1.3.1 Några möjliga lösningar Efter att Högsta förvaltningsdomstolen meddelade sitt beslut i HFD 2022 ref. 10 spekulerade jag i en rättsfallskommentar i denna tidskrift (SvJT 2023 s. 174 ff.) kring vad domstolen egentligen kan ha avsett då den hänvisade enskilda till att initiera ”särskilda förfaranden” för att få sina rättegångskostnader ersatta. Som utgångspunkt för den fortsatta diskussionen kan vi konstatera följande.s. 371
2.Eftersom rättegångskostnader som en part ådrar sig i en rättegång i grund och botten utgör en ren förmögenhetsskada ligger det förstås nära till hands att betrakta och behandla ett anspråk på kostnadsersättning som ett skadeståndsanspråk. Det framstår också som att Högsta förvaltningsdomstolen med ”särskilda förfaranden” avsåg just skadeståndsförfaranden; som framgått ovan hänvisade ju domstolen bl.a. till den ”hittills gällande ordningen” som — med domstolens ord — innebar att enskilda får ”begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd”.s. 371
3.Om vi fullföljer resonemanget att rättegångskostnader ska ersättas som skadestånd, inställer sig följdfrågan vilken skadeståndsgrund som ska åberopas av en enskild som vill initiera ett ”särskilt förfarande” för att få sina kostnader ersatta. I SvJT 2023 skissade jag på följande alternativ:s. 372
4.När det historiskt har gjorts gällande att rättegångskostnader som uppstått i ett förvaltningsmål kan ersättas i form av skadestånd brukar skadeståndsgrunden knytas till fel och försummelse som kan hänföras till det förvaltningsbeslut som överklagades till förvaltningsdomstol (och som därmed gav upphov till rättegångskostnaderna i förvaltningsdomstolen). Om detta förvaltningsbeslut är så uppenbart felaktigt att det kan anses vårdslöst av den först beslutande förvaltningsmyndigheten att fatta ett så pass felaktigt beslut, kan skadestånd för rättegångskostnader som varit nödvändiga för att få beslutet ändrat eller upphävt genom överklagan dömas ut av allmän domstol (eller av Justitiekanslern inom ramen för den frivilliga skaderegleringen) med stöd 3 kap. 2 § skadeståndslagen, utan att rätten till rättvis rättegång behöver blandas in i argumentationen. Att ett meddelat förvaltningsbeslut efter överklagan visar sig vara ”felaktigt”, i den bemärkelsen att beslutet ändras eller upphävs av förvaltningsdomstolen, är dock naturligtvis inte tillräckligt för att beslutfattandet ska anses vårdslöst och därmed föranleda en skadeståndsskyldighet för det allmänna enlig 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Jag har därför i mina tidigare kommentarer avfärdat detta alternativ som i praktiken orealistiskt i det stora flertalet fall, helt enkelt eftersom det allmännas skadeståndsansvar för fel och försummelse är alltför begränsat för att kunna tillgodose den rätt till kostnadsersättning som följer av rätten till en rättvis rättegång. Vi får därför fortsätta vår inventering av tänkbara skadeståndsgrunder.s. 372
5.Om vi alltjämt uppehåller oss vid det överklagade förvaltningsbeslutet kan skadestånd för rättegångskostnader också tillerkännas enskilda på den grunden att beslutet har inneburit en kränkning av de rättigheter som skyddas av regeringsformen och/eller Europakonventionen. Om så är fallet kan skadestånd för de kostnader som varit nödvändiga för att få beslutet ändrat eller upphävt istället dömas ut med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen, likaså utan att rätten till rättvis rättegång behöver blandas in i argumentationen. Det lär dock höra till ovanligheterna att ett myndighetsbeslut innefattar sådana överträdelser av grundläggande rättigheter att det allmänna ådrar sig en skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Inte heller detta alternativ framstår därför som tillräckligt för att tillgodose rätt till kostnadsersättning som ett moment i rätten till en rättvis rättegång.s. 372
6.Ett tredje alternativ vore att knyta skadeståndsgrunden till förvaltningsdomstolens beslut att inte tillerkänna den enskilde parten kostnadsersättning inom ramen för det efterföljande förvaltningsmålet. Argumentationen skulle då gå ut på att förvaltningsdomstolens beslut att avvisa ett kostnadsyrkande är så uppenbart felaktigt att det grundar skadeståndsansvar för det allmänna enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, alternativt innebär en kränkning av rätten till en rättvis rättegång, vilket i så fall kan aktualisera skadestånd enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen. För att nå framgång med något av dessa alternativ förutsätts dock, i praktiken, att de allmänna domstolarna (eller Justitiekanslern) måste underkänna den lösning som Högsta förvaltningsdomstolen — dessutom i plenum — slog fast genom HFD 2022 ref. 10. Så har inte skett i praxis, varför också detta alternativ kan avfärdas.s. 372
