1.Det finns skäl att särskilt uppmärksamma den fråga som idag är särskilt kontroversiell inom den samiska fastighetsrätten. Enligt Girjasdomen (NJA 2020 s. 3) har Girjas sameby i strid med 31 § RNL rätt att upplåta jakt- och fiskerätt, en bedömning vilken föranlett flera andra samebyar att föra talan mot staten om en motsvarande rättighet. Frågan om upplåtelserätten är kontroversiell och har medfört en delvis upprörd diskussion i massmedia. Den var ett väsentligt skäl att tillsätta Renmarkskommittén år 2021 och torde ha varit ett likaså väsentligt skäl att återkalla utredningsuppdraget år 2024, sedan kommittén tycktes vara inne på lösningar som utvidgade Girjasregeln till att gälla i flertalet samebyar. Kommitténs omfattande rättshistoriska undersökningar tydde på att rättsläget i varje fall i Norrbotten och Västerbotten i stort sett liknade läget i Girjas och därför motiverade liknande regler. (Se delbetänkandet SOU 2023:46.) Åtminstone för den borgerliga regeringen torde detta ha framstått som oacceptabelt och kan väntas så småningom leda till en ny utredning med nya direktiv. Det synes emellertid inte vara lätt att komma till ett väsentligen annorlunda resultat med en liknande metod som Renmarkskommittén använde. Renskötselrätten med dess åtföljande rättigheter är ju grundlagsskyddad, och en förändring går därför inte att genomföra med vanlig lagstiftning.s. 519
2.I de pågående tvisterna om upplåtelserätt i olika samebyar har staten nu, i motsats till i Girjasmålet, åberopat att upplåtelseförbudet i 31 § RNL ska tillämpas oavsett om jakt- och fiskerätten kan anses tillkomma samebyarna. Godtas den invändningen behöver inte staten tillgripa expropriation. Det är samma ståndpunkt som staten intog i skattefjällsmålet, där HD:s majoritet med ganska utförlig motivering ansåg förbudet inte innebära någon diskriminering av samebyarna; några förarbeten eller prejudikat har inte åberopats. Frågan är om ståndpunkten kan vidhållas med hänsyn till utvecklingen efter skattefjällsdomen, bl.a. införlivandet med Europakonventionen med dess diskrimineringsförbud och krav på respekt för egendomsrätten, och utvecklingen rörande urfolksrättigheter.s. 519
3.Staten har som skäl för sin ändrade ståndpunkt åberopat flera olika grunder, delvis liknande dem som HD anförde i skattefjällsmålet som skäl för att RNL:s regel godtogs. Bl.a. har framhållits att den första renbeteslagen — 1886 års lag — liksom RNL till stor del inneburit en positiv särbehandling av samerna, som fått särskilda befogenheter och ett särskilt skydd, varvid deras rättigheter över vidsträckta områden i statens ägo lagfästs. Mot detta kan invändas att dels deras rättigheter till stor del stämt med vad som redan tillkommit dem på grund av urminnes hävd eller sedvana, dels upplåtelseförbudet inte haft något samband med några andra förmåner som lagstiftaren gett samerna; det utgör ingen konsekvens av ett gynnande i andra avseenden. Över huvud taget ger inte diskrimineringsregeln i 2 kap. 12 § RF något stöd för en sådan allsidig bedömning av den diskriminerade partens rättsställning i stort.s. 519
4.Staten har också gjort gällande att förbudet påkallats av angelägna allmänna intressen, men inte heller detta nämns i 2 kap. 12 § RF som skäl för att åsidosätta regeln; för övrigt kan diskuteras om en misstanke att en minoritetsgrupp avser att på något sätt ordna sin verksamhet i enlighet med sina egna intressen räcker till för att motivera ett ingrepp i gruppens egendomsrätt. Åberopas proportionalitetssynpunkter, kan invändas att kravet att ingreppet ska vara nödvändigt för att uppnå det avsedda målet inte är uppfyllt; det finns mindre ingripande alternativ, t.ex. en kontroll över de villkor som en sameby kan tänkas uppställa.s. 520
