Stycket

45.I NJA 2020 s. 908 konstaterade Högsta domstolen att dess tidigare avgörande NJA 2015 s. 374 hade etablerat en ”rättsregel” med innebörden att ”staten är skyldig att ersätta vinnande motpart för befogade kostnader” (p. 12). För att denna rättsregel skulle tillämpas förutsattes endast att den enskilde vunnit framgång med sin talan och att dennes kostnader varit befogade (p. 13). Detta kan kontrasteras mot resonemangen i I.M. mot Staten, där Justitiekanslern gjorde gällande att en rätt till kostnadsersättning endast existerar i ”undantagssituationer”, närmare bestämt i ”särpräglade fall och/eller särskilt ömmande situationer, typiskt sett beträffande ekonomiskt svagare personer”. Vad som framstår som en tydlig huvudregel i Högsta domstolens praxis tycks således staten nu försöka förvandla till en snävt avgränsad och till sin karaktär ytterst restriktiv undantagsregel, vilket i sin tur motiveras genom hänvisningar till praxis från Europadomstolen som inte ens handlar om enskildas rätt till kostnadsersättning, utan om allmän rättshjälp. Det finns således skäl att vara vaksam på den fortsatta utvecklingen.s. 384