Den som är mer intresserad av resonemang av denna typ kan med fördel läsa avsnitt 12.5 i SOU 2024:48. 1 2 Prop. 2020/21:18 s. 10 ff. 13 Med verkställighet i kriminalvårdsanstalt avses även verkställighet som genomförs utanför anstalten, t.ex. vid en särskild utslussningsåtgärd enligt 11 kap. fängelselagen. Den gäller dock inte vid avtjänande genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, där rättsföljden vid misskötsamhet i stället är att den dömde får avtjäna resten av straffet i kriminalvårdsanstalt, se t.ex. prop. 2020/21:18 s. 14 och 29. 14 SFS 2021:74 och prop. 2020/21:18 s. 10 ff. 1 5 Se om detta i prop. 2020/21:18. 1 6 Att åtgärden ska vara lämplig innebär att hänsyn måste tas dels till den intagnes individuella förutsättningar att genomföra en viss åtgärd, t.ex. när det gäller språkkunskaper eller psykisk hälsa, dels att åtgärden går att genomföra med hänsyn till bl.a. säkerhetsaspekter och resurser på den aktuella anstalten, se a.prop. s. 15. Se också allmänna råd FARK Fängelse till 12 kap. 2 § fängelselagen och 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken. 17 Prop. 2020/21:18 s. 16 f. och 29. Ålderspensionärer har inte sysselsättningsplikt och då dessa åtgärder ofta sker inom ramen för sysselsättning i anstalt är det i normalfallet misskötsamhet i ärenden om varning som kan läggas till grund för prövningen av uppskjuten villkorlig frigivning i denna kategori. 1 8 Statistik erhållen från Kriminalvården. 1 9 Kriminalvården, Årsredovisning 2023 s. 44. 2 0 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 75: ”Efter lång tids inspärrning omsider utsänd ur fängelset direkt till oinskränkt frihet, mötes den straffade i många fall af svårigheter sådana, att endast den bäst rustade skulle vara i stånd att utan hjelp öfvervinna dem.” 21 Betänkande och förslag af den af kongl. maj:t den 25 maj 1900 tillsatta komité för afgifvande af förslag om skärpning af vissa frihetsstraff och om vilkorlig frigifning äfvensom för utredning af frågan om vilkorlig straffdom m. m. (Betänkande av den 17 maj 1902) s. 78 f. 22 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 77. Den villkorliga frigivningen springer ur det progressiva fångvårdsystemet, vilket växte fram i många europeiska länder, efter att ha startat i England, under 1800-talet. Kort handlade det om att låta just progression leda till förmåner på ett eller annat sätt. I England verkställdes straffet till exempel i tre stadier, varav det inom den andra fanns fyra klasser. För att röra sig mellan klasserna var det upp till fången att samla in marks — vid ett visst antal marks förflyttades denne en klass, och varje högre klass medförde vissa, mycket begränsade förmåner. Arbetsflit gav marks, och dåligt uppförande kunde leda till att fången förlorade marks. Det sista stadiet var den villkorliga frigivningen, och det förstod i England närmast som en rätt, det vill säga en slags obligatorisk straffavkortning, se Hagströmer, Om frihetsstraffen s. 24 ff. Densamme skriver om den villkorliga frigivningen: ”På samma gång den verkar tillbaka på hela strafftiden såsom den kraftigaste sporre till ansträngda bemödanden, är den ett vidare utförande af den tanke, som ligger till grund för öfvergångsanstaltens eller förmedlingen emellan fängelset och friheten. Måttet af handlingsfrihet vidgas här ansenligt, men ansvaret för dess missbruk är också skärpt. Bryter den frigifne emot de vilkor, hvarå friheten gifvits honom, blir han densamma förlustig och försattes tillbaka in i straffanstalten. På detta sätt vinnes den stora fördelen, att den frigifne erhåller det starkaste motiv för till en lagenlig vandel just under den period som erfarenheten visat vara den farligaste, tiden närmast efter frigivningen. Detta förutsätter dock, att stadgandet om frihetens återkallighet verkligen blir strängt upprätthållet, och detta är, efter hvad utlandets erfarenhet tillfyllest ådagalagt, icke möjligt, om ej den frigifne underkastas en särskild tillsyn, och vissa förpligtelser åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning af denna.”, se a.a. s. 215. 