1.3.1 Den kontraktuellt grundade lojalitetsplikten Parter i ett avtalsförhållande har normalt en lojalitetsplikt i förhållande till motparten, vilket bland annat innebär att en avtalad rättighet inte får utövas på ett otillbörligt sätt. I det så kallade ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943, som rörde lojalitetsplikt mellan parter i ett aktieöverlåtelseavtal, uttalade Högsta domstolen följande i fråga om lojalitetsplikten: Avtalsförhållandet innebär mot bakgrund av det anförda att en part med omsorg, dvs. efter bästa förmåga, ska respektera även de intressen som motparten har till följd av avtalet. Vilka krav som kan ställas på en parts lojalitet måste avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. […]s. 175
2.I lojalitetsplikten ligger ett krav på att parterna måste verka för att avtalet genomförs i enlighet med dess villkor. Utgångspunkten är att en part då måste avhålla sig från att vidta handlingar som medför risk för att motparten drabbas av skada. Särskilt gäller detta i situationer där en part har ett rättsligt, kunskapsmässigt eller ekonomiskt övertag. Detta hindrar inte att det i vissa situationer får godtas att en part vidtar för parten ekonomiskt rationella dispositioner, även om det kan få vissa negativa effekter för motparten. Den allmänna uppfattningen i svensk rätt är att aktieägare generellt sett inte har någon lojalitetsplikt gentemot bolaget. Däremot står det klart att styrelsens ledamöter och den verkställande direktören har en lojalitetsplikt. Aktieägare som enbart äger en mindre andel aktier i bolag med en spridd ägarkrets, och som inte arbetar i detta bolag eller på annat sätt främjar dess verksamhet, saknar ofta inflytande. Det finns därför ingen rättslig grund och inte heller några ändamålsenliga argument som talar för att ålägga sådana aktieägare en mer omfattande lojalitetsplikt. Som diskuterats i Del I av denna artikelserie kan det dock argumenteras för att bundenheten till bolagsordningen och vinstsyftet grundar en viss, begränsad lojalitetsplikt. En mer omfattande lojalitetsplikt kan dock föreligga i främst ägarledda aktiebolag, något som bekräftades av Högsta domstolen obiter dictum i rättsfallet NJA 2017 s. 981, där det uttalades: ”samarbetet inom ett bolag kan ställa krav på viss ömsesidig lojalitet och att det därför kan ankomma på aktieägare att gemensamt verka för att lösa konflikter dem emellan.” Lojalitetsplikten kan ha sin grund i ett rent kontraktuellt förhållande, men den kan också ha en associationsrättslig grund enligt vad som utvecklas i det följande.s. 175
3.Aktieägare i ägarledda bolag har många gånger ingått ett aktieägaravtal och parter i ett sådant avtal har en lojalitetsplikt gentemot varandra liksom parter i andra avtalsförhållanden. Aktieägaravtalet är vanligen skriftligt, vilket naturligtvis är att föredra ur bevissynpunkt, men inget hindrar att det ingås muntligen eller genom konkludent handlande. Det ska här framhållas att det i själva verket torde vara mer regel än undantag att blivande aktieägare, eller som det ibland kallas partners, i vart fall muntligen kommer överens i vissa grundläggande frågor i samband med att de bildar ett bolag. Det kan exempelvis röra frågor som att parterna ska arbeta i bolaget i viss utsträckning, att eventuell vinst ska konsolideras i bolaget under viss tid eller att parterna ska verka för att en exit kan ske, till exempel genom en börsnotering, inom ett förbestämt antal år. En sådan överenskommelse utgör ett aktieägaravtal, om än ett muntligt sådant. Aktieägare kan således ha en lojalitetsplikt till följd av ett ingånget aktieägaravtal (muntligt, skriftligt eller konkludent).s. 176
