För en översiktlig beskrivning av de vanligaste rättskällorna i svensk rätt, se exempelvis Ramberg, Christina et. al. Rättskällor, 2 uppl., Stockholm, 2024. 1 0 HD:s lösning har kritiserats. Ett utförligt exempel på denna kritik utgör justitierådet Håstads skiljaktiga mening i samma NJA-fall. 1 1 För ytterligare analys av fallet, se t.ex. Ingvarsson, Torbjörn, Obehörig vinst (Fordringsrättsliga studier, nr 2), Stockholm, 2024, s. 107 f. 1 2 Jfr NJA 2016 s. 1074 där tingsrätten diskuterar relationen mellan solutio och condictio indebiti. 13 Se prop. 1993/94:130 s. 17 ff. 1 4 Jfr ovan om dikotomin enkla och svåra fall och olika definitioner av den. 15 Se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars och Pauli, Mikael, Rättegång — första häftet, 9 uppl., Stockholm, 2016, s. 105 ff. I löptext hänvisas till författarna med angivande av endast ”Ekelöf” eller ”författarna”. 1 6 Ekelöf, Rättegång — första häftet, s. 105 ff. 17 Ekelöf, Rättegång — första häftet, s. 106. 18 Se t.ex. Munck, Johan, Rättskällor förr och nu, Juridisk Publikation, Jubileumsnummer, 2014, s. 199–208, s. 199 och Strömholm, Stig, Lyles, Max och Valguarnera, Filippo, Rätt, rättskällor och rättstillämpning — en lärobok i allmän rättslära, 6 uppl., Stockholm, 2020, s. 480 ff. 19 Se t.ex. NJA 1995 s. 478 där HD talade om en ”analogisk utvidgning” av lagregeln och i NJA 2016 s. 799 om att ”tillämpningsområdet utvidgas” genom en analogisk tillämpning av lagregeln. 2 0 Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Göteborg, 1995, s. 341. 21 Peczenik, Vad är rätt?, s. 341. 22 Peczenik, Vad är rätt?, s. 341. 2 3 Peczenik, Vad är rätt?, s. 349. 24 Peczenik, Vad är rätt?, s. 349. 25 Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 477. I löptext hänvisas till författarna med angivande av endast ”Strömholm” eller ”författarna”. 26 Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 476 ff. 2 7 Jfr Heuman, Lars, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning — generaliseringar, logik och argumentation, Stockholm, 2018, s. 159 där Heuman skriver att ett rekvisit modifierats, tillagts eller uteslutits. 28 Se även Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 107. 2 9 Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 480. 3 0 Hellner, Rättsteori, s. 74 f. 31 Hellner, Rättsteori, s. 110 f.
Hänvisas från p. 7 (s. 1012)
7.Rättsfallet som har redovisats ovan synliggör således att domstolarnas juridiska metod i svåra fall varierar mellan olika rättsområden, eftersom metoden styrs av varje rättsområdes ledande rättsprinciper och hur de ska viktas i bedömningen. Visserligen har domstolarna även inom straffrätten en principiell skyldighet att omsätta lagstiftningen i praktiken och de måste därför vid behov ta ansvar för relationen mellan rätt och samhälle. Det innebär att domstolarna måste tolka även strafflag med hjälp av förarbeten, rättsfall och doktrin. Tolkning utgör därför inte i sig ett genombrytande av legalitetsprincipen, ens på straffrättens område. Där tolkningsmöjligheten tar slut upphör emellertid domarens mandat att precisera rätten. 2.3 När tolkningen inte begränsas av legalitetsprincipen På civilrättens område finns inte samma tydliga riskfördelning mellan parterna när det gäller luckor i den materiella rätten som på straffrättens område. Visserligen kan en part drabbas negativt av att ha feltolkat en rättsregel så att rättsföljden inte är tillämplig på hans eller hennes fall eller förlora målet för att han eller hon inte kan bevisa att de relevanta omständigheterna för att regeln ska vara tillämplig föreligger. Sådana utfall i en rättegång är inte en konsekvens av luckor i rätten utan en konsekvens av bristande juridiska kunskaper eller ett dåligt bevisläge. Partens förlust är således en processrättslig konsekvens, snarare än en konsekvens av brister i den materiella rätten. I civila tvister kan parterna dessutom ofta själva bestämma över sin riskfördelning genom processrättsliga dispositioner. Möjligheten att göra för rätten bindande medgivanden, eftergivanden och erkännanden innebär att parterna själva kan utlösa en rättsföljd till motpartens fördel, utan att domstolen behöver pröva om den materiella rätten medgav rättsföljden. En väsentlig skillnad i förhållande till straffrätten är dock att om en materiell rättsregel faktiskt ska läggas till grund för domen måste domaren tillhandahålla en sådan, oavsett vilka omständigheter den aktuella tvisten rör. Eftersom den svenska civilrätten består av punktlagar med begränsade tillämpningsområden, och därutöver av regleringar genom praxis, rättsprinciper och allmänna läror, behöver domaren inte sällan analogisera på denna rättsliga materia för att besvara rättsfrågan.s. 1012