23 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 75 ff. och prop. 1906:49 s. 12. Liknande företeelser hade funnits redan i strafflagen, till exempel skedde en avkortning av straffarbete som verkställts i enrum, då de ansågs leda till en skärpning av straffet jämfört med straffarbetsfångar, som t.ex. träffade andra, och därför måste skillnaden utjämnas med viss straffavkortning. Inte villkorlig frigivning som sådan, men ändå en form av straffavkortning genom frigivning i förväg, dock vilande på helt andra skäl, se Hagströmer, Om Frihetsstraffen s. 156. Från fängelsestraff skedde dock ingen avkortning, se a.a. s. 159. Här ansågs isoleringen vara en förmån, och inte som en skärpning. I Finland infördes villkorlig frigivning 1889, i Norge år 1900, i Danmark 1930 och på Island år 1940. I de båda sistnämnda länderna hade villkorlig frigivning förekommit i form av benådning sedan 1800-talet, se NU A 1978:6 s 20. 24 Thyrén, Principerna för en strafflagsreform. Del I — Straffets sociala uppgift. Straffsystemet s. 86 ff. och del III s. 146 f. 2 5 SOU 1923:9 s. 269 ff. 26 Prop. 1918:375 s. 33 ff. 27 A.st. 28 Prop. 1943:252 s. 12. 2 9 SOU 1938:25 s. 33 ff. och prop. 1943:252 s. 27 ff. I betänkandet hade föreslagits att vissa långtidsfångar (strafftider över tre år) skulle kunna friges efter halva strafftiden. Detta mötte dock betydande remisskritik då det ansågs sätta allmänpreventionen alltför mycket åt sidan, vilket departementschefen instämde i, se a.prop. s. 31 f. 30 I propositionen hade såsom förutsättning vid sidan av detta krav uppställts att hänsyn till den allmänna laglydnaden inte påkallade fortsatt frihetsberövande. Detta korrigerades av riksdagen efter förslag av första lagutskottet. Första lagutskottet fann att genom det krav på hänsynstagande till allmänpreventionens intresse, som fått uttryck i detta stadgande, den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden på ett sätt som varken var motiverat av praktiska eller teoretiska grunder. Brottets svårhet hade redan beaktats av domstolen; en ny bedömning härav i administrativ väg måste därför komma att verka som en korrigering av domstolarnas straffmätning. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen att tilläggsbestämmelsen skulle utgå. Se Schlyter i SvJT 1943 s. 594. 31 Styrelsen bestod vid handläggningen av sådan fråga av generaldirektören eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i styrelsen som kungen bestämt samt två av kungen utsedda sakkunniga, av vilka den ene skulle vara eller ha varit innehavare av domarämbete. 3 2 Prop. 1961:125 s. 10 f. och SOU 1956:55 s. 96 ff. 33 Fångvårdsstyrelsen framställning citerad i prop. 1961:125 s. 5 f. 34 Prop. 1962:10 del C s. 254 och 599. En ändring i sak infördes dock, och det var att prövotiden alltid skulle bestämmas till minst ett år. Ändringen motiverades med att den gällande minsta prövotiden, sex månader vid strafftider kortare än ett år, ansågs för kort för att kunna garantera effektiv eftervård. Balkens ikraftträdande skulle också innebära en väsentligt förstärkt frivårdsorganisation. 35 Prop. 1965:159 s. 10. 3 6 Prop. 1965:159 s. 25 ff. samt Ds Stencil Ju 1965:3. I departementspromemorian hade föreslagits att frigivning skulle ske redan efter halva strafftiden, vilket då var möjligt i Danmark, Finland och Norge. Departementschefen ansåg dock att en sådan generell ändring (från två tredjedelar till hälften) var för långtgående och därför infördes en kompletterande bestämmelse i stället, se a.prop. s. 27. Den var avsedd att användas när det i det enskilda fallet var starkt motiverat ur resocialiseringssynpunkt att den dömde frigavs tidigt. 37 Prop. 1965:159 s. 7 f. och 25 ff. Det nordiska verkställighetsarbetet reglerades genom lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete mellan Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., som trädde i kraft den 1 juli 1963. 38 Prop. 1965:159 s. 26. 39 A.prop. s. 20 f. 4 0 A.prop. s. 26 f. 41 Prop. 1972:67 s. 30 ff., där det anges att ”s.k. hälftenfrigivning torde därför endast i undantagsfall vara motiverade gällande dem.” Se dock statistik i SOU 2024:48 kap. 3 som snarare visar att det är synnerligen ovanligt med återfall i allvarlig brottslighet. 42 Se t.ex. prop. 1974:20 s. 103 och de synpunkter som kriminalvårdsnämnden lämnat angående just förutsebarheten. 43 Se t.ex. prop. 1980/81:76 s. 101, där det anges att hälftenfrigivningen inte tillämpades gällande just detta klientel. 