4.En kontraktuellt grundad lojalitetsplikt kan emellertid också föreligga i de fall ägarna i praktiken samarbetar eller samverkar inom ramen för aktiebolaget och på olika sätt bidrar till dess verksamhet. Enligt bland annat tysk rätt anses som framgår av avsnitt 2 ovan minoritetsaktieägare i alla bolag ha en lojalitetsplikt, men ett personligt och omfattande samarbete mellan parterna förstärker denna plikt. Ett nära samarbete rörande utvecklingen och förvaltningen av ett aktiebolag medför att personerna i praktiken är av stor betydelse för bolagets framgång. Många gånger utgör också engagemanget i bolaget den enda inkomstkällan. I sådana bolag förutsätter samarbetet således ett stort mått av förtroende, i likhet med vad som är fallet i personbolag. Samarbetet grundar normalt en kontraktuell relation och en därmed följande lojalitetsplikt. Ett sådant samarbete mellan ägarna kan förstås ses som ett konkludent aktieägaravtal. Det centrala är dock inte vilken typ av avtal som anses föreligga, utan att ett nära samarbete skapar en kontraktuell relation, som i sin tur grundar en lojalitetsplikt. I det följande behandlar vi denna grund som en från aktieägaravtalet separat, kontraktuell grund.s. 177
5.Enligt den härskande uppfattningen i svensk doktrin kan aktieägaravtal och andra samarbetsavtal utgöra enkla bolag. Enligt vår mening talar övervägande skäl för att denna uppfattning är korrekt. Ett enkelt bolag anses bildat om två eller flera personer har (i) kommit överens om (ii) att samverka (iii) för ett gemensamt ändamål. Om personer som avser att bilda (eller har bildat) ett aktiebolag sålunda kommer överens om att samverka på ett visst sätt, till exempel genom att arbeta i bolaget i viss omfattning eller rösta på visst sätt, för det gemensamma ändamålet att bolaget exempelvis långsiktigt ska ge löpande avkastning till ägarna eller börsnoteras inom en femårsperiod, torde dessa rekvisit vara uppfyllda. Det centrala är att ett gemensamt ändamål och någon form av bidragsplikt kan urskiljas. Detta medför att det kan vara svårare att visa att ett enkelt bolag föreligger om den kontraktuella relationen grundas enbart på ett oreglerat men nära samarbete.s. 177
6.Av Högsta domstolens praxis framgår att delägare i enkla bolag har en lojalitetsplikt. Aktieägare som har ingått ett aktieägaravtal, skriftligen, muntligen eller konkludent, eller som samarbetar nära med ett gemensamt mål, kan således ha en associationsrättsligt grundad lojalitetsplikt gentemot det enkla bolaget (det vill säga gentemot varandra), och därmed indirekt aktiebolaget. Om samarbetet kan klassificeras som ett enkelt bolag blir, förutom lojalitetsplikten, bestämmelserna i lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (”HBL”) samt övriga allmänna rättsprinciper som gäller för enkla bolag tillämpliga på samarbetet, i den mån inte annat avtalats. Sådana rättsprinciper (utöver lojalitetsplikten) är bland annat den associationsrättsliga likhetsprincipen.s. 178
7.När det gäller den närmare innebörden av aktieägares lojalitetsplikt på associationsrättslig eller kontraktuell grund, får den avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, i likhet med vad som gäller för lojalitetsplikten i andra sammanhang. Som utgångspunkt gäller att ju mer omfattande deltagande i verksamheten och ju närmare samarbete, desto mer långtgående lojalitetsplikt. Det faktum att parterna har ingått ett aktieägaravtal ger en stark indikation på samarbetets dignitet och omfattning, men som anförts ovan är det inte ett avgörande kriterium i fråga om förekomsten av en lojalitetsplikt. En associationsrättsligt grundad lojalitetsplikt torde ofta vara mer långtgående än en rent kontraktuell lojalitetsplikt, eftersom bolagsförhållandet förutsätter ett gemensamt ändamål och någon form av bidragsplikt. Ytterst avgörs dock lojalitetspliktens omfattning av omständigheterna i det enskilda fallet. Faktorer som kan behöva tillmätas vikt är bland annat på vilket sätt och i vilken omfattning aktieägarna deltar i verksamheten, hur nära de samarbetar, hur beroende ägarna är av verksamheten rent ekonomiskt, vilken typ av verksamhet det är fråga om, hur långvarigt samarbetet är och hur stora ekonomiska värden som förvaltas. Verksamhet som innefattar en stor mängd känslig information, knowhow och affärshemligheter, såsom till exempel bolag som sysslar med forskning och utveckling, kan ställa större krav på sekretess och konkurrensförbud. Klart är att rättsmissbruk normalt