpunkten. ”Att detta har inträffat är uppdragsgivarens sak att bevisa.”s. 101
10.HD konstaterade att skadestånd förutsätter att det oaktsamma handlandet ska ha påverkat ”förmögenhetsställningen” när rådet gavs och den därpå följande rättshandlingen företogs. Denna kommentar kan troligen föras tillbaka till det faktum att skadan i detta fall bestod i att ett uppskov nekades. Förr eller senare skulle stämpelskatten erläggas. Frågan blir då om det kan anses utgöra en skada att skatten får erläggas nu och inte sen, något HD alltså ansåg vara fallet.s. 102
11.Utöver att referera till NJA 1991 s. 625 hänvisade majoriteten även till NJA 1998 s. 625. Enligt detta avgörande kan en skadevållare inte ursäkta sig med att senare inträffade förhållanden medfört att det felaktiga rådet trots allt gett ett fördelaktigt resultat. Uppdragsgivaren hade i detta fall fått rådet att sälja sin andel i en fastighet. Rådgivaren upplyste emellertid inte sin klient om att transaktionen skulle innebära att denne omedelbart skulle tvingas erlägga reavinstskatt. Fastighetsandelen såldes och uppdragsgivaren ålades att betala in skatten. Sedermera sjönk priset på fastigheten, varför det i efterhand visade sig ha varit en god affär att sälja vid just den tidpunkt då rådet gavs. Då det inte var rådgivarens förtjänst att skadan s.a.s. ”botades” av utvecklingen på fastighetsmarknaden, menade HD att skadevållaren inte med stöd i dessa förhållanden kunde göra gällande att uppdragsgivaren inte hade lidit en skada till följd av rådet.s. 102
12.Skadan borde därmed i det här aktuella fallet svara mot utgiften för stämpelskatten, dvs. 1 507 433 kr.s. 102
13.Minoriteten gjorde samma bedömning som majoriteten i fråga om hur man skulle se på skadebedömningen och drog samma slutsats som majoriteten även med avseende på ersättningsbeloppet.s. 102
14.Med hänvisning till majoritetens skäl konstaterade minoriteten att skadan motsvarade skatteutgiften. Även om minoriteten i vissa delar uttryckte sig på ett annat sätt än majoriteten vad gäller oaktsamhetsbedömningen var det frågan om hur man skulle se på ansvarsbegränsningen som orsakade de största skillnaderna mellan majoritetens och minoritetens domskäl.s. 102
15.Majoriteten fann inledningsvis, att mot bakgrund av omständigheterna utgjorde FAR:s allmänna villkor om rådgivningstjänster, till vilka hänvisning hade gjorts, en del av avtalet. Att Hemåt valt att inte närmare efterfråga innehållet i dessa villkor saknade betydelse eftersom PwC hade varit beredda att tillhandahålla dem om Hemåt hade bett om detta. Villkoren kunde heller inte anses som osedvanliga på området.s. 102
16.De allmänna villkoren innehåller en ansvarsbegränsning, som dock inte gäller om skadan förorsakats genom uppsåt eller grov vårdslöshet.s. 103
17.Här fastslog majoriteten inledningsvis, som redan påpekats ovan, att PwC:s oaktsamhet inte kunde anses vara grov; friskrivningen var således tillämplig om den inte kunde betraktas som oskälig. Diskussionen inriktades följaktligen på frågan om 36 § avtalslagens tillämplighet och huruvida denna lagregel kunde hindra ansvarsbegränsningen från att ges full verkan. Härvid återgavs den vanliga principbeskrivningen av bestämmelsens tillämplighet varvid det betonades att regeln ”förutsätter att det görs en helhetsbedömning av den aktuella situationen.”s. 103
18.Majoriteten konstaterade, att tillämpningen av bestämmelsen alltid ska göras nyanserat på sakliga grunder och med viss återhållsamhet. Det noterades också, att bestämmelsen huvudsakligen är avsedd för konsumentrelationer, och att med avseende på kommersiella förhållanden principen om avtalsfrihet bör ges en särskild tyngd. När det handlar om ett avtal mellan två näringsidkare bör det krävas väsentligt mer än i ett konsumentförhållande för att ett avtalsvillkor ska kunna anses vara oskäligt; detta gäller i synnerhet när det rör sig om jämnstarka parter.s. 103