44 SOU 1972:64 s. 158–164 och Ds Ju 1973:3, som utarbetades på grundval av förslagen i betänkandet och de riktlinjer som ställdes upp i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973:1 bilaga 4). Se också prop. 1973:13. 4 5 Prop. 1974:20 s. 101. Enligt lydelsen dessförinnan skulle vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen (i lydelse 1965:620). 46 Prop. 1974:20 s. 101 ff. efter förslag i SOU 1972:64. Betänkandet innehåller riktlinjer för en genomgripande reform men inga lagförslag. Dessa utarbetades därför i promemorian Ds Ju 1973:9 med förslag till ändrad lagstiftning när det gäller anstaltsvården. 47 Prop. 1978/79:212 s. 62 och 66 ff. samt SOU 1977:83 s. 179 ff. Flertalet nordiska länder hade redan sänkt minimitiden, se NU A 1978:6. Betänkandet Tillsynsdom (SOU 1977:83) innehöll också vissa mer genomgripande ändringsförslag avseende villkorlig frigivning. Sådan skulle inte beviljas i de fall intensiv övervakning eller fortsatt frihetsberövande av särskilda skäl var påkallat för att motverka återfall i brott. Det skulle finnas särskild anledning att befara återfall i brott, vilket kunde bero på händelser som inträffat under anstaltstiden, till exempel upprepade rymningar, permissionsmissbruk eller annan misskötsamhet i anstalten, som narkotikahantering eller våldsanvändning. Således föreslogs en återgång till det som gällt före 1974. Det var nu inte fråga om att bedöma om anstaltsvistelsen skulle förlängas, utan om vilken slags frivård som skulle anordnas efter frigivningen, varför en sådan återgång ansågs acceptabel. Dessa förslag genomfördes dock inte eftersom den villkorliga frigivningen skulle tas upp till samlat övervägande inom kort, se SOU 1977:83 s. 179 och prop. 1978/79:212 s. 66. 48 Prop. 1980/81:76 s. 48 och Ds Ju 1979:5. 49 Denna särbehandling skulle enligt ett förslag i prop. 1973:37 gälla också terrorister som dömts för brott i Sverige till en frihetsberövande påföljd om minst två år, en skrivning som riksdagen accepterat. 50 Ds Ju 1979:5 i prop. 1980/81:76 s. 99 och 131 f. Om den dömde var under 23 år ansågs det vara fråga om allvarlig brottslighet redan vid strafftider om 1 år och 6 månader. Samma praxis tillämpades för fängelsedömda i femtioårsåldern eller äldre. Detta hade kritiserats i t.ex. Brå-rapport 1977:7 och av kriminalvårdsnämnden. 5 1 Prop. 1980/81:76 s. 48 f. 52 A.prop. s. 49 och 61. Förslaget ligger nära det som föreslagits i nordiska straffrättskommitténs betänkande NU A 1978:6. En påtaglig och särskilt stor risk för snabbt återfall i grova brott skulle kunna vara skäl för senareläggning av villkorlig frigivning vid grova våldsbrott och vid allvarlig brottslighet som bedrivits i organiserad eller yrkesmässig form. 53 Prop. 1981/82:153 och SOU 1981:92. Att vissa frågor skulle förtidsbehandlas hade riksdagen gett till känna till regeringen, se JuU 1978/79:9 och rskr. 1978/79:53. 5 4 Prop. 1981/82:153 s. 8. Ett ytterligare skäl för reformen var den oroande beläggningssituationen i Kriminalvårdens anstalter — ett argument som är lika aktuellt i dagsläget. Se vidare SOU 2024:48 avsnitt 14.3 om överbeläggningens effekter. 55 SOU 1981:92 avsnitt 3.1.3, prop. 1982/83:85 s. 33 f., Ds Ju 1979:5 s. 41 och NU A 1978:6 s. 17. 56 A.st. 57 SOU 1981:92. De ursprungliga direktiven för Fängelsestraffkommittén innebar att den skulle göra en förutsättningslös utredning om den villkorliga frigivningen. Genom tilläggsdirektiv angavs dock att en utgångspunkt skulle vara att övervakningsnämnderna borde avskaffas, och om systemet med villkorlig frigivning skulle vara kvar, kommittén i första hand borde pröva en lösning som innebar att villkorlig frigivning för korttidsdömda skulle ske obligatoriskt sedan en viss kvotdel av straffet hade avtjänats. 58 SOU 1981:92 s. 89. Redan i detta delbetänkande framfördes att förslaget var avsett som en tillfällig lösning och att kommittén avsåg komma tillbaka till frågan i sitt huvudbetänkande, vilket skedde i Påföljd för brott (SOU 1986:13–15). 59 A.bet. s. 97 ff. 60 A.bet. s. 101. 6 1 A.bet. s. 104. 62 Prop. 1982/83:85 s. 29 f. 63 A.prop. s. 31. 64 A.prop. s. 33. 65 A.prop. s. 35 f. 6 6 A.prop. s. 39 f. 67 A.st. 6 8 A.prop. s. 45 ff. 69 A.prop. s. 48. 70 A.prop. s. 51. 7 1 SOU 1986:14 s. 87 f. 72 SOU 1986:14 s. 89 f. Högsta domstolen slog i NJA 1983 s. 899 fast att straffmätningen inte skulle påverkas av halvtidsreformen. 