strider mot lojalitetsplikten. Att i ett otillbörligt syfte missbruka aktiva minoritetsrättigheter såsom rätten att utse minoritetsrevisor eller särskild granskare, eller att i sådant syfte begära extra bolagsstämma, kan sålunda strida mot lojalitetsplikten. Det finns också tillfällen då passiva minoritetsskyddsregler, såsom att rösta emot ett bolagsstämmobeslut, kan missbrukas på ett sätt som strider mot lojalitetsplikten. I dessa fall har minoritetsaktieägare på grund av sin rättsställning intagit en maktposition som kan missbrukas. I de fall rättsställningen uppkommit på avtalsrättslig grund, exempelvis genom en vetorätt i aktieägaravtal, är kopplingen till lojalitetsplikten särskilt tydlig. 3.2 Bestämmelser i aktiebolagslagen som kan tillämpas vid minoritetsmissbruk 3.2.1 Allmänt om lagstiftarens syn på minoritetsmissbruk I jämförelse med vad som gäller i fråga om majoritetsmissbruk finns det inte lika många bestämmelser i aktiebolagslagen som syftar till att förhindra eller kan tillämpas vid minoritetsmissbruk. Det främsta skälet torde vara att majoriteten till följd av majoritetsprincipen har betydligt större möjlighet att missbruka sin makt till skada för minoriteten, vilket har medfört ett större behov av att reglera majoritetsmissbruk. Att minoritetsmissbruk förekommer och bör stävjas konstaterades emellertid redan i förarbetena till 1944 års aktiebolagslag. Problematiken med minoritetsmissbruk har vidare sammanfattats av Nial på följande sätt: […] ju starkare minoritetsskyddet utbildas, dess större blir faran för att en handlingskraftig ledning av bolaget icke kan åstadkommas och att minoriteten missbrukar sina skyddsmedel i illojala, för bolaget skadliga syften. Lagstiftarens uppgift har varit att balansera minoritetens skydd i form av aktiva minoritetsrättigheter och passiva minoritetsskyddsregler mot den olägenhet skyddet kan medföra för bolaget. Historiskt sett har, såvitt avser minoritetsrättigheter, denna balansering skett bland annat genom att rättigheten tilldelas en minoritet av viss storlek i stället för varje aktieägare individuellt. I förarbetena till 1975 års aktiebolagslag (1975:1385) framhölls härvidlag att vissa rättigheter inte ska anförtros aktieägare med alltför ringa aktieinnehav, då de skulle kunna missbruka rättigheten och kanske till och med använda den i rent chikanöst syfte. Enskilda aktieägare med endast begränsat ekonomiskt risktagande i bolaget skadas nämligen inte annat än försumbart av missbruket, till skillnad från bolaget och de aktieägare som innehar en större andel av det satsade kapitalet. Denna ståndpunkt ligger i linje med syftet med splittringsförbudet. Tanken bakom splittringsförbudet är att den som har rätten att utöva inflytande även ska ha ett ekonomiskt intresse, vilket ytterst skyddar aktieägarna mot att rösträtt utövas i strid mot bolagets intresse.s. 178
8.En bestämmelse som uttalat syftar till att stävja visst slags minoritetsmissbruk är, som nämnts, bestämmelsen i 10 kap. 28 § ABL om kostnadsersättning vid särskild granskning. I det följande redogörs först relativt ingående för denna bestämmelse. Därefter analyseras andra bestämmelser i aktiebolagslagen som kan aktualiseras vid minoritetsmissbruk. 3.2.2 Bestämmelsen om kostnadsersättning vid särskild granskning Vid en särskild granskning granskas aktiebolagets förvaltning och räkenskaper för viss förfluten tid eller vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget, vilket regleras i 10 kap. 21 § första stycket ABL. Granskningen utförs av en särskild granskare, som utses av Bolagsverket och som ska vara oberoende i relation till bolaget och aktieägarna enligt bestämmelserna i 10 kap. 21 § första stycket och 10 kap. 24 § första stycket ABL. Syftet med granskningsinstitutet är att ge en minoritet med begränsad insyn i aktiebolaget möjligheten att få till stånd en specialutredning för att undersöka ett visst förhållande vid misstanke om oegentligheter eller missförhållanden i bolaget.s. 180
