Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2002 s. 244
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2002 s. 244
BibTeX
@misc{nja-2002-s-244,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2002 s. 244}},
year = {2002},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
28 hänvisningar i 15 artiklar · 28 stycken/fotnoter
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt2 hänvisningar
- Jag har inte uppmärksammat att termen ”genomsyn” används av HD. Gäverth har hänvisat till NJA 1981 s. 562 för att understödja att genomsyn förekommer i civilprocesser. Han utvecklar inte närmare vad som bekräftar att genomsyn tillämpades i detta mål och framhåller att han inte heller har gjort någon studie av HD-fall vad gäller genomsyn.[^1428] Jan Ramberg har tidigare hänvisat till samma mål för att påvisa att det förekommer en genomsynsprincip i civilrätten. Denna princip innebär enligt Ramberg att HD ser till det reella syftet med rättshandlingen och inte bara till det formella. Vad som bekräftar att det reella syftet förhåller sig på visst sätt utvecklar han inte närmare.[^1429] I målet hade AB A på avbetalning sålt inventarier till AB B. I avtalet ingick också att AB A skulle ansvara för inredning och installationer hos AB B. Som säkerhet för AB A:s fordran hade det i avtalet tagits in ett återtagandeförbehåll med avseende på de överlåtna inventarierna. AB B hamnade på obestånd och överlät då, med AB A:s godkännande, hela rörelsen till AB C. För detta erlade AB C ett visst kontantbelopp till AB B, samt tog över AB B:s resterande betalningsansvar gentemot AB A. Frågan var om detta innebar att AB A hade gynnats på de andra konkursborgenärernas bekostnad och om konkursboet genom återvinning kunde kräva AB A på skillnaden mellan dennes fordran och värdet på inventarierna. HD anförde i domskälen att AB B:s rättshandling med AB C reellt sett inneburit att AB B förfogat över en tillgång i rörelsen för att befria sig från sin skuld till AB A. Till den del AB A:s fordran översteg värdet på inventarierna ansågs AB A därför ha fått betalt för en oprioriterad fordran. I motsvarande mån ansågs konkursboets ekonomiska ställning ha försvagats. Med anledning av beloppets storlek anförde HD att rättshandlingen dessutom var otillbörlig enligt 4:5 KonkL. AB A antogs ha känt till detta, liksom att AB B varit på obestånd. HD framförde också att det faktiska och ekonomiska resultat som hade uppnåtts genom transaktionerna lika gärna hade kunnat uppnås genom att AB B sålt rörelsen till AB A på villkor att AB B skulle friges från den återstående 378 skulden. En sådan rättshandling hade enligt HD varit klart återvinningsbar. Till den del AB A:s fordran översteg värdet på inventarierna ansågs därför återvinning kunna ske från AB A. I domskälen förekommer inte termen ”genomsyn”, men däremot talas det om vad rättshandlingarna ”reellt sett innebar”. Det är inte helt klart vad HD enligt Ramberg och Gäverth kan tänkas ha sett igenom. Möjligen rör det sig om det förhållandet att AB A inte gynnades direkt av AB B. Detta antyds av HD:s argument att återvinning hade kunnat ske om AB B på samma villkor hade sålt rörelsen till AB A istället för till AB C. Det är svårt att ur denna dom uttyda några allmänna riktlinjer för när genomsyn kan ske. Bedömningen av vad rättshandlingarna reellt sett innebar framstår som nära knuten till just den rättsfråga som prövades. Exempelvis följer det inte av domen att det skulle röra sig om två separata upplåtelser i Avverkningsmålet eller att det skulle röra sig om en avyttring i Omstruktureringsmålet. Hesser och Hessler har i förarbetena till den tidigare skatteflyktslagen hänvisat till NJA 1947 s. 647 och NJA 1975 s. 45 för att påvisa att det i civilrättslig praxis finns utrymme att vidta genomsyn av juridiska former som inte motsvarar deras verkliga eller egentliga innebörd.[^1430] I det förstnämnda målet ansågs ägarna till ett aktiebolag personligen ansvara för ett skadestånd på grund av bristande underhåll av en damm. HD använder inte själv termen ”genomsyn” i detta mål, utan anger bara de omständigheter på vilka domslutet om det personliga ansvaret skulle grundas. I det senare målet lade HD vikt vid att ett aktiebolag drev sin verksamhet uteslutande i ett systerbolags intresse, samt hade alltför otillräckliga medel för att driva verksamheten självständigt. HD anförde att systerbolaget därför skulle ses som den egentlige rörelseidkaren, eller i vart fall som så delaktig att detta bolag inte kunde undgå betalningsansvar gentemot verksamhetens fordringsägare. Vad som står klart från dessa avgöranden är att HD inte bara har tagit fasta på vilket subjekt som enligt ingångna avtal skulle svara för en viss skuld, utan att också andra omständigheter ansetts vara relevanta för att avgöra vem som ska ansvara för i målen uppkomna skulder. Det handlade i dessa mål inte om att kvalificera förekommande avtal och rättshandlingar under någon särskild 379 etikett. Det är svårt att se att dessa fall skulle ge någon större ledning för skattemålen ovan. HD har själv hänvisat till dessa mål i NJA 2014 s. 877. I detta mål uttalade HD att det finns flera olika grunder för ansvarsgenombrott. Det kan grunda sig på att verksamheten egentligen bedrivits av aktieägaren själv (som exempel hänvisar HD till NJA 1975 s. 45). Det kan också grunda sig på allmänna skadeståndsrättsliga regler (som exempel hänvisar HD till NJA 1947 s. 647). I NJA 2014 s. 877 uppgavs att ett aktiebolag nyligen hade förlorat en rättsprocess. Motparten gjorde gällande att aktieägarna skulle svara personligen för motpartens rättegångskostnader. HD framhöll att friheten från personligt ansvar utgör en hörnpelare i aktiebolagsrätten och att försiktighet bör iakttas innan den åsidosätts. Utrymme för att åsidosätta den borde enligt HD emellertid vara större när det gäller ett ansvar mot så kallade ofrivilliga borgenärer. En borgenär som frivilligt träder i förbindelse med ett aktiebolag (genom till exempel avtal) har typiskt sett haft möjlighet att utvärdera bolaget på förhand och ta ställning till de risker som avtalet medför. Detsamma gäller inte en ofrivillig borgenär (till exempel den som får ett anspråk på skadestånd mot bolaget). Därefter uttalade HD att huruvida aktieägarnas frihet från personligt ansvar i ett sådant fall ska åsidosättas ankommer på vilken slags fordran det rör sig om och ändamålet med den regel som fordringen grundar sig på. I förevarande fall hade aktiebolaget, enligt HD:s mening, bildats enbart i syfte att driva rättsprocessen. Dessutom hade bolaget enbart försetts med medel som täckte de egna ombudskostnaderna. Enligt HD hade arrangemanget uteslutande tillskapats för att kringgå RB:s regler om ansvaret för rättegångskostnader. På grund av detta hölls aktieägarna personligt ansvariga. Det som HD kan sägas ha sett igenom i detta mål är det begränsade personliga ansvaret. Någon kvalificeringsfråga uppställde inte HD (exempelvis diskuterade inte HD huruvida det var fråga om ett aktiebolag eller inte). I relation till Avverknings-, Omstrukturerings-, Fastighets- och Flygplansleasingmålet kan HD:s avgörande i NJA 2014 s. 877 på sin höjd ge metodologisk ledning för när genomsyn kan ske. Såvitt gäller metoden kan noteras att HFD uttalade att försiktighet ska iakttas innan det begränsade personliga ansvaret åsidosätts eftersom detta utgör en hörnpelare i aktiebolagsrätten. Av detta följer inte att stor restriktivitet 380 alltid ska iakttas innan ett avtal omkvalificeras.[^1431] När det gäller HD:s metodologiska tillvägagångssätt i NJA 2014 s. 877 kan också noteras att HD lade vikt vid ändamålet bakom den regel som fordringen grundade sig på. I sin slutsats uttalar också HD att arrangemanget uteslutande tillskapats för att kringgå vissa regler i RB. Det kan frågas om inte följsamhet gentemot denna metod i skatterätten borde innebära att tillämpningen av genomsyn blir beroende av vilka ändamål som ligger bakom de skatteregler som är föremål för tillämpning. I så fall står det emellertid klart att den civilrättsliga bedömningen inte är fristående och prejudiciell i förhållande till den skatterättsliga. Hultqvist har med stöd av NJA 1986 s. 205 hävdat att de enskilda inte ens i dispositiva tvistemål helt disponerar över de civilrättsliga instituten.[^1432] Det ska noteras att Hultqvist inte hänvisar till detta mål för att visa att ett specifikt skatterättsligt avgörande vilar på en civilrättslig kvalificering. Tvärtom hänvisar han till det för att visa att det inte alltid är så enkelt att lägga ”den civilrättsliga innebörden” till grund för den skatterättsliga kvalifikationen. I målet hade säljaren av en fastighet väckt talan mot köparen om att dels försäljningen skulle återgå, dels att köparens beviljade lagfart skulle undanröjas. Som grund för detta anförde säljaren att avtalet var ogiltigt på grund av köparens bristande betalning. Köparen hade medgett käromålet. Enligt HD saknade emellertid säljarens ogiltighetstalan helt rättslig grund. Vidare framhöll HD att även om utgångspunkten i ett dispositivt mål är att domstolen ska döma i enlighet med ett medgivande gäller inte detta undantagslöst. Ett mål kan nämligen även innehålla indispositiva moment, särskilt om hänsyn till tredje man eller allmänna intressen gör sig gällande. Talan om återgång var enligt HD i detta fall en maskerad återförsäljning i syfte att undkomma skyldigheten att söka lagfart. Dessutom skulle det kunna vara ett sätt att undkomma stämpelskattskyldigheten och att försämra en eventuell pant-, nyttjandeoch servitutsrättsinnehavares ställning. Svarandens medgivande skulle därför inte läggas till grund för ett bifall av käromålet. Det är svårt att med ledning av detta mål avgöra huruvida de kvalificeringar som HFD gjorde i Avverknings-, Omstrukturerings-, Fastighets- och Flygplansleasing 381 målen överensstämmer med hur sakförhållandena hade kvalificerats i civilrätten. Termen ”genomsyn” har i övrigt framförallt förekommit i gåvoskattemål och har då åberopats av underrätter, av tvistande parter eller av referenten i HD.