Den som är mer intresserad av resonemang av denna typ kan med fördel läsa avsnitt 12.5 i SOU 2024:48. 1 2 Prop. 2020/21:18 s. 10 ff. 13 Med verkställighet i kriminalvårdsanstalt avses även verkställighet som genomförs utanför anstalten, t.ex. vid en särskild utslussningsåtgärd enligt 11 kap. fängelselagen. Den gäller dock inte vid avtjänande genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, där rättsföljden vid misskötsamhet i stället är att den dömde får avtjäna resten av straffet i kriminalvårdsanstalt, se t.ex. prop. 2020/21:18 s. 14 och 29. 14 SFS 2021:74 och prop. 2020/21:18 s. 10 ff. 1 5 Se om detta i prop. 2020/21:18. 1 6 Att åtgärden ska vara lämplig innebär att hänsyn måste tas dels till den intagnes individuella förutsättningar att genomföra en viss åtgärd, t.ex. när det gäller språkkunskaper eller psykisk hälsa, dels att åtgärden går att genomföra med hänsyn till bl.a. säkerhetsaspekter och resurser på den aktuella anstalten, se a.prop. s. 15. Se också allmänna råd FARK Fängelse till 12 kap. 2 § fängelselagen och 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken. 17 Prop. 2020/21:18 s. 16 f. och 29. Ålderspensionärer har inte sysselsättningsplikt och då dessa åtgärder ofta sker inom ramen för sysselsättning i anstalt är det i normalfallet misskötsamhet i ärenden om varning som kan läggas till grund för prövningen av uppskjuten villkorlig frigivning i denna kategori. 1 8 Statistik erhållen från Kriminalvården. 1 9 Kriminalvården, Årsredovisning 2023 s. 44. 2 0 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 75: ”Efter lång tids inspärrning omsider utsänd ur fängelset direkt till oinskränkt frihet, mötes den straffade i många fall af svårigheter sådana, att endast den bäst rustade skulle vara i stånd att utan hjelp öfvervinna dem.” 21 Betänkande och förslag af den af kongl. maj:t den 25 maj 1900 tillsatta komité för afgifvande af förslag om skärpning af vissa frihetsstraff och om vilkorlig frigifning äfvensom för utredning af frågan om vilkorlig straffdom m. m. (Betänkande av den 17 maj 1902) s. 78 f. 22 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 77. Den villkorliga frigivningen springer ur det progressiva fångvårdsystemet, vilket växte fram i många europeiska länder, efter att ha startat i England, under 1800-talet. Kort handlade det om att låta just progression leda till förmåner på ett eller annat sätt. I England verkställdes straffet till exempel i tre stadier, varav det inom den andra fanns fyra klasser. För att röra sig mellan klasserna var det upp till fången att samla in marks — vid ett visst antal marks förflyttades denne en klass, och varje högre klass medförde vissa, mycket begränsade förmåner. Arbetsflit gav marks, och dåligt uppförande kunde leda till att fången förlorade marks. Det sista stadiet var den villkorliga frigivningen, och det förstod i England närmast som en rätt, det vill säga en slags obligatorisk straffavkortning, se Hagströmer, Om frihetsstraffen s. 24 ff. Densamme skriver om den villkorliga frigivningen: ”På samma gång den verkar tillbaka på hela strafftiden såsom den kraftigaste sporre till ansträngda bemödanden, är den ett vidare utförande af den tanke, som ligger till grund för öfvergångsanstaltens eller förmedlingen emellan fängelset och friheten. Måttet af handlingsfrihet vidgas här ansenligt, men ansvaret för dess missbruk är också skärpt. Bryter den frigifne emot de vilkor, hvarå friheten gifvits honom, blir han densamma förlustig och försattes tillbaka in i straffanstalten. På detta sätt vinnes den stora fördelen, att den frigifne erhåller det starkaste motiv för till en lagenlig vandel just under den period som erfarenheten visat vara den farligaste, tiden närmast efter frigivningen. Detta förutsätter dock, att stadgandet om frihetens återkallighet verkligen blir strängt upprätthållet, och detta är, efter hvad utlandets erfarenhet tillfyllest ådagalagt, icke möjligt, om ej den frigifne underkastas en särskild tillsyn, och vissa förpligtelser åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning af denna.”, se a.a. s. 215. 