Rättsfall
NJA 2016 s. 799
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2016 s. 799
BibTeX
@misc{nja-2016-s-799,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2016 s. 799}},
year = {2016},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 3 artiklar · 9 stycken/fotnoter
Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier4 hänvisningar
- Se NJA 2016 s. 799 p. 7.
- Anledningen till att HD döpte NJA 2015 s. 1072 till just Tryckerimomsen I var förmodligen att man tänkte sig att NJA 2016 s. 799 skulle döpas till Tryckerimomsen II. 2016 års avgörande har emellertid ännu inte dykt upp i HD:s officiella lista över döpta rättsfall, https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstadomstolen/dopta-rattsfall/officiell-lista-over-doptarattsfall.pdf (hämtad 2024-08-23). Det kan förväntas ske först om och när HD i framtiden får anledning att referera till fallet i ett nytt avgörande.
- Budskapet av Royal NJA 2008 s. 392 är att god eller ond tro inte är en faktor vid bedömningen av om rätt till avkastningsränta föreligger enligt 2 § andra stycket räntelagen. Men bestämmelsen är endast analogiskt tillämplig vid återbetalning till följd av rättsgrundsavsaknad, vilket öppnar upp för ett visst utrymme för andra bedömningar, vilket HD på ett försiktigt sätt har konstaterat i NJA 2016 s. 799 p. 15.
- Vid tillämpning av condictio indebiti uppkommer också frågor om vilken ränta som ska utgå på det belopp som ska betalas tillbaka. Detta behandlas i rättsfallen NJA 2016 s. 799 och NJA 2005 s. 142 (se vidare avsnitt 4.7).
- Avgörandet rörde inte ett egentligt fall av condictio indebiti (jfr HD:s uttalande i NJA 2016 s. 799 p. 13) men HD gjorde i avgörandet ett antal uttalanden om rätten till avkastningsränta också för sådana fall. Ett första skäl som anfördes var att lagtextens ordalydelse anger en skyldighet att utge avkastningsränta oberoende av om betalningsmottagaren varit i ond tro. Det bör dock här noteras att bestämmelsen bara anger att ränta utgår på ”fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund” och därför inte uttryckligen tar ställning till frågan om god eller ond tro på annat sätt än att det kategoriskt anges att ränta ska utgå. Något ställningstagande till fall av misstagsbetalningar kan därför inte anses ha gjorts. Ett andra skäl som anfördes var att skyldigheten att utge avkastningsränta enligt 65 § KöpL inte gjorts beroende av att säljaren varit i ond tro. Ett tredje skäl var enligt HD att grunden för uttalandet i förarbetena om ett betydande godtrosskydd vid condictio indebiti kunde ifrågasättas och att det i lagmotiven inte heller åberopats övertygande argument för att behandla återgång av betalning på grund av misstag annorlunda än återgång som äger rum oberoende av god tro, t.ex. på grund av underårighet, grovt tvång eller förfalskning. Härtill kom enligt HD som ett argument att HD i NJA 1985 s. 352 funnit att en säljare uttryckligen ansågs skyldig att — genom en analogisk tillämpning av regeln — utge avkastningsränta på ett prisavdragsbelopp oavsett om han varit i ond tro om felet i fastigheten och att HD i rättsfallet NJA 1988 s. 457 uttryckligen hade funnit att en kommun, som överdebiterat va-avgifter, var skyldig att betala avkastningsränta på mottagna belopp, oberoende av om kommunen varit i god tro. Det bör dock observeras att HD i det senare avgörandet uttryckligen hänvisade till lagförarbetsuttalandena om fall av condictio indebiti där mottagaren varit i god tro utan att ange att det fanns skäl att avvika från uttalandena.
- Genom ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 blev det klart att återbetalningsskyldighet förelåg för ett tryckeri som debiterat ett för högt mervärdesskattebelopp, en betalning som dock skett i enlighet med då gällande tolkning av mervärdesskatteregleringen (se avsnitt 1.5.1). I NJA 2016 s. 799 var frågan om tryckeriet hade att också utge avkastningsränta på det mervärdesskattebelopp som skulle återbetalas. HD konstaterade här att domstolen i NJA 2008 s. 392 gjort uttalanden som ”måste förstås så att avkastningsränta enligt en analogisk tillämpning av bestämmelsen kan, trots vad som har anförts i förarbetena till räntelagen …, utgå också vid återgång av betalning enligt läran om condictio indebiti (jfr även NJA 1988 s. 457)”. Enligt HD är syftet med avkastningsräntan att betalningsmottagaren ska försättas i samma läge som före betalningen. En part ska alltså inte få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen sedermera ska gå åter. ”Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.”