7.Om en allmän domstol inte anser sig kunna bifalla en skadeståndstalan som förs på någon av ovanstående grunder, kan man argumentera för att rätten till en rättvis rättegång kommer att kränkas genom den allmänna domstolens ogillande dom. Om den enskilde, i linje med HFD 2022 ref. 10, initierar ett separat förfarande, men inte heller lyckas få framgång i detta — helt enkelt eftersom det i svensk rätt inte finns någon tillämplig skadeståndsgrund — står vi nämligen inför fullbordat faktum. Detta öppnar i sin tur upp för olika, mer eller mindre kreativa, resonemang.s. 373
8.Naturligtvis kan enskilda, som fått sin skadeståndstalan ogillad därför att skadestånd inte kunnat dömas ut på någon av grunderna ovan, initiera en tredje process och i denna göra gällande att rätten till en rättvis rättegång har kränkts därför att varken förvaltningsdomstol (i process nummer ett) eller allmän domstol (i process nummer två) har ansett sig kunna döma ut ersättning för rättegångskostnader med stöd av någon regel i nationell rätt. Att det ska krävas tre processer för att tillerkännas ersättning för rättegångskostnader — med följden att det i varje process dessutom arbetas upp nya processkostnader — framstår dock som en helt absurd ordning.s. 373
9.Vill man vara kreativ kan man därför försöka att undvika den tredje processen genom att argumentera för att den allmänna domstolen (i process nummer två) måste tillerkänna den enskilde ett skadestånd, eftersom domstolen annars kommer att kränka rätten till en rättvis rättegång på ett sådant sätt att en skadeståndsskyldighet uppstår för staten. Argumentationen skulle då gå ut på att domstolen måste döma ut kostnadsersättning som ett skadestånd för att undvika en skadeståndsgrundande konventionsöverträdelse som ännu inte inträffat — men som kommer att inträffa om domstolen inte dömer ut kostnadsersättning. Med andra ord skulle avsaknaden av en tillämplig skadeståndsgrund skapa en skadeståndsgrund.s. 373
10.Låt oss då, mot denna bakgrund, titta närmare på hur staten (genom Justitiekanslern) har förhållit sig till dessa olika tänkbara skadeståndsgrunder i tre konkreta exempel. 3.2 Stockholms tingsrätts mål nr T 7672-22 (S. mot Staten) Det första exemplet, S. mot Staten, kan beskrivas som ”fortsättningen” (i allmän domstol) på den rättsprocess som nådde sitt slut (i förvaltningsdomstolarna) genom HFD 2022 ref. 10. Efter att Högsta förvaltningsdomstolen i detta mål hade avvisat den enskilda partens kostnadsyrkande — och hänvisat denne till att istället inleda ett ”särskilt förfarande” — valde den enskilde att ta domstolen på orden. Således ansökte hon om stämning på staten vid Stockholms tingsrätt, med yrkande om att staten skulle förpliktigas att utge visst belopp (motsvarande rättegångskostnaderna i förvaltningsmålet).s. 373
11.Tittar man först på hur käranden formulerade sitt yrkande i målet kan det konstateras att det inte framgår om det yrkade beloppet skulle utges som ett skadestånd eller som någon annan form av ersättning. Att yrkandet formulerades på detta sätt var ingen slump. Av grunderna framgår nämligen att rättegångskostnaderna enligt de av käranden åberopade första-, tredje- och fjärdehandsgrunderna skulle ”ersättas som skadestånd”. Andrahandsgrunden gavs däremot en annan formulering; enligt denna skulle rättegångskostnaderna helt enkelt ”utges”.s. 374
12.Om vi först uppehåller oss vid andrahandsgrunden bestred Justitiekanslern i sitt svaromål ”att det finns laglig grund för allmän domstol att besluta om ersättning för rättegångskostnader i ett avslutat förvaltningsmål i annan form än skadestånd”. Det faktum att Högsta domstolen i flera avgöranden dömt ut kostnadsersättning med direkt tillämpning av grundlagen (utan att karaktärisera kostnadsersättningen som ett skadestånd) avfärdade staten som irrelevant; enligt Justitiekanslerns uppfattning hade den rättsregel som Högsta domstolen formulerat i NJA 2015 s. 374 ett ”begränsat tillämpningsområde”. De skäl som hade föranlett Högsta domstolen att tillerkänna enskilda parter ersättning för rättegångskostnader med direkt stöd av grundlagen kunde inte överföras till förvaltningsmålen: Med beaktande av det nu anförda står det enligt statens uppfattning klart att den regel som följer av Högsta domstolens praxis till sin natur inte är tillämplig i förvaltningsmål. Det är ett minst sagt intressant påstående att den rättsregel som Högsta domstolen formulerade i NJA 2015 s. 374 ”till sin natur” inte skulle vara tillämplig i förvaltningsmål.s. 374