23 Betänkande av den 17 maj 1902 s. 75 ff. och prop. 1906:49 s. 12. Liknande företeelser hade funnits redan i strafflagen, till exempel skedde en avkortning av straffarbete som verkställts i enrum, då de ansågs leda till en skärpning av straffet jämfört med straffarbetsfångar, som t.ex. träffade andra, och därför måste skillnaden utjämnas med viss straffavkortning. Inte villkorlig frigivning som sådan, men ändå en form av straffavkortning genom frigivning i förväg, dock vilande på helt andra skäl, se Hagströmer, Om Frihetsstraffen s. 156. Från fängelsestraff skedde dock ingen avkortning, se a.a. s. 159. Här ansågs isoleringen vara en förmån, och inte som en skärpning. I Finland infördes villkorlig frigivning 1889, i Norge år 1900, i Danmark 1930 och på Island år 1940. I de båda sistnämnda länderna hade villkorlig frigivning förekommit i form av benådning sedan 1800-talet, se NU A 1978:6 s 20. 24 Thyrén, Principerna för en strafflagsreform. Del I — Straffets sociala uppgift. Straffsystemet s. 86 ff. och del III s. 146 f. 2 5 SOU 1923:9 s. 269 ff. 26 Prop. 1918:375 s. 33 ff. 27 A.st. 28 Prop. 1943:252 s. 12. 2 9 SOU 1938:25 s. 33 ff. och prop. 1943:252 s. 27 ff. I betänkandet hade föreslagits att vissa långtidsfångar (strafftider över tre år) skulle kunna friges efter halva strafftiden. Detta mötte dock betydande remisskritik då det ansågs sätta allmänpreventionen alltför mycket åt sidan, vilket departementschefen instämde i, se a.prop. s. 31 f. 30 I propositionen hade såsom förutsättning vid sidan av detta krav uppställts att hänsyn till den allmänna laglydnaden inte påkallade fortsatt frihetsberövande. Detta korrigerades av riksdagen efter förslag av första lagutskottet. Första lagutskottet fann att genom det krav på hänsynstagande till allmänpreventionens intresse, som fått uttryck i detta stadgande, den allmänpreventiva synpunkten skjutits i förgrunden på ett sätt som varken var motiverat av praktiska eller teoretiska grunder. Brottets svårhet hade redan beaktats av domstolen; en ny bedömning härav i administrativ väg måste därför komma att verka som en korrigering av domstolarnas straffmätning. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen att tilläggsbestämmelsen skulle utgå. Se Schlyter i SvJT 1943 s. 594. 31 Styrelsen bestod vid handläggningen av sådan fråga av generaldirektören eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i styrelsen som kungen bestämt samt två av kungen utsedda sakkunniga, av vilka den ene skulle vara eller ha varit innehavare av domarämbete. 3 2 Prop. 1961:125 s. 10 f. och SOU 1956:55 s. 96 ff. 33 Fångvårdsstyrelsen framställning citerad i prop. 1961:125 s. 5 f. 34 Prop. 1962:10 del C s. 254 och 599. En ändring i sak infördes dock, och det var att prövotiden alltid skulle bestämmas till minst ett år. Ändringen motiverades med att den gällande minsta prövotiden, sex månader vid strafftider kortare än ett år, ansågs för kort för att kunna garantera effektiv eftervård. Balkens ikraftträdande skulle också innebära en väsentligt förstärkt frivårdsorganisation. 35 Prop. 1965:159 s. 10. 3 6 Prop. 1965:159 s. 25 ff. samt Ds Stencil Ju 1965:3. I departementspromemorian hade föreslagits att frigivning skulle ske redan efter halva strafftiden, vilket då var möjligt i Danmark, Finland och Norge. Departementschefen ansåg dock att en sådan generell ändring (från två tredjedelar till hälften) var för långtgående och därför infördes en kompletterande bestämmelse i stället, se a.prop. s. 27. Den var avsedd att användas när det i det enskilda fallet var starkt motiverat ur resocialiseringssynpunkt att den dömde frigavs tidigt. 37 Prop. 1965:159 s. 7 f. och 25 ff. Det nordiska verkställighetsarbetet reglerades genom lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete mellan Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., som trädde i kraft den 1 juli 1963. 38 Prop. 1965:159 s. 26. 39 A.prop. s. 20 f. 4 0 A.prop. s. 26 f. 41 Prop. 1972:67 s. 30 ff., där det anges att ”s.k. hälftenfrigivning torde därför endast i undantagsfall vara motiverade gällande dem.” Se dock statistik i SOU 2024:48 kap. 3 som snarare visar att det är synnerligen ovanligt med återfall i allvarlig brottslighet. 42 Se t.ex. prop. 1974:20 s. 103 och de synpunkter som kriminalvårdsnämnden lämnat angående just förutsebarheten. 43 Se t.ex. prop. 1980/81:76 s. 101, där det anges att hälftenfrigivningen inte tillämpades gällande just detta klientel. 