1.4.1 Avgörandet i korthet I avgörandet NJA 2015 s. 166 dömdes en reporter, en fotograf och en nattchef på tidningen Göteborgs-Posten (GP) för brott mot tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § och 7 § första stycket 1 TF. Den brottsliga gärningen bestod i att de tilltalade av oaktsamhet hade medverkat till att röja en meddelares identitet.s. 477
2.Bakgrunden till åtalet var en artikel med rubriken ”Jessica utsattes för våldtäkt i taxi. Chauffören fick fängelse — men får fortsätta köra”, som publicerades i GP den 18 januari 2012. Artikeln byggde på uppgifter som den anonyma källan ”Jessica” hade lämnat vid en intervju med reportern. I artikeln angavs ”Jessicas” ålder. I samband med intervjun tog fotografen en bild på ”Jessica”, där hennes ansikte syntes men var delvis dolt i mörker. Nattchefen beslutade att publicera artikeln och fotografiet, som av reportern hade försetts med en förklarande text där det framgick att fotografiet föreställde ”Jessica”.s. 477
3.HD gjorde bedömningen att det fotografi som delvis visade källans ansikte avslöjade att det var hon som hade lämnat uppgifterna i den aktuella artikeln. Vidare gjorde HD bedömningen att det redan från början hade stått klart att källan skulle uppträda under fingerat namn, dvs. under anonymitet, och att hon inte vid något senare tillfälle hade samtyckt till att hennes identitet röjdes. Enligt HD hade reportern och fotografen agerat oaktsamt genom att överlämna artikeln och fotografiet till redaktionen för publicering, och nattchefen genom att besluta om publicering. Samtliga dömdes därför till dagsböter för brott mot tystnadsplikten enligt TF. 4.2 Betydelsen av att röjandet skett i publiceringssyfte I NJA 2015 s. 166 var det inte den ensamansvariga som hade brutit mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § TF — till skillnad från vad som var fallet i NJA 2012 s. 342. Något tryckfrihetsbrott kan det därför inte vara tal om. Däremot aktualiseras reglerna om meddelarbrott i 7 kap. 22 § TF.s. 477
4.Det meddelarbrott som kommer ifråga, uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt (7 kap. 22 § första stycket 3 TF), är utformat på liknande sätt som offentliggörandebrottet i 7 kap. 20 § 2 TF. För ansvar krävs alltså ett uppsåtligt åsidosättande av en kvalificerad tystnadsplikt, såsom tystnadsplikten i 3 kap. 3 § TF.s. 478
5.Vidare krävs att åsidosättandet av tystnadsplikten har skett genom att någon lämnar uppgifter i publiceringssyfte enligt 1 kap. 7 § första stycket TF, eller begås av någon som medverkar som författare, annan upphovsman eller utgivare — under förutsättning att den medverkande inte är ansvarig för skriftens innehåll, i vilket fall ansvar enligt 7 kap. 20 § 2 TF aktualiseras (se 7 kap. 22 § andra stycket TF).s. 478
6.Det är alltså endast vissa uppräknade aktörer som kan göra sig skyldiga till meddelarbrott. Enligt den förhärskande uppfattningen är den som medverkat till skriftens innehåll, utan att ingå i de uppräknade kategorierna av aktörer, fri från allt ansvar. Det bör därmed inte komma ifråga att tillämpa straffbestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket 1 TF på sådana brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § TF, som begås genom att den tystnadspliktiga lämnar publiceringsmeddelanden eller annars medverkar vid framställningen av en tryckt skrift. Frågan är då hur man ska bedöma det agerande som lades de tilltalade till last i NJA 2015 s. 166.s. 478
