Se prop. 1993/94:130 s. 31 och NJA 1994 s. 48.
Hänvisas från p. 7 (s. 792)
1.2.1 En straffrättslig intresseavvägning I rätten till nödvärn, liksom i kravet på att en nödvärnsgärning inte får vara uppenbart oförsvarlig för att vara rättsenlig, finns en intresseavvägning. En sådan intresseavvägning kan sägas ha kommit till uttryck även i äldre svensk rätt. I förarbetena till en reform av nödvärnsbestämmelsen i mitten av 1990-talet uttrycktes intresseavvägningen som följer: På ena sidan finns intresset av att en person som blir angripen skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot angreppet. Detta intresse är naturligtvis starkt. Det måste emellertid vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte ger upphov till en upptrappning av våldet i samhället. Den rättspolitiska intresseavvägningen handlar alltså inte enbart om att balansera hur mycket våld en angripare respektive en angripen är skyldig att tåla respektive har rätt att utöva. Det är därutöver fråga om hur mycket våldsutövning rättsordningen kan sanktionera.s. 789
2.Vad som ytterst avgör intresseavvägningen mellan angriparen och den angripne i den svenska nödvärnsregleringen har inte kommit till klart uttryck i rättskällorna; exempelvis är förarbetena relativt tysta om vad som är den principiella eller moraliska grunden för individers rätt till nödvärn. I den internationella filosofiska litteraturen finns en grupp av teorier som motiverar rätten till självförsvar genom hänvisning till den moraliska asymmetrin mellan angriparen och den angripne. Sådana teorier skulle kunna ha visst förklaringsvärde också för det svenska nödvärnsinstitutet. Asymmetrin mellan angriparen och den angripne uppstår genom ett icke rättfärdigat angrepp på den angripne, i kraft av vilket angriparen tillfälligt förverkar sin rätt till skydd mot visst våld. Samtidigt får den angripne rätt att utöva självförsvar mot angriparen. Något förverkande av rätten till liv eller hälsa rent generellt är det inte nödvändigtvis fråga om. Istället kan det tänkas att angriparen tillfälligt förverkar sin rätt till skydd mot visst våld: exempelvis under den tidsperiod som det brottsliga angreppet mot den angripnes person pågår och endast mot sådant våld som inte är uppenbart oförsvarligt.s. 789
3.I den svenska litteraturen har grunderna för nödvärnsrätten diskuterats av bland andra Asp och Lernestedt. Asp menar att nödvärnsrätten kan sägas bygga på två grundtankar, en individuell och en samhällelig. Den individuella tanken skulle innebära att nödvärnsrätten är ett utflöde ur individens rätt till säkerhet, liv och hälsa, och att intresseavvägningen ska göras med viss prioritet för den angripnes intressen. Både Asp och Lernestedt föreslår också ett samhälleligt rättfärdigande av nödvärnsrätten, som vilar på att staten inte alltid kan skydda enskilda mot angrepp och den enskilde därför agerar såsom hjälp till eller funktionär för samhället eller staten. Sådana resonemang kan däremot inte sägas ha någon stark förankring i andra rättskällor.s. 790
4.Om, och på vilket sätt, den intresseavvägning som nödvärnsregleringen ger uttryck för påverkas av förekomsten av flera angripare har inte getts någon egentlig behandling i svensk rätt — rättskällorna innehåller få uttalanden om nödvärnssituationer med flera personer. Formuleringen av lagtexten i BrB 24 kap. 1 § får anses vara neutral i relation till frågan om nödvärn mot flera, eftersom ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom kan begås av en eller flera personer. Förarbetena till nödvärnsbestämmelsen nämner inte frågan om flera angripare. Vid en genomläsning ges närmast intrycket att lagstiftaren har haft situationer med ensamma angripare i åtanke, då det exempelvis talas om ”angriparens egenskaper”. I praxis har frågan om flera angripare inte lyfts som den centrala rättsfrågan i något fall från prejudikatinstansen. Däremot har det i två fall som prövats av högsta instans förekommit flera angripare. Dessa fall behandlas nedan. I den juridiska litteraturen har frågan om flera angripare endast berörts ett fåtal gånger och då översiktligt.s. 790
5.Några tydliga besked finns alltså inte i rättskällorna. Ledning i fråga om vad som ska gälla för nödvärn mot flera får därför sökas i vad som gäller för nödvärn generellt sett. Den givna utgångspunkten är därmed lagtexten i 24 kap. 1 §. 2.2 Rätt till nödvärn De situationer i vilka rätt till nödvärn föreligger regleras, som nämnts ovan, i BrB 24 kap. 1 § andra stycket. Uppräkningen är uttömmande. Lagtextens formulering i styckets första punkt — att nödvärnsrätt föreligger mot ett brottsligt angrepp — innebär att angreppet behöver uppfylla samtliga ansvarsförutsättningar (samtliga delar i brottsbegreppet). En ”tröskel” för vilka angrepp som är tillräckligt kvalificerade för att ge rätt till nödvärn finns alltså. Motsvarande tröskel i förhållande till processuella förutsättningar saknas dock; ett brottsligt angrepp anses i svensk rätt föreligga även då det inte är möjligt att döma till påföljd för brottet.s. 791
6.Eftersom lagtexten anger att nödvärnsrätt föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp utesluts avslutade angrepp och framtida angrepp från nödvärnsbestämmelsens tillämpningsområde. Kravet på påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person innebär att angreppet måste vara fysiskt; exempelvis ärekränkningsbrott ger inte rätt till nödvärn.s. 792