13.Förutom den inte alltigenom övertygande hänvisningen till sakens natur framhöll staten att det är en avgörande skillnad mellan att en domstol beviljar ersättning för rättegångskostnader i den rättegång som kostnaderna uppstått i, jämfört med att en domstol beviljar ersättning för rättegångskostnader som har uppstått i en efterföljande rättegång: Kärandens kostnader för ombudsarvode har uppkommit i ett redan avslutat mål som dessutom har handlagts i förvaltningsdomstol. Frågan om ersättning för rättegångskostnader kan endast prövas inom ramen för det mål där kostnaderna har uppkommit. Det är med andra ord uteslutet att en allmän domstol skulle döma ut ersättning för rättegångskostnader i ett mål efter att målet avslutats. Statens uppfattning var således att om ersättning för rättegångskostnader skulle utgå i ett ”särskilt förfarande”, kunde detta endast ske i formen av ett skadestånd.s. 374
14.Om vi då övergår till de skadeståndsgrunder som käranden åberopade kan vi konstatera att den enskilde — något förenklat — åberopade alla de olika alternativ som jag har listat ovan, dock med ett centralt undantag: I sin stämningsansökan gjorde käranden inte gällande någon rätt till skadestånd med grund i Skatteverkets felaktiga beslut i det bakomliggande namnärendet. Detta är mycket intressant. Att yrka skadestånd på den grunden att Skatteverket — genom sitt felaktiga beslut — hade vållat käranden en ren förmögenhetsskada skulle nämligen ha varit den ”rakaste” vägen till ett skadestånd, på så vis att käranden då inte ens skulle behöva ta omvägen via rättvis rättegång.s. 375
15.Att käranden valde att inte åberopa det felaktiga myndighetsbeslutet som grund för sin talan var naturligtvis inget misstag. Tvärtom framgår av den fortsatta skriftväxlingen att käranden mycket medvetet motsatte sig att åberopa Skatteverkets felaktiga beslut som en skadeståndsgrund. Orsaken till detta var — skulle jag gissa — att käranden ville renodla målet till att avse den principiellt viktiga frågan om, och i så fall hur, en rätt till kostnadsersättning kan härledas ur rätten till en rättvis rättegång (i formen av ett skadestånd eller i annan form). Att få denna fråga prövad skulle haft ett stort värde även utanför det aktuella målet, eftersom felaktiga myndighetsbeslut — som framgått ovan — endast undantagsvis betraktas som så uppenbart felaktiga att de berättigar enskilda till skadestånd.s. 375
16.Som Justitiekanslern förde sin talan i målet är det tydligt att statens uppfattning — i vart fall vid tidpunkten — var att ersättning för rättegångskostnader, som har uppstått i ett förvaltningsmål, inte kan tillerkännas enskilda parter på någon annan grund än därför att det bakomliggande förvaltningsbeslutet i undantagsfall grundar ett skadeståndsansvar. Att en förvaltningsdomstol avvisar ett kostnadsyrkande kunde inte anses skadeståndsgrundande, eftersom det i Sverige — enligt Justitiekanslerns mening — inte existerar någon rätt att få ersättning för rättegångskostnader utdömt i själva förvaltningsmålet. Inte heller menade Justitiekanslern att tingsrätten kunde döma ut skadestånd på den grunden att en ogillande dom skulle innebära en fullbordad kränkning av rätten till en rättvis rättegång, bl.a. eftersom talan i sådana fall var ”för tidigt väckt”.s. 375
17.Att käranden inte i sin stämningsansökan, och inte heller i den senare skriftväxlingen, ville göra gällande fel och försummelse hänförligt till bakomliggande förvaltningsbeslutet som skadeståndsgrund fick närmast staten att se rött. Enligt Justitiekanslerns uppfattning kunde käranden inte rimligen göra gällande att rätten till en rättvis rättegång hade överträtts på den grunden att hon nekats ersättning för sina rättegångskostnader ”med mindre än att de möjligheter som finns på det nationella planet att få sådan ersättning uttömts”. Statens uppfattning var alltså att en överträdelse av 2 kap. 11 § regeringsformen och/eller artikel 6 i Europakonventionen inte kunde konstateras förrän käranden hade begärt (och nekats?) skadestånd med hänvisning till felaktigheter hänförliga till myndighetsbeslutet som sådant.s. 376
18.Skriftväxlingen mellan parterna är mycket intressant. Som framgått ovan hade ju käranden — förmodligen mycket medvetet — valt att inte göra gällande att Skatteverket, inom ramen för det bakomliggande förvaltningsärendet, hade agerat vårdslöst. Trots att käranden således inte begärde skadestånd från staten med grund i det felaktiga förvaltningsbeslutet klargjorde Justitiekanslern under processens gång att det var statens uppfattning att Skatteverkets beslut innefattade fel och försummelse, som rent av kränkte kärandens rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen. Staten var således villig att utge skadestånd till käranden, men — intressant nog — inte på någon av de grunder som käranden faktiskt gjorde gällande i målet. Att käranden, enligt statens uppfattning, kunde utverka ett skadestånd med anledning av Skatteverkets beslut, men valde att inte göra detta, ansåg staten rent av var en central brist i kärandens talan, på så vis ”att kärandens överträdelsepåstående brister i det centrala avseendet att det inte stämmer att hon saknar en rätt till ersättning”.s. 376