[^1433] Termen har använts av HD i ett häktningsmål, men inte för att analysera det som inträffat utan för att beskriva att SKV tillämpat genomsyn i ett skatteärende som låg till grund för häktningsmålet.[^1434] I övrigt har termen förekommit i vissa tillägg och skiljaktiga meningar från olika justitieråd i HD.[^1435] Från civilrättslitteraturen märks att Ramberg i en lärobok på temat avtalsrätt tidigare framhållit att ett avtals form inte behöver överensstämma med dess egentliga syfte. Han uttryckte att en viss avtalsform kan ha valts för att kringgå ett visst regelverk. Utrymme finns då att med stöd av det han benämnde ”genomsynsprincipen” se igenom det formella för att finna det reella.[^1436] Uttalandet återfinns i flera upplagor av Rambergs bok,[^1437] men togs bort från och med 7:e upplagan 2007.[^1438] Gäverth har hänvisat till Rambergs tidigare uttalande för att stödja sitt påstående om att när termen ”genomsyn” används i civilrätten handlar det ofta om att bedöma enstaka rättshandlingar som har fått en oriktig benämning. Gäverth utvecklar inte närmare vad detta innebär, utan förklarar tvärtom att han avgränsar bort denna typ av genomsynsfall. Istället fokuserar han på situationer då skatterättslig genomsyn har tillämpats genom att den sammantagna ekonomiska innebörden av flera rättshandlingar har bedömts.[^1439] Eftersom bedömningen av den sammantagna innebörden av flera rättshandlingar enligt Gäverth även kan vara civilrättslig[^1440] uppstår emellertid en fråga om vad som skiljer en sådan 382 civilrättslig bedömning åt från en ekonomisk. Detta framgår inte klart av Gäverths studie. Hultqvist har hänvisat till samma uttalande av Ramberg för att påvisa att det i civilrätten förekommer en doktrin om simulerade och dissimulerade rättshandlingar. Denna doktrin innebär enligt Hultqvist att det avgörande vid avtalstolkning är vad parterna avsett att uppnå sinsemellan och inte vad de manifesterat utåt.[^1441] Han visar dock inte att HFD med användning av denna doktrin i något enskilt fall har kvalificerat de inträffade händelseförloppen under samma etiketter som i civilrätten.[^1442] Däremot framhåller han rent generellt att en bedömning av en kedja av transaktioner får göras från fall till fall.[^1443] Något som kan antas ligga förhållandevis nära genomsyn är det som brukar kallas ”principen om rättsmissbruk”. Lennander har förklarat ”rättsmissbruk” som det förhållandet att någon åstadkommer ett klandervärt rättsläge och därefter åberopar detta till sin egen förmån. Principen om rättsmissbruk handlar om att någon inte ska kunna dra nytta av sitt oredliga agerande.[^1444] Enligt henne förekommer en sådan princip i tysk rätt. Däremot förekommer inte något rättsinstitut i Sverige som uttryckligen benämns ”rättsmissbruk”.[^1445] Enligt både Lennander och Jori Munukka är idén om rättsmissbruk emellertid närvarande i svensk civilrätt, även om det inte alltid syns.[^1446] Möjligen är det så att den funktionalistiska traditionen gör det obehövligt med en uttrycklig rättsmissbruksprincip. Enligt Jens Evald har de idéer som principen rättsmissbruk bygger på varit vägledande för rättstillämpningen genom historien.[^1447] Munukka framhåller att den nordiska rätten i så hög grad präglats av ändamålstänkande att det knappt finns skäl att tro att rättigheter kan missbrukas. 383 Sådana kringgåendeförsök kan enligt honom hanteras genom ordinär avtalstolkning.[^1448] Enligt Lennander har principen om rättsmissbruk i stor utsträckning också införlivats genom lagstiftning, till exempel i form av AvtL:ens ogiltighetsregler.[^1449] Vidare framhåller hon att genom denna lagoch praxisutveckling har principen om rättsmissbruk förlorat sin självständiga betydelse.[^1450] Uttrycket ”rättsmissbruk” förekommer i stort sett inte i HD:s praxis. Det enda målet där uttrycket förekommer i HD:s domskäl är mig veterligen NJA 2002 s. 244.[^1451] I målet uttalade HD följande:
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467
- Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f. 1 5 Grönfors, a.a. s. 349 f. 16 Grönfors, a.a. s. 350 f. 17 Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f. 18 Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337. 19 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 20 Grönfors, a.a. s. 244. 21 Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56. 22 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225. 23 Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f. 24 HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde. 2 5 Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten). 26 Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall. 27 Se NJA 2013 s. 659 p. 12. 28 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff. 29 Lehrberg, a.a. s. 162. 30 Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482. 31 Lehrberg, a.a. s. 469 f. 32 Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion. 33 En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete). 3 4 Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f. 35 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55. 36 NJA II 1915 s. 189. 37 NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f. 38 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f. 39 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgren anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736. 40 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl. 41 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f. 4 2 Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189. 43 J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f. 44 Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis. 4 5 Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes. 4 6 J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f. 47 J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 4 8 I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit. 4 9 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”. 5 0 Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan. 51 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 376. 52 Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93. 5 3 Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 54 Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II. 5 5 Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29. 56 Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolkning, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2. 57 Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51. 58 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736. 59 Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184. 6 0 Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff. 61 Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108. 62 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258. 6 3 J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”. 6 4 Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935. 65 Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff. 66 Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st. avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f. 67 Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.
- Sett till de yttre omständigheterna är detta en ganska typisk fullmaktstvist, där en mellanmans rättshandlande aktualiserar frågan om behörighetens gränser. Processens ram i tvisten är också typisk, så till vida att ställnings-, tolerans- och kombinationsfullmakterna samtliga var åberopade. I dessa avseenden liknar 2013 års fall exempelvis NJA 1990 s. 591, NJA 1998 s. 304, NJA 2001 s. 191 I och II samt NJA 2002 s. 244, för att göra en jämförelse med några nyare fullmaktsrättsliga avgöranden från högsta instans. Prövningen av dessa tidigare mål har följt ungefär samma mönster: HD har inledningsvis prövat förekomsten av sedvänja som ett led i prövningen av om ställningsfullmakt enligt 10 § st. 2 avtalslagen förelegat. Där sedvänja saknats (i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304 och NJA 2002 s. 244) har HD gått vidare med att pröva förekomsten av ”sådana speciella ställningsfullmakter som i doktrinen brukar benämnas tolerans- och kombinationsfullmakter.”
- HD:s utläggning om fullmaktsbegreppet påbörjas i punkt 10 i domskälen. Där uttalas följande. Tanken att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring har emellertid med tiden blivit ifrågasatt. Det står också klart att även i andra fall än de nämnda (ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket respektive fullmakt grundad på huvudmannens konkludenta handlande) kan huvudmannen, när omständigheterna i det enskilda fallet motiverar det, bli ansvarig för någon annans handlande i en avtalssituation, fastän någon uttrycklig fullmaktsförklaring inte föreligger. HD ger alltså ifrågasättandet av fullmakten som en viljeförklaring ett visst erkännande. Att det ”står klart” att en fullmakt kan uppkomma utan viljeförklaring från huvudmannen styrks sedan i de följande punkterna genom hänvisningar till uttalanden i NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. Därefter drar HD i punkt 13 denna slutsats: Det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall kan beskrivas så, att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit. Det HD uttrycker är alltså att en fullmakt kan baseras på (i) en uttrycklig eller (ii) en konkludent viljeförklaring, men dessa fullmaktstyper ska skiljas från (iii) den tillitsgrundade fullmakten som inte vilar på någon viljeförklaring. I doktrinen har synsättet resulterat i kritik, som i huvudsak går ut på att det i svensk rätt alltid är mottagarens befogade intryck som avgör en rättshandlings innehåll och att det då framstår som onaturligt eller meningslöst att dela upp fullmakter i viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade. I någon mening är därmed alla fullmakter tillitsfullmakter.