73 A.bet. s. 90 ff. 74 Prop. 1991/92:100, bilaga 3 s. 46. Straffsystemkommittén kom sedermera att tillsättas, dir. 1992:47. 75 I propositionen föreslogs en minimitid om en månad men det ändrades av lagutskottet till två månader, se Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU19. 76 Om strafftiden var längre än ett år men kortare än två år, fick villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år hade avtjänats. Om strafftiden var två år eller mer och någon påtaglig återfallsrisk inte förelåg kunde frigivning ske redan efter att halva strafftiden avtjänats. 7 7 Prop. 1992/93:4 s. 21 f. 78 A.prop. s.25 f. med vidare hänvisning till prop. 1982/83:85 s. 123. 79 A.prop. s. 28. 80 A.prop. s. 29. 81 A.prop. s. 21. Ju 1992:07, dir. 1992:47 och dir. 1994:45 som resulterade i Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91). 82 A.st. 8 3 Bedömningen av vilken typ av misskötsamhet som det skulle vara fråga om borde i huvudsak kunna ansluta till de skäl som för närvarande åberopades av kriminalvårdsmyndigheterna för disciplinär bestraffning. Här kan bl.a. hänvisas till Kriminalvårdsstyrelsens Allmänna råd (ARK 1993:1). Det kunde vara frågan om rymningar eller rymningsförsök, arbetsvägran, berusning, befattning med narkotika (som inte föranleder åtal), vägran att lämna urinprov, våld eller hot mot tjänsteman (som inte föranleder åtal), våld eller hot mot medintagen (som inte föranleder åtal) och innehav av otillåtet föremål, se prop. 1997/98:96 s. 185. Permissionsmissbruk skulle även fortsättningsvis hanteras inom ramen för permissionsinstitutet, men någon gång kunde man tänka sig att det också påverkade beslutet om villkorlig frigivning, till exempel då det inte finns någon permission att dra in. 84 Prop. 1997/98:96. 85 I direktiven angavs dels att frigivning i normalfallet borde ske efter två tredjedelar av avtjänad strafftid, dels att det fanns starka skäl att låta frigivningstidpunkten styras av fakultativa regler. 86 Prop. 1997/98:96 s. 79. 8 7 A.prop. s. 118 f. 88 A.prop. s. 120 och 126. 89 A.prop. s. 121. 90 Se 47 § andra stycket 2 lagen [1974:203] om kriminalvård i anstalt. Systemet hade inneburit att den intagne kunde tilldelas varning eller ett beslut om att en viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skulle räknas in i verkställighetstiden. Det var således fråga om ett tidstillägg. I och med att möjligheten att besluta om senareläggning nu infördes avskaffades alltså möjligheten att besluta om tidstillägg, men möjligheten att meddela varning behölls. 9 1 Prop. 1997/98:96 s. 126. 92 Vid disciplinära bestraffningar krävdes att misskötsamheten skulle ha ägt rum när den intagne befann sig inom anstalten eller utom anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. 93 A.prop. s. 127. 94 Prop. 2005/06:123 s. 20. 9 5 A.st. 96 A.prop. s. 53. 97 A.prop. s. 54. 98 A.st. 99 A.st. 1 00 I begreppet föreskrifter omfattas all normgivning som gäller för den intagne, dvs. såväl lagar och förordningar som Kriminalvårdens föreskrifter och anstaltens lokala ordningsregler. Med villkor avses annat som är bindande för den intagne, t.ex. vad som är bestämt i hans eller hennes verkställighetsplan. 101 Prop. 2005/06:123 s. 55–58. 102 A.prop. s. 58. 1 03 SOU 2017:61 kap. 8. År 2019 ändades vissa regler i 26 kap. brottsbalken språkligt och redaktionellt, men ändringarna innebar ingen ändring i sak, se SFS 2018:1253. 104 Prop. 2018/19:77 s. 22 f. 105 Kriminalvården hade tidigare kunnat meddela föreskrifter för tiden intill dess att nämnden har beslutat i frågan. 1 06 Brottsförebyggande rådet har i uppdrag att utvärdera lagändringarna om förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning (prop. 2018/19:77) samt utökade kontroll- och stödmöjligheter avseende skyddstillsynsdömda (prop. 2020/21:85) liksom utökade krav på deltagande i återfallsförebyggande åtgärder inför frigivning (prop. 2020/21:18). Uppdraget ska redovisas senast den 18 september 2025. 1 07 Se SOU 2024:48 kap. 6 för en genomgång av forskningsläget avseende riskbedömningar. 108 Jfr härtill förslaget om en ny tidsobestämd påföljd — säkerhetsstraff — i SOU 2024:48 kap. 9, som är avsett att vara just ett sådant strängt undantag som är mycket mer ändamålsenligt än att inskränka systemet med villkorlig frigivning.
Hänvisas från p. 5 (s. 96)