7.Inledningsvis kan noteras att det av 1 kap. 7 § första stycket TF framgår att det omfattas av meddelarfriheten att lämna uppgifter i offentliggörandesyfte till redaktionen för en tryckt skrift. Även om det kan tyckas kontraintuitivt, är detta precis vad reportern och fotografen gjorde i NJA 2015 s. 166. Det framgår också av HD:s domskäl att det som lades reportern och fotografen till last, var just att de hade lämnat artikel och fotografier till redaktionen för publicering. De är alltså att betrakta som meddelare i den mening som avses i 1 kap. 7 § första stycket TF, och kan därmed i princip hållas ansvariga för meddelarbrott enligt 7 kap. 22 § TF.s. 478
8.Det kan tilläggas att det givetvis förhåller sig på det viset att även ”Jessica” är en meddelare. Hon hade lämnat uppgifter ”till en författare eller annan upphovsman till en framställning i tryckt skrift”, dvs. till reportern. ”Jessica” hade sålunda lämnat ett meddelande till en meddelare. Båda skyddas av meddelarfriheten enligt 1 kap. 7 § första stycket TF, men kan var för sig hållas ansvariga för eventuella meddelarbrott enligt 7 kap. 22 § TF.s. 478
9.På liknande sätt kan det noteras att även fotografen har dubbla roller. Genom att ta det aktuella fotografiet har fotografen anskaffat uppgifter i syfte meddela dessa till redaktionen för tryckt skrift, se 1 kap. 7 § andra stycket TF. Fotografen är således att betrakta som såväl anskaffare som meddelare av publiceringsuppgifter.s. 479
10.När det gäller nattchefen lämnar lagtexten inte lika tydliga besked. Det torde stå klart att denne inte är en meddelare enligt 1 kap. 7 § första stycket TF. För att kunna hållas ansvarig för meddelarbrott bör därför krävas att nattchefen kan ses som författare, annan upphovsman eller utgivare, se 7 kap. 22 § andra stycket TF.s. 479
11.Av förarbetena framgår att de som omfattas av ansvaret för meddelarbrott enligt 7 kap. 22 § andra stycket TF ska ha bidragit till skriftens innehåll eller tagit initiativ till dess offentliggörande. Vidare framgår att avsikten inte är att ansvaret ska träffa den som endast förlägger, trycker eller sprider en skrift — utan att vara ensamansvarig enligt 8 kap. TF. Enligt Axberger är det uppenbart att fotograf eller tecknare kan omfattas, liksom att teknisk personal eller redaktionsmedlemmar som endast deltagit i diskussioner kring publiceringen inte gör det.s. 479
12.Onekligen bidrog nattchefen till artikelns innehåll och till att den offentliggjordes, det var ju hen som beslutade att artikeln jämte fotografi skulle publiceras i den utformning som skedde. Ser man till förarbetsuttalandena talar detta för att nattchefen skulle kunna hållas ansvarig för meddelarbrott. Å andra sidan framstår uppräkningen i 7 kap. 22 § andra stycket TF som uttömmande. Klart är att nattchefen inte var utgivare för tidningen, och det är nog inte helt rättvisande att beskriva dennes roll som författare eller annan upphovsman.s. 479
13.Sammantaget får det betraktas som tveksamt om nattchefen kan anses ingå i den kategori av medverkande som kan hållas ansvariga för meddelarbrott. Om så inte är fallet torde, som anförts ovan, nattchefens agerande vara straffritt.s. 479
14.Även om den bedömningen görs att såväl reportern och fotografen som nattchefen omfattas av straffbestämmelsen om meddelarbrott i 7 kap. 22 § TF, har åtalet mot dem inte prövats i föreskriven ordning. Av 12 kap. 1 § första stycket 2 TF framgår nämligen att frågor om ansvar eller skadestånd på grund av meddelarbrott ska handläggas som tryckfrihetsmål.s. 479
15.Vidare hade ett åtal avseende meddelarbrott mot de inblandade i det aktuella fallet inte kunnat leda till fällande domar. Av 7 kap. 22 § första stycket 3 TF framgår att ansvar endast kommer i fråga för uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt. Det som lades de tilltalade till last i NJA 2015 s. 166 var emellertid att de av oaktsamhet hade röjt källans identitet, vilket alltså inte är straffbart som meddelarbrott.s. 479