9.Av 10 kap. 22 § första stycket ABL följer att om ansökan om särskild granskning görs av ägare som företräder minst en tiondel av aktierna i bolaget krävs, till skillnad mot tidigare gällande rätt, ingen föregående stämmobehandling. Syftet bakom lagändringen är att stävja majoritetsmissbruk, det vill säga ytterst att stärka minoritetsskyddet. Dessutom kan fortfarande, enligt andra stycket samma bestämmelse, en enskild aktieägare göra ansökan, förutsatt att antingen ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget eller minst en tredjedel av de aktier som är företrädda vid stämman har röstat för ett förslag om särskild granskning.s. 181
10.Kostnaden för den särskilda granskningen bärs enligt huvudregeln av det granskade bolaget enligt 10 kap. 27 § ABL. En nyhet som infördes i och med lagändringen 2021 är som tidigare nämnts ett undantag för privata bolag i 10 kap. 28 § ABL, innebärande att en aktieägare som har ansökt om särskild granskning, trots att en sådan granskning har varit uppenbart obehövlig, och den sökande insett eller borde ha insett detta, ska ersätta bolaget för dess kostnader i den obehövliga delen. Varje aktieägares insikt prövas individuellt.s. 181
11.Syftet med den nya kostnadsersättningsregeln är ytterst att stävja att granskningsinstitutet används på ett illojalt sätt. I 2015 års utredning motiverar utredaren sålunda införandet av kostnadsansvarsregeln på följande sätt: Det har i praktiken förekommit fall där upprepade framställningar om särskild granskare har förorsakat det granskade bolaget stora kostnader, samtidigt som granskningen inte varit till synbar nytta vare sig för minoritetsaktieägaren eller bolaget. För att undvika missbruk av detta slag bör det i undantagsfall vara möjligt att låta kostnaden, helt eller delvis, bäras av minoritetsaktieägaren. En sådan ordning gäller i dag i exempelvis Finland. Att det har förekommit kritik mot att institutet särskild granskning har missbrukats till nackdel för bolaget framgår av såväl utredningen från 2015 som propositionen till 2021 års lagändring. I remissvaren framhålls även problemet med missbruk i individuella fall i bostadsrättsföreningar. I propositionen dras visserligen slutsatsen att inget tyder på att missbruk förekommit annat än undantagsvis, men det anses ändå angeläget att motverka en användning av institutet när sakliga skäl saknas. Slutsatsen synes ligga väl i linje med ett av aktiebolagsrättens ändamål, att främja investeringsviljan.s. 181
12.Det kan noteras att utredningen inte bygger på en empirisk undersökning rörande förekomsten av missbruk. Empiriskt skulle ett sådant missbruk kunna spåras bland annat genom en undersökning av i hur många aktiebolag begäran om särskild granskning varit återkommande. För en fullständig analys krävs emellertid mer än så, nämligen att granskningsteman ställs mot förekomst av ansökan om särskild granskning i kombination med en värdering av granskarens rapport, eventuellt i kombination med en undersökning av om andra minoritetsrättigheter åberopats i bolaget. Undersökningen skulle alltså vila på ett omfattande material och därför bli tidskrävande, vilket inte är befogat inom ramen för vår undersökning. Följande kan dock vara värt att notera. I ett rättsvetenskapligt examensarbete från Lunds universitet undersöktes förekomsten av missbruk av institutet särskild granskning. Studien inkluderade en kartläggning av 211 granskningsärenden under perioden 2008–2015. Studien pekar på att i så många som 41 av 211 ärenden kan missbruk ha förekommit, vilket utgör knappt 20 procent av de undersökta fallen. Aktuella siffror från Bolagsverket visar ett sedan 2014 någorlunda stabilt årligt antal utsedda särskilda granskare i aktiebolag, dock med en märkbar ökning 2021. Det totala antalet ärenden mellan 2014 och 2022 är 327 stycken. Skulle slutsatsen i examensarbetet stämma innebär det drygt 60 missbruksärenden i aktiebolag under en nioårsperiod, eller ca sju ärenden om året.s. 182