Den som är mer intresserad av resonemang av denna typ kan med fördel läsa avsnitt 12.5 i SOU 2024:48. 1 2 Prop. 2020/21:18 s. 10 ff. 13 Med verkställighet i kriminalvårdsanstalt avses även verkställighet som genomförs utanför anstalten, t.ex. vid en särskild utslussningsåtgärd enligt 11 kap. fängelselagen. Den gäller dock inte vid avtjänande genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, där rättsföljden vid misskötsamhet i stället är att den dömde får avtjäna resten av straffet i kriminalvårdsanstalt, se t.ex. prop. 2020/21:18 s. 14 och 29. 14 SFS 2021:74 och prop. 2020/21:18 s. 10 ff. 1 5 Se om detta i prop. 2020/21:18. 1 6 Att åtgärden ska vara lämplig innebär att hänsyn måste tas dels till den intagnes individuella förutsättningar att genomföra en viss åtgärd, t.ex. när det gäller språkkunskaper eller psykisk hälsa, dels att åtgärden går att genomföra med hänsyn till bl.a. säkerhetsaspekter och resurser på den aktuella anstalten, se a.prop. s. 15. Se också allmänna råd FARK Fängelse till 12 kap. 2 § fängelselagen och 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken. 17 Prop. 2020/21:18 s. 16 f. och 29. Ålderspensionärer har inte sysselsättningsplikt och då dessa åtgärder ofta sker inom ramen för sysselsättning i anstalt är det i normalfallet misskötsamhet i ärenden om varning som kan läggas till grund för prövningen av uppskjuten villkorlig frigivning i denna kategori. 1 8 Statistik erhållen från Kriminalvården. 1 9 Kriminalvården, Årsredovisning 2023 s. 44. 2 0 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 75: ”Efter lång tids inspärrning omsider utsänd ur fängelset direkt till oinskränkt frihet, mötes den straffade i många fall af svårigheter sådana, att endast den bäst rustade skulle vara i stånd att utan hjelp öfvervinna dem.” 21 Betänkande och förslag af den af kongl. maj:t den 25 maj 1900 tillsatta komité för afgifvande af förslag om skärpning af vissa frihetsstraff och om vilkorlig frigifning äfvensom för utredning af frågan om vilkorlig straffdom m. m. (Betänkande av den 17 maj 1902) s. 78 f. 22 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 77. Den villkorliga frigivningen springer ur det progressiva fångvårdsystemet, vilket växte fram i många europeiska länder, efter att ha startat i England, under 1800-talet. Kort handlade det om att låta just progression leda till förmåner på ett eller annat sätt. I England verkställdes straffet till exempel i tre stadier, varav det inom den andra fanns fyra klasser. För att röra sig mellan klasserna var det upp till fången att samla in marks — vid ett visst antal marks förflyttades denne en klass, och varje högre klass medförde vissa, mycket begränsade förmåner. Arbetsflit gav marks, och dåligt uppförande kunde leda till att fången förlorade marks. Det sista stadiet var den villkorliga frigivningen, och det förstod i England närmast som en rätt, det vill säga en slags obligatorisk straffavkortning, se Hagströmer, Om frihetsstraffen s. 24 ff. Densamme skriver om den villkorliga frigivningen: ”På samma gång den verkar tillbaka på hela strafftiden såsom den kraftigaste sporre till ansträngda bemödanden, är den ett vidare utförande af den tanke, som ligger till grund för öfvergångsanstaltens eller förmedlingen emellan fängelset och friheten. Måttet af handlingsfrihet vidgas här ansenligt, men ansvaret för dess missbruk är också skärpt. Bryter den frigifne emot de vilkor, hvarå friheten gifvits honom, blir han densamma förlustig och försattes tillbaka in i straffanstalten. På detta sätt vinnes den stora fördelen, att den frigifne erhåller det starkaste motiv för till en lagenlig vandel just under den period som erfarenheten visat vara den farligaste, tiden närmast efter frigivningen. Detta förutsätter dock, att stadgandet om frihetens återkallighet verkligen blir strängt upprätthållet, och detta är, efter hvad utlandets erfarenhet tillfyllest ådagalagt, icke möjligt, om ej den frigifne underkastas en särskild tillsyn, och vissa förpligtelser åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning af denna.”, se a.a. s. 215. 