44 SOU 1972:64 s. 158–164 och Ds Ju 1973:3, som utarbetades på grundval av förslagen i betänkandet och de riktlinjer som ställdes upp i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973:1 bilaga 4). Se också prop. 1973:13. 4 5 Prop. 1974:20 s. 101. Enligt lydelsen dessförinnan skulle vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen (i lydelse 1965:620). 46 Prop. 1974:20 s. 101 ff. efter förslag i SOU 1972:64. Betänkandet innehåller riktlinjer för en genomgripande reform men inga lagförslag. Dessa utarbetades därför i promemorian Ds Ju 1973:9 med förslag till ändrad lagstiftning när det gäller anstaltsvården. 47 Prop. 1978/79:212 s. 62 och 66 ff. samt SOU 1977:83 s. 179 ff. Flertalet nordiska länder hade redan sänkt minimitiden, se NU A 1978:6. Betänkandet Tillsynsdom (SOU 1977:83) innehöll också vissa mer genomgripande ändringsförslag avseende villkorlig frigivning. Sådan skulle inte beviljas i de fall intensiv övervakning eller fortsatt frihetsberövande av särskilda skäl var påkallat för att motverka återfall i brott. Det skulle finnas särskild anledning att befara återfall i brott, vilket kunde bero på händelser som inträffat under anstaltstiden, till exempel upprepade rymningar, permissionsmissbruk eller annan misskötsamhet i anstalten, som narkotikahantering eller våldsanvändning. Således föreslogs en återgång till det som gällt före 1974. Det var nu inte fråga om att bedöma om anstaltsvistelsen skulle förlängas, utan om vilken slags frivård som skulle anordnas efter frigivningen, varför en sådan återgång ansågs acceptabel. Dessa förslag genomfördes dock inte eftersom den villkorliga frigivningen skulle tas upp till samlat övervägande inom kort, se SOU 1977:83 s. 179 och prop. 1978/79:212 s. 66. 48 Prop. 1980/81:76 s. 48 och Ds Ju 1979:5. 49 Denna särbehandling skulle enligt ett förslag i prop. 1973:37 gälla också terrorister som dömts för brott i Sverige till en frihetsberövande påföljd om minst två år, en skrivning som riksdagen accepterat. 50 Ds Ju 1979:5 i prop. 1980/81:76 s. 99 och 131 f. Om den dömde var under 23 år ansågs det vara fråga om allvarlig brottslighet redan vid strafftider om 1 år och 6 månader. Samma praxis tillämpades för fängelsedömda i femtioårsåldern eller äldre. Detta hade kritiserats i t.ex. Brå-rapport 1977:7 och av kriminalvårdsnämnden. 5 1 Prop. 1980/81:76 s. 48 f. 52 A.prop. s. 49 och 61. Förslaget ligger nära det som föreslagits i nordiska straffrättskommitténs betänkande NU A 1978:6. En påtaglig och särskilt stor risk för snabbt återfall i grova brott skulle kunna vara skäl för senareläggning av villkorlig frigivning vid grova våldsbrott och vid allvarlig brottslighet som bedrivits i organiserad eller yrkesmässig form. 53 Prop. 1981/82:153 och SOU 1981:92. Att vissa frågor skulle förtidsbehandlas hade riksdagen gett till känna till regeringen, se JuU 1978/79:9 och rskr. 1978/79:53. 5 4 Prop. 1981/82:153 s. 8. Ett ytterligare skäl för reformen var den oroande beläggningssituationen i Kriminalvårdens anstalter — ett argument som är lika aktuellt i dagsläget. Se vidare SOU 2024:48 avsnitt 14.3 om överbeläggningens effekter. 55 SOU 1981:92 avsnitt 3.1.3, prop. 1982/83:85 s. 33 f., Ds Ju 1979:5 s. 41 och NU A 1978:6 s. 17. 56 A.st. 57 SOU 1981:92. De ursprungliga direktiven för Fängelsestraffkommittén innebar att den skulle göra en förutsättningslös utredning om den villkorliga frigivningen. Genom tilläggsdirektiv angavs dock att en utgångspunkt skulle vara att övervakningsnämnderna borde avskaffas, och om systemet med villkorlig frigivning skulle vara kvar, kommittén i första hand borde pröva en lösning som innebar att villkorlig frigivning för korttidsdömda skulle ske obligatoriskt sedan en viss kvotdel av straffet hade avtjänats. 58 SOU 1981:92 s. 89. Redan i detta delbetänkande framfördes att förslaget var avsett som en tillfällig lösning och att kommittén avsåg komma tillbaka till frågan i sitt huvudbetänkande, vilket skedde i Påföljd för brott (SOU 1986:13–15). 59 A.bet. s. 97 ff. 60 A.bet. s. 101. 6 1 A.bet. s. 104. 62 Prop. 1982/83:85 s. 29 f. 63 A.prop. s. 31. 64 A.prop. s. 33. 65 A.prop. s. 35 f. 6 6 A.prop. s. 39 f. 67 A.st. 6 8 A.prop. s. 45 ff. 69 A.prop. s. 48. 70 A.prop. s. 51. 7 1 SOU 1986:14 s. 87 f. 72 SOU 1986:14 s. 89 f. Högsta domstolen slog i NJA 1983 s. 899 fast att straffmätningen inte skulle påverkas av halvtidsreformen. 