13.Undantagsregeln om kostnadsansvar är en nyhet i aktiebolagslagen, men tankesättet är inte nytt. Redan i början av förra seklet förutspåddes att rätten att få en särskild granskare utsedd skulle kunna missbrukas av minoriteten. Historiskt sett har två alternativa sätt att motverka sådant beteende diskuterats i motiven. Det ena sättet är en rätt eller skyldighet för staten att neka granskning om minoriteten inte kan framhålla rimliga skäl för granskningen. Detta sätt förkastades uttryckligen i propositionen till 1975 års aktiebolagslag. I utredningen från 2015 framhölls att Bolagsverket för närvarande saknar förutsättningar att mera ingående pröva om minoriteten har tillräckliga skäl för sin begäran. Bolagsverkets prövning är därför huvudsakligen av formellt slag. Enligt förarbetena torde emellertid en begränsad materiell prövning kunna förekomma såtillvida att granskningsteman och skäl för granskningen, som uppenbart ligger utanför granskningsinstitutets ramar, kan underkännas.s. 183
14.Det andra sättet att stävja missbruk av granskningsinstitutet är att låta minoritetsaktieägaren som begär granskning utan rimliga skäl stå för arvodet till granskaren. Detta alternativ diskuterades i samband med tillkomsten av 1910 års ABL, men någon bestämmelse härom intogs inte i lagen. Extra revisor vare berättigad att af bolaget erhålla skäligt arfvode. Har den förnyade granskningen blifvit påkallad utan skäl, äge bolaget att af dem, som påfordrat utseende af extra revisorer, återbekomma hvad bolaget må hafva utgifvit såsom arfvode. Att ett övervältrande av kostnader för granskningen på den eller de aktieägare som åberopat granskningen förutsätter ny lagreglering har sin förklaring i aktiebolagsrättens skadeståndsregler. Förvisso kan en enskild aktieägare bli skadeståndsansvarig mot bolaget enligt 29 kap. 3 § ABL, men det förutsätter dels grov vårdslöshet, dels att handlandet inneburit medverkande till överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen.s. 183
15.Det bör noteras att ersättningsskyldigheten för granskarens arvode gäller i förhållande till bolaget. Avsikten är att den särskilda granskaren aldrig ska behöva överväga minoritetsaktieägares betalningsförmåga vid utförande av sitt uppdrag. Det bör också noteras att bestämmelsen innehåller ett uppenbarhetskriterium, det vill säga att det inte räcker att granskningen bedöms onödig, utan den ska ha varit uppenbart obehövlig. Syftet bakom detta kriterium är att undantaget inte ska få alltför stor negativ effekt på minoritetsskyddet. Ett korresponderande kriterium för att endast träffa kvalificerade fall av missbruk återfinns även i andra regler som syftar till att stävja missbruk, se avsnitt 3.2.3 nedan. I förarbetena anges att bestämmelsen ska tolkas restriktivt med beaktande av granskningsinstitutets syfte.s. 183
16.I 10 kap. 28 § andra stycket ABL föreskrivs att om den särskilda granskaren bedömer att det finns en ersättningsskyldighet för någon aktieägare, ska vederbörande uttala sig om detta i sitt yttrande. Bestämmelsen saknar motsvarighet i övriga minoritetsskyddsregler. Motivet bakom regeln är att det typiskt sett är den särskilda granskaren som har bäst möjligheter att bedöma om en granskning har varit uppenbart obehövlig i någon del. Yttrandet kan ge bolaget en grund för att framställa ersättningsanspråk och för att, vid behov, väcka talan vid domstol. Till stöd för granskarens bedömning tillhandahåller förarbetena några hållpunkter. Hänsyn ska tas till om begäran om särskild granskning skett förut och till vad som framkommit i tidigare rapporter. Hänsyn kan också tas till bland annat hur bolagets ledning har agerat innan den särskilda granskaren utsågs. Om ledningen exempelvis har hindrat minoritetsaktieägarna från sådan insyn dessa har rätt till, enligt reglerna om frågerätt på bolagsstämman enligt 7 kap. 32–35 §§ ABL eller särskild insynsrätt enligt 7 kap. 36 § ABL, talar detta emot att den särskilda granskningen har varit uppenbart obehövlig. 3.2.3 Andra bestämmelser som kan tillämpas vid minoritetsmissbruk I aktiebolagsrätten har det som nämnts, utöver bestämmelsen om kostnadsansvar vid särskild granskning, inkluderats ett antal bestämmelser som kan användas vid eller syftar till att motverka missbruk av minoritetsskyddet.s. 184