7.Nödvärnsgärningen behöver vara ägnad att avvärja det brottsliga angreppet, även om detta inte anges explicit i lagtexten. En gärning som inte ens potentiellt kan påverka den uppkomna nödvärnssituationen kan därmed inte leda till ansvarsfrihet, eftersom rätt till nödvärn föreligger mot ett brottsligt angrepp. Viss riktadhet i gärningen krävs således — på så vis att det går att tala om att gärningen också behöver vara en nödvärnsgärning. För att en nödvärnssituation ska föreligga krävs däremot inte att den som agerar i nödvärn vet om att det föreligger en nödvärnssituation eller agerar i nödvärnssyfte. Det förklaras av att nödvärn utgör en rättfärdigande ansvarsfrihetsgrund — hänförlig till gärningen som sådan.s. 792
8.En fråga som behöver ställas är huruvida alla brottsliga gärningar som företas av flera personer också ger rätt till nödvärn. Exempelvis medhjälp till misshandel kan utövas genom att någon håller i den angripne eller håller vakt en bit bort medan gärningspersonen slår och sparkar den angripne. Föreligger rätt till nödvärn inte bara mot gärningspersonen utan även mot medhjälparen som håller fast den angripne, och även mot den som håller vakt? En annan fråga som kan ställas är hur brottsliga angrepp från personer som agerar i medgärningsmannaskap ska behandlas, inte minst i situationer där personerna agerar på olikartade sätt i fysisk mening. Föreligger rätt till nödvärn mot alla medgärningspersoner? 2.3 Försvarlighetsbedömningen Om det har konstaterats att rätt till nödvärn föreligger mot någon kvarstår frågan hur mycket nödvärnsvåld som får användas. Bedömningen av huruvida nödvärnsgärningen är att anse som uppenbart oförsvarlig görs med utgångspunkt i 24 kap. 1 § första stycket. En möjlighet är att förekomsten av flera personer kan sägas ha bäring på angreppets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt och därmed påverka vad som är att anse som uppenbart oförsvarligt. Något som en domstol behöver ta ställning till är om den konkreta omständigheten att det förekommer flera personer gör att det är tillåtet att använda mer nödvärnsvåld än vad som vore fallet om det endast fanns en angripare. För att kunna göra den bedömningen är det viktigt att fastställa vilka omständigheter som är relevanta för försvarlighetsbedömningen — generellt sett.s. 792
9.Det finns inget krav på att nödvärnsgärningen är nödvändig eller proportionerlig i strikt mening. Enligt uttalanden i förarbeten och rättspraxis krävs, för rättsenlighet, att:s. 793
10.a) det våld som används får inte stå i klar disproportion till vad soms. 793
11.vore nödvändigt för att avvärja angreppet, ochs. 793
12.b) det får inte föreligga ett uppenbart missförhållande mellans. 793
13.nödvärnsgärningen och angreppsgärningen. Det kan alltså sägas att fråga är om relativ nödvändighet och relativ proportionalitet. I förarbetena till brottsbalken ansågs det att det i uttrycket uppenbart oförsvarligt ligger att ”man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten”. I rättspraxis har det uttalandet återupprepats, åtminstone från början av 1990-talet och framåt. I juridisk doktrin nämns ofta den breda marginalen som en given utgångspunkt vid försvarlighetsbedömningen. Denna marginal är alltså väletablerad i rättskällorna.s. 793
14.De konkreta omständigheter som kan ligga till grund för försvarlighetsbedömningen har utvecklats genom ställningstaganden i rättspraxis. Bland de omständigheter som HD har beaktat och vars förekomst eller relevans kan tänkas påverkas särskilt av att flera personer deltar i det brottsliga angreppet kan följande noteras. I flera fall har HD beaktat möjligheten att fly och möjligheten att påkalla hjälp av andra personer; är det fråga om flera personer kan exempelvis flyktmöjligheterna vara mer begränsade än annars. Någon strikt skyldighet att fly från platsen finns dock inte. HD har även beaktat hur pass nära inpå det brottsliga angreppet som nödvärnshandlingen företagits liksom om nödvärnsgärningen företas under ett utdraget förlopp; är det fråga om flera personer kan det inte uteslutas att det blir fråga om längre förlopp än annars. HD har intagit en sträng hållning i relation till användande av skjutvapen, kniv, eller svärd; är det fråga om flera personer kan användandet av sådana vapen möjligen accepteras oftare än annars eftersom det numerära underläget gör det (mer) behövligt att använda sig av vapen. Vid läsning av rättspraxis står det klart att höga krav ställs på att den angripne söker alternativa handlingsvägar, exempelvis genom att påkalla hjälp eller använda mindre farligt våld; är det fråga om flera personer behöver uppmärksamhet ges åt om sådana alternativa handlingssätt faktiskt varit möjliga. Kanske är de alternativa handlingsvägarna färre vid angrepp från flera personer (exempelvis för att det inte går att manövrera flera angripare samtidigt, eller för att det inte är möjligt att fly från platsen).s. 794
15.Avslutningsvis ska erinras om att nödvärnsbestämmelsen är en av flera regler om ansvarsfrihet. Om ansvarsfrihet på grund av nödvärn inte kommer i fråga, antingen på grund av att det inte förelegat en nödvärnssituation eller på grund av att det våld som använts (när rätt till nödvärn i och för sig förelegat) har varit uppenbart oförsvarligt behöver tillämpligheten av dessa andra regler prövas. Bland de ansvarsfrihetsgrunder som kan tänkas aktualiseras vid angrepp från flera personer finns nöd, putativt nödvärn, nödvärnsexcess, och putativ nödvärnsexcess. Exempelvis kan det föreligga rätt till nödvärn mot vissa av personerna i en grupp samtidigt som det föreligger nöd i relation till vissa andra i gruppen.s. 794