- Jfr Karlgren, Passivitet, s. 154 och s. 166 f. samt Håstad, Avtalslagen 90 år, s. 249 och densammes tillägg i NJA 2002 s. 244.
- Uttrycket är lånat från Håstad, tillägget i NJA 2002 s. 244.
- Enligt AD framgick det av utredningen att förhandlingarna i praktiken till största delen förts mellan företrädarna för Sjöfarten och SEKO. SEKO:s representant M.E. och Sjöfartens representant F.H. var båda av uppfattningen att juni månads lön inte omfattades av överenskommelsen, utan skulle betalas utöver de 360 000 kronorna. Bolagets representant H.A hade däremot inte varit närvarande under hela förhandlingen och han deltog inte när frågan om juni månads lön diskuterades. H.A. hade sålunda inte insett att juni månads ersättningar enligt SEKO inte ingick i överenskommelsen. Efter dessa konstateranden gör AD följande uttalande: Parterna synes vara överens om att F.H., från bolagets arbetsgivarorganisation, inte var behörig att ingå en för bolaget bindande överenskommelse av aktuellt slag, utan att den skulle godkännas av H.A. för att bli bindande för bolaget. Arbetsdomstolen utgår därför från att F.H:s uppdrag, såvitt avser överenskommelsen, var begränsat till att förhandla de närmare villkoren för och ta emot förslag till överenskommelse. Som framgått ovan var F.H. och SEKO:s företrädare ense om överenskommelsens innebörd i berört avseende. Enligt Arbetsdomstolens mening ska bolaget, vid tolkning av avtalet, tillräknas vad F.H. insett om SEKO:s uppfattning (se NJA 1986 s. 596. Se även justitierådet Håstads särskilda yttrande i NJA 2002 s. 244 och Draft Common Frame of Reference II.-1:105). Arbetsdomstolen finner därför att SEKO:s tolkning av avtalet ska ges företräde. AD:s dom innebär ännu ett avgörande där ett avtal har tolkats i enlighet med en representants insikt om tredje mans uppfattning, trots att avtalsinnehållet legat utom behörigheten, så att representanten inte hade kunnat åstadkomma samma resultat genom uttryckligt avtal. Domen måste därför anses utgöra ytterligare ett steg i den riktning som HD valt att gå i 1986 och 2004 års rättsfall. Viktigt att återigen påpeka är dock att avtalsbundenheten var ostridig även i detta mål. I övrigt kan anmärkas att parterna i likhet med 2004 års fall närmast får betraktas som näringsidkare.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Från ett allmänt perspektiv kan det konstateras att NJA 1992 s. 782 bekräftar att risken för missuppfattningar vad beträffar en ställningsfullmäktigs behörighet av lagstiftaren har placerats på tredje man. Senare har det diskuterats huruvida denna ordning måhända är alltför onyanserad. Inte minst gör sig denna synpunkt gällande när tredje man utgörs av en godtroende konsument. Med hänvisning till synpunkter av detta slag har också Högsta domstolen i NJA 2001 s. 191 I och II, som båda gällde bankdirektörers behörighet i samband med ingående av kreditrelaterade avtal, valt att tolka föreliggande sedvänja på ett extensivt sätt med följd att huvudmannen kunde anses bunden. Dessa avgöranden bör emellertid inte läggas till grund för några långtgående slutsatser vad beträffar den här ifrågavarande riskfördelningen. Huvudregeln är sålunda fortfarande, i enlighet med vad som föreskrivs i 10 § andra stycket AvtL, att risken för missuppfattningar vad beträffar ställningsfullmäktigens behörighet bärs av tredje man. Stöd härför ger om inte annat NJA 2002 s. 244 där en banktjänsteman utfärdat två bankgarantier trots att han enligt rådande sedvänja saknade behörighet härtill. Enligt Högsta domstolen kunde huvudmannen inte anses bunden av garantierna. Mot denna bakgrund kan NJA 2001 s. 191 I och II knappast sägas indikera annat än en smärre förskjutning i rättsläget vilken kan få betydelse i fall där ställningsfullmäktigens agerande, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1992 s. 782, ligger nära gränsen till den behörighet som rådande sedvänja ger vid handen. Det synes alltså i första hand vara i sådana fall som domstolarna genom en extensiv tolkning av sedvänjan kan välja att placera risken för missförstånd vad beträffar rådande sedvänja på huvudmannen i stället för på tredje man. Av allt att döma skulle sålunda utgången i NJA 1992 s. 782 ha blivit densamma även för det fall att målet prövats efter 2001 och 2002 års avgöranden.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4
Borgen och självständiga garantier4 hänvisningar
- Beteckningarna självständig och oberoende kommer i det följande användas omväxlande utan avsedd betydelseskillnad. 1 1 Man kunde möjligen säga att det i avsaknad av avgöranden från de högsta dömande instanserna och då lagstiftningen tiger i en fråga, ”saknas” rättsregler. En sådan snäv syn på rättskällorna leder emellertid till märkliga resultat. En domstol som har att avgöra en konkret tvist, förväntas lösa denna i enlighet med gällande rätt. Innan det finns vägledande prejudikat från de högsta dömande instanserna, får avgöranden från underrätter vara gott nog för att få en uppfattning av innehållet i gällande rätt. Även domare i underrätt måste ju antas döma i enlighet med vad de uppfattar är gällande rätt på området. 12 Dalman Några problem rörande first demand-garantier SvJT 1985 s. 177–219, s. 181, Gorton Garantiregler och rembursregler JT 1993–94 s. 38–60, s. 40, dens. On demand-garanti i svensk rätt — ett rättsfall JT 2000–01 s. 526–536, s. 528 och Godsk Pedersen Bankgarantier, 2 upplagan Köpenhamn 2003, s. 37. 1 3 Avtalsbestämmelserna i UCP 600 och dess föregångare ger i stort uttryck för vad som är allmänt accepterat bruk i branschen. 1 4 Walin Borgen och tredjemanspant, 3 upplagan Stockholm 2002, s. 209–211. 15 Se bland andra Ussing Kaution, Köpenhamn 1928, s. 34–36 och Walin Borgen och tredjemanspant s. 114. Jfr Smith Garantioppgjør (Garantirett I), Oslo 1963, s. 96. 1 6 Se redan hos Ussing Kaution s. 34: ”Ialfald i alle de sædvanlige Tilfælde, hvor Kautionen ikke giver Kreditor en vederlagsfri Fordel, vilde det være urigtigt at stille Kautionisten gunstigere end andre Løftegivere.” Jfr om tolkningen av bankgarantier Smith Garantikrav og garantistvern (Garantirett III), 2 upplagan Oslo 1982, s. 88. 17 I DCFR (FE) lämnas ingen förklaring till att regeln i PEL/Pers. Sec. strukits. Ännu i IOE fanns regeln kvar. Det går heller inte att utläsa vilka källorna till regeln i DCFR II 8:103 (2) är. Förmodligen är det fråga om den typ av generalisering som anförs som skäl till förändringar i DCFR (FE) vol. 1 Intr. 44 s. 17. Det framstår enligt min mening som mindre troligt att överlappning med regler i PECL spelat roll (Intr. 46, s. 18) eller att det handlat om en självständig förbättring (Intr. 47, s. 18) i förhållandet till PEL/Pers. Sec, som vore de tänkbara alternativa förklaringarna till ändringen i denna del. 18 Kommentaren till PECL 5:103 verkar gå längre än förväntat när de situationer anges då regeln är tillämplig. Där sägs att regeln skall tillämpas mot envar som använder klausuler som utformats på förhand, exempelvis då villkoren utformats av en organisation som den som använder villkoren tillhör. Se allmänt om tillämpning av oklarhetsregeln och tolkning av standardavtal Bernitz Standardavtalsrätt, 7 upplagan Stockholm 2008, s. 88–91. 19 DCFR (FE) vol. 1 s. 565. 2 0 Se Principles s. 294, där det sägs att ”[a] judge could, in appropriate circumstances, interpret a clause which has not been individually negotiated in favour of the party who proposed it”. En snarlik formulering återfinns i DCFR (FE ) vol. 1 på s. 565. 21 Se PEL/Pers. Sec. s. 322 och snarlik formulering DCFR (FE) vol. 3 s. 2697. 2 2 Se PEL/Pers. Sec. s. 323 och DCFR (FE) vol. 3 s. 2697. 2 3 Rt 2012 s. 1267 punkten 58. Jfr det svenska avgörandet i NJA 1990 s. 24, där frågan bedömdes huruvida standardavtalet AB 72 för entreprenadarbeten skulle utgöra tolkningsbakgrund eller om avtalsbestämmelserna skulle tolkas efter ordalydelsen. 24 I garantin fanns även i punkt 3 (som inte återgivits här) en uppräkning i anslutning till reglerna i lov nr 46 av den 25 juni 1999 om finansavtaler og finansoppdrag (finansavtaleloven) av invändningar som inte fick anföras. Uppräkningen ger ett märkligt intryck och garantin skulle i sak ha blivit klarare om inte punkten funnits. Finansavtaleloven är nämligen i grunden konsumentskyddande och lagen innehåller inga begränsningar av intresse som hindrar kommersiella parter att avtala om annat. 