73 A.bet. s. 90 ff. 74 Prop. 1991/92:100, bilaga 3 s. 46. Straffsystemkommittén kom sedermera att tillsättas, dir. 1992:47. 75 I propositionen föreslogs en minimitid om en månad men det ändrades av lagutskottet till två månader, se Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU19. 76 Om strafftiden var längre än ett år men kortare än två år, fick villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år hade avtjänats. Om strafftiden var två år eller mer och någon påtaglig återfallsrisk inte förelåg kunde frigivning ske redan efter att halva strafftiden avtjänats. 7 7 Prop. 1992/93:4 s. 21 f. 78 A.prop. s.25 f. med vidare hänvisning till prop. 1982/83:85 s. 123. 79 A.prop. s. 28. 80 A.prop. s. 29. 81 A.prop. s. 21. Ju 1992:07, dir. 1992:47 och dir. 1994:45 som resulterade i Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91). 82 A.st. 8 3 Bedömningen av vilken typ av misskötsamhet som det skulle vara fråga om borde i huvudsak kunna ansluta till de skäl som för närvarande åberopades av kriminalvårdsmyndigheterna för disciplinär bestraffning. Här kan bl.a. hänvisas till Kriminalvårdsstyrelsens Allmänna råd (ARK 1993:1). Det kunde vara frågan om rymningar eller rymningsförsök, arbetsvägran, berusning, befattning med narkotika (som inte föranleder åtal), vägran att lämna urinprov, våld eller hot mot tjänsteman (som inte föranleder åtal), våld eller hot mot medintagen (som inte föranleder åtal) och innehav av otillåtet föremål, se prop. 1997/98:96 s. 185. Permissionsmissbruk skulle även fortsättningsvis hanteras inom ramen för permissionsinstitutet, men någon gång kunde man tänka sig att det också påverkade beslutet om villkorlig frigivning, till exempel då det inte finns någon permission att dra in. 84 Prop. 1997/98:96. 85 I direktiven angavs dels att frigivning i normalfallet borde ske efter två tredjedelar av avtjänad strafftid, dels att det fanns starka skäl att låta frigivningstidpunkten styras av fakultativa regler. 86 Prop. 1997/98:96 s. 79. 8 7 A.prop. s. 118 f. 88 A.prop. s. 120 och 126. 89 A.prop. s. 121. 90 Se 47 § andra stycket 2 lagen [1974:203] om kriminalvård i anstalt. Systemet hade inneburit att den intagne kunde tilldelas varning eller ett beslut om att en viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skulle räknas in i verkställighetstiden. Det var således fråga om ett tidstillägg. I och med att möjligheten att besluta om senareläggning nu infördes avskaffades alltså möjligheten att besluta om tidstillägg, men möjligheten att meddela varning behölls. 9 1 Prop. 1997/98:96 s. 126. 92 Vid disciplinära bestraffningar krävdes att misskötsamheten skulle ha ägt rum när den intagne befann sig inom anstalten eller utom anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. 93 A.prop. s. 127. 94 Prop. 2005/06:123 s. 20. 9 5 A.st. 96 A.prop. s. 53. 97 A.prop. s. 54. 98 A.st. 99 A.st. 1 00 I begreppet föreskrifter omfattas all normgivning som gäller för den intagne, dvs. såväl lagar och förordningar som Kriminalvårdens föreskrifter och anstaltens lokala ordningsregler. Med villkor avses annat som är bindande för den intagne, t.ex. vad som är bestämt i hans eller hennes verkställighetsplan. 101 Prop. 2005/06:123 s. 55–58. 102 A.prop. s. 58. 1 03 SOU 2017:61 kap. 8. År 2019 ändades vissa regler i 26 kap. brottsbalken språkligt och redaktionellt, men ändringarna innebar ingen ändring i sak, se SFS 2018:1253. 104 Prop. 2018/19:77 s. 22 f. 105 Kriminalvården hade tidigare kunnat meddela föreskrifter för tiden intill dess att nämnden har beslutat i frågan. 1 06 Brottsförebyggande rådet har i uppdrag att utvärdera lagändringarna om förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning (prop. 2018/19:77) samt utökade kontroll- och stödmöjligheter avseende skyddstillsynsdömda (prop. 2020/21:85) liksom utökade krav på deltagande i återfallsförebyggande åtgärder inför frigivning (prop. 2020/21:18). Uppdraget ska redovisas senast den 18 september 2025. 1 07 Se SOU 2024:48 kap. 6 för en genomgång av forskningsläget avseende riskbedömningar. 108 Jfr härtill förslaget om en ny tidsobestämd påföljd — säkerhetsstraff — i SOU 2024:48 kap. 9, som är avsett att vara just ett sådant strängt undantag som är mycket mer ändamålsenligt än att inskränka systemet med villkorlig frigivning.
