När vi använder begreppet insolvensrätt avser vi också rekonstruktionsrätt, trots att inledandegrunden för företagsrekonstruktion i strikt bemärkelse inte är insolvens, utan illikviditet eller risk för insolvens, se 2 kap. 10 § lagen om företagsrekonstruktion. Detta bruk av insolvensbegreppet är vanligt. Se exempelvis Mellqvist & Welamson, Konkurs, 13 uppl., 2022, som har undertiteln Och annan insolvensrätt. I monografin behandlas företagsrekonstruktion. Även HD har anammat den något mer vidsträckta betydelsen av begreppet insolvensrätt: ”Genom lagen om företagsrekonstruktion infördes ett nytt insolvensrättsligt förfarande.”, NJA 2019 s. 731, HD p. 23.
Hänvisas från p. 4 (s. 315)
4.På senare år har det skett en rättsutveckling i frågan om mervärdesskattefordrans status i rekonstruktion på framför allt två sätt: För det första har det kommit praxis från EU-domstolen som förändrat hur vi ska klassificera det offentliga ackordet mervärdesskatterättsligt, vilket har gjort tidigare texter om frågan delvis inaktuella. Denna nya domstolspraxis får också implikationer avseende hur vi ska klassificera skulduppgörelsen. För det andra har det skett en rättsutveckling beträffande hur vi ska avgöra frågor om fordrans uppkomst. Tidigare var det vanligt att utgå från fordringstypen, vilket skulle göra frågan om mervärdesskattefordrans uppkomst till en mervärdesskatterättslig fråga. Numera har i stället HD och HFD framför allt utgått från den bestämmelse som ska tillämpas i det enskilda fallet. Det gör att den här aktuella frågan blir en insolvensrättslig fråga. Det skapar i sin tur en motsättning mellan olika rättskällor när det gäller statusfrågan.s. 315