19.Sammantaget medgav således staten i praktiken att utge skadestånd till käranden, men endast på en grund som käranden inte ville åberopa. Samtidigt gjorde staten gällande att kärandens underlåtenhet att åberopa just denna grund spärrade henne från att åberopa någon annan grund. Trots att Justitiekanslern därmed närmast bjöd in käranden till att framställa ett skadeståndskrav med grund i Skatteverkets beslut, vidhöll dock käranden länge att statens uppfattning om rättsläget var felaktig. Enligt käranden var det ”inte nödvändigt … att, som alternativ grund för sitt skadeståndsanspråk, göra gällande att Skatteverket har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning på ett sätt som innebär att staten ådragit sig skadeståndsskyldighet”.s. 376
20.Efter närmare två års processande (i endast en instans, och utan att tingsrätten ens hade hunnit hålla huvudförhandling) valde käranden till slut att acceptera en förlikning som i praktiken medförde att hon beviljades visst skadestånd för sina rättegångskostnader, men — märk väl — inte på någon av de skadeståndsgrunder som hon själv hade åberopat i målet. Av förlikningen framgår således att staten gick med på att betala ersättning till käranden, men endast på den grunden att Skatteverket, i det bakomliggande förvaltningsärendet, hade kränkt kärandens rättigheter enligt artikel 8 Europakonventionen, vilket staten ansåg berättiga käranden till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staten kunde däremot inte vidgå att käranden kunde grunda en rätt till kostnadsersättning, varken som ett skadestånd eller i någon annan form, på rätten till en rättvis rättegång.s. 377
21.Vilka slutsatser kan man då dra av S. mot Staten? Jo, för det första att staten — med emfas — motsatte sig en ordning där rättegångskostnader som uppstår i ett förvaltningsmål ersätts i någon annan form än som ett skadestånd. Vad sedan avser skadeståndsgrunderna får statens processföring förstås på så sätt att enskilda inte med stöd av rätten till en rättvis rättegång kan göra gällande en rätt till ersättning för rättegångskostnader i form av skadestånd utan att först försöka utverka ett skadestånd med grund i det felaktiga myndighetsbeslutet. Om den enskilde tillerkänns skadestånd för fel hänförliga till det bakomliggande förvaltningsbeslutet, var det nämligen statens uppfattning att någon överträdelse av rätten till en rättvis rättegång inte har skett, varför något skadestånd inte heller kunde göras gällande på den grunden. Eftersom staten i det aktuella målet erkände att Skatteverkets beslutsfattande i sig var skadeståndsgrundande, ansåg sig staten kunna ”blocka” käranden från att få prövat om, och i så fall när, rätten till en rättvis rättegång kan läggas till grund för en rätt till kostnadsersättning. Denna fråga ställdes därför inte på sin spets i målet S. mot Staten. 3.3 Stockholms tingsrätts mål nr FT 11925-24 (K. mot Staten) I målet K. mot Staten hade Skatteverket fattat beslut om att käranden skulle återbetala närmare 300 000 kronor avseende utbetalt rotförskott. Käranden hade dock aldrig begärt eller mottagit någon utbetalning från Skatteverket — istället skulle det visa sig att hans identitet hade kapats och använts i ett bedrägeri mot Skatteverket. Käranden överklagade Skatteverkets beslut men lyckades inte, utan ombud, få gehör i förvaltningsrätten.s. 377
22.I kammarrätten anlitade käranden ombud, och vann då framgång med sin talan. Kammarrätten tillerkände dock inte käranden ersättning för sina ombudskostnader (och efter överklagan meddelade inte Högsta förvaltningsdomstolen prövningstillstånd i denna fråga). Käranden vände sig därför till Justitiekanslern med en begäran om att hans rättegångskostnader, som var hänförliga till förvaltningsmålet, skulle ersättas genom ett skadestånd. Justitiekanslern avslog dock kärandens begäran med hänvisning till att skadestånd inte kunde ges ut med stöd av bestämmelserna i skadeståndslagen. I K. mot Staten ansåg nämligen Justitiekansler att Skatteverkets beslut i det bakomliggande förvaltningsärendet inte var så uppenbart felaktigt att staten, genom detta beslut, hade ådragit sig en skadeståndsskyldighet mot käranden för fel eller försummelse i myndighetsutövningen. Följaktligen kunde situationen inte lösas på samma sätt som i S. mot Staten. Samtidigt vitsordade dock Justitiekanslern att käranden ”skulle haft svårt att ta tillvara sin rätt utan att anlita ett juridiskt skolat ombud”. Det sagda aktualiserade, enligt Justitiekanslern, ”frågan om processen för återkrav … i alla lägen lever upp kraven i regeringsformen och Europakonventionen på att en rättegång ska genom föras rättvist”. Istället för att bevilja käranden ersättning på den grunden att det skulle innebära en kränkning av rätten till en rättvis rättegång att neka käranden ersättning, anförde Justitiekanslern att det kunde ”finnas skäl för lagstiftaren att se över den aktuella regleringen”.s. 378