5.Staten har här tonat ned betydelsen av samebyarnas urminnes hävd och gjort gällande att enligt skattefjällsdomen rennäringslagstiftningen var tillämplig också på rättigheter uppkomna på denna grund. Det bör emellertid framhållas att enligt HD:s domskäl urminnes hävd rentav skulle kunnat medföra äganderätt för en sameby om frågan uppkommit i nordligare delar av Sverige (alltså just där samebyar för närvarande tvistar med staten om upplåtelserätten). Beträffande RNL:s räckvidd kan vidare framhållas, att — vid sidan av hänvisningar till RNL:s regler om jakt och fiske — både jaktlagens och fiskelagens övergångsregler föreskriver att jakt- och fiskerätt grundad på urminnes hävd fortfarande gäller, ett förhållande som inte den senare utvecklingen lär ändra på. Varken skattefjällsdomen eller gällande lagstiftning lär därför innebära att RNL exklusivt skulle reglera samebyarnas jakt- och fiskerätt.s. 520
6.Sammanfattningsvis kan sägas att det är mycket tveksamt om skälen för statens ändrade ståndpunkt räcker till för att motivera ett diskriminerande upplåtelseförbud.s. 520
7.Skulle HD inte godta statens uppfattning på denna punkt torde staten behöva ta till expropriation för att behålla lösningen i 31 § RNL; något annat sätt att ta ifrån samebyarna deras upplåtelserätt är svårt att finna. Staten får lösa in samebyns upplåtelserätt i alla de fall där den tycks gälla. Rätten skulle alltså exproprieras till förmån för det allmänna, dock utan att inkomsterna från upplåtelserna skulle tas i anspråk — något som inte ens synes ha diskuterats. Det skulle alltså inte bli fråga om ett totalt övertagande av jakt- och fiskerätten.s. 520
8.En expropriation av detta slag lär kräva ett tillägg i ändamålsreglerna i 2 kap. ExprL. Både syftet — att underlätta allmänhetens möjlighet till jakt och fiske — och föremålet för expropriationen, alltså en upplåtelserätt, är svåra att förena med lagens regelsystem. Möjligen kan 2 kap. 9 § ExprL — alltså rörande expropriation bl.a. för mark för friluftsliv — åberopas, men då får paragrafen tolkas extensivt, till nackdel för den enskilde. Det stämmer mindre väl med tanken bakom uppräkningen av expropriationsändamål i 2 kap.s. 521
9.Att enbart en befogenhet utan åtföljande ekonomiska rättigheter på detta vis exproprieras saknar såvitt känt motsvarighet i tidigare praxis. Expropriationsersättningen måste medföra åtskilliga problem. Vidare blir frågan vilka rättigheter expropriationen ska omfatta. Staten har anledning att expropriera den motsvarande upplåtelserätt som kan tänkas föreligga för andra samebyar med liknande förhållanden som i Girjas; men var ska gränsen dras för expropriationen? Och kan man expropriera en befogenhet som inte är klart utredd och — såvitt framgår — egentligen inte erkänns av den exproprierande regeringen? Det är i vart fall inte fråga om någon olaglig verksamhet som regeringen ingriper mot.s. 521
10.Dessutom medför en expropriation beträffande vissa samebyar att diskrimineringsfrågan återigen uppkommer. Det är också här fråga om ett ingrepp som riktar sig mot en minoritetsgrupp. Har förbudet enligt 31 § ansetts diskriminerande ligger det nära till hands att anse också ett expropriationsbeslut enbart rörande vissa samebyar som en otillåten särbehandling. Man får då bestämma kretsen av exproprierade på annat vis, t.ex. att man exproprierar all jakträtts- och fiskerättsupplåtelse i fjällmarken eller på renskötselområdet. Men i så fall får man med en rad rättigheter för markägare som inte på något sätt visat benägenhet att begränsa sina upplåtelser. Det är naturligtvis ingen lyckad lösning — den kommer att väcka protester i vida kretsar som på goda grunder ansett sig stå utanför rådande konflikter om upplåtelserätten.s. 521
11.Om lagstiftaren tillgriper expropriation, uppkommer på detta vis en rad svårbedömda frågor delvis av politisk art. Man kan inte ta ifrån samebyarnas deras grundlagsskyddade upplåtelserätt genom att bara ändra RNL. I vart fall har det tydligen framstått som principiellt viktigt för nuvarande regering att hindra samebyarna från att förfoga över sin jakt- och fiskerätt. Det skulle utgöra ett sådant angeläget allmänt intresse som krävs för expropriation.s. 521