2 5 Exemplen i DCFR (FE) vol. 1 s. 562 på sedvänja är olika storlekar på vinfat i Beaujolais och Bourgogne och avtal mot bakgrund av standarder använda av gemensamma branschorganisationer. Samma exempel anförs även i Principles s. 293. 26 Av skäl som inte framstår som uppenbara, återges punkterna i DCFR i annan ordning än i PECL som regeln i övrigt överensstämmer med. 27 Ett bareboatcerteparti är en form av hyra av skepp. Skeppets ägare och hyrestagaren, bareboatbefraktaren, ingår ett avtal om hyra för en angiven period av visst skepp utan besättning. Certepartiet löper ofta under flera år och bareboatbefraktaren betalar för användningen. Hyrestagaren tar över hela den nautiska rådigheten över skeppet och även den kommersiella kontrollen, vilket innebär att hyrestagaren svarar för exempelvis bemanning, turläggning och vad som skall fraktas. I de allra flesta avseenden har alltså bareboatbefraktaren rätt att agera som om skeppet ägdes av hyrestagaren. Detta gör att ett bareboatcerteparti i många stycken får likheter med leasingarrangemang. Till det sagda, se beskrivningen i kommentaren till danska sjölagen av Bredholt, Martens & Philip Søloven med kommentarer, 3 upplagan Köpenhamn 2001, s. 359. 2 8 The Baltic and International Maritime Council (BIMCO) bildades 1905 och är en oberoende intresseorganisation för bland annat skeppsägare, skeppsmäklare och speditörer. Organisationen har utfärdat en rad vitt spridda standardformulär för certepartier och sjötransport. 29 Se beskrivningen hos Ussing Kaution s. 36 om skillnaden mellan simpel kaution och selvskyldnerkaution. I danskt rättsliv används inte någon verklig motsvarighet till den i Sverige vanligt förekommande formuleringen ”såsom för egen skuld”. Istället brukar uttryck som ”prompte betaling” och betalning ”i rette tid” göra att åtagandet är en selvskyldnerkaution. Se Ussing a. a, s. 80–81. 3 0 U 2002.1415 H, Østre Landsrets domskäl, referatet s. 1425. 31 DCFR (FE) vol. 1 s. 556 och Principles s. 289. 3 2 Den enda förklaring som ges är ett exempel utan ytterligare kommentar i DCFR (FE) vol. 1 s. 562 och Principles s. 292. 33 Jfr Grönfors Tolkning av fraktavtal, Göteborg 1989, s. 62: ”Av det sagda blir en slutsats, att avtalstypen som styrmedel får en stark genomslagskraft. Ofta förhåller det sig säkert så, att utfallet av tolkningen är givet redan genom att avtalstypen fixerats och därmed börjat utöva sin styrande verkan.” 34 Se PEL/Pers. Sec. kommentar till 1:101 C 32 s. 95 och DCFR (FE) vol. 3 s. 2491. Jfr PEL/Pers. Sec. kommentar till 2:101 B 3 s. 196 och DCFR (FE) vol. 3 s. 2581. 3 5 Det är värt att notera att domstolen genomgående använder borgensterminologi: kautionist, hovedmand och hovedfordring. 36 Uttrycket som används i U 2008. 1415 H på s. 1419 i referatet är med ført hånd, vilket närmast motsvarar det svenska uttrycket med handen på pennan. Det danska uttrycket förefaller dock kunna användas även i situationer då man avser att beskriva att villkor eller slutsatser dikterats av annan än den som faktiskt utformat en handling. 37 Se för dansk rätt Godsk Pedersen Bankgarantier, 2 upplagan Köpenhamn 2003, s. 152 och för svensk rätts del Walin Borgen och tredjemanspant, 3 upplagan Stockholm 2002, s. 115 f. 3 8 Citerat efter Gorton On demand-garanti i svensk rätt — ett rättsfall JT 2000–01 s. 526–536, s. 531. 39 Citerat efter originaldomen Ö 1298-99 s. 2. 4 0 Jag delar alltså inte Gortons omdöme i JT 2000–01 s. 536, att den skiljaktiges tillvägagångssätt var en omväg. Tvärt om anser jag den argumentation som det skiljaktiga hovrättsrådet le Grand anför vara utmärkt träffande och även processuellt mer korrekt. 4 1 DCFR (FE) vol. 1 s. 565. 42 NJA 2002 s. 244, Högsta domstolens domskäl, referatet s. 251. 4 3 NJA 2002 s. 244, Högsta domstolens domskäl, referatet s. 251. 44 Jfr Håstad som i Något om on demand-garantier, Fs Gorton Lund 2007 s. 185– 200, på s. 189 skriver att uttalandena i skälen visar ”att den dömande avdelningen hyste viss skepsis mot hovrättens dom i denna del”. 45 En viss tvekan infinner sig alltid när jag skall välja mellan orden behörighet och befogenhet när det är fråga om en ställningsfullmakt. Den praktiska möjligheten att skilja behörighet från befogenhet torde vara utomordentligt liten, eftersom det behörighetsgrundande elementet är tredjemans befogade förväntning om vad en per son i en viss ställning får göra. Vad en person i en sådan ställning får göra är en följd av vad personer i sådan ställning faktiskt gör, varvid inskränkande instruktioner till mellanmannen är en viktig del i vilka beteenden som uppkommer på marknaden. Ganska snabbt kommer alltså behörighet och befogenhet att konvergera och slutligen, för de allra flesta praktiska fall, att sammanfalla. Se även NJA 2001 s. 191 I & II, till vilka Högsta domstolen också hänvisar i NJA 2002 s. 244. 4 6 PEL/Pers. Sec. s. 320. 47 Slutsatserna av det komparativa materialet om de nordiska rättssystemen förefaller bygga på alltför långtgående förenklingar just i denna fråga. I PEL/Pers. Sec. s. 321 påstås att Bergström ”thinks that a security — e.g. a bank security — is in fact a dependent security, and the rules on the latter are applied”. Det innehåll som återges på detta sätt är hämtat ur Garantien im Handelsverkehr, Frankfurt am Main 1972, s. 7–14, och på s. 12 står att läsa att ”[d]iese sogenannte Garantien — Bankgarantien und staatliche Garantien — sind also normalerweise nur Bürgschaften”. [Dessa så kallade garantier — bankgarantier och statliga garantier — är alltså normalt sett blott borgensåtaganden. (Min översättning.)] Ordet normalt, som framhävts här, har alltså fallit bort i analysen. Ett hårt pressat citat utgör därefter grunden för uttalandena i kommentaren att alla garantier enligt svensk och över huvud taget nordisk rätt skulle vara accessoriska! Hänvisningen till Bergström upprepas inte i DCFR (FE), men slutsatsen är densamma. 48 Den föreslagna terminologin ansluter till den i Internationella handelskammarens modellavtal URDG 758, UCP 600 och ISP98. 4 9 Jfr uttalandet hos Arnold Die Bürgschaft auf erstes Anfordern im deutschen und englischen Recht, Tübingen 2008, s. 33: ”Man kann sie daher auch als inhaltlich kausale Verträge einordnen, weil sie den Grund ihrer Existenz, nämlich den Sicherungszweck, in sich tragen.” [Man kan därför inordna dessa även som innehållsligt kausala avtal, eftersom de bär grunden för sin existens, nämligen säkringssyftet, i sig själva. (Min översättning.)] 5 0 Tekniken betecknas i DCFR (FE) som en ”rather novel approach”. Det engelska ordet novel har såväl betydelsen nyskapande som udda, men det är säkert den positiva tanken som avsetts i kommentaren. 51 DCFR (FE) vol. 3, s. 2743 och i stort likalydande PEL/Pers. Sec. s. 371 som kommentar till 3:108 som innehöll samma regel. 5 2 Angående grunden för regressrätten, se Ingvarsson Borgensliknande säkerhetsrätter, Stockholm 2000, s. 57–79 med hänvisningar. De olika grunderna för regressrätten vid oberoende garantier i olika rättssystem beskrivs i DCFR (FE) vol. 3 s. 2745 f. och PEL/Pers.Secs. s. 374 f. 53 I flera rättssystem, exempelvis i tysk, österrikisk och italiensk rätt, konstrueras rätten till regress genom att anta att en rad uppdragsfullmakter slutits inom ramen för rättsfiguren mandat. Genom denna konstruktion förs uppdragsgivarens vilja vidare i varje led tills den slutligen möter garantigivarens vilja. Fiktionen i detta resonemang ligger i öppen dag. Se angående nämnda rättssystem DCFR (FE) vol. 3 s. 2745 och PEL/Pers. Sec. s. 374. 5 4 DCFR (FE) vol. 3 s. 2743 och PEL/Pers. Sec. s. 372. 55 Se från den omfattande diskussionen i tysk doktrin bland andra Mülbert Mißbrauch von Bankgarantien und einstweiliger Rechtsschutz, Tübingen 1985, Schröder Regress und Rückabwicklung bei der Bankgarantie auf erstes Anfordern München 2003 och Arnold Die Bürgschaft auf erstes Anfordern im deutschen und englischen Recht, Tübingen 2008. 5 6 DCFR (FE) vol. 1 s. 47.