23.Justitiekanslerns eget beslut i K. mot Staten illustrerar den diskrepans som finns mellan å ena sidan skadeståndslagens 3 kap. 2 § och å andra sidan den rätt till kostnadsersättning som kan grundas på rätten till en rättvis rättegång. Som framgår av Justitiekanslerns beslutsskäl finns det uppenbarligen situationer där den enskilde med fog behöver anlita ombud för att kunna angripa ett felaktigt myndighetsbeslut, samtidigt som detta beslut inte är så uppenbart felaktigt att den enskilde kan hävda en rätt till skadestånd med grund i samma beslut. I dessa situationer erbjuder den skadeståndsgrund som staten hänvisade till i S. mot Staten ingen lösning på problemet.s. 378
24.Eftersom käranden i målet K. mot Staten utan framgång hade försökt att utverka ett skadestånd med grund i det felaktiga myndighetsbeslutet, dvs. tömt ut den möjlighet som staten hänvisade till i målet S. mot Staten, väckte han talan mot staten i Stockholms tingsrätt med yrkande om att staten skulle förpliktas att till honom betala motsvarande summa som käranden hade betalat i arvode till sitt ombud i den tidigare förvaltningsprocessen. Precis som i S. mot Staten preciserade inte käranden sitt yrkande till att avse skadestånd eller ersättning i annan form — istället öppnade käranden genom sina grunder upp för att tingsrätten kunde bifalla yrkandet antingen genom att döma ut ersättningen med direkt tillämpning av 2 kap. 11 § regeringsformen (dvs. utan att betrakta ersättningen som ett skadestånd) eller genom att konstatera att avsaknaden av en rätt till kostnadsersättning bryter mot 2 kap. 11 § regeringsformen, vilket skulle berättiga käranden till skadestånd enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen.s. 378
25.Efter att stämning utfärdats fick målet ett abrupt avslut då Justitiekanslern redan i statens svaromål medgav att utge det yrkade beloppet, dock endast i formen av ett skadestånd: Staten erkänner att avsaknaden av en möjlighet till ersättning i någon form för kärandens rättegångskostnader utgör en överträdelse av hans rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 Europakonventionen. Mot den bakgrunden medges kärandens yrkande om skadestånd. Centralt att notera är således att Justitiekanslern i K. mot Staten konstaterade att avsaknaden av en tillämplig skadeståndsgrund innebar en skadeståndsgrundande överträdelse rätten till rättvis rättegång.s. 379
26.Läser man Justitiekanslerns argumentation i målen S. mot Staten respektive K. mot Staten tillsammans, torde statens uppfattning om rättsläget kunna sammanfattas som följer.s. 379
27.I S. mot Staten motsatte sig Justitiekanslern att ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål kan utgå i någon annan form än som ett skadestånd. I K. mot Staten uttalade sig inte Justitiekanslern om denna fråga, men det kan noteras att staten endast medgav att utge det yrkade beloppet som ett skadestånd för statens överträdelse av rätten till en rättvis rättegång. Det får därmed antas att Statens uppfattning är att ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål endast kan utgå i form av skadestånd (i vart fall om kostnadsersättningen utgår i ett separat förfarande). Jag återkommer till detta nedan.s. 379
28.När det sedan gäller skadeståndsgrunden förefaller statens uppfattning vara att rätten till en rättvis rättegång inte kränks om den enskilde kan få sina rättegångskostnader ersatta genom att utverka ett skadestånd på någon annan grund än just rätten till en rättvis rättegång som sådan. Staten tycks också vara av uppfattningen att den enskilde måste försöka utverka ett sådant skadestånd innan en rätt till kostnadsersättning kan göras gällande med stöd av att rätten till en rättvis rättegång överträtts. Detta framgår direkt av Justitiekanslerns argumentation i S. mot Staten, och indirekt genom att Justitiekanslern i K. mot Staten först beslutade att avslå den enskildes begäran om skadestånd (därför att det bakomliggande förvaltningsbeslutet inte innefattade fel eller försummelse) för att sedan omedelbart medge den enskildes yrkande om skadestånd (därför att avsaknaden av en möjlighet till ersättning enligt vad som framgick av det tidigare beslutet innebar en skadeståndsgrundande överträdelse av rätten till rättvis rättegång).s. 379