19.Bedömningen av en ansvarsbegränsnings oskälighet enligt 36 § avtalslagen ”tar i grunden sikte på om begränsningen med hänsyn till samtliga omständigheter utgör en orimlig riskavvägning mellan parterna.”s. 103
20.Mot denna bakgrund tillmättes den omständigheten, att rådgivaren hade ett befogat intresse av att skydda sig mot vårdslösa misstag och förbiseenden en viss betydelse. När det gäller just denna omständighet menade HD, att graden av oaktsamhet, liksom möjligheten för båda parter att försäkra sig, får betydelse för bedömningen av vilken vikt som kan tillmätas uppdragstagarens behov av att skydda sig mot konsekvenserna av eventuella misstag. Hänsyn ska även tas till hur centralt det åtagandet är, som har åsidosatts. Ytterligare en omständighet som kan spela roll är hur ansvarsbegränsningen förhåller sig till den avtalade ersättningen för tjänsten.s. 103
21.Majoriteten fann att ansvarsbegränsningen i de nu berörda avtalsvillkoren, som är avsedda för olika slags uppdrag, inte kunde anses som oskälig i sig. Det avgörande var om ansvarsbegränsningen framstod som oskälig i den här uppkomna situationen.s. 103
22.Majoriteten ansåg inte att det spelade någon roll att de allmänna villkoren, som hade lagts fram av PwC, inte hade varit föremål för någon individuell förhandling.s. 104
23.Mot detta vägdes så, att PwC hade åtagit sig att utreda en preciserad fråga inom ramen för den egna expertisen. Själva kärnan i uppdraget var Hemåts intresse av att få ett fullgott underlag för bedömningen av skattekonsekvensen av en överlåtelse. Hemåt hade gjort klart att man inte ville råka ut för några negativa konsekvenser med avseende på stämpelskatten. Det framstod som förutsebart för PwC vilken skada som ett felaktigt råd skulle kunna medföra för Hemåt. Vidare hade PwC möjlighet att försäkra sig mot risken för konsekvensen av en felaktig eller ofullständig rådgivning. Ansvarstaket i friskrivningsklausulen på 10 prisbasbelopp, dvs. ungefär 450 000 kr, framstod som lågt i förhållande till hela uppdragets art och omfattning – innefattande den överblickbara ekonomiska risk som stod på spel – och det arvode som PwC hade betingade sig för rådgivningen, i detta fall drygt 100 000 kr.s. 104
24.Härefter noterade majoriteten att graden av oaktsamhet var av central betydelse för om ansvarsbegränsningen skulle jämkas. I det avseendet fann majoriteten att det vid juridisk rådgivning inte går att helt undvika att det någon gång uppkommer en skada som sammanhänger med ett eller annat förbiseende eller med annan oaktsamhet av mindre kvalificerat slag. Enligt majoriteten framstår det därför som normalt att ett en uppdragstagare skyddar sig mot omfattande krav på ersättning genom att i avtalet införa en klausul om ansvarsbegränsning.s. 104
25.Mot bakgrund av att PwC:s oaktsamhet fick anses ha varit förhållandevis begränsad, fann majoriteten vid en samlad bedömning att det inte fanns skäl att jämka ansvarsbegränsningen. Skadeståndet fastställdes således till att uppgå till 444 000 kr, dvs. tio prisbasbelopp.s. 104
26.Minoriteten nådde fram till en annan slutsats än majoriteten, men det var i stort sett samma förhållanden som togs upp i domskälen.s. 104
27.Liksom majoriteten anförde minoriteten att man måste göra en nyanserad bedömning i förhållande till helhetssituationen.s. 104
28.Minoriteten delade majoritetens inställning att PwC inte hade agerat grovt vårdslöst. Emellertid menade minoriteten att PwC hade gjort sig skyldig till en inte obetydlig oaktsamhet som var klart klandervärd.s. 104
29.Av allt att döma verkar minoriteten ha sett strängare på PwC:s sätt att genomföra utredningen samt på underlåtenhet att varna för riskerna med den planerade transaktionen än vad majoriteten gjorde.s. 104
