Stycket

2.Vid avtalstolkning är ofta den gemensamma partsviljan en given utgångspunkt, men vid upphandlade avtal saknas oftast en gemensam partsvilja då såväl upphandlingsdokumenten som det efterföljande avtalet är ensidigt upprättade av den upphandlande myndigheten. Precis som vid tolkning av standardavtal samt vid avtal med ett stort antal parter är utrymmet för individuell förhandling av avtalsvillkor många gånger begränsat. Tolkningen av upphandlande avtal måste följaktligen kännetecknas av ett stort mått av objektivitet, där innebörden av ett omtvistat villkor bestäms utifrån hur det framstår för andra, primärt andra leverantörer. Hade det varit känt för andra leverantörer att ett visst villkor skulle ges en annan innebörd än den i avtalet beskrivna, hade det kunnat resultera i att de lämnat andra anbud, varmed utgången av upphandlingen hade kunnat bli en annan. Med bortseende från de undantagssituationer när ett förhandlat förfarande är tillåtet enligt upphandlingsreglerna torde det i allmänhet vara svårt att fastställa någon gemensam partsavsikt. Betydelsen av den gemensamma partsviljan måste därför i de allra flesta fallen anses vara begränsad vad gäller tolkningen av avtal som slutits efter ett upphandlingsförfarande. Avtalsinnehållet får då i stället fastställas med ledning av avtalets ordalydelse, avtalets ändamål och andra objektiva kriterier som följer av upphandlingsdokumenten, exempelvis förfrågningsunderlag och andra bilagor. Skulle ordalydelsen ge utrymme för olika tolkningar, liksom i de fall när ordalydelsen inte ger något besked alls, måste ledning sökas i andra faktorer, jfr NJA 2015 s. 741, p. 10–11, och NJA 2021 s. 643, p. 11.s. 308