29.Kan den enskilde tillerkännas skadestånd därför att det överklagade förvaltningsbeslutet är så uppenbart felaktigt att det grundar ett skadeståndsansvar för staten enligt 3 kap. 2 § (eller möjligen på den grunden att beslutet innefattar en kränkning av en grundläggande rättighet och därför grundar ett ansvar för staten enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen), tycks det således vara Justitiekanslerns uppfattning att den enskilde i första hand ska försöka utverka ett skadestånd med grund i det bakomliggande förvaltningsbeslutet. Om detta beslut däremot inte innefattar fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (och det inte heller går att göra anspråk på skadestånd för någon annan rättighetskränkning enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen) kommer avsaknaden av möjligheter att i någon form utverka kostnadsersättning att utgöra en skadeståndsgrundande överträdelse av rätten till en rättvis rättegång. Denna rättighetsöverträdelse kan då läggas till grund för ett skadeståndsanspråk med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen.s. 380
30.En sista fråga är dock om det verkligen måste krävas tre processer för att en enskild, som inte kan utverka ett skadestånd med grund i det bakomliggande förvaltningsbeslutet, ska kunna tillerkännas ersättning. I S. mot Staten gjorde ju Justitiekanslerns gällande att tingsrätten omöjligen kunde döma ut skadestånd på den grunden att en ogillande dom skulle innebära en fullbordad kränkning av rätten till en rättvis rättegång, bl.a. eftersom talan i sådana fall var ”för tidigt väckt”. I K. mot Staten avslog också Justitiekanslern den enskildes begäran om skadestånd, trots att detta — enligt vad Justitiekanslern närmast erkände i beslutsskälen — medförde en fullbordad kränkning av rätten till en rättvis rättegång (med följden att staten därefter omedelbart medgav kärandens talan i tingsrätten, på den grunden att avsaknaden av en möjlighet till ersättning i någon form utgjorde en överträdelse av hans rätt till rättvis rättegång). Med andra ord: måste verkligen den enskildes begäran om skadestånd avslås (därför att någon skadeståndsgrund inte kan kopplas till det bakomliggande förvaltningsbeslutet) för att det därigenom ska uppstå en skadeståndsgrundande överträdelse av rätten till en rättvis rättegång, som i sin tur föranleder en rätt till skadestånd? En betydligt rimligare ordning vore ju att Justitiekanslern (eller domstolen) inom ramen för en och samma bedömning först konstaterar att skadestånd inte kan beviljas med grund i det bakomliggande förvaltningsbeslutet, för att sedan bevilja ersättning på den grunden att avsaknaden av tillämpliga skadeståndsgrunder innebär en skadeståndsgrundande kränkning av rätten till en rättvis rättegång. Ungefär så tolkar jag Justitiekanslerns bedömning i det nyligen avgjorda ärendet I.M. mot Staten. 3.4 Justitiekanslerns ärende dnr 2024/7674 (I.M. mot Staten) Ärendet I.M. mot Staten skiljer sig från målen ovan på så vis att saken aldrig behövde gå till domstol. I korthet var omständigheterna som följer.s. 380
31.Försäkringskassan beslutade att I.M., som var 81 år gammal, skulle återbetala drygt 4,3 miljoner kronor som myndigheten ansåg hade utbetalats felaktigt i assistansersättning. I.M. överklagade Försäkringskassans beslut med hjälp av ombud och vann partiellt bifall i förvaltningsrätten. Både I.M. och kassan överklagade förvaltningsrättens dom till kammarrätten, där I.M. vann fullt bifall.s. 381
32.För att tillvarata sin rätt mot Försäkringskassan ådrog sig I.M. ombudskostnader som uppgick till 227 525 kronor avseende ombudsarvode (motsvarande 95 timmars arbete á 2 395 kronor). Genom krav till Justitiekanslern begärde I.M. att staten skulle utge ersättning för dessa ombudskostnader i form av skadestånd. Genom beslut meddelat den 25 februari 2025 beviljade Justitiekanslern I.M. ersättning med 76 560 kr. I vissa delar är beslutet klargörande, i andra delar är det snarare förbryllande.s. 381
33.Det kan inledningsvis noteras att förutsättningarna i I.M. mot Staten påminner mer om K. mot Staten än om S. mot Staten. Justitiekanslern gjorde nämligen bedömningen att I.M. inte kunde utverka något skadestånd genom att göra gällande fel eller försummelser hänförliga till Försäkringskassans återkravsbeslut: I det nu aktuella fallet kan det inledningsvis konstateras att sökanden, enligt Justitiekanslerns mening, saknar möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader som skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det har nämligen inte kommit fram att Försäkringskassan eller domstolarna agerat felaktigt eller försumligt i sökandens fall. Förhållandena är under alla omständigheter sådana att utsikterna till framgång med en