Stycket

2.I lojalitetsplikten ligger ett krav på att parterna måste verka för att avtalet genomförs i enlighet med dess villkor. Utgångspunkten är att en part då måste avhålla sig från att vidta handlingar som medför risk för att motparten drabbas av skada. Särskilt gäller detta i situationer där en part har ett rättsligt, kunskapsmässigt eller ekonomiskt övertag. Detta hindrar inte att det i vissa situationer får godtas att en part vidtar för parten ekonomiskt rationella dispositioner, även om det kan få vissa negativa effekter för motparten. Den allmänna uppfattningen i svensk rätt är att aktieägare generellt sett inte har någon lojalitetsplikt gentemot bolaget. Däremot står det klart att styrelsens ledamöter och den verkställande direktören har en lojalitetsplikt. Aktieägare som enbart äger en mindre andel aktier i bolag med en spridd ägarkrets, och som inte arbetar i detta bolag eller på annat sätt främjar dess verksamhet, saknar ofta inflytande. Det finns därför ingen rättslig grund och inte heller några ändamålsenliga argument som talar för att ålägga sådana aktieägare en mer omfattande lojalitetsplikt. Som diskuterats i Del I av denna artikelserie kan det dock argumenteras för att bundenheten till bolagsordningen och vinstsyftet grundar en viss, begränsad lojalitetsplikt. En mer omfattande lojalitetsplikt kan dock föreligga i främst ägarledda aktiebolag, något som bekräftades av Högsta domstolen obiter dictum i rättsfallet NJA 2017 s. 981, där det uttalades: ”samarbetet inom ett bolag kan ställa krav på viss ömsesidig lojalitet och att det därför kan ankomma på aktieägare att gemensamt verka för att lösa konflikter dem emellan.” Lojalitetsplikten kan ha sin grund i ett rent kontraktuellt förhållande, men den kan också ha en associationsrättslig grund enligt vad som utvecklas i det följande.s. 175