Hänvisas från p. 5 (s. 96)
1.Huvudregeln: villkorlig frigivning på tvåtredjedelsdagen Enligt 26 kap. 6 § brottsbalken ska den dömde friges villkorligt när två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst trettio dagar, har avtjänats. Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år. Straffet är i regel helt verkställt vid prövotidens utgång (26 kap. 10 § brottsbalken). Det betyder att alla som döms till fängelse i en månad eller kortare aldrig blir föremål för villkorlig frigivning utan i stället avtjänar straffet fullt ut i anstalt och inte heller får någon prövotid. År 2023 var 2 290 av 10 647 fängelsestraff som dömdes ut så korta, vilket innebär ungefär 22 procent av alla utdömda fängelsestraff.s. 95
2.Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt ska dock enligt 26 kap. 8 § brottsbalken och 19 § strafftidslagen hänsyn tas till den sammanlagda strafftiden. I praktiken innebär detta att om två fängelsestraff om en månad verkställs samtidigt kommer den dömde friges villkorligt efter 45 dagar och få en prövotid om ett år. Verkställs straffen i stället var för sig så avtjänas varje straff däremot fullt ut och den dömde får ingen prövotid, men har i gengäld tillbringat ytterligare 15 dagar inlåst i anstalt. Rimligheten av denna ordning kan givetvis ifrågasättas och vi har i utredningen föreslagit att alla som döms till fängelsestraff ska friges villkorligt och således stå under prövotid en viss tid (vi har också föreslagit att allmänna fängelseminimum ska höjas till en månad).s. 95
3.Det finns också en möjlighet att villkorligt frige en dömd tidigare än så, och det är om en utländsk dom verkställs i Sverige och det framgår att den dömde kommer att vara frihetsberövad avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i den andra staten. I sådana fall ska villkorlig frigivning ske vid en tidigare tidpunkt än efter två tredjedelar (26 kap. 6 § andra stycket). Det är värt att nämna att många länder har betydligt generösare regler för villkorlig frigivning än vad vi har i Sverige; inte sällan för unga lagöverträdare och för de som döms första gången. Dessa kategorier kan komma att villkorligt friges redan efter att en tredjedel, eller halva strafftiden, har avtjänats.s. 96
4.Om den dömde har varit frihetsberövad under en sammanhängande tid om minst 24 timmar med anledning av de brott som prövats i målet och som påföljden avser ska han eller hon tillgodoräknas den tiden enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Även omhändertaganden med stöd av 26 kap. 22 § brottsbalken, det vill säga efter beslut av övervakningsnämnd vid misskötsamhet under villkorlig frigivning, ska tillgodoräknas den dömde.s. 96
5.Den nuvarande regleringen innebär alltså att den dömde vid villkorlig frigivning alltid avtjänar dubbelt så lång tid i anstalt (två tredjedelar) som utanför anstalt. Den sista tredjedelen av strafftiden avtjänas utanför anstalt, men under stöd- och kontrollåtgärder utifrån den dömdes behov. I realiteten utgör således fängelsestraffet en viss tids fängelse i anstalt kombinerad med en icke frihetsberövande påföljd som har stora likheter med skyddstillsyn. Det är en felaktig uppfattning att straffet ”tar slut” när den dömde villkorligt friges. Som Högsta domstolen nyligen framhållit i ”Vistelseförbudet i bostaden” innebär reglerna om villkorlig frigivning att verkställighet av straffet fortfarande pågår efter det att den dömde frigivits från fängelset. Syftet med den villkorliga frigivningen är att den dömde under denna del av straffverkställigheten ska anpassas till ett liv i samhället utan kriminalitet. Den dömde kan därför under denna period ställas under övervakning och bli föremål för andra i lagen angivna tvångsåtgärder och kontroller för att minska risken att han eller hon begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (se om detta i 26 kap. 12–18 §§ brottsbalken). Genom de beslutade åtgärderna är ingripandegraden så hög att det är möjligt att tala om att straffet fortsatt verkställs, men utanför anstalt. Undantaget: möjligheten att skjuta upp frigivningstidpunkten Det finns med andra ord vad som kan beskrivas som en huvudregel eller en presumtion för villkorlig frigivning på tvåtredjedelsdagen. Saken har också beskrivits så att den villkorliga frigivningen är obligatorisk. I utredningen framhöll vi att de förstnämnda sätten att beskriva den villkorliga frigivningen är mer korrekta, eftersom presumtionen för villkorlig frigivning vid denna tidpunkt ska brytas om det finns särskilda skäl (se mer strax nedan). Det finns således ett fakultativt inslag i reglerna genom en möjlighet till bedömning i det enskilda fallet beträffande just frigivningstidpunkten. Även i denna del är kravet uttryckt genom ”ska”. Det är därför inte rättvisande vare sig att beskriva det nuvarande systemet som obligatoriskt eller fakultativt, utan det är snarare något mitt emellan.s. 96
