Stycket

4.Kvar att bedöma är då vad som ligger i de små orden ”fog” och ”bör”. Åtminstone ”bör” skulle kunna avse ett beviskrav, som i så fall rimligtvis skulle vara lägre än såväl ”inse” — som torde behöva styrkas — som ”måste inse”, som anses medföra en begränsad bevislättnad i förhållande till den närmast omöjliga uppgiften att styrka en motparts faktiska insikt. Vad HD i Suterränghuset på Ekerö (NJA 2021 s. 353) p. 11 angav om beviskrav antyder emellertid att det egentligen inte finns någon skillnad i beviskrav mellan att vetskap om en omständighet skall styrkas, att den bara måste anses föreligga, eller att det räcker om en part bara borde ha uppfattat omständigheten: Om näringsidkaren gör gällande att reklamation har skett för sent med hänvisning till att konsumenten hade märkt felet tidigare än vad han eller hon har uppgett, ligger bevisbördan för att så har varit fallet på näringsidkaren. Beviskravet bör vara det som normalt gäller i tvistemål. Någon gång kan det finnas bevisning rörande konsumentens subjektiva kännedom om felet. I normalfallet blir det emellertid fråga om en objektiverad bedömning. Vid en sådan får bl.a. felets karaktär och omfattning betydelse. Om omständigheterna objektivt sett är sådana att det framstår som mer eller mindre uteslutet att konsumenten efter en viss tidpunkt var okunnig om felet, får kunskap om felet anses ha förelegat från den tidpunkten. Med ”bör” kan emellertid också avses en objektiv norm. Detsamma gäller ”fog”. Man bör — och har fog för att — uppfatta kommunikation på ett sätt som svarar mot hur andra personer skulle uppfatta den. Det gäller åtminstone om dessa andra personer har samma förutsättningar för sin uppfattning som den faktiska mottagaren har. Beviskravet — i den mån någon bevisning alls behövs, eftersom det snarare är fråga om en rättslig bedömning — är i så fall rimligtvis att omständigheten skall styrkas, men bevistemat är inte längre insikt utan i stället vad dessa andra personer skulle ha insett.s. 471