- I avgörandet Rt 2012 s. 1267 hade norska Høyesterett att ta ställning till om en garanti för ett obligationslån var en anfordringsgaranti eller någon form av beroende säkerhet. Detta första fall är en god illustration av huvudregeln att den gemensamma partsviljan skall läggas till grund för tolkningen. I fallet uppmärksammas även frågan vilken betydelse det kan tänkas ha för tolkningen av handlingen att anfordringsgarantier är sällsynta i rent nationella förhållanden. Det andra av de utvalda fallen är danska Højesterets dom publicerad som U 2008.1415 H. Tvisten i Højesteret gällde inte tolkningen av garantin, men klassificeringen av garantin utgjorde en väsentlig del av landsrettens avgörande. Østre Landsret uttalade att när garantitexten inte ger tydligt uttryck för att det är fråga om en självständig garanti, så skall säkerheten anses vara accessorisk. Fallet belyser flera av de principiella frågorna när gränsen mellan oberoende och accessoriska obligationsrättsliga säkerhetsrätter skall dras. Det tredje fallet är en dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge, Ö 1298-99 avgjort 22 oktober 1999, kallat Corona Line. Fallet har inte tagits upp i rättsfallssamlingar, men omständigheterna och avgörandet har kommenterats av Gorton i artikeln On demand-garanti i svensk rätt — ett rättsfall i JT 2000–01 s. 526–536. I fallet hade säkerheten utfärdats av en bank, vilket innebär att tolkningen möjligen får en lite annan viktning än i det danska fallet, där garantin utställts av två kommuner. I hovrätten lämnade garantigivaren direkt motsägelsefulla uppgifter om vilka förutsättningarna för fullgörelse enligt garantin var. Hovrätten för Skåne och Blekinge fann att garantin var oberoende och ålade banken att betala. I det fjärde fallet som refereras som NJA 2002 s. 244 tog Svea hovrätt ställning till om en bankgaranti var att betrakta som helt oberoende eller accessorisk till ett underliggande avtal. Inte heller i detta fall kom Högsta domstolen att bedöma själva garantin. Huvudfrågan i Högsta domstolen blev istället huruvida den som utfärdat handlingen varit behörig att utfärda garantin för bankens räkning. I detta fall är det inte i första hand hovrättens bedömning som är den intressanta, utan Högsta domstolens obiter dictum om hur anfordringsgarantier skall bedömas enligt svensk rätt.
- Sammantaget är det min uppfattning att en bedömning med utgångspunkt i reglerna i DCFR förmodligen skulle ha givit samma resultat som de principer som tillämpas i svensk rätt idag. Ett annat resultat än att banken skulle bli betalningsskyldig framstår åtminstone för mig som sakligt omotiverat. Den osäkerhetskänsla som ändå dröjer sig kvar, grundar sig i hur regeln i DCFR II 8:103 (2) om dominerande inflytande skall förstås i en situation som den i målet. 5.4 NJA 2002 s. 244 Fallet gällde en garanti som utställts i anledning av ett företagsförvärv. Garantin, som saknade rubrik, hade följande lydelse: ”Mot bakgrund av att köpeavtal träffats om förvärv av aktier i IBIS A/S mellan Er såsom säljare och DC Management AB såsom köpare, förbinder vi oss att tidigast 1988-09-22 på Er första skriftliga anmodan erlägga SEK 32 000 000.” Svea hovrätt friade banken från ansvar för den utfärdade garantin med motiveringen att garantin var knuten till ett avtal, kallat augustiavtalet, som ersatts av ett annat avtal, kallat novemberavtalet. Garantin, som ursprungligen utfärdats av Gotabanken som senare gick upp i Nordbanken, ansågs inte vara självständig, utan knuten till augustiavtalet. När augustiavtalet upphört, bortföll enligt hovrättens mening bankens ansvar. I Högsta domstolen kom huvudfrågan att bli om den som undertecknat garantin hade tillräcklig behörighet för detta. Eftersom referatet i Nytt Juridiska Arkiv är skrivet för att leda fram till Högsta domstolens avgörande i frågan om banktjänstemannens behörighet att utfärda garantin, saknas stora delar av motiveringen till att hovrätten ansåg garantin vara accessorisk. Här citeras därför Svea hovrätts domskäl från originaldomen i mål T 164-96: ”Bankgarantier förekommer i olika former och typer. Vanligtvis utformas garantierna som ett vanligt borgensåtagande av proprietyp. I vissa affärer är det i stället vanligt med s.k. on first demand-garantier, vilket innebär att banken förbinder sig att på första anfordran från förmånstagaren betala garantisumman till denne. Karaktäristiskt för on first demand-garantier är att de är icke-accessoriska, dvs frikopplade från det bakomliggande rättsförhållande som förbindelsen är avsedd att garantera. Vilken kategori en viss garanti är att hänföra till liksom dess innebörd överhuvudtaget får enligt hovrättens bedömning avgöras genom en tolkning från fall till fall med utgångspunkt från de regler som gäller för tolkning av avtal i allmänhet.
DCFR och svensk rätt1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20043 hänvisningar
- I NJA 2001 s. 191 I, NJA 2001 s. 191 II och NJA 2002 s. 244 prövades frågan om banktjänstemans behörighet. I det förstnämnda avgörandet hade ett företag beviljats ytterligare kredit av en bank och banken som säkerhet erhållit en generell borgen från en privatperson. I målet var det ostridigt att en banktjänsteman som var ställföreträdande regionchef och vice VD hade träffat en muntlig överenskommelse med borgensmannen om en tidsbegränsning av borgensförbindelsen. Banken ansåg dock att tjänstemannen inte haft behörighet att ingå överenskommelsen. Enligt HD finns det anledning att anse att en banktjänsteman i chefsställning genom sin ställning och oavsett de interna reglerna har erforderlig behörighet. Ett särskilt skäl härför är enligt HD att det för bankkunder mestadels är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom om hur ”beslutsbefogenheterna är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken”. HD fann att tjänstemannen haft ställningsfullmakt särskilt mot bakgrund av att han hade en hög befattning inom banken, att hans uppgift vid mötet med privatpersonen var att å bankens vägnar föreslå att privatpersonen skulle ingå en borgensförbindelse samt att han måste anses ha haft rätt att diskutera invändningar och begränsningar i förbindelsen. NJA 2001 s. 191 II rörde ett fall där en banktjänsteman tillika kontorschef, i strid mot lagregleringen om kreditgivning, å bankens vägnar ingått ett avtal enligt vilket låntagares betalningsskyldighet begränsades till vad som kunde utfås ur en fastighet. Enligt Bankföreningen är verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet beroende av att ”bindande överenskommelser när det gäller en rad olika tjänster kan träffas med andra än sådana befattningshavare som har firmateckningsrätt”. Föreningen anförde vidare att endast om kunden har anledning känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om personens befogenhet eller behörighet är det rimligt att kunden kontrollerar de formella förutsättningarna. Med hänsyn till vad föreningen anfört om rådande sedvänja fann HD att tjänstemannen till följd av sin ställning haft behörighet att ingå kreditavtal av den aktuella omfattningen och att behörigheten principiellt måste anses omfatta utformningen av villkoren i det enskilda fallet, även om villkoren i det enskilda fallet fått en ”ovanlig konstruktion”. Fritagandet från personligt betalningsansvar var dock enligt HD inte av sådan betydelse från ekonomisk eller principiell synpunkt att en överenskommelse med sådana villkor föll utanför tjänstemannens behörighet.