6.Fram till den 1 maj 2021 krävdes synnerliga skäl för att den villkorliga frigivningen skulle skjutas upp, men numera gäller enligt 26 kap. 6 a § att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp enligt vad som framgår av 7 § om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning. Skälen för att skjuta upp den villkorliga frigivningen behöver alltså inte vara lika starka. Det är således inte sant, vilket ofta framhålls från politiskt håll, att villkorlig frigivning sker automatiskt, utan tidpunkten är i stället direkt beroende av hur den dömde skött sig under verkställigheten. På så sätt bygger redan det nuvarande systemet på en slags förtjänsttanke, även om det saknas möjlighet att beakta återfallsrisken som sådan.s. 97
7.Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning på tvåtredjedelsdagen ska det särskilt beaktas om den dömde under verkställighet i kriminalvårdsanstalt:s. 97
8.1. inte har deltagit i eller misskött anvisade åtgärder som syftar tills. 97
9.att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans ellers. 97
10.hennes anpassning i samhället, ellers. 97
11.2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och vill-s. 97
12.kor som gäller för verkställigheten.s. 97
13.Den första punkten tillkom i samband med sänkningen av kravet från synnerliga till särskilda skäl 2021. Syftet var att skapa ett starkt incitament för den dömde att delta i återfallsförebyggande åtgärder under verkställigheten av ett fängelsestraff eftersom återfallsfrekvensen kan minskas genom deltagande i Kriminalvårdens program. Det ansågs därför vara av stor vikt för att minska brottsligheten i samhället att den intagne ges starka incitament dels att underkasta sig sådana återfallsförebyggande åtgärder som Kriminalvården kan erbjuda, dels att följa den upprättade verkställighetsplanen. De flesta remissinstanserna var positiva till att den här kopplingen tydliggjordes. De dåvarande reglerna om uppskjuten villkorlig frigivning var endast i undantagsfall tänka att tillämpas vid brott mot sådant som slagits fast i verkställighetsplanen. Utgångspunkten var i stället att planen skulle omprövas vid misskötsamhet. Inte sällan kunde också bristande motivation hos den intagne leda till att en återfallsförebyggande åtgärd, som Kriminalvården ansåg behövlig, inte togs med i verkställighetsplanen. Det kunde framstå som meningslöst att försöka förmå en intagen att delta i ett program som han eller hon var helt ovillig till. Enligt regeringen var det en brist att total vägran att delta i återfallsförebyggande åtgärder som inte tagits med i verkställighetsplanen inte kunde beaktas som skäl för uppskjuten villkorlig frigivning. Regelverket borde därför ändras på så sätt att tidpunkten för villkorlig frigivning tydligare kopplas till den intagnes medverkan i de åtgärder som Kriminalvården anser är nödvändiga för att minska risken för återfall i brott och till genomförandet av den verkställighetsplan som har bestämts. Värdet av att den intagne deltar i brottsförebyggande åtgärder med de positiva effekter det kan förväntas ha när det gäller återfall i brott, ansågs väga tyngre än de eventuella negativa effekter som kan vara förenade med en längre tid i anstalt. Mot denna bakgrund förtydligades och utökades förutsättningarna för att skjuta upp den villkorliga frigivningen.s. 97
14.Gällande sänkningen från synnerliga till särskilda skäl anfördes följande i förarbetena. Med kravet på synnerliga skäl var möjligheterna att skjuta upp den villkorliga frigivningen mycket begränsade och ett så högt bibehållet krav riskerade att leda till att syftet med reformen — att ge den dömde incitament att delta i återfallsförebyggande arbete — inte kom att uppnås. Det framstod enligt regeringen som ändamålsenligt att i samband med denna uppstramning också se strängare på annan misskötsamhet. Kravet sänktes därför generellt. Utgångspunkten är dock alltjämt att misskötsamheten ska avse föreskrifter och villkor av större vikt. Bedömningen av vad som ska anses utgöra allvarlig misskötsamhet av föreskrifter och villkor av större vikt måste dock göras i ljuset av att det inte längre krävs synnerliga skäl för att misskötsamheten ska leda till uppskjuten villkorlig frigivning. Till exempel bör det inte längre krävas att misskötsamheten är lika frekvent som tidigare eller att den pågår under en stor del av verkställighetstiden. Vid fler än ett fall av misskötsamhet avseende regler av större vikt bör det ofta anses finnas särskilda skäl att skjuta upp den villkorliga frigivningen. Vidare bör det vid en enstaka överträdelse inte ställas lika höga krav som tidigare på dess allvar för att den ensam ska kunna leda till uppskjuten villkorlig frigivning. En helhetsbedömning ska göras av allt som har inträffat under verkställigheten.s. 98