17.Ett exempel som knyter an till bestämmelsen i 10 kap. 28 § ABL är kravet att ett så kallat granskningstema måste anges för att en särskild granskare ska kunna utses. Enligt 10 kap. 23 § ABL ska ansökan om särskild granskning sålunda innehålla uppgift om vad som ska granskas, det vill säga ett granskningstema. Bolagsverkets prövning av ansökan inkluderar en bedömning av huruvida granskningstemat omfattar något som objektivt sett kan vara av intresse för en aktieägare att få granskat. Ogrundade ansökningar, som helt faller utanför vad som lagligen kan bli föremål för särskild granskning, kan således avvisas av myndigheten och ett uppenbart missbruk av granskningsinstitutet kan därigenom undvikas.s. 184
18.En bestämmelse som kan tillämpas inte bara vid majoritetsmissbruk, utan även vid minoritetsmissbruk är generalklausulen i 7 kap. 47 § ABL. Bestämmelsen tar förvisso främst sikte på beslut som fattats av majoriteten, eftersom beslutfattande i aktiebolag enligt 7 kap. 40–45 §§ ABL normalt sker med enkel eller kvalificerad majoritet. Emellertid kan minoritetsaktieägare avgöra vissa frågor på bolagsstämman och i den mån beslutet då är ägnat att bereda minoriteten en otillbörlig fördel till nackdel för bolaget eller majoriteten kan generalklausulen tillämpas. Ett exempel är att majoritetsaktieägaren är jävig enligt 7 kap. 46 § ABL. Ett annat exempel är 9 kap. 9 § tredje stycket ABL som stadgar att ansökan om att utse en minoritetsrevisor får göras av varje aktieägare, förutsatt att en minoritet om en tiondel av aktierna eller ägare till minst en tredjedel av de aktier som är företrädda vid bolagsstämman har röstat för ett förslag om att utse minoritetsrevisor. Ett ytterligare exempel är då enskilda aktieägare till följd av en bestämmelse i bolagsordningen givits beslutandemakt eller vetorätt i vissa frågor på bolagsstämman. Även i sådana fall kan generalklausulen tillämpas på beslut som innebär en otillbörlig fördel för minoritetsaktieägaren till nackdel för bolaget eller annan aktieägare.s. 185
19.En annan fråga som kan diskuteras är om och i så fall på vilket sätt, aktiebolagets vinstsyfte binder minoritetsaktieägare. Vinstsyftet har en central roll i aktiebolagsrätten och är lagfäst i 3 kap. 3 § ABL. Utgångspunkten torde vara att det främst är bolagsorganen, det vill säga främst bolagsstämman, styrelsen och eventuell verkställande direktör, som ska beakta vinstsyftet inom ramen för beslutsfattandet respektive förvaltningen av verksamheten. I den mån minoritetsaktieägare utövar inflytande genom beslutsfattande på bolagsstämma enligt vad som angetts ovan, föreligger därmed en skyldighet att iaktta vinstsyftet. Om detsamma gäller vid utnyttjande av minoritetsskyddet i övrigt är mer svårbedömbart. Något som står alldeles klart är att skyldigheten att iaktta vinstsyftet inte hindrar en minoritet från att utnyttja de rättigheter eller det skydd lagen ger, även om det leder till ökade kostnader för bolaget. När det däremot gäller ett kvalificerat missbruk av minoritetsskyddet, i strid mot reglernas syfte och till skada för bolaget, kan det dock diskuteras om inte läget borde vara ett annat. Frågan om tillämpning av vinstsyftet skulle bland annat kunna övervägas om minoriteten använder sina aktiva minoritetsrättigheter på ett illojalt sätt som innebär kostnader för bolaget, till exempel om minoriteten helt utan saklig grund begär att bolagsstämman sammankallas. Mot bakgrund av uttalanden i förarbeten och doktrin av innebörd att vinstsyftet ska tillämpas i samband med beslutsfattande och företagande av rättshandlingar bedömer vi att det rättsliga stödet för att åberopa enbart vinstsyftet som grund för att ingripa mot minoritetsmissbruk är svagt. En annan sak är att det möjligen skulle kunna åberopas som stöd för förekomsten av en särskild princip om förbud mot minoritetsmissbruk, alternativt åberopas till stöd för att minoritetsmissbruk i ett enskilt fall är förbjudet vid sidan av till exempel principen om rättsmissbruk, allt enligt vad som utvecklas närmare i nästföljande avsnitt.s. 185