talan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen får betraktas som så begränsade att det vore orimligt att kräva att hon förde en sådan talan. Läst tillsammans med vad Justitiekanslerns anfört i de tidigare processerna får man således förstå statens uppfattning på så vis att den enskilde måste försöka utverka ett skadestånd med grund i det felaktiga beslutet, åtminstone om utsikterna till framgång med en sådan talan inte är så begränsade att det vore orimligt att kräva att den enskilde förde en sådan talan. Framstår det som orimligt att föra en sådan talan, behöver den enskilde således inte tömma ut detta alternativ, utan kan istället direkt kräva skadestånd på den grunden att avsaknaden av en ersättningsmöjlighet innebär en skadeståndsgrundande överträdelse av den enskildes rätt till en rättvis rättegång. En sådan begäran kan också bifallas, utan att Justitiekanslern (eller en domstol) först måste avslå den enskildes begäran och därigenom ”fullborda” kränkningen av rätten till en rättvis rättegång. Så långt medför beslutet viss ordning i kaoset.s. 381
34.Beslutet innefattar dock även vissa resonemang som det finns anledning att ifrågasätta. För egen del reagerade jag särskilt på följande passager i beslutsskälen: Rätten till en rättvis rättegång ger inte i sig någon rätt till ersättning för rättegångskostnader. Det är i stället upp till varje medlemsstat att utforma sitt system för att enskilda ska tillförsäkras rättvisa rättegångar. Enligt Europadomstolens praxis kan det under vissa förutsättningar stå i strid med rätten till en rättvis rättegång att en enskild som vinner ett mål mot det allmänna inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader (se t.ex. Europadomstolens dom den 6 april 2006 i målet Stankiewicz mot Polen, no. 46917/99, p. 69, samt den 15 februari 2005 i målet Steel och Morris mot Storbritannien, no. 68416/01, p. 62).s. 382
35.I vissa undantagssituationer kan alltså avsaknaden av en möjlighet till ersättning för rättegångskostnader anses utgöra en begränsning av rätten till en rättvis rättegång. Det ska i så fall vara fråga om särpräglade fall och/eller särskilt ömmande situationer, typiskt sett beträffande ekonomiskt svagare personer.s. 382
36.Det finns i princip inte någon rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål av det slag som här är i fråga utöver den möjlighet som finns till rättshjälp. Med det sagt har enskilda i vissa situationer möjlighet att få kompensation för sina rättegångskostnader genom reglerna om skadestånd. De citerade beslutsskälen ovan är, enligt min mening, problematiska. Särskilt framstår Justitiekanslerns hänvisning till Europadomstolens avgörande i det ovan nämnda målet Steel and Morris som helt malplacerad i sammanhanget. Som framgått av min redogörelse för Europadomstolens praxis handlade nämligen inte Steel and Morris om rätten till kostnadsersättning, utan om ett helt annat ersättningssystem: rätten till rättshjälp.s. 382
37.Det kan naturligtvis finnas skäl att göra den allmänna rättshjälpen mer generös i förvaltningsmål. Detta är dock en helt annan fråga än den vi nu diskuterar, som aktualiserar helt andra överväganden. Rättshjälp är både till sin karaktär och sin konstruktion en social skyddslagstiftning som bär upp andra intressen än rätten till kostnadsersättning vid en framgångsrik process. Att Justitiekanslern, i sitt beslut i I.M. mot Staten, inte håller isär dessa två ersättningssystem är anmärkningsvärt.s. 382
38.Antingen är beslutet slarvigt motiverat eller så försöker staten blanda ihop korten för att kunna motivera de påståenden som sedan följer i efterföljande stycken, dvs. att det endast skulle finnas en rätt till kostnadsersättning i ”särpräglade fall och/eller särskilt ömmande situationer, typiskt sett beträffande ekonomiskt svagare personer”, trots att det inte finns något stöd för detta påstående i den praxis från Europadomstolen som faktiskt avser rätten till kostnadsersättning (och inte rätten till rättshjälp).s. 382
39.När det gäller allmän rättshjälp uttalade Europadomstolen följande, i den av Justitiekanslern hänvisade punkten 62 i avgörandet Steel and Morris: The right of access to a court is not, however, absolute and may be subject to restrictions, provided that these pursue a legitimate aim and are proportionate. It may therefore be acceptable to impose conditions on the grant of legal aid based, inter alia, on the financial situation of the litigant or his or her prospects of success in the proceedings. Moreover, it is not incumbent on the State to seek through the use of public funds to ensure total equality of arms between the assisted person and the opposing party, as long as each side is afforded a reasonable opportunity to present his or her case under conditions that do not place him or her at a substantial disadvantage vis-à-vis the adversary. Resonemangen ovan tar uppenbarligen sikte på vilka begränsningar ett system med allmän rättshjälp får förenas med. Att rättshjälp inte behöver beviljas alla och envar, utan kan villkoras genom en inkomstprövning, står alldeles klart. Detta resonemang går dock inte att överföra på rätten till kostnadsersättning vid en framgångsrik process, som följer helt andra logiker. 3.5 Sammanfattning För att sammanfatta exemplen som vi nu har gått igenom kan det konstateras att enskilda, som vill rätta sig efter Justitiekanslerns processföring, behöver tänka i flera steg:s. 383
