1.Samuelsson framhåller att systematiken i avtalslagens andra kapitel är sådan att det egentligen bara finns en fullmaktsmodell, vilken är den på viljeförklaring grundade fullmakten eller fullmakt som rättshandling. Till denna modell räknar han inte ställningsfullmakten enligt 10 § andra stycket avtalslagen. I denna bestämmelse föreskrivs följande: ”Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.” Samuelsson anser att orden ”anses han hava fullmakt” markerar att det inte är fråga om en riktig fullmakt utan en rättslig fiktion där den så kallade ställningsfullmakten likställs med de egentliga fullmakterna. Anledningen till att han anser att ställningsfullmakten endast är en rättslig fiktion är att behörigheten inte följer av huvudmannens fullmaktförklaring utan av lag eller sedvänja. Han medger visserligen att den ställning som fullmäktigen ska inta ska uppkomma i följd av anställning eller eljest genom avtal (avtalsrekvisitet), vilket innebär att det trots allt förutsätts en viljeförklaring från huvudmannen. I detta avseende skiljer sig en fullmakt från legala ställföreträdare som förmyndare och förvaltare. Författaren betonar dock att även om det finns en sådan koppling så följer inte behörigheten vid ställningsfullmakt av den individuella förklaringen utan av en objektiv norm i lag eller sedvänja.s. 823
2.Att behörigheten vid en ställningsfullmakt varken bestäms av vad tredje man eller fullmäktigen har fog att uppfatta som velat av huvudmannen medges. Enligt 10 § andra stycket bestäms ju behörigheten enbart av lag eller sedvänja. En annan sak är att en person som anställer en person för en viss befattning ofta är väl medveten om sedvänjan på området och därför i vart fall implicit eller konkludent kan sägas tillkännage en fullmaktsvilja genom att anställa personen i fråga. En konkludent viljeförklaringsfullmakt enligt 10 § första stycket och en ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket kan alltså förekomma samtidigt. Huvudmannen kan dock alltid neutralisera en ställningsfullmakt genom att i en uttrycklig eller konkludent viljeförklaring klargöra att mellanmannen saknar fullmakt, förutsatt att behörigheten enligt 10 § andra stycket inte följer av en tvingande lagbestämmelse.s. 824
3.Huruvida en ställningsfullmakt ska betraktas som en egentlig fullmakt och inte enbart som en rättslig fiktion beror på om en fullmakt rent definitionsmässigt enbart kan utgöras av en viljeförklaring. En författare som under senare tid har uppmärksammat denna fråga är Joel Berg. Till skillnad från Samuelsson ser han — något förenklat — en fullmakt som en behörighet för en person att rättshandla i en annans namn och att rättsfakta för denna behörighet inte endast behöver utgöras av en viljeförklaring utan också kan utgöras av vissa andra typer av rättsfakta. Utifrån denna begreppsbildning skapas ett utrymme för att se en ställningsfullmakt som ett fullmaktsrättsfaktum utan att fullmakten för den skull behöver ses som en viljeförklaring. Samuelsson kan dock invända att han utgår från avtalslagens begreppsbildning och att det utifrån denna är mest följdriktigt att uppfatta ställningsfullmakten som enbart en ”anses fullmakt” eller rättslig fiktion.s. 824
4.För att en sedvänja enligt 10 § andra stycket ska vara för handen måste det föreligga ett tillräcklig spritt beteendemönster på området. Samuelsson framhåller dock att det står rättspraxis fritt att gå vidare och att utifrån vad som framstår rimligt och naturligt praktiskt definiera sedvänjans innehåll. Detta synsätt kommer exempelvis till uttryck i NJA 2002 s. 244, där Högsta domstolen framhåller att förekomsten av en ställningsfullmakt inte enbart är en bevisfråga utan att det finns situationer ”där allmän ställningsfullmakt ansetts föreligga utan att behörigheten kunnat förankras vare sig i lag eller sedvänja men där en behörighet har betraktats som ändamålsenlig”. Samuelsson anser dock att ”bedömningen inte får bli alltför normativ, eftersom det är fråga om att konstatera förekomsten av en på förhand given regel (sedvänjan i fråga) och den får inte bli alltför individuellt avpassad”. Kommer bedömningen att avse det befogade intrycket som de konkreta omständigheterna ger intryck av blir det enligt honom fråga om en fullmaktsförklaring enligt 10 § första stycket och då måste de krav som rättshandlingsläran ställer respekteras.s. 825
5.En rättsvetenskapsman som under senare årtionden utövat en starkt inflytande på fullmaktsläran i Sverige är Kurt Grönfors. Han anser att det i rättspraxis utvecklats två typer av fullmakt i anslutning till ställningsfullmakten som han kallar för toleransfullmakt och kombinationsfullmakt och som utgör komplement till avtalslagens fullmaktstyper. Medan den förstnämnda fullmakten utmärks av att huvudmannen tolererat ett upprepat rättshandlande från mellanmannen utan att ingripa så utmärks kombinationsfullmakten av att det föreligger en kombination av omständigheter som är ägnade att i samverkan med varandra ge medkontrahenten uppfattning att han eller hon har att göra med en behörig mellanman. Samuelsson ställer sig kritisk till införandet av fullmakter av detta slag vid sidan om avtalslagen. Han anser att det inte behövs några fullmaktstyper utöver viljeförklaringsfullmakten enligt 10 § första stycket och ställningsfullmakten enligt 10 § andra stycket avtalslagen. Den tillitsfullmakt som under de senaste åren introducerats i rättspraxis har dock kommit att ersätta toleransfullmakten och kombinationsfullmaken som ett komplement till avtalslagens fullmaktstyper. Som närmare utvecklas i nästa avsnitt ifrågasätter Samuelsson även behovet av en särskild tillitsfullmakt vid sidan om avtalslagens regler.s. 825
6.Grönfors har vidare framhållit att det inte är omöjligt att rekvisitet ”enligt lag” i 10 § andra stycket inte enbart omfattar uttryckliga lagbud ”utan även i rättspraxis utan särskilt lagstöd fastslagna rättsregler”. Samuelsson kritiserar en sådan möjlighet. Han framhåller att regeln med Grönfors tolkning blir ”en vitiös cirkel och obegränsade möjligheter för domstolarna att etablera att behörighet finns närhelst det passar”. Även om jag inte är lika kritisk anser jag att det vore oklokt om domstolarna i en större utsträckning slår in på denna väg med hänsyn till risken för att reglerna om organbehörighet och firmateckningsrätt i bolagsrätten annars kan urholkas.s. 826