- I NJA 2002 s. 244 hade en säljare av ett bolag före försäljningen förhandlat med en banktjänsteman, tillika delegat, och av banken erhållit två bankgarantier om totalt 50 MSEK betalbara på ”första skriftliga anmodan”, i vilka det också angavs att de ställts ut mot bakgrund av företagsförsäljningen. Enligt HD gav varken Bankföreningens yttrande eller förhörsutsagorna stöd för att den gängse uppfattningen var att en bank måste infria en bankgaranti som utfärdats av en person i den aktuella tjänstemannens ställning. Enligt HD fick detta åtminstone delvis hänga samman med att de praktiska skäl som åberopades av Bankföreningen i 2001 års båda mål inte i samma utsträckning gjorde sig gällande när en ”banktjänsteman gör ett åtagande till förmån för en beneficient som inte i egenskap av bankkund står i förbindelse med banken”. Härtill kom att det inte var visat att bankgarantier var vanligt förekommande på bankkontor av det slag där tjänstemannen var anställd och att det därför inte skulle leda till nämnvärda praktiska olägenheter om åtminstone vid sådana kontor kunden måste styrka behörigheten. I det föreliggande fallet märktes också enligt HD att förbindelserna var på avsevärda belopp jämfört med kontorets omsättning (250 MSEK). Banktjänstemannen kunde med hänsyn till detta inte anses ha haft allmän ställningsfullmakt. Domskälen medför att det kan föreliggande betydande utredningsproblem för den som har att göra med en bank. För att utröna om tjänstemannen har en ställningsfullmakt skall motparten sålunda normalt — om avseende fästs vid vad HD faktiskt anförde — ta hänsyn till att om man sedan tidigare är kund i banken eller på kontoret, om den transaktion man önskar genomföra är vanlig eller ovanlig för kontoret och om den inbegriper belopp som är stort i jämförelse med kontorets omsättning.
- NJA 1978 s. 147...........................626, 627 NJA 1981 s. 1091.................685, 706, 714 NJA 1978 s. 223..................................614 NJA 1981 s. 1205.................................591 NJA 1978 s. 301...........................642, 650 NJA 1981 s. 1255.................................641 NJA 1978 s. 307...642, 647, 651, 712, 719 NJA 1982 s. 36............................645, 695 NJA 1978 s. 317..................................557 NJA 1982 s. 138..................................616 NJA 1978 s. 389..................................634 NJA 1982 s. 244..................................624 NJA 1978 s. 432...................601, 702, 718 NJA 1982 s. 301..................................681 NJA 1978 s. 618..................................698 NJA 1982 s. 366 I................................658 NJA 1978 s. 628..................................604 NJA 1982 s. 380..................................679 NJA 1978 s. 742..................................728 NJA 1982 s. 386..................................701 NJA 1979 s. 85....................................698 NJA 1982 s. 390..................................597 NJA 1979 s. 94....................................690 NJA 1982 s. 404..........................687, 688 NJA 1979 s. 295..................................687 NJA 1982 s. 493..................................589 NJA 1979 s. 401..................................601 NJA 1982 s. 493 I................................579 NJA 1979 s. 451..................................634 NJA 1982 s. 493 II...............................579 NJA 1979 s. 483...................595, 608, 649 NJA 1982 s. 573..................................734 NJA 1979 s. 666...........................592, 593 NJA 1982 s. 589..........................561, 661 NJA 1979 s. 670...........................686, 721 NJA 1982 s. 613..................................599 NJA 1979 s. 731..................................594 NJA 1982 s. 691..........................585, 636 NJA 1979 s. 790...................645, 647, 695 NJA 1982 s. 778..................................556 NJA 1980 s. 1......................................580 NJA 1982 s. 800..........................590, 591 NJA 1980 s. 46....................................601 NJA 1982 s. 853..................................591 NJA 1980 s. 145...................583, 597, 624 NJA 1983 s. 118..................................679 NJA 1980 s. 263..................................582 NJA 1983 s. 229..................................572 NJA 1980 s. 311..................................678 NJA 1983 s. 332..........................594, 673 NJA 1980 s. 383...........................700, 701 NJA 1983 s. 385..................................594 NJA 1980 s. 398...........................613, 656 NJA 1983 s. 510..........................590, 591 NJA 1980 s. 547..................................660 NJA 1983 s. 550..................................561 NJA 1980 s. 555..................................647 NJA 1983 s. 604..................................556 NJA 1980 s. 624..................................642 NJA 1983 s. 617..........................698, 699 NJA 1980 s. 705...........................561, 660 NJA 1983 s. 617 I................................704 NJA 1981 s. 259...........................636, 637 NJA 1983 s. 808..........................616, 656 NJA 1981 s. 269..................................586 NJA 1983 s. 858..................641, 651, 695 NJA 1981 s. 323...........................556, 615 NJA 1983 s. 865...........595, 642, 647, 656 NJA 1981 s. 400...........................615, 655 NJA 1984 s. 3......................647, 650, 695 NJA 1981 s. 412..................................556 NJA 1984 s. 12....................................645 NJA 1981 s. 552..................................614 NJA 1984 s. 45....................................659 NJA 1981 s. 577..................................743 NJA 1984 s. 115..........................598, 625 NJA 1981 s. 693...........................561, 661 NJA 1984 s. 185..................................731 NJA 1981 s. 711..................................590 NJA 1984 s. 229..................................593 NJA 1981 s. 718..................................582 NJA 1984 s. 251..................................669 NJA 1981 s. 811..................................558 NJA 1984 s. 271..........................644, 657 NJA 1981 s. 815..................................647 NJA 1984 s. 280..........................598, 625 NJA 1981 s. 848..................................604 NJA 1984 s. 381..................................726 NJA 1981 s. 894...........................651, 656 NJA 1984 s. 482..................................555 NJA 1981 s. 897..................................559 NJA 1984 s. 501 I................................671 NJA 1981 s. 1050.........................687, 688 NJA 1984 s. 501 II...............................671 NJA 1981 s. 1072................................614 NJA 1984 s. 600..........................733, 734 NJA 1984 s. 673..................................560 NJA 1987 s. 80............................677, 678 NJA 1984 s. 733..................................693 NJA 1987 s. 167..................................561 NJA 1984 s. 747..................................749 NJA 1987 s. 211..................................563 NJA 1984 s. 772..................................561 NJA 1987 s. 243..........................734, 747 NJA 1984 s. 795..................................602 NJA 1987 s. 253..................................733 NJA 1985 s. 29....................................688 NJA 1987 s. 259..........................733, 745 NJA 1985 s. 97....................................561 NJA 1987 s. 266..................................621 NJA 1985 s. 121..................................732 NJA 1987 s. 312..................................687 NJA 1985 s. 178...................581, 585, 586 NJA 1987 s. 383..................................754 NJA 1985 s. 219..................................637 NJA 1987 s. 394..................................600 NJA 1985 s. 223...........................728, 729 NJA 1987 s. 417..................................679 NJA 1985 s. 232..................................634 NJA 1987 s. 468..................................744 NJA 1985 s. 274..................................650 NJA 1987 s. 553..................................604 NJA 1985 s. 343..................................618 NJA 1987 s. 592..................................572 NJA 1985 s. 352..................................723 NJA 1987 s. 639..................................593 NJA 1985 s. 365..................................633 NJA 1987 s. 668..................................636 NJA 1985 s. 373..................................585 NJA 1987 s. 692..........................573, 700 NJA 1985 s. 397 I.........................596, 621 NJA 1987 s. 710..................................705 NJA 1985 s. 397 II...............615, 631, 689 NJA 1987 s. 716..................................734 NJA 1985 s. 468...........................729, 732 NJA 1987 s. 726..................................559 NJA 1985 s. 561..................................750 NJA 1987 s. 746..................................733 NJA 1985 s. 573...........................580, 721 NJA 1987 s. 763..................................723 NJA 1985 s. 615..................................561 NJA 1987 s. 835..........................605, 712 NJA 1985 s. 641..................................679 NJA 1987 s. 845 I........................561, 580 NJA 1985 s. 717...................566, 569, 570 NJA 1987 s. 845 II...............................580 NJA 1985 s. 871...........................648, 650 NJA 1987 s. 982..................................754 NJA 1985 s. 879..................................684 NJA 1988 s. 3..............................694, 695 NJA 1986 s. 3......................................672 NJA 1988 s. 94....................................730 NJA 1986 s. 40....................................663 NJA 1988 s. 176..................................743 NJA 1986 s. 44.............................665, 666 NJA 1988 s. 197..................................561 NJA 1986 s. 61.............................709, 710 NJA 1988 s. 205..................................668 NJA 1986 s. 136...........................634, 684 NJA 1988 s. 230..................................600 NJA 1986 s. 146..................................637 NJA 1988 s. 312..................................658 NJA 1986 s. 198..................................742 NJA 1988 s. 335..................649, 682, 684 NJA 1986 s. 205...........................589, 689 NJA 1988 s. 363..................................724 NJA 1986 s. 