Se p. 32 i domstolens dom (citerad i artikelns inledning) som kan kontrasteras mot p. 14–15 i minoritetens skiljaktiga mening. 1 0Justitiekanslerns svaromål av den 9 september 2022, tab 27, p. 89. 1 1Justitiekanslerns svaromål av den 9 september 2022, tab 27, p. 131. 12 Omständigheterna i målet var något speciella. Enligt förstahandsgrunden gjorde käranden gällande att staten, genom Högsta förvaltningsdomstolens beslut att avvisa hennes kostnadsyrkande, hade kränkt rätten till en rättvis rättegång (genom att underlåta att tillämpa grundlagsbestämmelsen), vilket berättigade käranden till skadestånd för ren förmögenhetsskada. Här stötte dock käranden på patrull p.g.a. den taleförbudsregel som återfinns i 3 kap. 7 § skadeståndslagen, enligt vilken det är förbjudet att föra en talan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med anledning av beslut av bl.a. Högsta förvaltningsdomstolen, om inte beslutet först upphävs eller ändras. Med grund i denna regel gjorde staten invändning om rättegångshinder, med yrkande om att kärandens talan delvis skulle avvisas. Frågan blev föremål för omfattande skriftväxling mellan parterna, och tingsrätten beslutade till sist att avvisa denna del av kärandens talan, vilket föranledde käranden att göra vissa justeringar av sina grunder. I det följande kommer jag av utrymmesskäl inte redogöra för dessa turer, utan tillåta mig att göra vissa förenklingar. 1 3Justitiekanslerns svaromål av den 9 september 2022, tab 27, p. 25 och 137. 14 Justitiekanslerns yttrande av den 8 mars 2024, tab 94, p. 2. 15 Justitiekanslerns yttrande av den 8 mars 2024, tab 94, p. 2. 1 6Kärandens yttrande av den 1 februari 2024, tab 88, p. 3.6. 17 Se förlikningsavtalet, bilaga 1 till domen, tab 114. 1 8Justitiekanslerns beslut av den 19 juli 2019, dnr 6782-18-4.3. Justitiekanslerns svaromål av den 11 juli 2024, tab 37. 2 0Justitiekanslerns svaromål av den 9 september 2022, tab 27. 2 1Se särskilt Wejedal 2017 s. 173 ff. och Wejedal FT 2021 s. 515 ff. 2 2Rskr. 1948:67. 23 SOU 1964:27 s. 50 och 658. 24 Se 19 kap. 2 och 3 §§ i utredningens förslag till lag om förvaltningsförfarandet i SOU 1964:27 s. 43, med motivering på s. 683 ff. 25 Prop. 1971:30. 26 SOU 1971:76 s. 73 och prop. 1972:132 s. 196. 27 SOU 1991:106 del B s. 16; se även del A s. 619, 642 och 654. 28 Prop. 1993/94:151 s. 133. 29 Jfr Sterzel, ”Lagstiftning om förvaltningsförfarandet”, FT 1984 s. 330 (som talar om en "ärrad veteran") samt SOU 1991:106 del A s. 637 (där det konstateras att frågan om det ska införa regler ”om att det allmänna i efterskott skall ersätta enskilda parter för de kostnader de haft i förvaltningsrättsliga mål har diskuterats i flera decennier”). 3 0Dir. 2024:39, ”Rättsliga biträden och rättegångskostnader — skärpt kostnadskontroll, ökat förtroende för offentliga försvarare och stärkta rättigheter för enskilda”. Uppdraget ska redovisas den 1 augusti 2025. 3 1Jfr p. 14–15 i minoritetens tillägg till sin skiljaktiga mening i HFD 2022 ref. 10.
Hänvisas från p. 15 (s. 370)
15.Med referens till Černius and Rinkevičius gjorde majoriteten gällande att det skulle ”framgå” av Europadomstolen praxis att en ordning som innebär att enskilda måste inleda ett särskilt förfarande för att få sina rättegångskostnader ersatta ”är förenlig med artikel 6.1 i EKMR”, dock under förutsättning att det inte är ”för svårt att i särskild ordning få ersättning för dessa kostnader i form av skadestånd”. 2.4 Sammanfattning Sammanfattningsvis ger Högsta domstolens praxis, å ena sidan, vid handen att de allmänna domstolarna kan döma ut ersättning för rättegångskostnader till enskilda parter som vunnit ett mål enligt ärendelagen mot det allmänna med direkt tillämpning av 2 kap. 11 § regeringsformen. Eftersom denna bestämmelse är gällande rätt också hos förvaltningsdomstolarna, får det förutsättas att det fanns en motsvarande möjlighet för Högsta förvaltningsdomstolen att tillerkänna enskilda parter ersättning för rättegångskostnader med grundlagen som rättslig grund. Högsta förvaltningsdomstolens majoritet ansåg dock, å andra sidan, att enskilda inte hade någon konventionsgrundad rätt att tillerkännas ersättning för rättegångskostnader i den rättegång där kostnaderna uppstått. Om det ansågs ”angeläget” att införa en sådan möjlighet i förvaltningsmål, menade majoriteten att det var lagstiftarens sak att reglera frågan (p. 33): I den mån det ändå skulle bedömas som angeläget att skapa en möjlighet för förvaltningsdomstolarna att tillerkänna enskilda ersättning för rättegångskostnader väcks både principiella och praktiska frågor som kräver överväganden som det bör ankomma på lagstiftaren att göra. En sådan ordning bör därför inte — när rätten till en rättvis rättegång inte kräver det — införas genom rättspraxis. Mot denna bakgrund ska vi nu övergå till att diskutera det praktiska utfallet av HFD 2022 ref. 10.s. 370