15.Med anvisade åtgärder avses en åtgärd eller ett program som Kriminalvården efter en individuell bedömning under verkställighetsplaneringen ansett att den intagne har behov av. Åtgärden ska också bedömas som lämplig och vara möjlig för den dömde att genomföra. Det kan till exempel vara återfallsförebyggande behandlingar eller programverksamhet. En åtgärd blir anvisad när verkställighetsplanen fastställs.s. 98
16.Vad som är en åtgärd som syftar till att förebygga återfall i brott eller som annars kan främja den dömdes anpassning i samhället avgörs av Kriminalvården efter en individuell bedömning på grundval av den dömdes situation. Det kan röra sig om sysselsättning, behandling eller programverksamhet. Vägran att underkasta sig medicinsk behandling kan dock aldrig leda till uppskjuten villkorlig frigivning, eftersom medicinsk behandling av etiska och legala skäl måste bygga på frivillighet.s. 99
17.I begreppet föreskrifter ingår all normgivning som en intagen har att rätta sig efter. Det kan således vara lagar, förordningar, allmänna råd eller anstalternas lokala ordningsregler. Med villkor avses annat som är bindande för den intagne, till exempel sådant som är bestämt i verkställighetsplanen.s. 99
18.När Kriminalvården bedömer om det finns särskilda skäl för att skjuta upp den villkorliga frigivningen gör beslutsfattaren en helhetsbedömning av allt som har inträffat under verkställigheten. Beslutet fattas i slutet av verkställigheten för att bedömningsunderlaget ska vara så utförligt som möjligt. Även omständigheter som talar till den intagnes fördel ska beaktas. Om en intagen genomgått en positiv utveckling och under en lång tid inte misskött sig efter misskötsamhet tidigt under verkställigheten så är det i vissa fall möjligt att besluta om att inte skjuta upp den villkorliga frigivningen. På detta sätt har den intagne möjlighet att själv påverka beslutet om villkorlig frigivning genom att efter en inledande misskötsamhet visa på en förändring avseende insikt, motivation och beteende.s. 99
19.Särskilda skäl kan alltså vara att den dömde vägrat delta i en behandling eller programverksamhet som bedömts vara av stor vikt för att minska risken för återfall i brottslighet, särskilt om risken avser återfall i allvarligare brottslighet, såsom sexualbrott eller våldsbrott. Även vägran att delta i nödvändig behandling mot missbruk kan leda till att det finns särskilda skäl att skjuta upp den villkorliga frigivningen. Detsamma gäller om den som deltar i en aktivitet uppträder på ett störande sätt eller inte efter bästa förmåga försöker tillgodogöra sig innehållet i åtgärden. Det krävs inte att den intagne har tilldelats en varning enligt 12 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) för att en händelse ska kunna ligga till grund för ett beslut om uppskjuten villkorlig frigivning. Ett beslut om varning utgör dock ett viktigt underlag i helhetsbedömningen. Även misskötsamhet vid placering i häkte under verkställighet av fängelsestraff samt under avtjänande utanför anstalt enligt fängelselagen, till exempel permission, vägs in i helhetsbedömningen. Omständigheter som lagts till grund för ett beslut om att skjuta upp den villkorliga frigivningen får inte läggas till grund för ett senare beslut om ytterligare uppskjutning. Skulle den intagne bli lagförd för brott bör inte det ses som särskilda skäl då det riskerar att leda till en slags dubbelbestraffning. Utgångspunkten är i stället att brottsliga gärningar hanteras inom ramen för det straffrättsliga systemet. En händelse som polisanmälts får endast läggas till grund för beslut om uppskjuten villkorlig frigivning om det står klart att lagföring inte kommer att ske.s. 99
20.Lagändringen från synnerliga skäl till särskilda skäl år 2021 har ännu inte utvärderats. Det är dock betydligt färre som avbryter behandlingsprogram i anstalt på egen begäran, vilket tyder på att den nya första punkten (att den dömde inte har deltagit i eller misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället som ett skäl för uppskjuten villkorlig frigivning) har haft avsedd effekt. Från 2020 till 2022 sjönk andelen som på egen begäran avslutade program från 19 procent till 9 procent.s. 100
21.Om den villkorliga frigivningen skjuts upp ska det i beslutet anges med hur många dagar. Antalet dagar ska bestämmas utifrån arten och omfattningen av de överträdelser som föranlett beslutet. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp med högst 180 dagar, det vill säga sex månader, åt gången (26 kap. 7 § brottsbalken). I förarbetena anges att hur arten och omfattningen av olika slags överträdelser ska påverka tidpunkten måste avgöras i rättstillämpningen.s. 100
22.När sex månader infördes som maximum 2007 (länge hade gällt att s.k. senareläggning endast kunde ske med 15 dagar) ansågs det nödvändigt med så lång tid för att ha tillgång till en rimlig reaktion också vid mycket allvarlig och långvarig misskötsamhet. Målet var att öppna upp för en kraftig markering mot allvarlig misskötsamhet, till exempel vid rymning.s. 100