40.Efter att ha ådragit sig kostnader i ett förvaltningsmål behöver den enskilde ta ställning till om det bakomliggande förvaltningsbeslutet var så uppenbart felaktigt att det går att utverka ett skadestånd för fel och försummelse i myndighetsutövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, alternativt på den grunden att beslutet innefattade en rättighetskränkning enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Om svaret på denna fråga är jakande måste den enskilde göra anspråk på skadestånd för sina ombudskostnader med grund i det överklagade förvaltningsbeslutet.s. 383
41.Som Justitiekanslerns inställning får förstås måste den enskilde försöka tömma ut alternativen ovan, åtminstone om inte utsikterna till framgång är så begränsade att det vore orimligt att kräva att den enskilde förde en sådan talan. Den enskilde får således försöka göra en prognos över utfallet vid en eventuell process, där grunden för skadeståndsanspråket antingen är vårdslöshet inom ramen för beslutsfattandet eller en rättighetskränkning som kan hänföras till beslutet.s. 383
42.I situationer där den enskilde har försökt att utverka ett skadestånd med grund i det felaktiga förvaltningsbeslutet, eller gjort en korrekt bedömning att det vore orimligt att ens försöka, har den enskilde tömt ut möjligheterna att få skadestånd för rättegångskostnader med grund i det felaktiga beslutet. Vi står då inför fullbordat faktum, varvid den enskilde istället får byta grund för sitt skadeståndsanspråk. Eftersom den enskilde i en sådan situation inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader i någon form (varken i förvaltningsmålet eller inom ramen för ett skadeståndsmål som avser det bakomliggande förvaltningsbeslutet) föreligger en fullbordad överträdelse av rätten till en rättvis rättegång, som då kan tjäna som grund för skadestånd med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen.s. 383
43.Lyckligtvis tyder Justitiekanslerns beslut i ärendet I.M. mot Staten på att det inte krävs att den enskilde först måste få avslag på en begäran om skadestånd med grund i det felaktiga beslutet för att därefter kunna göra gällande att avsaknaden av en tillämplig skadeståndsgrund skapar en skadeståndsgrund genom att kränka rätten till en rättvis rättegång. Istället tycks dessa frågor nu kunna prövas inom ramen för samma beslutfattande.s. 384
44.Det man tar igen på gungorna förlorar man dock på karusellen. Således innefattar Justitiekanslerns beslut i I.M. mot Staten resonemang som väcker förvåning. Detta gäller inte minst påståendet att en rätt till kostnadsersättning endast skulle föreligga i ”särpräglade fall och/eller särskilt ömmande situationer, typiskt sett beträffande ekonomiskt svagare personer” — ett resonemang som Justitiekanslern, enligt min mening direkt felaktigt, motiverade med hänvisning till ett avgörande från Europadomstolen som avsåg en helt annan fråga, nämligen allmän rättshjälp.s. 384
45.I NJA 2020 s. 908 konstaterade Högsta domstolen att dess tidigare avgörande NJA 2015 s. 374 hade etablerat en ”rättsregel” med innebörden att ”staten är skyldig att ersätta vinnande motpart för befogade kostnader” (p. 12). För att denna rättsregel skulle tillämpas förutsattes endast att den enskilde vunnit framgång med sin talan och att dennes kostnader varit befogade (p. 13). Detta kan kontrasteras mot resonemangen i I.M. mot Staten, där Justitiekanslern gjorde gällande att en rätt till kostnadsersättning endast existerar i ”undantagssituationer”, närmare bestämt i ”särpräglade fall och/eller särskilt ömmande situationer, typiskt sett beträffande ekonomiskt svagare personer”. Vad som framstår som en tydlig huvudregel i Högsta domstolens praxis tycks således staten nu försöka förvandla till en snävt avgränsad och till sin karaktär ytterst restriktiv undantagsregel, vilket i sin tur motiveras genom hänvisningar till praxis från Europadomstolen som inte ens handlar om enskildas rätt till kostnadsersättning, utan om allmän rättshjälp. Det finns således skäl att vara vaksam på den fortsatta utvecklingen.s. 384