30.Minoriteten anförde samma synpunkter som majoriteten när det gäller frågan om de övriga omständigheter som skulle läggas till grund för bedömningen av oskäligheten i det här aktuella fallet. Man delade även majoritetens uppfattning avseende bestämmelsens tillämpning på kommersiella avtal. Liksom majoriteten hänvisades i denna del till SOU 1974:83 s. 109 f.s. 104
31.Även minoriteten framhöll att bedömningen av ansvarsbegränsningens oskälighet ska göras med hänsyn tagen till om den utgör en orimlig riskavvägning mellan parterna.s. 105
32.Minoriteteten delade majoritetens uppfattning om att det i rådgivningsverksamhet inte går att undvika, att det någon gång uppkommer skador som hänger samman med ett eller flera förbiseenden, eller som beror på oaktsamhet av ringa slag. Det framhölls därför att ”Det framstår normalt som rimligt att en uppdragstagare genom ansvarsbegränsning kan skydda sig mot att sådana skador ger upphov till omfattande ersättningsskyldighet.” Minoriteten påtalade även att det förhållandet att ansvarsbegränsningen var avsedd för olika slags uppdrag inte gjorde att den kunde anses vara oskäligt i sig, trots att villkoret föreskrev ett generellt takbelopp och därtill i praktiken innebar en väsentlig friskrivning från förpliktelserna i avtalet.s. 105
33.Minoriteten menade emellertid att, med tanke på uppdragets omfattning och det arvode som hade betalats, var taket för hur mycket skadestånd som kunde utgå lågt och det gjorde att friskrivningen framstod som ”anmärkningsvärt obalanserad ”. Det sagda kan jämföras med majoriteten som enbart konstaterade att taket framstod som lågt. Minoriteten uttrycker sig i denna del mera kraftfullt än majoriteten och verkar även i denna del inta ett strängare förhållningssätt än majoriteten.s. 105
34.I likhet med majoriteten påtalade minoriteten att man måste beakta att den friskrivande parten är en kvalificerad aktör på området, liksom att det kan finnas ett befogat intresse av att skydda sig mot misstag och förbiseenden. Liksom majoriteten framhöll även minoriteten att hänsyn får tas till möjligheten att skydda sig genom försäkring, liksom hur centralt det åtagandet är som har åsidosatts.s. 105
35.Vad gäller möjligheten att försäkra sig fastslog minoriteten att PwC hade kunnat skaffa sig ett ansvarsskydd som omfattade oaktsam rådgivning, alltmedan uppdragsvaren Hemåt saknat möjlighet att försäkra sig mot konsekvenserna av ett felaktigt råd.s. 105
36.Till skillnad från majoriteten, som ansett att det inte hade någon större betydelse att friskrivningen fanns införd i de allmänna villkor som inte hade varit föremål för någon individuell förhandling, (jfr punkt 37) ansåg minoriteten att detta var en omständighet som måste beaktas i bedömningen.s. 105
37.Minoriteten menade vidare att Hemåt inte direkt kunde sägas ha haft en underlägsen ställning i förhållande till PwC, men mot detta ställdes att PwC var en kvalificerad och stor aktör som hade åtagit sig ett precist uppdrag inom sitt specialområde. Det var därtill förklarligt att man från Hemåts sida inte hade ägnat ansvarsbegränsningen tillräcklig uppmärksamhet. Till yttermera visso var det själva kärnan i PwC:s förpliktelse som hade åsidosatts. PwC:s råd kunde ses som gränsande till en försäkran om att ingen stämpelskatt riskerades.s. 105
38.Minoriteten tillade dessutom att en ansvarsbegränsning för oaktsamhet i just det här fallet inte kunde sakligt motiveras med att det hade varit svårt att överblicka följderna av ett misstag av det angivna slaget. Tvärtom var skadan ytterst förutsebar för PwC, nämligen att Hemåt skulle drabbas av skyldigheten att betala stämpelskatt motsvarande 4,25 % av fastighetens taxeringsvärde.s. 106
39.I sin samlade bedömning kom minoriteten fram till att det skulle vara oskäligt om ansvarsbegränsningen skulle urholka PwC:s ansvar för den skada som man av oaktsamhet hade orsakat Hemåt. Därmed bröt 36 § avtalslagen genom ansvarsbegränsningen och PwC ansågs skadeståndsskyldig fullt ut.s. 106