23 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 75 ff. och prop. 1906:49 s. 12. Liknande företeelser hade funnits redan i strafflagen, till exempel skedde en avkortning av straffarbete som verkställts i enrum, då de ansågs leda till en skärpning av straffet jämfört med straffarbetsfångar, som t.ex. träffade andra, och därför måste skillnaden utjämnas med viss straffavkortning. Inte villkorlig frigivning som sådan, men ändå en form av straffavkortning genom frigivning i förväg, dock vilande på helt andra skäl, se Hagströmer, Om Frihetsstraffen s. 156. Från fängelsestraff skedde dock ingen avkortning, se a.a. s. 159. Här ansågs isoleringen vara en förmån, och inte som en skärpning. I Finland infördes villkorlig frigivning 1889, i Norge år 1900, i Danmark 1930 och på Island år 1940. I de båda sistnämnda länderna hade villkorlig frigivning förekommit i form av benådning sedan 1800-talet, se NU A 1978:6 s 20. 24 Thyrén, Principerna för en strafflagsreform. Del I — Straffets sociala uppgift. Straffsystemet s. 86 ff. och del III s. 146 f. 2 5 SOU 1923:9 s. 269 ff. 26 Prop. 1918:375 s. 33 ff. 27 A.st. 28 Prop. 1943:252 s. 12. 2 9 SOU 1938:25 s. 33 ff. och prop. 1943:252 s. 27 ff. I betänkandet hade föreslagits att vissa långtidsfångar (strafftider över tre år) skulle kunna friges efter halva strafftiden. Detta mötte dock betydande remisskritik då det ansågs sätta allmänpreventionen alltför mycket åt sidan, vilket departementschefen instämde i, se a.prop. s. 31 f. 30 I propositionen hade såsom förutsättning vid sidan av detta krav uppställts att hänsyn till den allmänna laglydnaden inte påkallade fortsatt frihetsberövande. Detta korrigerades av riksdagen efter förslag av första lagutskottet. Första lagutskottet fann att genom det krav på hänsynstagande till allmänpreventionens intresse, som fått uttryck i detta stadgande, den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden på ett sätt som varken var motiverat av praktiska eller teoretiska grunder. Brottets svårhet hade redan beaktats av domstolen; en ny bedömning härav i administrativ väg måste därför komma att verka som en korrigering av domstolarnas straffmätning. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen att tilläggsbestämmelsen skulle utgå. Se Schlyter i SvJT 1943 s. 594. 31 Styrelsen bestod vid handläggningen av sådan fråga av generaldirektören eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i styrelsen som kungen bestämt samt två av kungen utsedda sakkunniga, av vilka den ene skulle vara eller ha varit innehavare av domarämbete. 3 2 Prop. 1961:125 s. 10 f. och SOU 1956:55 s. 96 ff. 33 Fångvårdsstyrelsen framställning citerad i prop. 1961:125 s. 5 f. 34 Prop. 1962:10 del C s. 254 och 599. En ändring i sak infördes dock, och det var att prövotiden alltid skulle bestämmas till minst ett år. Ändringen motiverades med att den gällande minsta prövotiden, sex månader vid strafftider kortare än ett år, ansågs för kort för att kunna garantera effektiv eftervård. Balkens ikraftträdande skulle också innebära en väsentligt förstärkt frivårdsorganisation. 35 Prop. 1965:159 s. 10. 3 6 Prop. 1965:159 s. 25 ff. samt Ds Stencil Ju 1965:3. I departementspromemorian hade föreslagits att frigivning skulle ske redan efter halva strafftiden, vilket då var möjligt i Danmark, Finland och Norge. Departementschefen ansåg dock att en sådan generell ändring (från två tredjedelar till hälften) var för långtgående och därför infördes en kompletterande bestämmelse i stället, se a.prop. s. 27. Den var avsedd att användas när det i det enskilda fallet var starkt motiverat ur resocialiseringssynpunkt att den dömde frigavs tidigt. 37 Prop. 1965:159 s. 7 f. och 25 ff. Det nordiska verkställighetsarbetet reglerades genom lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete mellan Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., som trädde i kraft den 1 juli 1963. 38 Prop. 1965:159 s. 26. 39 A.prop. s. 20 f. 4 0 A.prop. s. 26 f. 41 Prop. 1972:67 s. 30 ff., där det anges att ”s.k. hälftenfrigivning torde därför endast i undantagsfall vara motiverade gällande dem.” Se dock statistik i SOU 2024:48 kap. 3 som snarare visar att det är synnerligen ovanligt med återfall i allvarlig brottslighet. 42 Se t.ex. prop. 1974:20 s. 103 och de synpunkter som kriminalvårdsnämnden lämnat angående just förutsebarheten. 43 Se t.ex. prop. 1980/81:76 s. 101, där det anges att hälftenfrigivningen inte tillämpades gällande just detta klientel. 