23.Det är den sammantagna misskötsamheten, uteblivet deltagande i anvisade återfallsförebyggande åtgärder liksom misskötsamhet som hanterats i ett ärende om varning, som ligger till grund för bedömningen av hur många dagar beslutet ska avse. Mot dessa omständigheter ska som sagt vägas en positiv utveckling samt eventuella negativa konsekvenser som misskötsamheten lett till för den intagne. Med andra negativa konsekvenser avses till exempel att den dömde varit placerad i avskildhet med anledning av misskötsamhet enligt 6 kap. 7 § fängelselagen, varit placerad i häkte eller förflyttats till annan anstalt som inneburit större kontroll. Normalt sett beaktas dock inte indragna permissioner eller besök. För att avdrag i antalet dagar ska ske för avskildhet ska avskildheten ha varat under en beaktansvärd tid, vilket enligt Kriminalvårdens praxis är minst fem dagar i sträck. Verkställighetens längd är också av betydelse, liksom i vilket skede misskötsamheten inträffade.s. 100
24.När dagarna som den villkorliga frigivningen skjutits upp med har passerat ska villkorlig frigivning ske, om det inte på nytt finns sådana särskilda skäl som avses i 6 a §. Vid den nya prövningen får bara sådan misskötsamhet som inträffat efter det tidigare beslutet om uppskjutning beaktas. Det finns ingen begränsning av hur mycket den villkorliga frigivningen totalt sett kan skjutas upp, vilket innebär att reglerna möjliggör att hela straffet kan avtjänas i anstalt (något som i skrivande stund aldrig skett).s. 101
25.Beslut om uppskjuten villkorlig frigivning fattas vid Kriminalvårdens huvudkontor och ett sådant beslut gäller omedelbart om inte något annat beslutas (26 kap. 9 §). Beslutet kan enligt 38 kap. 14 § brottsbalken överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslutet meddelas som redan påpekats i normalfallet vid ett tillfälle under verkställigheten och ska helst fattas så sent som möjligt eftersom det innebär att längsta möjliga tid av verkställigheten kan beaktas i prövningen. Ett ställningstagande avseende uppskjuten villkorlig frigivning är dock en förutsättning för att kunna besluta om särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. fängelselagen. Om det inte är uppenbart att förutsättningar för särskilda utslussningsåtgärder saknas ska därför bedömningen av uppskjuten villkorlig frigivning ske innan halva strafftiden har avtjänats (eftersom det är kvalifikationstiden för utslussningsåtgärder). Ska den dömde avvisas eller utvisas är det ofta uppenbart att förutsättningar för utslussningsåtgärder saknas och då kan prövningen däremot ske senare.s. 101
26.Det är i praktiken anstalten där den intagne vistas som avgör när ett ärende ska lämnas till Kriminalvårdens huvudkontor för prövning av uppskjuten villkorlig frigivning. Ett sådant ställningstagande måste göras avseende alla intagna. Målet är att beslutet ska fattas senast en månad före dagen för villkorlig frigivning. Om misskötsamhet uppstår efter att beslutet om villkorlig frigivning fattats kan det givetvis leda till ett nytt beslut om uppskjuten villkorlig frigivning.s. 101
27.Statistik visar att antalet beslut om uppskjuten villkorlig frigivning har ökat kraftigt över tid. Mellan år 2021 och 2022 var ökningen nästan fyrtio procent. Det kan här noteras att lagändringen från synnerliga till särskilda skäl trädde i kraft 1 juli 2021. Även 2023 syntes en fortsatt ökning, om än mindre. Beaktas bör också, vilket knappast undgått någon, att klientpopulationen växt under samma period. Sett till antalet unika intagna i anstalt är det ungefär fyra procent av de intagna som får tidpunkten för sin villkorliga frigivning uppskjuten. Att den villkorliga frigivningen inte skjuts upp trots att verksamhetsstället initierat ett sådant ärende vid huvudkontoret kan bero på att misskötsamheten inte bedöms som tillräckligt allvarlig, att bedömningsunderlaget är bristfälligt eller att helhetsbedömningen leder till att tidpunkten inte ska senareläggas. (En högst personlig reflektion som saknar stöd i vetenskap eller statistik är att det ansträngda beläggningsläget kanske åtminstone indirekt påverkar viljan att skjuta upp tidpunkten för villkorlig frigivning annat än i de mest flagranta fallen.)s. 101
28.Som en avslutande reflektion kan således konstateras att det sedan en tid tillbaka endast krävs särskilda skäl för att skjuta upp tidpunkten för den villkorliga frigivningen, men att risk för återfall i brott inte explicit nämns i lagtexten som en faktor att beakta. Kanske är det dock inte en alltför vågad tanke att många av de som missköter sig är de som skulle bedömas ha en hög risk för att återfalla i brott om ett sådant kriterium skulle införas.s. 102