358..................................672 NJA 1988 s. 408..................................611 NJA 1986 s. 366..................................636 NJA 1988 s. 457..................578, 724, 725 NJA 1986 s. 388..................................592 NJA 1988 s. 503 I................................735 NJA 1986 s. 454..................................668 NJA 1988 s. 503 II.......................735, 736 NJA 1986 s. 470..................................672 NJA 1988 s. 512..................................607 NJA 1986 s. 495..................................583 NJA 1988 s. 583..........................669, 690 NJA 1986 s. 503..................................618 NJA 1988 s. 598..................................743 NJA 1986 s. 513..................................633 NJA 1989 s. 7......................................691 NJA 1986 s. 539..................................733 NJA 1989 s. 9......................................661 NJA 1986 s. 596...........................570, 616 NJA 1989 s. 117..........................651, 712 NJA 1986 s. 670 I.........616, 644, 648, 656 NJA 1989 s. 156..................652, 703, 712 NJA 1986 s. 696...........................665, 666 NJA 1989 s. 177..................................668 NJA 1986 s. 712...........................679, 706 NJA 1989 s. 185..................................732 NJA 1986 s. 741..................................561 NJA 1989 s. 206..................................685 NJA 1986 s. 748..................................585 NJA 1989 s. 215..................................639 NJA 1989 s. 224...........................576, 683 NJA 1992 s. 263..........................565, 635 NJA 1989 s. 269...607, 615, 619, 675, 736 NJA 1992 s. 268 I................................663 NJA 1989 s. 346...........596, 597, 605, 619 NJA 1992 s. 268 II...............................663 NJA 1989 s. 389..................................679 NJA 1992 s. 290..................................593 NJA 1989 s. 505...........................585, 586 NJA 1992 s. 299..................................564 NJA 1989 s. 546...........................673, 725 NJA 1992 s. 303..................................739 NJA 1989 s. 614...................587, 702, 714 NJA 1992 s. 326..................................699 NJA 1989 s. 671...........................665, 666 NJA 1992 s. 351..................674, 722, 723 NJA 1989 s. 768..................................565 NJA 1992 s. 375..........................617, 628 NJA 1989 s. 773..................................612 NJA 1992 s. 403..................................621 NJA 1990 s. 18....................................560 NJA 1992 s. 414..................575, 622, 623 NJA 1990 s. 24.............................604, 621 NJA 1992 s. 428..................................606 NJA 1990 s. 35.............................736, 746 NJA 1992 s. 439..........................623, 751 NJA 1990 s. 80....................................678 NJA 1992 s. 502..................................707 NJA 1990 s. 110..................................732 NJA 1992 s. 782..566, 596, 619, 658, 703, NJA 1990 s. 245..................................659 749 NJA 1990 s. 405..................................690 NJA 1992 s. 829..........................742, 752 NJA 1990 s. 591...................566, 567, 569 NJA 1992 s. 845 I................................739 NJA 1990 s. 608...................643, 680, 713 NJA 1992 s. 845 II...............................739 NJA 1990 s. 705..................................718 NJA 1992 s. 892..................................742 NJA 1990 s. 745...........................626, 627 NJA 1993 s. 163..................630, 673, 674 NJA 1991 s. 3 I....................................584 NJA 1993 s. 188..................................669 NJA 1991 s. 3 II..................................584 NJA 1993 s. 222..................................664 NJA 1991 s. 43.............................654, 705 NJA 1993 s. 228..................................751 NJA 1991 s. 217...........................697, 717 NJA 1993 s. 319..................................589 NJA 1991 s. 277...................673, 674, 722 NJA 1993 s. 324..................................561 NJA 1991 s. 319..................................609 NJA 1993 s. 436..................603, 613, 682 NJA 1991 s. 343..................................691 NJA 1993 s. 468..................................560 NJA 1991 s. 412..................................572 NJA 1993 s. 555..........................620, 752 NJA 1991 s. 476...........................636, 706 NJA 1993 s. 570..................................685 NJA 1991 s. 481...........................652, 672 NJA 1993 s. 724..................................736 NJA 1991 s. 574..................................691 NJA 1994 s. 3......................................727 NJA 1991 s. 597..................................660 NJA 1994 s. 10 I..........................578, 579 NJA 1991 s. 625...........653, 685, 715, 716 NJA 1994 s. 10 II.........................578, 579 NJA 1991 s. 647..................................748 NJA 1994 s. 69....................................560 NJA 1991 s. 682...........................573, 689 NJA 1994 s. 85....................................646 NJA 1991 s. 725...........641, 653, 654, 704 NJA 1994 s. 95....................................747 NJA 1991 s. 736..................................725 NJA 1994 s. 130..................562, 598, 625 NJA 1991 s. 796..................................726 NJA 1994 s. 177..................................578 NJA 1991 s. 808...........................646, 696 NJA 1994 s. 190..................................663 NJA 1992 s. 16....................................737 NJA 1994 s. 204..........................617, 628 NJA 1992 s. 58.............................707, 715 NJA 1994 s. 297..................................661 NJA 1992 s. 66.............................559, 562 NJA 1994 s. 359..................573, 574, 595 NJA 1992 s. 113..................................672 NJA 1994 s. 381..................................674 NJA 1992 s. 130...........................608, 710 NJA 1994 s. 449 I................................672 NJA 1992 s. 143..................................592 NJA 1994 s. 449 II...............................672 NJA 1992 s. 163..................................660 NJA 1994 s. 474..................................730 NJA 1992 s. 168..................................566 NJA 1994 s. 532..................606, 683, 708 NJA 1992 s. 213..................................722 NJA 1994 s. 553..................................750 NJA 1992 s. 243...........................641, 707 NJA 1994 s. 566..........................605, 606 NJA 1994 s. 712 I................................597 NJA 1997 s. 454..................................729 NJA 1994 s. 712 II..............................597 NJA 1997 s. 524..................................594 NJA 1994 s. 712 III.............................597 NJA 1997 s. 612..................................725 NJA 1994 s. 746...........................664, 690 NJA 1997 s. 629..........................645, 646 NJA 1995 s. 25....................................658 NJA 1997 s. 667..........................653, 654 NJA 1995 s. 135..................................557 NJA 1997 s. 699..................................633 NJA 1995 s. 197..................................574 NJA 1997 s. 734..................................740 NJA 1995 s. 274...........................701, 704 NJA 1997 s. 813..........................727, 728 NJA 1995 s. 356..................................729 NJA 1997 s. 832..................................671 NJA 1995 s. 437..................................570 NJA 1998 s. 3..............................618, 667 NJA 1995 s. 478..................................660 NJA 1998 s. 23....................................658 NJA 1995 s. 586..................................618 NJA 1998 s. 99............................590, 689 NJA 1995 s. 610..................................690 NJA 1998 s. 118..................................638 NJA 1995 s. 648...........................737, 738 NJA 1998 s. 252..........................742, 748 NJA 1996 s. 3......................................600 NJA 1998 s. 304..........................567, 569 NJA 1996 s. 19.....................630, 673, 675 NJA 1998 s. 343..................................606 NJA 1996 s. 68....................................678 NJA 1998 s. 364..................................609 NJA 1996 s. 104...........................699, 703 NJA 1998 s. 390..................................711 NJA 1996 s. 139..................................633 NJA 1998 s. 407..................................648 NJA 1996 s. 252...........571, 665, 702, 706 NJA 1998 s. 426..................................753 NJA 1996 s. 368...........................685, 731 NJA 1998 s. 438..................................716 NJA 1996 s. 400...........................573, 620 NJA 1998 s. 448..................................602 NJA 1996 s. 410..................................587 NJA 1998 s. 462..................................562 NJA 1996 s. 560...........................678, 750 NJA 1998 s. 520...........573, 701, 737, 738 NJA 1996 s. 564...........................699, 704 NJA 1998 s. 552..................................660 NJA 1996 s. 584...........................648, 696 NJA 1998 s. 610..................................563 NJA 1996 s. 598...................614, 649, 657 NJA 1998 s. 625..................................716 NJA 1996 s. 652..................................614 NJA 1998 s. 750..................................748 NJA 1996 s. 663..................................601 NJA 1998 s. 792..................657, 693, 696 NJA 1996 s. 700..................................700 NJA 1998 s. 852..................................675 NJA 1996 s. 727..................................610 NJA 1998 s. 873..........................629, 720 NJA 1996 s. 809..................................747 NJA 1998 s. 893..........................715, 717 NJA 1997 s. 5......................................588 NJA 1999 s. 35....................................611 NJA 1997 s. 27....................................554 NJA 1999 s. 52....................................737 NJA 1997 s. 44.....................575, 602, 644 NJA 1999 s. 71....................................691 NJA 1997 s. 58....................................662 NJA 1999 s. 188..................................754 NJA 1997 s. 65....................................708 NJA 1999 s. 197..................................699 