44 SOU 1972:64 s. 158–164 och Ds Ju 1973:3, som utarbetades på grundval av förslagen i betänkandet och de riktlinjer som ställdes upp i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973:1 bilaga 4). Se också prop. 1973:13. 4 5 Prop. 1974:20 s. 101. Enligt lydelsen dessförinnan skulle vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen (i lydelse 1965:620). 46 Prop. 1974:20 s. 101 ff. efter förslag i SOU 1972:64. Betänkandet innehåller riktlinjer för en genomgripande reform men inga lagförslag. Dessa utarbetades därför i promemorian Ds Ju 1973:9 med förslag till ändrad lagstiftning när det gäller anstaltsvården. 47 Prop. 1978/79:212 s. 62 och 66 ff. samt SOU 1977:83 s. 179 ff. Flertalet nordiska länder hade redan sänkt minimitiden, se NU A 1978:6. Betänkandet Tillsynsdom (SOU 1977:83) innehöll också vissa mer genomgripande ändringsförslag avseende villkorlig frigivning. Sådan skulle inte beviljas i de fall intensiv övervakning eller fortsatt frihetsberövande av särskilda skäl var påkallat för att motverka återfall i brott. Det skulle finnas särskild anledning att befara återfall i brott, vilket kunde bero på händelser som inträffat under anstaltstiden, till exempel upprepade rymningar, permissionsmissbruk eller annan misskötsamhet i anstalten, som narkotikahantering eller våldsanvändning. Således föreslogs en återgång till det som gällt före 1974. Det var nu inte fråga om att bedöma om anstaltsvistelsen skulle förlängas, utan om vilken slags frivård som skulle anordnas efter frigivningen, varför en sådan återgång ansågs acceptabel. Dessa förslag genomfördes dock inte eftersom den villkorliga frigivningen skulle tas upp till samlat övervägande inom kort, se SOU 1977:83 s. 179 och prop. 1978/79:212 s. 66. 48 Prop. 1980/81:76 s. 48 och Ds Ju 1979:5. 49 Denna särbehandling skulle enligt ett förslag i prop. 1973:37 gälla också terrorister som dömts för brott i Sverige till en frihetsberövande påföljd om minst två år, en skrivning som riksdagen accepterat. 50 Ds Ju 1979:5 i prop. 1980/81:76 s. 99 och 131 f. Om den dömde var under 23 år ansågs det vara fråga om allvarlig brottslighet redan vid strafftider om 1 år och 6 månader. Samma praxis tillämpades för fängelsedömda i femtioårsåldern eller äldre. Detta hade kritiserats i t.ex. Brå-rapport 1977:7 och av kriminalvårdsnämnden. 5 1 Prop. 1980/81:76 s. 48 f. 52 A.prop. s. 49 och 61. Förslaget ligger nära det som föreslagits i nordiska straffrättskommitténs betänkande NU A 1978:6. En påtaglig och särskilt stor risk för snabbt återfall i grova brott skulle kunna vara skäl för senareläggning av villkorlig frigivning vid grova våldsbrott och vid allvarlig brottslighet som bedrivits i organiserad eller yrkesmässig form. 53 Prop. 1981/82:153 och SOU 1981:92. Att vissa frågor skulle förtidsbehandlas hade riksdagen gett till känna till regeringen, se JuU 1978/79:9 och rskr. 1978/79:53. 5 4 Prop. 1981/82:153 s. 8. Ett ytterligare skäl för reformen var den oroande beläggningssituationen i Kriminalvårdens anstalter — ett argument som är lika aktuellt i dagsläget. Se vidare SOU 2024:48 avsnitt 14.3 om överbeläggningens effekter. 55 SOU 1981:92 avsnitt 3.1.3, prop. 1982/83:85 s. 33 f., Ds Ju 1979:5 s. 41 och NU A 1978:6 s. 17. 56 A.st. 57 SOU 1981:92. De ursprungliga direktiven för Fängelsestraffkommittén innebar att den skulle göra en förutsättningslös utredning om den villkorliga frigivningen. Genom tilläggsdirektiv angavs dock att en utgångspunkt skulle vara att övervakningsnämnderna borde avskaffas, och om systemet med villkorlig frigivning skulle vara kvar, kommittén i första hand borde pröva en lösning som innebar att villkorlig frigivning för korttidsdömda skulle ske obligatoriskt sedan en viss kvotdel av straffet hade avtjänats. 58 SOU 1981:92 s. 89. Redan i detta delbetänkande framfördes att förslaget var avsett som en tillfällig lösning och att kommittén avsåg komma tillbaka till frågan i sitt huvudbetänkande, vilket skedde i Påföljd för brott (SOU 1986:13–15). 59 A.bet. s. 97 ff. 60 A.bet. s. 101. 6 1 A.bet. s. 104. 62 Prop. 1982/83:85 s. 29 f. 63 A.prop. s. 31. 64 A.prop. s. 33. 65 A.prop. s. 35 f. 6 6 A.prop. s. 39 f. 67 A.st. 6 8 A.prop. s. 45 ff. 69 A.prop. s. 48. 70 A.prop. s. 51. 7 1 SOU 1986:14 s. 87 f. 72 SOU 1986:14 s. 89 f. Högsta domstolen slog i NJA 1983 s. 899 fast att straffmätningen inte skulle påverkas av halvtidsreformen. 