Stycket

4.För att en sedvänja enligt 10 § andra stycket ska vara för handen måste det föreligga ett tillräcklig spritt beteendemönster på området. Samuelsson framhåller dock att det står rättspraxis fritt att gå vidare och att utifrån vad som framstår rimligt och naturligt praktiskt definiera sedvänjans innehåll. Detta synsätt kommer exempelvis till uttryck i NJA 2002 s. 244, där Högsta domstolen framhåller att förekomsten av en ställningsfullmakt inte enbart är en bevisfråga utan att det finns situationer ”där allmän ställningsfullmakt ansetts föreligga utan att behörigheten kunnat förankras vare sig i lag eller sedvänja men där en behörighet har betraktats som ändamålsenlig”. Samuelsson anser dock att ”bedömningen inte får bli alltför normativ, eftersom det är fråga om att konstatera förekomsten av en på förhand given regel (sedvänjan i fråga) och den får inte bli alltför individuellt avpassad”. Kommer bedömningen att avse det befogade intrycket som de konkreta omständigheterna ger intryck av blir det enligt honom fråga om en fullmaktsförklaring enligt 10 § första stycket och då måste de krav som rättshandlingsläran ställer respekteras.s. 825