NJA 1997 s. 86....................................623 NJA 1999 s. 232..................................749 NJA 1997 s. 93....................................564 NJA 1999 s. 304..................................600 NJA 1997 s. 97....................................740 NJA 1999 s. 408..........................594, 630 NJA 1997 s. 127 I.654, 655, 685, 705, 718 NJA 1999 s. 512..........................737, 738 NJA 1997 s. 127 II...............654, 655, 705 NJA 1999 s. 575...........558, 577, 581, 588 NJA 1997 s. 149..................................642 NJA 1999 s. 629..................................603 NJA 1997 s. 240..................................676 NJA 1999 s. 793..................558, 588, 658 NJA 1997 s. 250..................................748 NJA 2000 s. 31....................................737 NJA 1997 s. 281..................................747 NJA 2000 s. 43....................................660 NJA 1997 s. 290..................................644 NJA 2000 s. 48............................574, 739 NJA 1997 s. 307..................................612 NJA 2000 s. 97....................................676 NJA 1997 s. 347..................................637 NJA 2000 s. 137..........................737, 738 NJA 1997 s. 382..................................611 NJA 2000 s. 225..................608, 721, 727 NJA 2000 s. 262..................................753 NJA 2001 s. 711..................................575 NJA 2000 s. 285..................................740 NJA 2001 s. 721..................................663 NJA 2000 s. 380..................................571 NJA 2001 s. 750..................................616 NJA 2000 s. 462..................................595 NJA 2001 s. 878..................................700 NJA 2000 s. 538..................................620 NJA 2002 s. 3......................................661 NJA 2000 s. 569...........734, 735, 746, 747 NJA 2002 s. 11....................................728 NJA 2000 s. 629..................................638 NJA 2002 s. 41....................................664 NJA 2000 s. 667..................................677 NJA 2002 s. 142..................561, 662, 747 NJA 2000 s. 685..................................613 NJA 2002 s. 213..........................681, 699 NJA 2000 s. 712...........................629, 720 NJA 2002 s. 244..........................567, 568 NJA 2000 s. 747 I................................555 NJA 2002 s. 322..................................564 NJA 2000 s. 747 II..............................555 NJA 2002 s. 358..................................744 NJA 2000 s. 773..................................620 NJA 2002 s. 378..........................607, 670 NJA 2001 s. 3......................................629 NJA 2002 s. 412..................................727 NJA 2001 s. 10.............................634, 635 NJA 2002 s. 467..................................560 NJA 2001 s. 46....................................633 NJA 2002 s. 477..................641, 697, 714 NJA 2001 s. 75.....................562, 563, 632 NJA 2002 s. 561..................................634 NJA 2001 s. 93....................................741 NJA 2002 s. 577..................................667 NJA 2001 s. 138..................................632 NJA 2002 s. 630..........................653, 686 NJA 2001 s. 155...........................630, 643 NJA 2002 s. 644..................................719 NJA 2001 s. 177..................................639 NJA 2003 s. 128..................................607 NJA 2001 s. 191 I................................567 NJA 2003 s. 194..................................582 NJA 2001 s. 191 II..............................567 NJA 2003 s. 302..........................734, 741 NJA 2001 s. 234..................................711 NJA 2003 s. 540..................................752 NJA 2001 s. 241 I.........................670, 690 NJA 2004 s. 3......................................748 NJA 2001 s. 241 II..............................670 NJA 2004 s. 167..................................751 NJA 2001 s. 255...........................605, 615 NJA 2004 s. 288..................................751 NJA 2001 s. 269..................................708 NJA 2004 s. 397..................................561 NJA 2001 s. 292..................................663 NJA 2004 s. 499...........631, 735, 744, 746 NJA 2001 s. 309..................................680 NJA 2004 s. 534..........................575, 622 NJA 2001 s. 329...........................734, 745 NJA 2004 s. 682..................564, 588, 657 NJA 2001 s. 353..................................578 NJA 2004 s. 804..........................590, 599 NJA 2001 s. 486..................................749 NJA 2004 s. 862..................................554 NJA 2001 s. 511...........................565, 601 T 2362-01............................................640 NJA 2001 s. 657..................................685 T 4233-01....574, 577, 610, 664, 683, 724, NJA 2001 s. 695 I................................741 751 NJA 2001 s. 695 II..............................741
Något om ställningsfullmaktens utveckling3 hänvisningar
- Av NJA 2001 s. 191 I och II följer att en person som har ansvar för något område i bankens verksamhet, t.ex. en chef för ett lokalkontor, också har en långtgående behörighet att binda banken. Det förtroende en person med denna ställning i banken skapar hos tredje man att han kan binda banken inom det område han ger intryck av att ansvara för gör det överflödigt för tredje man att undersöka om det föreligger några interna direktiv som begränsar fullmakten. Ställningsfullmaktens inner- och ytterförhållande sammanfaller således. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som bankens organisation av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Banken bär med andra ord en organisationsrisk. Blir skyddet för tredje man alltför långtgående vid en sådan riskfördelning? Frågan har belysts i NJA 2002 s. 244. En banktjänsteman som var vice kontorschef och föreståndare för företagsavdelningen på lokalkontoret hade i samband med en försäljning av ett företag utfärdat två s.k. on demand-garantier på 32 respektive 18 miljoner kronor. Enligt dessa skulle banken på aktiesäljarens ”första skriftliga anmodan” fullgöra garantin. Bankkontoret omsatte vid den aktuella tidsperioden ungefär 250 miljoner kronor per år. Banktjänstemannen hade enligt bankens interna instruktioner rätt att bevilja kredit på upp till 100 000 kronor utan säkerhet och 500 000 kronor med säkerhet. Dessutom var begränsningen för kontoret 2 miljoner. För att utfärda bankgarantier gällde dessutom särskilda instruktioner. HD konstaterar att ”allmän ställningsfullmakt” har ansetts föreligga i rättspraxis utan att det funnits behörighet enligt lag eller sedvänja då det har ansetts ändamålsenlig att huvudmannen blivit bunden. HD framhåller sedan, något kryptiskt, att ”[d]enna utvidgning av den allmänna ställningsfullmakten framstår som naturlig med tanke på att fullmaktsreglerna i övrigt innehåller normativa inslag”. Alla fullmaktsregler är väl normativa? HD:s uttalande kan möjligen tolkas så att viljemomentet inte alltid är framträdande vid ställningsfullmakt. Med hänvisning till de här nyss behandlade fallen NJA 2001 s. 191 I och II konstaterar HD att en bankkund måste kunna lita på uppgifter som han får från personer som han uppfattar som ansvariga för de frågor som är aktuella. Endast om det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om dessa företrädares befogenhet eller behörighet” har han en plikt att närmare undersöka om fullmakt finns. Vid den här tiden var det brukligt att bankgarantier måste utfärdas av två bankanställda som antingen hade firmateckningsrätt eller särskild fullmakt att teckna sådana garantier. Praxis innebär vidare att on demand-garantier utfärdades först efter särskilda överväganden. HD konstaterade att någon fullmakt inte fanns. Ställningsfullmakten är som jag tidigare konstaterat en självständig fullmakt vilket innebär att huvudmannens instruktioner får verkan om tredje man bort inse dem. Som ledning för vad som skall krävas av tredje man i detta hänseende förklarar HD i NJA 2002 s. 244 att då det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet” bör han försöka ta reda på att den han har att göra med i banken verkligen har fullmakt för att vara säker på att banken blir bunden.
- Av rättsfallen NJA 2001 s. 191 I och II och NJA 2002 s. 244 framgår att tredje man kan förlita sig på de intryck han får av huvudmannens verksamhet utan att behöva undersöka om huvudmannen meddelat interna instruktioner som inskränker fullmäktigens befogenhet. Av NJA 2002 s. 244 framgår dock att endast då det finns anledning för tredje man att känna ”beaktansvärd osäkerhet” behöver tredje man närmare undersöka fullmaktsförhållandena. Med beaktande av vad som slogs fast i NJA 2001 s. 191 I och II att tredje man kan förlita sig på att en bankanställd som bär ansvaret för ett visst verksamhetsområde har fullmakt bör detta uttryck få en snäv tolkning.
- Om en lösningsmodell tillämpas som innebär att huvudmannen får bära risken för dem som är anställda i hans verksamhet uppnås fördelen att prövningen av vad huvudmannen insett eller bort inse blir överflödig. Det är tillräckligt att konstatera att mellanmannen befunnit sig inom huvudmannens organisation och att förhållandena varit sådana att tredje man haft fog för att anta att mellanmannen haft fullmakt. Ett sådant synsätt innebär ett alltför starkt tillvaratagande av tredje mans intresse för att kunna accepteras. Det kan vara berättigat i de utomobligatoriska skadeståndsfallen eftersom det där är fråga om ansvaret mot en tredje man som enligt typfallet ofrivilligt drabbats av en skada som orsakats av arbetstagare. I fullmaktsfallet är det däremot fråga om en tredje man som frivilligt träder i förbindelse med en person som han uppfattar som fullmäktig för att motta eller avge en förklaring och på så sätt medvetet tar en risk. Detta talar för att huvudmannens intresse i dessa fall bör få ett starkare skydd än vid tillämpningen av principalansvaret vid fall av utomobligatorisk skada genom att hans möjlighet att övervaka den anställde tillmäts betydelse. Ett annat synsätt kan innebära att huvudmannen inte kan skapa tillräckligt ändamålsenlig och effektiv organisation. Mot denna bakgrund ter sig HD:s intresseavvägning i NJA 2002 s. 244 som rimlig under förutsättning att uttrycket ”beaktansvärd osäkerhet” tolkas strikt.