73 A.bet. s. 90 ff. 74 Prop. 1991/92:100, bilaga 3 s. 46. Straffsystemkommittén kom sedermera att tillsättas, dir. 1992:47. 75 I propositionen föreslogs en minimitid om en månad men det ändrades av lagutskottet till två månader, se Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU19. 76 Om strafftiden var längre än ett år men kortare än två år, fick villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år hade avtjänats. Om strafftiden var två år eller mer och någon påtaglig återfallsrisk inte förelåg kunde frigivning ske redan efter att halva strafftiden avtjänats. 7 7 Prop. 1992/93:4 s. 21 f. 78 A.prop. s.25 f. med vidare hänvisning till prop. 1982/83:85 s. 123. 79 A.prop. s. 28. 80 A.prop. s. 29. 81 A.prop. s. 21. Ju 1992:07, dir. 1992:47 och dir. 1994:45 som resulterade i Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91). 82 A.st. 8 3 Bedömningen av vilken typ av misskötsamhet som det skulle vara fråga om borde i huvudsak kunna ansluta till de skäl som för närvarande åberopades av kriminalvårdsmyndigheterna för disciplinär bestraffning. Här kan bl.a. hänvisas till Kriminalvårdsstyrelsens Allmänna råd (ARK 1993:1). Det kunde vara frågan om rymningar eller rymningsförsök, arbetsvägran, berusning, befattning med narkotika (som inte föranleder åtal), vägran att lämna urinprov, våld eller hot mot tjänsteman (som inte föranleder åtal), våld eller hot mot medintagen (som inte föranleder åtal) och innehav av otillåtet föremål, se prop. 1997/98:96 s. 185. Permissionsmissbruk skulle även fortsättningsvis hanteras inom ramen för permissionsinstitutet, men någon gång kunde man tänka sig att det också påverkade beslutet om villkorlig frigivning, till exempel då det inte finns någon permission att dra in. 84 Prop. 1997/98:96. 85 I direktiven angavs dels att frigivning i normalfallet borde ske efter två tredjedelar av avtjänad strafftid, dels att det fanns starka skäl att låta frigivningstidpunkten styras av fakultativa regler. 86 Prop. 1997/98:96 s. 79. 8 7 A.prop. s. 118 f. 88 A.prop. s. 120 och 126. 89 A.prop. s. 121. 90 Se 47 § andra stycket 2 lagen [1974:203] om kriminalvård i anstalt. Systemet hade inneburit att den intagne kunde tilldelas varning eller ett beslut om att en viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skulle räknas in i verkställighetstiden. Det var således fråga om ett tidstillägg. I och med att möjligheten att besluta om senareläggning nu infördes avskaffades alltså möjligheten att besluta om tidstillägg, men möjligheten att meddela varning behölls. 9 1 Prop. 1997/98:96 s. 126. 92 Vid disciplinära bestraffningar krävdes att misskötsamheten skulle ha ägt rum när den intagne befann sig inom anstalten eller utom anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. 93 A.prop. s. 127. 94 Prop. 2005/06:123 s. 20. 9 5 A.st. 96 A.prop. s. 53. 97 A.prop. s. 54. 98 A.st. 99 A.st. 1 00 I begreppet föreskrifter omfattas all normgivning som gäller för den intagne, dvs. såväl lagar och förordningar som Kriminalvårdens föreskrifter och anstaltens lokala ordningsregler. Med villkor avses annat som är bindande för den intagne, t.ex. vad som är bestämt i hans eller hennes verkställighetsplan. 101 Prop. 2005/06:123 s. 55–58. 102 A.prop. s. 58. 1 03 SOU 2017:61 kap. 8. År 2019 ändades vissa regler i 26 kap. brottsbalken språkligt och redaktionellt, men ändringarna innebar ingen ändring i sak, se SFS 2018:1253. 104 Prop. 2018/19:77 s. 22 f. 105 Kriminalvården hade tidigare kunnat meddela föreskrifter för tiden intill dess att nämnden har beslutat i frågan. 1 06 Brottsförebyggande rådet har i uppdrag att utvärdera lagändringarna om förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning (prop. 2018/19:77) samt utökade kontroll- och stödmöjligheter avseende skyddstillsynsdömda (prop. 2020/21:85) liksom utökade krav på deltagande i återfallsförebyggande åtgärder inför frigivning (prop. 2020/21:18). Uppdraget ska redovisas senast den 18 september 2025. 1 07 Se SOU 2024:48 kap. 6 för en genomgång av forskningsläget avseende riskbedömningar. 108 Jfr härtill förslaget om en ny tidsobestämd påföljd — säkerhetsstraff — i SOU 2024:48 kap. 9, som är avsett att vara just ett sådant strängt undantag som är mycket mer ändamålsenligt än att inskränka systemet med villkorlig frigivning.s. 96